fredag 10 april 2015

It Follows



Titel: It Follows
Genre: Rysare
Land: USA
År: 2014
Regi: David Robert Mitchell
I rollerna: Maika Monroe, Lili Sepe, Keir Gilchrist, Daniel Zovatto

Handling: Efter en het dejtkväll inser 19-åriga Jay att det som hennes dejt varnat henne för faktiskt är på riktigt. Genom sexuella möten förs "smittan" vidare och en ondsint kraft personifierad av hålögda, mordiska stalkers är ute efter henne. Men ingen annan kan se förföljaren och den deliriska mardrömmen kan bara ta slut för henne om hon lyckas föra den vidare till någon annan...

Omdöme: Det är inte många moderna skräckfilmer som funkar. Oftast blir det för mycket så man förlorar intresset efter ett tag. Eller så är det dåliga effekter. Eller så är de helt enkelt bara för dåliga. Utan att veta något om handlingen hade jag förstått att denna film kunde vara lovande.



Själva premissen är egentligen ganska basic. Tankarna går inte minst till The Ring (2002) och dess japanska original. I den filmen blir de som sett ett videoband hemsökta av något som vill döda dem. I det här fallet handlar det inte om ett videoband utan fenomenet överförs vid sexuella relationer med någon som är "smittad". Det är vad som händer Jay när hon haft sex med sin nye pojkvän. Jay ser nu personer (en i taget) som är ute efter henne. De går långsamt rakt mot henne så det är inte så svårt att komma undan - om man hinner se personen/det i tid vill säga.



Det absolut bästa med filmen är den elektroniska musiken, inget snack om saken. Det är tydligt att regissören David Robert Mitchell velat ha till en oldschool-känsla i filmen, och det har man lyckats med. Musiken är riktigt stämningsfull filmen igenom och bidrar per automatik med en skön stämning som går att ta på. Men det är även annat som gör att det här påminner om gamla hederliga skräckisar från slutet av 70-talet och början av 80-talet när dessa filmer var som bäst.



En retrogrej under filmens gång är alla TV-apparater som är av modell äldre (alltså gammal tjock-tv i 4:3-format). Detsamma kan sägas om i princip alla bilar som karaktärerna kör (med något undantag). Och så slipper man tack och lov mobiltelefoner och internet nästan helt. Dock är filmen inte utan sina brister. Det finns annat som utelämnas, som t.ex. nästan inga föräldrar (huvudpersonerna är i övre tonåren) och inte heller några poliser som utreder vad som händer. Å andra sidan kan jag faktiskt bortse från detta när filmen är så pass skönt oldschool och dessutom inte är för korkad.



Att det skulle vara en riktigt skrämmande film kan jag inte direkt säga. Med det sagt har den en krypande känsla mest hela tiden och lever mer på atmosfär och stämning än att försöka skrämma stup i kvarten. Den sortens skräckfilmer som slänger in en massa jumpscenes brukar mest bli tröttsamma efter ett tag. Här tar det ändå lång tid innan det faktiskt händer något riktigt ordentligt, och det funkar bättre så.



Avslutningsvis kan jag tycka att filmen blir lite utdragen mot slutet då man gärna hade fått avsluta filmen tidigare, kort efter Gregs öde. Det blir inte lika creepy som t.ex. Sinister (2012), men ändå klart över medel bland nyare filmer i genren. I mitt tycke ska mest beröm gå till den härliga musiken av Rich Vreeland aka Disasterpeace som här gjort sin första (!) filmmusik. Vad hade filmen varit utan den?

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6

6 kommentarer:

  1. Kul att du gillade den - mitt tyckande kommer så småningom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. filmitch: Ja, den gjorde iaf inte bort sig och det är en grundregel till att det ska funka.

      Radera
  2. Håller om musiken, den var verkligen utmärkt. Den och Detroits miljöer bidrog till en bra stämning. Inte speciellt läskig dock, speciellt om man jämför med Sinister.

    Slutet i badhuset tyckte jag inte riktigt funkade.

    Just att föräldrar och andra vuxna saknades tyckte jag bidrog till stämningen på ett positivt sätt. Ungdomarna levde liksom i sin egen värld.

    Gillade även den tidlösa känslan.

    https://jojjenito.wordpress.com/2015/03/29/it-follows-2014/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jojjenito: Håller med, inte direkt läskig, men stämningsfull.

      Precis, badhuset var jag inte helt nöjd med, men det kunde också varit värre.

      Ja, jag gillade att det var en oldschool känsla över det hela och inte bara en film i mängden i genren.

      Radera
  3. Speciell, men tyvärr inte min typ av speciell. Men jag kan hålla med om att musiken höjde filmen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sofia: Jag håller med. Den blev speciell tack vare musiken och några andra retroinslag. Men utan musiken hade man nog inte pratat om den nästa dag.

      Radera