fredag 31 juli 2015

Deception



Titel: Deception / The List
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2008
Regi: Marcel Langenegger
I rollerna: Ewan McGregor, Hugh Jackman, Michelle Williams, Natasha Henstridge, Charlotte Rampling

Handling: En revisor blir introducerad till en mystisk sexklubb av sin nye vän som är advokat i New York. Men i denna nya värld blir han snart huvudmisstänkt i fallet med en kvinnas försvinnande. Vem kan han lita på och är allt som det verkar?

Omdöme: En för mig okänd film som jag tog mig an utan att känna till något om handlingen, förutom att det skulle vara en thriller. Det är också bäst att inte veta så mycket om själva handlingen mer än att man får se Ewan McGregor i huvudrollen, Hugh Jackman som den mystiske advokaten och Michelle Williams som kärleksintresset.



Allt börjar en sen kväll när revisorn Jonathan (McGregor) jobbar som konsult på en advokatfirma i New York. Där lär han känna advokaten Wyatt (Hugh Jackman) och de två börjar snart umgås privat. Wyatt visar Jonathan en värld han bara drömt om. En dag när de är ute och äter lunch råkar de förväxla varandras mobiler. Eftersom Wyatt åker iväg till London på en affärsresa, tar det ett par veckor innan de kan byta tillbaka. Under tiden börjar det ringa på mobilen Jonathan nu har där kvinnor frågar om han är ledig ikväll. Redo för ett äventyr ger han det ett försök och dras in i en mystisk sexklubb.



Jag måste säga att jag gillar upplägget filmen har. Den kommer igång snabbt och det tar inte särskilt lång tid innan man är inne i historien. Första halvan är den bästa i mitt tycke. Då är det mystiskt och man undrar vad det hela går ut på. Ja, alltså vad som kommer hända härnäst eftersom det ju måste komma en vändning på det hela. Det gör det också halvvägs in och även om filmen inte blir direkt sämre så läggs korten på bordet. Mystiken försvinner lite grann och det övergår till att bli mer av en renodlad thriller.



Michelle Williams får en viktig roll i det hela då hon spelar en ung kvinna som Jonathan bara vet heter något på S i förnamn. Hon är med i sexklubben, men eftersom man inte avslöjar sina namn eller vad man jobbar med (två av reglerna) så förblir hon relativt anonym för Jonathan. Han vill dock lära känna henne "normalt", något även hon är intresserad av. När de två lär känna varandra lite bättre i Chinatown-kvarteret händer dock något som förändrar spelreglerna totalt.



Vad filmen gör bra är att ha en stabil nivå hela tiden. Dante Spinottis foto (bl.a. jobbat på flera av Michael Manns bästa filmer) är elegant filmen igenom. Man bibehåller mystiken även om det alltså blir mer thriller längre in. Det kanske inte är den smartaste filmen man sett och den är inte utan hål om man börjar syna den i sömmarna. Det är också det som sänker den totalt sett. Man hade kunnat fixa till en del för att höja helheten. Men med det sagt bjöds jag på en trevlig filmstund där jag inte förväntade mig så mycket och fick en något bättre film än väntat. Kanske för att den i grunden har en neo noir-stil jag gillar.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.0

torsdag 30 juli 2015

Meek's Cutoff



Titel: Meek's Cutoff
Genre: Drama/Västern
Land: USA
År: 2010
Regi: Kelly Reichardt
I rollerna: Michelle Williams, Will Patton, Paul Dano, Bruce Greenwood

Handling: Året är 1845, starten för Oregon Trail, och en grupp vagnar med tre familjer har anlitat bergsguiden Stephen Meek för att guida dem över Cascade Mountains. Meek hävdar att han vet en genväg och leder därför gruppen på en omärkt stig genom öknen och de hamnar till slut vilse bland sand och sten...

Omdöme: Regissören Kelly Reichardt och Michelle Williams återförenas efter att ha gjort den lilla, men trevliga Wendy and Lucy (2008). Det är dock två vitt skilda filmer där denna utspelar sig år 1845 när tre vagnar transporteras genom öde land mot väst i hopp om ett bättre liv. Med sig har de tre familjerna en guide som lett dem bort från huvudvägen. Högsta prioritet blir att hitta vatten - och undvika indianer.



Det här är en långsamt berättad film där det tar ett tag innan man får någon som helst dialog. Långsamma filmer behöver inte vara fel, så länge de har annat att bjuda på. Filmad i 1.33:1 (eller 4:3), får man ett gammaldags format som inte direkt tillför så mycket, men inte heller stör. Det finns en viss spänning i luften mest hela tiden. Mycket tack vare den minimalistiska musiken som med små medel skapar stämning. Det händer dock inte så mycket i bild när gruppen blir desto mer frustrerad över sin situation. Frågan är om guiden vet vart han för dem. De har inte direkt något annat val än att följa honom.



Detta är en film som vissa verkar hylla, förmodligen för att den är något annorlunda. Den har ingen ordinär story med en början, en mitt och ett slut. Istället får man en stund i dessa människors liv. Det är inte actionspäckat, inte heller särskilt dramatiskt. För egen del blir det lite för trist i längden. Jag kan uppskatta denna sorts film, men den ska bjuda på något mer. Det mesta är ganska genomsnittligt i mitt tycke. Musiken är dock ett plus, medan den tunna handlingen är ett minus.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.5

onsdag 29 juli 2015

The Baxter



Titel: The Baxter
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 2005
Regi: Michael Showalter
I rollerna: Michael Showalter, Michelle Williams, Elizabeth Banks, Justin Theroux, Peter Dinklage, Paul Rudd

Handling: En romantisk komedi som följer en ung mans liv under de två sista veckorna innan han gifter sig.

Omdöme: Elliot Sherman (Michael Showalter) håller på att gifta sig med sin Caroline Swann (Elizabeth Banks) när hennes ex Bradley (Justin Theroux) i sista stund kommer till bröllopet och avbryter det hela. Det visar sig att Elliot är en så kallad "Baxter", en snäll kille som har otur i kärlek. Det hela hoppar tillbaka i tiden till när han träffade Caroline första gången, vilket var samma dag som han träffade vikariat-sekreteraren Cecil Mills (Michelle Williams) på sitt kontor.



Elliot var precis på väg att bjuda ut Cecil när Caroline dyker upp för ett inbokat möte. Istället blir det Elliot och Caroline som går ut på middag samma kväll. Men Elliot och Cecil kommer att träffas igen och ha en del att prata om. Det är tidigt uppenbart att Elliot har mer gemensamt med Cecil än med Caroline.



Filmen har ett stort och mycket allvarligt problem - Michael Showalter i huvudrollen. Hade han endast hållit sig till att skriva och regissera filmen och istället valt en riktig skådespelare i rollen hade det faktiskt kunnat bli ganska bra. Nu sänker han filmen totalt. Han får mig att fullständigt avsky karaktären, trots att han i grund och botten är en snäll kille. Sättet han "spelar" honom på är fullkomligt horribelt, vilket är väldigt synd med tanke på att resten at skådespelarna sköter sig.



Detta är ett typexempel på en film där man stör sig så mycket på huvudpersonen att filmen aldrig får en rejäl chans. Det är så undermåligt skådespeleri av Michael Showalter att det endast kan liknas vid en katastrof. Det är extra trist när man har mycket annat som funkar, som t.ex. Michelle Williams som här starkt påminner om Shirley MacLaine i klassikern The Apartment (1960). Kan mycket väl tänka mig att det var meningen då filmen försöker få till den klassiska romantiska komedin från förr i tiden. Med en bättre huvudrollsinnehavare tror jag det hade kunnat lyckas.



Om man försöker bortse från Michael Showalter (vilket tyvärr är smått omöjligt) så är filmen en ganska typisk romantisk komedi i sitt utförande. Den är inte tillräckligt rolig eller romantisk för att sticka ut från mängden, men hade funkat med en bättre huvudrollsinnehavare. Nej, man måste återgå till huvudpersonen lite till. Karaktären är nämligen inte direkt sympatisk han heller. Trist, stel och blir extra osympatisk p.g.a. Michael Showalter. Det mest sanslösa är att trots att han inte har någon skådespelartalang så har han på sin resumé fler roller än vad han gjort filmer. Ofattbart.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.7

tisdag 28 juli 2015

Me Without You



Titel: Me Without You
Genre: Drama
Land: Storbritannien/Tyskland
År: 2001
Regi: Sandra Goldbacher
I rollerna: Michelle Williams, Anna Friel, Kyle MacLachlan, Oliver Milburn

Handling: Marina och Holly är bästa vänner som växer upp utanför London under 70- och 80-talet. De experimenterar friskt med sex, droger och rock 'n roll. Med åren börjar Holly känna sig allt mer fångad i deras vänskap.

Omdöme: Året är 1973 utanför London när man först får träffa de bästa vännerna Marina och Holly. De är unga flickor i 12-års åldern som bor på samma gata och leker med varandra var och varannan dag. Ett par år senare, år 1978, har Marina (Anna Friel) och Holly (Michelle Williams) vuxit upp till att bli unga tjejer som vill festa och ha kul. Marina är den mer drivande av de två, men de två har kul tillsammans mest hela tiden. Holly fattar också tycke för Marinas äldre bror, Nat (Oliver Milburn) vid den här tiden.



Historien hoppar sedan till 1982 när de två vännerna börjar på universitetet tillsammans. Nat har stuckit till Frankrike där han blivit kär i en fransyska, något Holly tar hårt. Men när en ny lärare börjar på skolan, amerikanen Daniel (en passande Kyle MacLachlan), får hon tankarna på annat håll. Problemet är bara att Marina också fattar tycke för den äldre Daniel. Det blir brytpunkten i vänskapen som under en längre tid varit på bristningsgränsen. Detta eftersom Marina har en tendens att vara manipulativ för att få som hon vill, något den lite mer tystlåtna och snälla Holly har svårt att värja sig mot.



Filmen är genomgående klart bra, vilket faktiskt är lite överraskande. Den har inga direkta svackor utan vänskapen mellan Marina och Holly sätts på prov gång på gång i olika sammanhang, oftast när det kommer till kärlek och killar. Det är därför synd att historien tappar lite när man hoppar till 1989 och de två vuxit upp och kommit ut i arbetslivet. Här blir historien lite för deprimerande när Holly och Marina snarare går varandra på nerverna än att vara bästa vänner. Trots det håller de kontakten, även om Holly allt mer försöker hålla Marina på avstånd.



Michelle Williams är som vanligt en av de lysande stjärnorna, här som brittiska vilket hon klarar galant. Kul nog är även den för mig tidigare okända brittiskan Anna Friel bra. Och trots att de spelar helt olika karaktärer känner man sympati för båda. Visst känner man mer för Holly (Williams) då hon är lättare att tycka om, men Marina (Friel) är en komplex karaktär som hela tiden måste få bekräftelse. Friel spelar sin roll så pass bra att man alltså känner sympati för henne när man annars kanske inte hade gjort det.



Filmens stämning, ton och musik (ej 70- och 80-tals låtarna) påminner en del om The Virgin Suicides (1999). Intressant nog har man i båda fallen en kvinnlig regissör. Även om filmen tappar under filmens sista tredjedel, där den absolut sista scenen även kändes helt onödig, så gillar jag det här. Betyget låg länge och nosade på en svag fyra, men en stark trea är inte fy skam det heller.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

måndag 27 juli 2015

Prozac Nation



Titel: Prozac Nation
Genre: Drama
Land: USA/Kanada/Tyskland
År: 2001
Regi: Erik Skjoldbjærg
I rollerna: Christian Ricci, Michelle Williams, Jessica Lange, Jason Biggs, Anne Heche, Jonathan Rhys Meyers

Handling: Elizabeth påbörjar sitt första år på Harvard och blir genast vän med sin rumskamrat Ruby, men med tiden blir hon väldigt deprimerad av flera orsaker och hennes terapeut ser bara en utväg - läkemedel.

Omdöme: Baserat på den bästsäljande boken av Elizabeth Wurtzel följer man Elizabeth "Lizzie" Wurtzel (Christina Ricci) när hon år 1985 ska börja på Harvard med sitt journaliststipendium. Hon är uppfostrad av sin mamma (Jessica Lange) eftersom hennes pappa lämnade dem när hon var liten. Lizzie har alltid haft svårt att få vänner, men nu är det nya tag som gäller när hon får träffa likasinnade. Per omgående kommer hon nära sin rumskamrat Ruby (Michelle Williams).



Även om Lizzie och Ruby kommer överens och allt verkar bra så visar det sig att Lizzie har en svår personlighet. Det finns en orsak till varför hon inte har några vänner. Hon tycker själv att skrivandet är det viktigaste i hennes liv och när hon har svårt att skriva en artikel isolerar hon sig från allt och alla. Hennes relation till Ruby försämras och inte blir det bättre av att Lizzie gör dumma saker mot sin vän. Dessutom ljuger hon och sätter upp en slags fasad. Helt frisk är hon inte, vilket leder till att hon får börja gå hos Dr. Sterling (Anne Heche).



Detta är ett drama som inte är helt lätt att gilla. Samtidigt finns det tillräckligt med saker den gör bra. Det största problemet blir karaktären Lizzie och Christina Ricci som spelar henne. Lizzie är nämligen svår att tycka om. Hon är ingen trevlig person. Hon är otrevlig mot sina (få) vänner, sin pojkvän, sin mamma, sina morföräldrar, ja alla. Att hon sen är instabil gör inte saken bättre. Tyvärr övertygar inte Christina Ricci direkt och det känns att hon spelar. Det blir inte direkt naturligt, vilket så klart stör.



Vad som däremot funkar bra är att filmen får till en ganska bra känsla. Detta trots att filmen inte anstränger sig för att skapa 80-tals känsla (utspelar sig 1985). Bättre att låta det vara nedtonat som här än att det blir överdrivet och tillgjort som det ofta brukar bli. Sen har filmen ett par bra prestationer med Michelle Williams i spetsen som nästan alltid är stabil, så även här. Hade gärna sett mer av henne bara. Jessica Lange är även hon bra och läxar upp Christina Ricci i skådespeleri. Även kul att se Jason Biggs i en seriös roll som Lizzies pojkvän med tanke på hans mer lättsamma roller i bl.a. American Pie (1999).



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.3

söndag 26 juli 2015

My Week With... Michelle Williams



Michelle Williams är en av sin generations allra främsta skådespelerskor och jag känner att jag vill se lite mer av henne. Så under en vecka (27:e juli - 2:a augusti) tar jag mig an filmer jag tidigare inte sett. Främst handlar det om lite mindre kända titlar, men det betyder inte att de är sämre för det.

Filmer som INTE kommer dyka upp (eftersom jag sett dem) är:

The United States of Leland (2003)
The Station Agent (2003)
Imaginary Heroes (2004)
Brokeback Mountain (2005) - Sorry, ingen text.
Wendy and Lucy (2008)
Synecdoche, New York (2008)
Mammoth (2009)
Blue Valentine (2010)
Shutter Island (2010)
My Week with Marilyn (2011).

Det betyder att man i väntan på mer kan klicka på länkarna och läsa vad jag tyckte. Ganska trevligt om ni frågar mig.

The Challenge



Titel: The Challenge / Samurajsvärden
Genre: Drama/Action
Land: USA/Japan
År: 1982
Regi: John Frankenheimer
I rollerna: Scott Glenn, Toshirô Mifune, Donna Kei Benz, Atsuo Nakamura

Handling: Amerikanen Rick Murphy anlitas för att smuggla ett samurajsvärd tillbaka till Japan där det hör hemma. Men när han anländer visar det sig vara en fälla och han blir inblandad i en bitter strid mellan två japanska bröder som pågått i 37 år...

Omdöme: Man kan inte direkt påstå att det här skulle vara en välkänd film. Och med tanke på att den inte är den lättaste att få tag på så var det givet att man passande på att se den när den visades på TV (i bra kvalité). Exakt varför denna film blivit lite undangömd är inte helt klart. Speciellt med tanke på att regissören heter John Frankenheimer och man i rollistan bl.a. har den japanske legenden Toshirô Mifune.



Premissen är som sådan att ett värdefullt samurajsvärd som kommit på villovägar från en japansk familj i 37 år nu lokaliserats i USA. Sonen till Toru Yoshida (Toshirô Mifune) ska ta hem det till Japan, men behöver hjälp då Torus mäktige bror Hideo tänker göra allt för att komma över svärdet. Hideo har nämligen det andra svärdet i sin ägo och vill ha de båda svärden tillsammans. Sonen anlitar amerikanen Rick Murphy (Scott Glenn) som är en inte alltför intelligent boxare som behöver pengar. Han går med på att smuggla in svärdet i Japan mot bra betalning.



Problemen börjar direkt på Osakas flygplats i Japan när några män utsända av Hideo kommit för att lägga beslag på svärdet. Rick lyckas fly och hamnar till slut hos Toru som visar sig vara en mästare som lär upp martial arts. Rick kurerar sig och efter mycket om och men beslutar han sig för att stanna hos Toru och lära sig allt han kan av mästaren. Detta efter att ha blivit rejält uppläxad av en av Torus lärjungar. När Rick är redo kommer han få hjälpa Toru i kampen mot brodern Hideo i en slutgiltig uppgörelse.



Filmen är något ojämn, det kan man inte undvika att nämna. Scott Glenn ser ut som en 12-åring i sin pottfrilla och agerar också ganska korkat. Rick är inte heller någon direkt hjälte eller en hyvens man. Blir han erbjuden pengar så gör han vad som helst, även om det innebär att han lurar de som hjälpt honom. Men han lär sig med tiden av mästaren Toru och blir en mer förståndig person. Dessutom lär han sig ett och annat som gör att han blir duktig på att slåss, även med samurajsvärd vilket kommer till nytta mot slutet.



Filmens två främsta sekvenser kommer runt mitten av filmen och på slutet. I mitten av filmen får Rick som straff gräva en djup grop och sedan fylls gropen igen med honom i den så att bara hans huvud sticker ut. Där ska han försöka hålla ut så länge han kan, utan mat eller vatten. Det tar givetvis på hans krafter och psyke, vilket bjuder på några sköna scener där både djur och kryp hälsar på. Sen har vi slutet som bjuder på en bra slutuppgörelse i Hideos mäktiga lya. Det är som taget ur en Bond-film, vilket är kul att se. Och Rick tillsammans med Toru är som Luke Skywalker och Obi-Wan Kenobi när de ger sig på Hideo och hans män. Dessutom är slutfajten klart minnesvärd och skickligt genomförd. Inte minst tack vare att den var koreograferad av en japan som jobbat på flera klassiska samurajfilmer av bl.a. Akira Kurosawa och klassikern The Sword of Doom (1966), en av de absolut främsta samurajfilmerna.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.4

lördag 25 juli 2015

Brubaker



Titel: Brubaker
Genre: Drama
Land: USA
År: 1980
Regi: Stuart Rosenberg
I rollerna: Robert Redford, Yaphet Kotto, Jane Alexander, David Keith, Joe Spinell, Morgan Freeman, M. Emmet Walsh

Handling: Ett verklighetsbaserat fängelsedrama om den nytillträdde fängelsedirektören Henry Brubaker som kommer till fängelset förklädd till fånge. Varken fångarna eller vakterna känner till detta vilket gör att Brubaker får tillfälle att se hur saker och ting verkligen fungerar på fängelset. När han sedan avslöjar sin identitet, tillträder jobbet som fängelsedirektör och börjar genomföra reformer för att stoppa korruptionen, möter han ett starkt motstånd från vakterna, de lokala affärsmännen och politikerna. Det är många som har mycket att förlora på den principfaste Brubakers reformer...

Omdöme: Tittar man på regissören Stuart Rosenbergs karriär var det främst TV-jobb som gällde på diverse serier. Sen kom storfilmen Cool Hand Luke (1967) och ett uppsving bland hans filmer var att vänta. Så blev det tyvärr inte, även om han gjorde halvkända filmer som The Laughing Policeman (1973), The Amityville Horror (1979) och The Pope of Greenwich Village (1984). Denna film om Brubaker skulle dock bli hans näst mest kända (Oscarsnominerad för bästa manus).



Henry Brubaker (Robert Redford) är den nye fängelsedirektören på Wakefield-fängelet i södra USA. Men under sina första dagar på fängelset är han en av fångarna. På så vis lär han sig hur fängelset sköts och vad som egentligen försiggår innanför murarna. Han finner ett ohållbart system där övergrepp och korruption är vardagsmat. Något som skiljer detta fängelse från många andra är att det inte finns några riktiga vakter. Vakterna består istället av fångar som blivit "trustees". De får bära vapen och får bo separat (bättre) än de vanliga fångarna.



Att det hela fungerar är faktiskt smått fantastiskt. Att de beväpnade fångarna som agerar vakter inte bestämmer sig för att göra revolt känns väldigt konstigt. Många av dem är livstidsfångar, vilket innebär att de inte har något som helst att förlora. Brubaker tänker dock ändra på rutinerna och rensa upp bland korruptionen, inte bara inne på fängelset utan även hur affärerna sköts. Det är nämligen en hel del tjänster och gentjänster, vilket innebär att pengar hamnar i fel fickor istället för att investeras i att rusta upp fängelset.



En av filmens styrkor är skådespeleriet där man inte direkt kan klaga på någon och där de flesta är så där passande och slitna som de ska vara. En annan styrka är den autentiska känslan man skapar. Eftersom regissören lyckades bra med detta i den tidigare nämnda fängelsefilmen Cool Hand Luke, blir man inte överraskad att det även funkar här.



Däremot är detta inte alls en lika bra film som Cool Hand Luke, långt därifrån. Detta är en ojämn film som både har problem med tempot och klippningen. Förutom att filmen tar en halvtimme på sig att komma igång och känns småseg den sista halvtimmen, hoppar man många gånger in mitt i en scen utan att ha förklarat vägen dit. Känns antingen som man klippt ner speltiden eller att man helt enkelt inte berättat storyn tillräckligt bra. Dessutom leder det ingenvart. Det som var på gång rinner mest ut i sanden. Det är förvisso en del av budskapet, men man känner mest "jaha, var det inte mer än så här?" när filmen slutar efter drygt två timmar.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

fredag 24 juli 2015

The Exterminator



Titel: The Exterminator / Utrotaren
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1980
Regi: James Glickenhaus
I rollerna: Robert Ginty, Christopher George, Samantha Eggar, Steve James

Handling: John Eastland står i skuld till en f.d. stridskamrat som en gång räddade hans liv i Vietnam. När ett gäng i New York misshandlar vännen blir han förlamad. En skuld skall betalas tillbaka och Eastland förvandlas till en stridsmaskin. Hämnden blir det absoluta målet. Men hämnden utökas till ett totalt krig mot hela den undre världen. New York brinner och ingen står frivilligt i vägen för John Eastland...

Omdöme: Det är skitigt och det är sunkigt. New York bara skriker efter någon som han rensa upp. Likt hur Charles Bronson rensade bland de kriminella i Death Wish (1974) och vännerna i Vigilante (1981), rensar John Eastland (Robert Ginty) här.



Denna Vietnamveteran har numera ett ordinärt och trist vardagsjobb där även hans vän Michael Jefferson (Steve James) från Vietnamtiden jobbar. En dag förhindrar de ett rån på sin arbetsplats när ett kriminellt gäng är i full färd att stjäla backar med sprit. Jefferson räddar än en gång sin vän genom att slå ner de tre gängmedlemmarna.



Men lyckan varar inte länge. Gänget letar upp Jefferson och misshandlar honom så illa att han blir förlamad. Hans vän John står i tacksamhetsskuld till Jefferson och ger sig ut på New Yorks skitiga gator för att hitta de skyldiga och fixa lite stålar till Jeffersons fru och barn. Men John får smak för dödandet som påminner honom om "de goda tiderna i Vietnam" och börjar ge sig på andra kriminella.



Robert Ginty i huvudrollen är inte typiskt hjältematerial, om man säger så. Han är definitivt ingen bra skådis och saknar det lilla extra som en sån här roll kräver. Sen att han ser ut som en övervintrad Edward Norton blir givetvis lite komiskt. Men karaktären är det inget direkt fel på. Han är beslutsam och något dumdristigt ger han sig på allt större fiskar på egen hand. Förr eller senare kommer han ta sig vatten över huvudet. Frågan är om han har en plan eller om han bara kör på så länge det går.



Inledningsvis är inte bara miljöerna sunkiga, filmen känns lite trött när handlingen inleds i New York efter Vietnam-sekvensen. Men när "The Exterminator", som han börjar kallas av media och polisen får upp ångan, ja då blir också filmen bättre och bättre. Han blir alltmer våghalsig och råkar själv illa ut ett par gånger på vägen. Han är långt ifrån övermänsklig eller odödlig. En superhjälte är han definitivt inte.



Polisen Dalton (Christopher George) som är honom på spåren är ganska tafatt och mer intresserad av sin nyfunna kärlek. Denna sidohistoria verkar inte leda någonvart, men till slut finns det faktiskt en poäng med det hela. Dock känner man att Dalton kunde ha varit en bättre karaktär och intresserat sig mer av "The Exterminator".



Givetvis blir filmen som bäst när han utrotar drägget som ger sig på hans vän, pensionärer, barn osv. Som helhet bjuds man på en del bra actionscener som i några fall får en att tänka på Sam Peckinpah och hans actionscener i slow-motion. Det är lite svårt att betygsätta en film som denna som inte lever på bra prestationer, bra karaktärer eller en bra produktion. Men den har gott om underhållning och en sak är säker - de görs inte så här längre. Trea till stark trea.




2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 5.6