måndag 31 augusti 2015

Friday the 13th Part 2



Titel: Friday the 13th Part 2 / Fredagen den 13:e del 2
Genre: Skräck/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1981
Regi: Steve Miner
I rollerna: Amy Steel, John Furey, Adrienne King, Kirsten Baker

Handling: Fem år har gått sedan blodbadet på Camp Crystal Lake och allt som finns kvar är legenden om Jason Voorhees och hans sinnessjuka mor, som mördade sju lägerledare. Vid ett närliggande läger bryr sig inte de nya ledarna om varningarna från ortsbefolkningen om att hålla sig borta ifrån Crystal Lake...

Omdöme: Originalet Friday the 13th (1980) tillhör inte någon av mina favoritskräckisar, trots att det är en av de mer kända filmerna inom slasher-genren. Fast ibland känner man för en enkel skräckfilm och då passar det bra att ta sig en titt på en uppföljare som denna. Man förväntar sig inte något speciellt, så det kan egentligen inte bli så dåligt.



Här finns inga kända (eller bra) skådespelare att tala om. Man har bara lite kul när ett gång lägerledare samlas intill Camp Crystal Lake där de brutala morden ägde rum fem år tidigare. Lägerledarna ska gå en slags fortbildning och legenden om Jason sprider sig snabbt bland deltagarna. Givetvis blir några så nyfikna att de inte kan hålla sig borta från Camp Crystal Lake. Det blir startskottet för en ny massaker och ingen kan känna sig säker.



Det är faktiskt inte så pjåkigt det här. Visst är det inte direkt bra, men på sätt och vis funkar den bättre i vissa avseenden än originalet. Filmen börjar något långsamt och tar sig sakta men säkert när morden drar igång. Det blir också som bäst under filmens mittdel. Dock är det lite trist att man tidigt listar ut vem som kommer vara "hjälte" och när det också är två som återstår tappar filmen en del. Man får även se för mycket av Jason som verkar vara runt 1.70 lång och inte särskilt stark. Man vill ju trots allt att en sån här mördare ska vara storväxt och skräckinjagande. Åtminstone skräckinjagande och grym önskar man sig, men här blir det aldrig riktigt skrämmande om man ska vara ärlig.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.0

söndag 30 augusti 2015

Rocky V



Titel: Rocky V
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 1990
Regi: John G. Avildsen
I rollerna: Sylvester Stallone, Talia Shire, Burt Young, Tommy Morrison, Burgess Meredith

Handling: När Rocky drabbas av permanenta skador efter en boxningsmatch, inser han att han är tvungen att sluta med boxningen. Han upptäcker också att hans revisor lurat honom på alla hans pengar. Rocky och hans familj blir tvungna att flytta tillbaka till sina gamla kvarter och försöka starta om från början.

Omdöme: Tidigare delar kom tre år efter varandra. Denna den femte del kom fem år efter den föregående delen. Det var även dags för Sylvester Stallone att lämna över registolen till originalets regissör, John G. Avildsen. Serien har även tagit steget från det sköna 80-talet till något annat. 80-tals tonerna som funkade så bra är utbytta mot tidig 90-tals rap och ghettoliknande musik som inte riktigt funkar lika bra.



Rocky har inget mer att bevisa. Han har slagit utmanare på utmanare och en allvarlig huvudskada sätter stopp för en fortsatt karriär. Problem uppstår dock när Rocky luras på alla sina pengar. Han har nu familjen att tänka på. Hans son Robert (Sage Stallone) har blivit tonåring och behöver sin far mer än någonsin. Rocky skiftar dock istället fokus till nykomlingen Tommy Gunn (Tommy Morrison). Rocky tar Tommy under sina vingar och tränar honom till att bli en utmanare om titeln. Men just som det verkar gå bra för Rocky och Tommy, kliver en girig promotor in i bilden och går emellan honom och Tommy. Rocky får sig även en funderare på vad som egentligen är viktigast här i livet...



Jag vet inte, men det känns som Rocky-sagan tappat lite fart, lite geist i och med denna femte del. Älskar man Rocky är det så klart kul att fortsätta följa mannen, myten, legenden. Annars känns det mest som en transportsträcka under stora delar. Förvisso tycker jag Sylvester Stallone fortsatt är gedigen i rollen och man märker hans hjärta för karaktären, sin baby. Även kul att hans son Sage Stallone funkar i rollen som hans son och inte gör bort sig.



En av filmens svagheter är utan tvekan att Rocky får ta ett kliv åt sidan. Det blir givetvis inte samma sak när han inte tränar och är i ringen själv. Å andra sidan kan man inte klaga för mycket. Det blir inte lika upprepande så här som det annars hade kunnat bli. Det saknas dock en hel del för att vara en värdig fortsättning efter den trevliga fjärde delen. Kan ju också ha att göra med att det inte längre var Stallone som regisserade...

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.1

lördag 29 augusti 2015

Rocky IV



Titel: Rocky IV
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 1985
Regi: Sylvester Stallone
I rollerna: Sylvester Stallone, Talia Shire, Carl Weathers, Dolph Lundgren, Brigitte Nielsen, Burt Young

Handling: Rocky ställs mot den skräckinjagande ryssen Ivan Drago på dennas hemmaplan. En boxare han av högst personliga skäl gärna vill utkräva revansch på.

Omdöme: Det är dags för ännu en installation i Rocky-sagan. Denna gång är det dags för något lite annorlunda. Det är öst som ställs mot väst. Sovjet mot USA. Ivan Drago (Dolph Lungdren) är en ny typ av boxare som tränats med hjälp av modern teknik. Det hjälper också att han är huvudet längre än Rocky och de flesta andra motståndarna. Det är inte så många i väst som vet så mycket om honom, mer än att han slår stenhårt och är obesegrad amatörmästare.



Rocky lever det goda livet i det glada 80-talet. Istället blir det hans gode vän och f.d. mästaren Apollo Creed (Carl Weathers) som antar utmaningen och ställer upp i en uppvisningsmatch mot Ivan Drago i Las Vegas. Utan att man får se någon som helst träning från Apollos sida, kastas man in i ett jättejippo där James Brown framför "Living in America" inför matchen. Apollo bjuder på show, men är helt oförberedd på Dragos styrka. Det slutar riktigt illa för Apollo, vilket gör att Rocky än en gång måste in i ringen för att utkräva revansch. Villkoret Drago ställer är att matchen går hemma i Sovjetunionen...



Det är inget snack om att Rocky-serien gått ifrån 70-talet och rätt in i det sköna 80-talet. För även om den tredje delen var från 1982 så kändes det fortfarande ganska mycket 70-tal över den. Här bjuds det på gott om sköna 80-tals låtar som integreras väl i händelseförloppet. Inte minst kommer här en sekvens halvvägs in när Rocky kör sin Lamborghini Jalpa och där man i form av ett montage tar sig tillbaka igenom hela Rocky-sagan som snyggt sammanfattar alla filmerna. Kan detta vara den bästa sekvensen man sett i någon av Rocky-filmerna? Jag tror det. Mycket troligt att denna sekvens var inspirerad av den då populära TV-serien "Miami Vice" som brukade ha liknande sköna mellanpartier (fast där körde de Ferrari istället för Lamborghini).



Det är svårt att säga om denna del är bättre än föregångarna, men den är helt klart mer underhållande, mycket tack vare 80-tals närvaron. Man kan ställa sig lite frågande till vad Stallone egentligen tänkte på med roboten som hans svåger Paulie (Burt Young) får i present. Och på tal om Paulie har jag aldrig tyckt han fyller någon direkt funktion i Rocky-filmerna, även om han inte direkt stör.



Filmen har annars lite mindre tid för Rocky och Adrian än de tidigare delarna, men här bjuds det på lite familjetid där sonen blivit lite äldre och får vara med på ett hörn. Filmen blir dock som bäst ungefär från det tidigare nämnda montaget när Rocky ska ge sig av till Sovjetunionen. De typiska träningsmontagen dyker även upp nu när man följer Rocky och Drago parallellt där man ser gammal klassisk träningsteknik mot den moderna (med hjälp av otillåtna preparat). Slutfajten är inte heller dum, även om det som vanligt är för mycket skuggboxning och inte alls realistiskt och nästan blir mer MMA än boxning. Filmen tappar också en aning i och med att publiken vänder sig emot sin egen Ivan Drago, utan någon egentlig anledning.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7

fredag 28 augusti 2015

Rocky III



Titel: Rocky III
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 1982
Regi: Sylvester Stallone
I rollerna: Sylvester Stallone, Talia Shire, Carl Weathers, Burgess Meredith, Burt Young, Mr. T, Hulk Hogan

Handling: Rocky vinner match efter match, utan att ana att hans manager Mickey matchar honom mot alltför lätta motståndare. Rocky ställer upp mot en mycket tuff nykomling, och följderna blir svåra.

Omdöme: Tre år efter den andra historien avslutats har Rocky (Sylvester Stallone) inga större problem med att försvara sin mästartitel. Men i vassen lurar uppstickaren Clubber Lang (Mr. T) som är grymmare och slår hårdare än alla andra. Han vill ha en fajt om mästartiteln, men Rockys tränare Mickey (Burgess Meredith) ignorerar honom då han är rädd för att han ska vara för svår för Rocky. Efter att Clubber hånat Rocky blir det givetvis en titelfajt. En fajt som Rocky inte är fokuserad på och förlorar enkelt.



Rocky har blivit lite mätt, det har gått lite för lätt att behålla mästartiteln. Han har gått från att vara en utmanare som lever enkelt, till att bli en mästare som lever det goda livet. Glöden finns inte riktigt där längre när han möter Clubber Lang som klubbar till honom ordentligt. Rocky saknar motivationen, men han får även psykiska men av smällen och är lite rädd för att möta Clubber Lang i en returmatch. Då får han hjälp av ingen mindre än Apollo Creed (Carl Weathers) som visar sig vara en bättre tränare än vad Mickey någonsin var.



Man märker direkt att denna tredje del har mer fokus på boxningen och mindre på familjelivet. Det blir inte bara boxning och det händer en del i Rockys privatliv också, men det är klart mycket mer boxning och träning här än i den andra delen. Rocky är även med i en uppvisningsmatch mot WWF-brottaren Thunderlips (Hulk Hogan) som är ett enda stort jippo och clowneri. Clubber Lang som utmanaren är ganska platt och enformig (Mr. T är ingen bra skådis, men ändå kul att se honom här innan han var med i TV-serien "The A-Team"), men jag kan inte låta bli att tänka lite på Mike Tyson. Istället blir det träningen med Apollo Creed som blir en av filmens bättre ingredienser.



Intressant nog känner jag att både Rocky och hans Adrian (Talia Shire) gått ifrån sina typiska karaktärsdrag från de två första filmerna. De är inte lika naiva och småkorkade längre, vilket kan förklaras med att de blivit föräldrar och mer mogna. Men personligen känns det som en liten miss. Istället tycker jag Rocky mer påminner om John Rambo från First Blood (1982). Kan ha varit så att Stallone var så inne i den rollen att han integrerade den i Rocky Balboa-karaktären här. I de tidigare två delarna var han Rocky Balboa. Här är han snarare Rocky Rambo...



Man känner att denna tredje del är lite mer kompakt än den förra delen. Främst är det alltså att man har med boxning här, vilket gör att tempot känns lite högre. Det har också att göra med att man bjuder på något lite nytt så det inte hela tiden blir upprepande från de tidigare filmerna. Denna del saknar kanske lite djup, men den bjuder fortfarande på tillräckligt med underhållning och de där typiska Rocky-ögonblicken för att funka. Titellåten "Eye of the Tiger" av Survivor är också riktigt klassisk och var även Oscarsnominerad. Kul nog hade jag fått för mig att den var med redan i den första filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

torsdag 27 augusti 2015

Rocky II



Titel: Rocky II
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 1979
Regi: Sylvester Stallone
I rollerna: Sylvester Stallone, Talia Shire, Burgess Meredith, Carl Weathers, Burt Young, Joe Spinell

Handling: Rocky Balboa går en match mot världsmästaren Apollo Creed. Rocky skadar ena ögat illa, och får reda på att han kan bli blind om han fortsätter att boxas.

Omdöme: Om jag inte missminner mig tar denna den andra del i "sagan" vid där originalet Rocky (1976) slutade. Helt naturligt fortsätter man berättelsen om Rocky och hans Adrian. Än en gång är det Apollo Creed som står för motståndet i ringen, denna gång i en revanschmatch om mästartiteln. Men vägen dit är ingen dans på rosor för Rocky som lovar Adrian att lägga av med boxningen då de gifter sig. Rocky har dock svårt att få det att gå runt med ett vanligt jobb och suget efter boxningen blir för stor.



Den första filmen var Sylvester Stallone med och skrev manuset. Denna gång har han även regisserat och till en början måste jag säga att det känns lite krystat. Rocky och Apollo är sönderslagna efter 15 ronders krig i ringen. De är som griniga gamla gubbar när de på sjukhuset rullas runt i rullstolar och gnäller på varandra. Det tar sen 20, kanske 30 minuter in i filmen innan det hela stabiliseras. Filmen hittar skönt nog rätt nu och blir en ganska värdig fortsättning. Det jag gillar är att man inte bara gör det till en tramsig boxningsfilm. Istället får man en del djup och en ganska dramatisk historia.



Rocky (Stallone) och Adrian (Talia Shire) passar verkligen ihop. Båda är lite punchiga och naiva, men på ett ganska sympatiskt sätt. Den som annars kanske sticker ut mest är Burgess Meredith i rollen som tränaren Mickey. Han är ganska gapig och skrikig, men man märker hans passion för rollen, kul att se. Däremot tycker jag det är synd att Carl Weathers som Apollo inte får mer utrymme. Känns som han hade varit värd att få vara med lite mer. Fanns helt klart mer att hämta där.



Lite överraskande är det inte så mycket boxning och träning här. Det blir det dock mot slutet och man avslutar också med en titelfajt som börjar svagt (skuggboxning), men som tar sig fint och inte blir så enformig och upprepande som boxning lätt kan bli på film. En sak som man nästan alltid ser när det gäller boxningsfilmer är att boxarna inte har något försvar att tala om. Ja, det blir mer öppet och kul att titta på, men det är inte ett dugg realistiskt. Avslutningsvis måste jag säga att jag fann flera likheter mellan denna film och Southpaw (2015). Känns ganska troligt att man sneglat en del på denna när man gjorde den.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

onsdag 26 augusti 2015

The Pink Panther Strikes Again



Titel: The Pink Panther Strikes Again / Rosa Pantern slår igen
Genre: Komedi/Kriminalare/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 1976
Regi: Blake Edwards
I rollerna: Peter Sellers, Herbert Lom, Lesley-Anne Down, Omar Sharif

Handling: Den förvirrade kommissarien Jacques Clouseau hamnar på kollisionskurs med sin f.d. chef Dreyfus som rekryterar världens farligaste kriminella för att en gång för alla likvidera Clouseau.

Omdöme: Denna den fjärde filmen i Rosa Pantern-serien är den jag sett minst antal gånger, tillsammans med den första filmen (om man bara räknar de fem äkta Rosa Pantern-filmerna mellan 1963-1978). Den enkla anledningen är att jag aldrig riktigt tyckt den är lika bra som inte minst den andra och tredje filmen som är mina två favoriter. En orsak kan vara att denna går lite för långt i vissa avseenden (och då syftar jag inte på humorn).



Charles Dreyfus (Herbert Lom) är Clouseaus (Peter Sellers) f.d. chef. Dreyfus sitter inspärrad på mentalsjukhus, men har nu fått chansen att bli utskriven efter att ha uppvisat förbättring. Givetvis har han svårt att hålla sig i skinnet när Clouseau kommer på besök. Dreyfus vill inget annat än att se Clouseau död. Så när Dreyfus rymmer, börjar han genast rekrytera farliga brottslingar för att en gång för alla ta kål på Clouseau.



Den klassiska Rosa Pantern-humorn finns där och det är så klart mycket tack vare Peter Sellers, men även för att Blake Edwards åter står bakom kameran (precis som han gjorde på samtliga filmer i serien). Dessa två tillsammans är en lyckad kombination och när de får till det blir det även här riktigt roligt. Visst är det många gånger slapstick-humor och det är inte alltid det går hem. Men när det gör det är det klockrent.



Att det är mycket blinkningar åt Bond-hållet är svårt att missa. Här har man Dreyfus som en slags Bond-skurk som ska bygga en domedagsmaskin (alltid haft svårt för detta inslag i filmen då det snarare blir sci-fi än något annat). Clouseau får världens alla lönnmördare efter sig, vilket gör det hela lite till en spionfilm à la Bond. Detta är främst tydligt med den ryska agenten Olga (Lesley-Anne Down) som faller för Clouseau likt vad man fick se i From Russia with Love (1963).



På det stora hela en ojämn film som verkligen blandar och ger. Den blir aldrig direkt dålig, vilket är skönt. Samtidigt känns den svagare under filmens andra halva. Det är fortfarande ingen favorit i serien för egen del, men den är tillräckligt underhållande för att bli klart sevärd, speciellt om man gillar Peter Sellers och Rosa Pantern. Just det, Henry Mancinis musik får man inte heller glömma. Förutom den berömda titelmelodin bjuds man bl.a. på en lekfull och en stämningsfull melodi som passar perfekt. Stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2

tisdag 25 augusti 2015

The Return of the Pink Panther



Titel: The Return of the Pink Panther / Rosa Pantern kommer tillbaka
Genre: Komedi/Kriminalare/Mysterium
Land: Storbritannien
År: 1975
Regi: Blake Edwards
I rollerna: Peter Sellers, Christopher Plummer, Catherine Schell, Herbert Lom

Handling: Den Rosa Pantern blir stulen ännu en gång. Clouseau misstänker genast Sir Charles Litton alias the Phantom, som knyckte pantern förra gången. Men är han verkligen den skyldige?

Omdöme: Efter en våghalsig juvelkupp där den beryktade Rosa Pantern stjäls, är det upp till Clouseau (Peter Sellers) att utreda fallet. Han skickas ner till Lugash (ett fiktivt land, men inspelat i Marocko) där han genast utreder i klassisk Clouseau-stil. En halvtimme in och han förstör det mesta som kan förstöras i museet där Rosa Pantern blev stulen.



Eftersom misstankarna riktas mot Sir Charles Litton (Christopher Plummer), beger sig Clouseau till franska rivieran och närmare bestämt Nice för att under utklädnad komma nära den misstänkte. Här träffar han på Lady Litton (Catherine Schell) som han förföljer till schweiziska Gstaad. Det är här filmen också blir som bäst. Under tiden följer man även Sir Charles när han tar sig till Lugash för att själv försöka ta reda på vem som ligger bakom.



Det är helt klart så att när Peter Sellers inte är med i historien så finns det inte mycket att jubla över. Men när han är med bjuds man på flera underbara komiska pärlor. Han gnabbas ständigt med sin hjälpreda Cato, som han älskar att nedvärdera med uttryck som "min lille gule vän" (skulle definitivt inte vara acceptabelt i dagens klimat). Clouseau går även sin chef Dreyfus (Herbert Lom) på nerverna och man förstår verkligen varför han hamnar på hispan. Det är omöjligt att bli av med Clouseau, vare sig man vill avskeda eller försöka döda honom.



En av de allra skönaste karaktärerna man kan skåda dyker upp i Gstaad när Clouseau klär ut sig till Guy Gadbois. Denna charmiga och småkaxiga karaktär iklädd röd blazer stöter på Lady Litton på ett så träffsäkert sätt att Catherine Schell flera gånger börjar skratta på riktigt i scenerna. Stört omöjligt att hålla sig för skratt när Guy Gadbois sätter in charmen samtidigt som han har sina ryck och givetvis är klantig precis som Clouseau brukar vara.



Det positiva intrycket man lämnas med överglänser vissa negativa (bl.a. en svacka runt mitten) och därför blir detta en av mina favoriter i Rosa Pantern-serien som jag också sett flest gånger. En orsak är att den är bra, en annan att den alltid fanns hemma på VHS när jag växte upp.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.1

måndag 24 augusti 2015

VECKANS NOIR: The File on Thelma Jordon



Titel: The File on Thelma Jordon / X - Filmen om en farlig kvinna
Genre: Drama/Kriminalare/Mysterium/Film-Noir
Land: USA
År: 1950
Regi: Robert Siodmak
I rollerna: Barbara Stanwyck, Wendell Corey, Paul Kelly, Richard Rober

Handling: Om en ung kvinna, Thelma Jordon, och spelet mellan henne och åklagaren Cleve Marshall som dricker för att glömma sitt hopplösa äktenskap. De börjar träffas i smyg och rätt vad det är har Marshall blivit rejält insyltad i en mordhistoria.

Omdöme: Ah, en gammal hederlig noir som snärjer in en i sitt grepp precis som åklagaren Cleve Marshall (Wendell Corey) snärjs av Thelma Jordon (Barbara Stanwyck). Han är en familjefar, men äktenskapet är inte på topp då Cleve känner sig nedtryckt av sin svärfar. Han börjar dricka för att dränka sina sorger. Då kliver Thelma Jordon in i hans liv och han får tankarna på annat håll. De börjar träffas i smyg, men just som de ska sticka iväg tillsammans över en helg hittas Thelmas moster ihjälskjuten. Thelma, som för tillfället bor hos sin rika moster, ber Cleve om hjälp då hon inte vill bli misstänkt. Det blir startskottet på en utredning och rättegång som kommer pressa Cleve och Thelma till det yttersta.



På sätt och vis finns element här som påminner en del om klassiska noiren Double Indemnity (1944). Den stora skillnaden är att den kärlekskranka mannen i det här fallet är glatt ovetandes om själva mordet och får försöka rädda situationen i efterhand under rättegången. I båda fallen har man dock Barbara Stanwyck som femme fatale. Utan tvekan var det så att hon var en av de allra främsta och bästa kvinnliga skådespelerskorna från film-noir tiden. Alltid en fröjd att se henne i såna här roller som hon bemästrar galant.



Vad som börjar mer som ett romantiskt drama mellan Cleve och Thelma, övergår till ett mordmysterium med efterföljande rättegång. Vad som komplicerar saker ytterligare är att Cleve ser till att han får ta hand om fallet som åklagaren som ska sätta dit Thelma. Han kan på så vis se till att Thelma går fri. Men bevisen pekar trots allt på att det är hon. Den enda som skulle kunna ha något med saken att göra är en mystisk man som kallas för "Mr. X" då ingen vet hans riktiga namn, men som ofta ringt Thelma och plockat upp henne. "Mr. X" är givetvis Cleve själv, men det måste de hålla hemligt.



Något som komplicerar saker ytterligare är att Thelmas ex-pojkvän Tony (Richard Rober) är en småkriminell som kan vara inblandad. Cleve blir övertygad av Thelma om att Tony är från hennes förflutna och att det är Cleve som är hennes man. Men Tony lurar i vassen och kan vara mer inblandad än vad Cleve tror. Det gör att man bjuds på lite av en katt-och-råtta-lek där Cleve blir allt mer insyltad.



Även om det här inte är någon av de främsta noir-filmerna där ute så är det en bra sådan. Inte direkt känd, men med genomgående starka prestationer och en erkänt duktig noir-regissör i Robert Siodmak känner man att detta är en klassproduktion. Man får gott om vändningar i storyn och även om man anar hur det ligger till så är det ändå kul att följa utvecklingen. Alltid kul när de som ska vara goda (i det här fallet Cleve som åklagare) tvingas ta till drastiska åtgärder och skydda sin älskarinna. På gränsen mellan en stark trea och svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

söndag 23 augusti 2015

Noll tolerans



Titel: Noll tolerans
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: Sverige
År: 1999
Regi: Anders Nilsson
I rollerna: Jakob Eklund, Peter Andersson, Marie Richardson, Lennart Hjulström

Handling: Johan Falk, kriminalinspektör på krimjouren i Göteborg, dras in i ett skottdrama i en gränd efter julhandelns slut på julafton. Han gör en hjältemodig insats, som bland annat räddar livet på ett barn, men dras sedan in i en mardrömslik spiral av händelser, som leder till att han själv blir åtalad. Han ser ingen annan utväg än att fly. Han tar lagen i egna händer i jakten på sanningen och blir därmed efterlyst och jagad av sina egna kollegor.

Omdöme: Detta blev den första filmen om polisen Johan Falk och hans "äventyr". Svensk polisfilm har tidigare visat sig vara fullt duglig i sina bästa stunder där de tre favoriterna är Mannen på taket (1976), Mannen från Mallorca (1984) samt I lagens namn (1986). Den förstnämnda är en klassfilm och en av mina favoriter inom svensk film (och all polisfilm för den delen).



En av de första sakerna man börjar tänka på när filmen börjar är att försöka lokalisera var i Stockholm filmen utspelar sig. Ingen talar ju göteborgska så det är inte så konstigt att man tror det är Stockholm och inte Göteborg filmen utspelar sig i. Lite ovanligt med Göteborg, så det var kul (förutom, vad jag kan minnas, att bara en talar göteborgska i en liten biroll).



Filmen börjar lovande när det på julafton sker ett juvelerarrån som kriminalinspektör Johan Falk (Jakob Eklund) blir vittne till när han varit och handlat lite mat på Burger King. Han hittar en man knivdödad i butiken och följer sedan efter den misstänkte i en biljakt genom Göteborg. Det visar sig snart att det är två gärningsmän där den ena kommer undan och nu gäckar Johan Falk och polisen. Detta genom att han hotar de tre vittnena som kan identifiera honom. Hans namn är Leo Gaut (Peter Andersson) och han kommer ställa till ett helvete för Johan Falk.



Peter Andersson är klart stabil i skurkrollen, men så är det också en tacksam roll att spela. Han passar utan tvekan för rollen. Likaså gillar jag Lennart Hjulström i rollen som kommissarie Ola Sellberg, Johan Falks chef. Han känns nog mest genuin av alla i filmen och tankarna går lite till tidigare nämnda svenska klassiker Mannen på taket när han är med. Jakob Eklund är varken bra eller dålig i huvudrollen. Han gör sitt, men inte mer. Däremot är resten svaga där inte minst Marie Richardson är riktigt svag i en stor roll.



Filmen då? Jo, det funkar väl så där. I sina bästa stunder får man till lite spänning och tempot är väl för det mesta helt ok, trots att filmen är en bra bit över 90 minuter. Värre blir det mot slutet då filmen blir för predikande och bjuder på ett tillrättalagt slut. Detta lämnar utan tvekan en sur eftersmak vilket även gör att betyget droppar ner under godkänt. Å andra sidan ska man inte förvänta sig alltför mycket. Då kan detta funka som lite underhållning för stunden.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.4