onsdag 30 september 2015

007 - The Bond Files



Som uppvärmning inför premiären av den nya Bond-filmen Spectre den 30:e oktober, kommer Movies - Noir under hela oktober att bjuda på "007 - The Bond Files". Varje dag kommer en ny bokstav presenteras. Tanken är att det ska täcka A till Ö med diverse fakta, siffror och iakttagelser som gjorts om Bond.

Det har gjorts ingående research där varje film har setts om och en rad intressanta uppgifter har noterats och sedan sammanställts. Till stor del är det alltså material som plockats fram genom att titta på filmerna.

Samtliga bilder från filmerna är tagna från originalskivorna och inte från någon annan sida på internet. Ett gediget arbete har alltså lagts ner för att genomgången ska bli så unik som möjligt, även om många Bond-fantaster säkerligen gjort liknande saker.

Imorgon 1:a oktober drar det hela igång med "007 - The Bond Files: A".

tisdag 29 september 2015

Black Mass



Titel: Black Mass
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 2015
Regi: Scott Cooper
I rollerna: Johnny Depp, Joel Edgerton, Benedict Cumberbatch, Rory Cochrane, Kevin Bacon, Peter Sarsgaard, Julianne Nicholson, Dakota Johnson, Adam Scott, Juno Temple

Handling: John Connolly och James "Whitey" Bulger växte upp tillsammans på södra Bostons gator. Decennier senare, under mitten av 1970-talet, skulle de mötas igen. Vid det laget var Connolly en framstående figur på FBI:s Boston-kontor och "Whitey" hade blivit gudfadern av den irländska maffian. De ingick ett samarbete under bordet som fick saker och ting att spåra ur fullständigt i Bostons undre värld.

Omdöme: En gång i tiden gick jag in och kollade på FBI:s lista över deras tio mest efterlysta personer. Där fanns James "Whitey" Bulger med och en stor belöning var utfärdad. Denna man var en gång i tiden en ökänd gangster i Boston där han styrde den undre världen. Detta är historien om honom, medarbetarna, hans nära och kära och inte minst FBI som han samarbetade med.



Det första man måste säga är att rollbesättningen på filmen är i det närmaste klockren. Intressant nog syns inte de mest kända ansiktena bara i de största rollerna. Istället har man rätt skådespelare för rätt roll. Ett typexempel är Peter Sarsgaard som dyker upp i en relativt liten biroll som Brian Halloran, men som lämnar avtryck efter sig. Kevin Bacon som FBI-mannen Charles McGuire får en ganska tacksam roll, men är stabil som vanligt. Roligast är det att se en plufsig Matt Damon som Kevin Weeks. Eller? Nej, det är Jesse Plemons som spelar Kevin Weeks, men helt olik en överviktig Matt Damon är han inte.



Den som får stört utrymme är givetvis Johnny Depp som "Whitey". Det är svårt att missa hans utseende som förvandlat honom till någon som skulle kunna liknas vid en vithårig Ray Liotta. Det är nämligen kusligt hur lik han är honom runt ögonen. En yngre Liotta hade uppenbarligen varit perfekt för rollen, åtminstone rent utseendemässigt. Depp gör också rollen bra och gör den till sin egen. Kanske inte en wow-prestation, men helt klart en man lägger märke till.



Mest noterbara vid sidan av James "Whitey" Bulger är nog främst två saker. Dels är det FBI-agenten John Connolly (Joel Edgerton), en gammal barndomsvän till "Whitey" som lyckas få honom att bli infiltratör åt FBI. Samtidigt som han känns aningen naiv och småkorkad, lyckas han skydda och hjälpa "Whitey" utan att FBI tycker det är konstigt.



Sen är det Billy Bulger (Benedict Comberbatch), "Whiteys" bror som är senator och förmodligen den mäktigaste personen i Boston (tillsammans med sin bror, kan man säga). Hade filmen inte varit verklighetsbaserad hade man tyckt det var för långsökt. Nu ger det historien ytterligare en dimension, även om jag inte tycker den riktigt går på djupet med Billy och hans relation till sin bror vad gäller den kriminella verksamheten.



Något filmen lyckas klart bra med är annars den distinkta 70-tals känslan där det mesta känns precis lagom. Det blir inte flashigt som det lätt kan bli i moderna filmer som försöker återskapa tidseran. Det tycker jag bara är ett plus. Det gör även att man kan koncentrera sig på storyn fullt ut.



Storyn är rakt igenom stabil, precis som hantverket. Kan dock tycka att filmen inte riktigt lyckas höja sig ett snäpp eller två för att bli riktigt minnesvärd. Det är inte en ny klassisk gangsterfilm man får se. Man jämför gärna med t.ex. Scorseses klassiker som Goodfellas (1990) och Casino (1995). Det är en bit upp till dessa två. Inte heller Donnie Brasco (1997) med en duktig Johnny Depp som polisinfiltratör når den upp till. Men en bra film är det trots allt med rakt igenom gedigna prestationer.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.8

måndag 28 september 2015

Everest



Titel: Everest
Genre: Äventyr/Drama
Land: USA/Storbritannien/Island
År: 2015
Regi: Baltasar Kormákur
I rollerna: Jason Clarke, Josh Brolin, John Hawkes, Jake Gyllenhaal, Sam Worthington, Emily Watson, Keira Knightley, Robin Wright

Handling: En grupp bergsklättrare stöter på problem i form av en kraftig snöstorm när de bestiger Mount Everest.

Omdöme: Baserat på den verkliga historien om en expedition som 1996 skulle ta sig upp för Mount Everest. Vissa av dem var erfarna klättrare, andra desto mer oerfarna. Eftersom det bara är ett fåtal dagar som "fönstret är öppet" för att kunna bestiga berget, gäller det att ta sin chans. Problemet är bara att det är flera grupper/team som siktar på att göra samma sak på samma datum.



Ledaren för den ena gruppen är nyzeeländaren Rob Hall (Jason Clarke) som agerar guide åt de som är villiga att betala stora summor. En av dem är den rike Texas-bon Beck (Josh Brolin) som må vara vältränad, men som inte är den mest erfarne i gänget. En annan är Doug (John Hawkes) som genom att ha tre jobb samlat tillräckligt med pengar för att uppfylla sin dröm (på sitt andra försök). Dessutom finns här japanskan Yasuko som försöker bli den första kvinnan att bestiga de sju högsta bergen i världen - endast Everest återstår.



När Rob och de övriga inser att det kommer ta för lång tid att vänta på varandra när grupp efter grupp ska ta sig upp, beslutar sig Rob för att samarbeta med Scott Fischer (Jake Gyllenhaal). Scott är normalt sett Robs konkurrent då han är guide åt ett annat team. Men Scott ser poängen i att samarbeta, trots att de två har helt olika tillvägagångssätt. Rob är den mer försiktige och planerande, Scott är mer excentrisk och gillar att pressa sig till det yttersta.



Detta är en film som inleder något långsamt innan själva klättringen tar sin början. Det är aldrig fel att bygga upp storyn och karaktärerna istället för att slänga sig in i hetluften med en gång och sakna djup i storyn. En liten miss är dock att man inte får en bättre bakgrund av vilka alla är och vad de gjort tidigare. Är man inte påläst om händelsen (som de flesta nog inte är) så vill man gärna veta hur erfarna klättrare de är. Själv hade jag sett en dokumentär om händelsen, men var under filmens gång inte säker på att det var denna händelse eller hur det skulle gå.



Filmen blir snart bara bättre och bättre när man tar sig an Everest. Det är ett mäktigt berg och det gör sig väldigt bra på bio. Lite förvånande är att själva klättringen uppför mot toppen inte bjuder på så många adrenalinscener som man kanske skulle kunna tro. Istället är det nedstigningen då allvaret börjar för de flesta. Nu kommer ovädret in och även de mest erfarna får svårt att ta sig ner. Men även "stegscenerna" när de är på väg upp ökar givetvis pulsen några snäpp.



En sak jag noterar väldigt tydligt är ljudet som gör filmen extremt levande. Framförallt tänker jag på vindarna och snöstormen som drar upp under nedstigningen. Man hör verkligen hur isig snön är och denna bit med ljudet är superimponerande. Sällan jag reagerar på det som man gör här. Extra noterbart blir det när man hoppar från Everest till ett lugnt och tyst sovrum någonstans på Nya Zeeland. Skönt nog blir ljudet aldrig för högt som det lätt kan bli när man drar på som här.



En av de mer överraskande bitarna med filmen är att Jake Gyllenhaal har en så pass liten roll. Personligen trodde jag (så klart) att han skulle ha delad huvudroll eller liknande. Nu gör det inte så mycket eftersom samtliga passar bra och är bra, inte minst Jason Clarke i huvudrollen som Rob. Isländska regissören Baltasar Kormákur (hade sett två ok filmer av honom tidigare) och hans team har verkligen prickat rätt med skådespelarna. Dessutom känns de så där lagom slitna som de ska vara. Detta stämmer även in på t.ex. Helen (Emily Watson) som är i baslägret och aldrig är med under själva klättringen.



Personligen var jag lite, inte besviken, men fundersam till filmen en bit in när den inte hade tänt till än. Men under andra halvan av filmen blir det rejält nervigt och ytterst välgjort. Här syns inga billiga dataeffekter till och det känns hela tiden väldigt autentiskt. Jag tror även det gör mycket att det hela baseras på verkliga händelser så att man slipper en massa konstigt hjältemod (förutom att vissa offrar sig mer än andra, men det känns naturligt så som det är här). Filmen gör sig mycket bra på bio (utan 3D). Finns inte många fel här. Detta är klart bra.



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.5

söndag 27 september 2015

Ted 2



Titel: Ted 2
Genre: Komedi
Land: USA
År: 2015
Regi: Seth MacFarlane
I rollerna: Mark Wahlberg, Amanda Seyfried, Seth MacFarlane, Giovanni Ribisi, Morgan Freeman, Liam Neeson

Handling: Sedan vi sist mötte dem har John och Ted fortsatt leva drömlivet i Boston. Men nu är rollerna ombytta: John lever ungkarlsliv medan Ted knutit banden med Tami-Lynn, kvinnan i hans drömmar. Äktenskapet börjar snart knaka i fogarna och paret bestämmer sig för att skaffa barn för att rädda det. Planen stöter dock på patrull när myndigheterna konstaterar att Ted inte är en person, utan en ägodel, och därför inte har rätt att adoptera. Inte nog med det, han får också sparken från sitt butiksjobb och hans äktenskap annulleras. Arg och nedslagen bestämmer sig Ted för att stämma staten, och ber sin bäste vän att hjälpa honom återvinna de rättigheter han förtjänar.

Omdöme: Teddybjörnen Ted (röst av Seth MacFarlane) är ute på nya äventyr. Nu är han dock inte alltid med sin bästa kompis John (Mark Wahlberg). Istället lever han ett relativt normalt liv som gift. Men ett år in i äktenskapet börjar de våldsamma grälen avlösa varandra. Ted får då tipset att de borde skaffa barn för att rädda äktenskapet. Det är nu problemen börjar på allvar för Ted som först måste "bevisa" att han är en person och inte en ägodel.



Med hjälp av vännen John får de till slut tag på en advokat som är villig att ta emot fallet utan kostnad. Samantha Jackson (Amanda Seyfried) är helt grön i yrket, men att hon gillar att röka på är givetvis ett plus för vännerna John och Ted. Samtidigt har en gammal ärkefiende i form av Donny (Giovanni Ribisi) en plan för hur han ska kunna se till att Ted inte vinner fallet så att han ska kunna plocka Ted och tillsammans med en leksakstillverkare göra miljontals livs levande teddybjörnar precis som Ted.



Den vågade och grova humorn känns igen och det blir en del skratt på vägen. Något man dock konstaterar är att Seth MacFarlane borde hålla sig till att skriva manus och kanske producera, men överlåta regin till någon annan. Det känns nämligen som en lång rad sketcher som satts ihop med en mycket tunn röd tråd. Det håller därför inte riktigt i längden då filmen tappar ju längre in man kommer.



Mark Wahlberg får ta ett kliv åt sidan när Ted blir huvudfigur i denna andra del. Amanda Seyfried plockas in istället för Mila Kunis och den roliga jämförelsen med Gollum är givetvis klockren. Även några andra filmreferenser funkar, som t.ex. när Ted får köra bil i tjugo minuter medan John och Samantha sover i bilen. Denna Planes, Trains and Automobiles (1987) referens är givetvis extra rolig om man sett filmen och har den som favorit. Annars är det Giovanni Ribisi i rollen som Donny som sticker ut mest och som är en minst sagt underlig karaktär. Sämre än Ted (2012), men värd en titt om man vill se mer.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.6

lördag 26 september 2015

Sinister 2



Titel: Sinister 2
Genre: Skräck
Land: USA
År: 2015
Regi: Ciarán Foy
I rollerna: Shannyn Sossamon, James Ransone, Robert Daniel Sloan, Dartanian Sloan

Handling: Courtney, en överbeskyddande mamma, och hennes 9-åriga tvillingpojkar flyttar in i ett hus utanför stan. Här skall hennes söner få en trygg och harmonisk uppväxt. Vad hon inte vet är att huset är dödsmärkt på fler än ett sätt.

Omdöme: Originalet Sinister (2012) kom lite som en frisk fläkt i skräckgenren. Inte perfekt, men med en riktigt tät stämning och med en duktig Ethan Hawke i huvudrollen. Det var en "fröjd" att få bli skrämd från i princip början till slut. Personligen är jag inte så svag för uppföljare i någon genre. I skräckgenren är det många gånger svårt att lyckas med en uppföljare då det oftast blir upprepande.



Här har man valt att berätta historien på ett lite annorlunda sätt mot den första filmen. Eftersom man vet (om man sett den första filmen) vad som ligger bakom, skulle det inte fylla någon funktion att fortsätta på det spåret. Istället har man till stor del vänt på steken. Nu får man istället se det hela från den andra sidan, alltså inte bara de som blir utsatta. Givetvis funkar det inte lika bra då det är överraskningsmomentet och att inte få se för mycket som brukar funka bäst.



I huvudrollen hamnar tvåbarnsmamman Courtney (Shannyn Sossamon) och hennes tvillingsöner Dylan och Zach. De har flyttat in i ett obebott hus för att bli lämnade ifred. Snart dyker en privatdetektiv (James Ransone) upp och intresserar sig för huset då det har kopplingar till några dödsfall. Privatdetektiven var med som vice-sheriff i den första filmen och har här alltså fått en större roll. Bara här märks att filmen inte har samma kvalité då man i princip bytt ut etablerade Ethan Hawke mot en kille som hade en liten biroll i den första filmen.



Överhuvudtaget är denna film gjord med mindre finess är den första filmen. Det är inte direkt överraskande och man ska inte vara förvånad att man inte lyckas återskapa samma täta stämning och mystik. Dock bör det påpekas att den stundtals får till en liknande tät stämning när man får ta del av inspelningarna. Musiken spelar också en viktig roll i det hela och den är i princip lika effektiv som i originalet. Inte samma kompositör då det denna gång är tomandandy som står för den, men det är helt klart en liknande elak och tung ton som passar perfekt.



Förväntar man sig inte något speciellt, vilket man inte heller ska, så blir man inte direkt besviken. Tror man att det ska vara i klass med den första filmen gör man bäst i att undvika denna. Första filmen är helt klart rysligare och tätare. Här lever den mer på ett par jump-scares med sämre skådespelare och där man visar mer av ondskan, vilket inte betyder att det blir bättre eller mer skrämmande. Oftast funkar dessa filmer bäst när man bara anar att något är på gång. Nu blir det nästan mer som att man får se en finsk hårdrockare med makeup dyka upp...

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.5

fredag 25 september 2015

La moustache



Titel: La moustache / Mustaschen
Genre: Drama/Mysterium
Land: Frankrike
År: 2005
Regi: Emmanuel Carrère
I rollerna: Vincent Lindon, Emmanuelle Devos, Mathieu Amalric, Hippolyte Girardot

Handling: Marc har rakat av sig mustaschen, eller har han? Varför säger ingen något om hans nya utseende? Varför påstår alla, till och med hans fru att han aldrig ens haft någon mustasch? Vad av det han tar för givet i sitt liv är falskt? Och kan han lita på sitt eget omdöme?

Omdöme: Marc Thiriez (Vincent Lindon) är i badrummet hemma i Paris och håller på att raka sig när han frågar sin fru Agnés (Emmanuelle Devos) vad hon skulle tycka om han rakade av sig sin mustasch. Hon säger att hon aldrig sett honom utan den så hon är osäker på vad hon skulle tycka. När hon går ut och handlar tar Marc tillfället i akt - han rakar av mustaschen. Men när Agnés kommer tillbaka märker hon inte att mustaschen är borta...



Marc tycker det är underligt, så klart, men tror att hon skämtar med honom. Men när varken gemensamma vänner eller hans arbetskollegor noterar att något är annorlunda med honom, börjar han tvivla på om han någonsin haft mustasch. Hela hans tillvaro blir nu en osäker plats där han misstänker att Agnés fått alla att ljuga om mustaschen, på skämt. Men är det verkligen så eller håller det på att hända något allvarligt med Marc?



Jag har länge vetat om den här filmen, men inte vetat vad det är för typ av film och om den skulle vara bra eller inte. Vincent Lindon har jag sett i ett par filmer, bl.a. Pour elle (2008) och han gör en sällan besviken. En klart stabil skådespelare som ofta tar intressanta roller. Emmanuelle Devos kände jag igen från Sur mes lèvres (2001). Hon har ett något speciellt utseende, varken vacker eller ful - annorlunda.



Av någon anledning sitter jag mest med ett leende för situationen blir smått bisarr när Marc rakat av sig mustaschen och sen blir allt mer frustrerad. Frustrerad över att ingen lägger märke till att den är borta. Det är finurligt och mystiskt gjort där Philip Glass musik helt klart tillför ett element till stämningen. Det är småkomiskt, men snarare mystiskt och ganska gripande ju längre in man kommer.



Under filmens gång försöker man klura ut hur det ligger till, men detta är en film som inte ger några enkla svar. För egen del blir en film bättre av att man har en egen tolkning som funkar, en logisk förklaring. Men här är det svårt att få ihop det. Regissören Emmanuel Carrère, som även skrev boken på 80-talet som filmen baseras på, lär själv inte ge någon förklaring. Lite som David Lynch alltså. Eller som Enemy (2013), en film jag inte tänkte på under filmens gång, men så här i efterhand finns det en del likheter. Intressant med andra ord och en film man gärna diskuterar och analyserar med andra. Kan krävas en omtitt också.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.6

torsdag 24 september 2015

Mina favoritfilmer - 1974

Kanske inte fyllt med enbart Oscarsfilmer och storfilmer, men det gör inte så mycket när man får en härlig skara 70-tals filmer som alla har något att bjuda på. De sex översta filmerna är alla favoritfilmer som slår det mesta moderna med hästlängder. Här bjuds man på konspirationer, maffia, komedi, neo-noir, kaparthriller och mycket mer. Ett klassår.

På topp tio återfinns filmer från:

10 USA


#10 The Gambler (Karel Reisz)



Axel Freed är en litteraturprofessor som är spelberoende. När hans pengar tar slut så skuldsätter han sig upp över öronen. Först hos sina nära och kära, och sedan hos de farliga gubbarna. Han försätter sig i allt större fara men fortsätter trots detta att spela.

En sån där film som man inte riktigt vet vad man ska förvänta sig av. Inleder lite trevande, men ju längre in i huvudpersonens psyke man kommer, ju bättre blir det. James Caan är mycket bra och upplösningen är smått oförglömlig.


#9 Truck Turner (Jonathan Kaplan)



Truck Turner är en prisjägare som får i uppdrag att leta reda på en man vid namn Gator. När Truck och hans partner hittar honom, uppstår en jakt och Gator dödas. Detta gör Gators kvinna, Dorinda, väldigt arg och hon lägger ett kontrakt på Trucks huvud. Mannen som går med på att döda Truck heter Blue. Frågan är om Truck kan hålla sig levande med Blue och hans gäng efter sig.

Blaxploitation med Isaac Hayes i den coola titelrollen. Inte lika sunkig som många andra filmer i genren och de sköna scenerna, replikerna och karaktärerna avlöser varandra.


#8 Mr. Majestyk (Richard Fleischer)



Den tuffe men fredlige melonodlaren Vince Majestyks lugna liv vänds upp och ner när den lokala maffian vill tvinga honom att anlita andra arbetare på melonfälten. Detta leder sedermera till att han blir måltavla för den hämndlystne yrkesmördaren Frank Renda.

En sån där film som bara Charles Bronson kunde göra. Härligt skön är han som melonodlaren Mr. Majestyk och filmen håller klart bättre än många av hans andra filmer. Hårdkokt rakt igenom.


#7 Thunderbolt and Lightfoot (Michael Cimino)



Thunderbolt och hans kumpaner hade räknat ut allt. Planen var att råna en bank, gömma de numrerade sedlarna i en skola bakom den svarta tavlan och sedan vänta på att polisen skulle sluta leta efter pengarna. Allt gick som planerat, förutom en liten detalj...

Clint Eastwood och Jeff Bridges paras ihop i en minnesvärd film som visar sig ha mer att bjuda på än man först kan tro. Välspelad, underhållande och helt enkelt bra.


#6 The Conversation (Francis Ford Coppola)



Harry Caul är proffs på avlyssning. Hans senaste jobb är att avlyssna ett par i en välbesökt park som han uppfattar är utsatta för något slags hot...

Inte en av Francis Ford Coppolas mest kända filmer, men har ett starkt rykte. En film som bara blir bättre för varje gång man ser den när man lägger märke till alla detaljer. Sen är Gene Hackman utomordentligt bra. En av hans allra främsta roller.


#5 The Taking of Pelham One Two Three (Joseph Sargent)



En grupp beväpnade män tar över ett tunnelbanetåg i New York. De kräver en miljon dollar av staden New York, annars kommer de att döda en passagerare i minuten.

Typiskt 70-tal med allt vad det innebär. Bra karaktärer, en stark story och ett träffsäkert utförande. Remaken har inte en chans att upprepa vad detta original lyckades med.


#4 Chinatown (Roman Polanski)



Los Angeles 1937. Privatdeckaren Gittes är expert på skilsmässofall. En dag får han i uppdrag av en dam att skaffa bevis på att hennes make är otrogen. Gittes ansträngningar resulterar i mord och han hamnar i en livsfarlig härva som handlar om makt, mark och vatten.

Film-noir, Roman Polanski och Jack Nicholson - kan det bli annat än bra? Ja, det kan bli mycket bra. En nästan drömlik stämning filmen igenom som dessutom har en hel del på gång. Minnesvärd på mer än ett sätt.


#3 Young Frankenstein (Mel Brooks)



Dr. Frederick Frankenstein, sonson till den ökände Dr. Frankenstein, får plötsligt ärva farfaderns gamla slott i Transylvanien. På slottet väntar den originella personalen - den puckelryggiga Igor, den söta laboratorieassistenten Inga och den skräckinjagande frau Blücher.

Komediklassiker som prickar rätt i det mesta. Det är få komedier som lyckas så bra som denna. Gene Wilder är perfekt som Dr. Frederick Frankenstein medan hans medhjälpare Igor spelas sanslöst roligt av Marty Feldman.


#2 The Godfather: Part II (Francis Ford Coppola)



Den tidiga perioden i Vito Corleones liv i 1920-talets New York porträtteras samtidigt som hans son, Michael, expanderar sin verksamhet och tar ett fast grepp om brottssyndikatet under sent 1950-tal.

Inte lika bra som originalet, men nästan. Funkar perfekt som komplement till originalet. En sak är säker och det är att detta är en riktigt bra film på alla sätt och vis. Robert De Niro och Al Pacino i samma film (även om de inte spelar mot varandra) när de var som bäst.


#1 The Parallax View (Alan J. Pakula)



Efter attentatet på en amerikansk senator börjar människor som fanns närvarande vid attentatet dö under konstiga omständigheter, bl.a. en journalist. En kollega som fortfarande är vid liv undersöker det inträffade. Spåren pekar mot det mystiska företaget Parallax Corporation.

Jag är svag för konspirationsfilmer. Bra sådana växer inte på träd, men några av de bästa kom på 70-talet. Det här är en av mina favoriter eftersom den på många sätt är realistisk och därför lite otäck, och bra. Har dessutom ett av filmhistoriens bästa slut.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Black Christmas
Death Wish
Harry and Tonto
Man on a Swing
Murder on the Orient Express
The Odessa File
The Towering Inferno

---

Sämsta filmen: Juggernaut

Hoppades på en trevlig katastroffilm - fick en katastrof till film, trots gedigna skådespelare som t.ex. Anthony Hopkins.


Största besvikelsen: Lacombe Lucien

En klar besvikelse av Louis Malle som gjorde den klart mycket bättre Au revoir les enfants (1987).