fredag 4 september 2015

Irma la Douce



Titel: Irma la Douce
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1963
Regi: Billy Wilder
I rollerna: Jack Lemmon, Shirley MacLaine, Lou Jacobi, Bruce Yarnell

Handling: Irma la Douce är den främsta flickan på Rue Casanova och hon gillar sitt jobb. När den renhjärtade polisen Nestor Patou börjar i distriktet blir det kärlek vid första ögonkastet men han vill inte att hans flicka skall "gå på gatan" och vidtar åtgärder för att få henne att sluta.

Omdöme: Tre år tidigare gjorde trion Billy Wilder, Jack Lemmon och Shirley MacLaine klassikern och favoriten The Apartment (1960). Att följa upp den succén med ytterligare en lika bra film är givetvis smått omöjligt. Men det är klart att man är nyfiken när en av favoritregissörerna (Billy Wilder) och en av favoritskådespelarna (Jack Lemmon) jobbar ihop. Dessutom har jag alltid gillat Shirley MacLaine så filmen låg på pluskontot redan från början.



Skådeplatsen är Paris, närmare bestämt runt hotellet Casanova där flickorna står på rad och lockar sina potentiella kunder. En av dem är Irma (MacLaine) som är den mest eftertraktade av dem alla. Hon behöver inte ens göra så mycket för att locka kunder när hon står där i sina gröna strumpbyxor och håller i sin pudel. En dag börjar polisen Nestor Patou (Lemmon) patrullera i området och är helt ovetandes om vad som försiggår på gatan och hotellet. Laglydig som han är ser han till att en räd görs mot hotellet, men det kommer kosta honom dyrt. En av kunderna är nämligen Nestors chef...



Nestor får nu se sig om efter ett nytt jobb och när han återvänder till baren mittemot hotellet träffar han på Irma. Hon hjälper honom genom att ge honom tak över huvudet och kommer med ett hissnade förslag. Hon behöver nämligen en ny "manager" och vill att Nestor ska ta positionen. Han behöver inte göra något, inte ens ta ett jobb. Hon lovar honom att ta fler kunder än någonsin. Men ju mer kär Nestor blir i Irma, ju mer avundsjuk blir han på torskarna. Han måste komma på ett sätt att hålla dem borta från henne och kommer snart på ett sätt.



Det är inget snack om att det är klass över den här filmen. Redan inledningsvis får man en mysig känsla när en berättarröst med fransk brytning (visar sig vara barägaren kallad "Moustache", skönt spelad av Lou Jacobi) ger en en känsla av att man får ta del av en saga. På sätt och vis är det också en saga man får sig berättad. Vissa gånger blir det lite för otroligt, men aldrig så det går överstyr. Noterbart att historien ursprungligen var en fransk musikal från 1956, men Wilder kände sig inte komfortabel med att göra en musikal, något jag personligen tycker är skönt. Man märker ändå att historien hade passat en musikal.



Lemmon är bra och stabil som vanligt, men han får inte lika mycket att jobba med som i tidigare nämnda The Apartment (1960). Istället tycker jag det är MacLaine (Oscarsnominerad) som är strået vassare här som Irma. Hon känns så självklar i rollen och briljerar i vissa stunder, ungefär som Audrey Hepburn brukade göra. Precis som Hepburn brukade vara är MacLaine smått bedårande här. Därför är det synd att filmen inte är någon av Wilders bättre verk. Det är fortfarande bra, men man förväntar sig lite mer med tanke på alla hans klassiker och favoriter.



Filmen känns lite för lång med sina 2.20. Första halvan flyter på ganska bra, men tempot avtar liksom när man kommit halvvägs. Det är inte samma härliga rappa humor och fart som i de bästa Wilder-filmerna. Trots det får man sig en trevlig stund tillsammans med Nestor, Irma, Moustache och en viss Lord X (Lemmon spelar snobbig britt, en karaktär som inte är helt lyckad, främst för att storyn stannar upp när han är med). Just det, man får även se en ung James Caan som torsk i sin första filmroll, även om han inte har någon dialog.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar