söndag 31 januari 2016

Foxes



Titel: Foxes - Tjejmaffian
Genre: Drama
Land: USA
År: 1980
Regi: Adrian Lyne
I rollerna: Jodie Foster, Cherie Currie, Marilyn Kagan, Kandice Stroh, Sally Kellerman, Randy Quaid

Handling: Det är tufft att växa upp, särskilt när det inte går så snabbt som man vill. Ännu tuffare är det för fyra tonårstjejer som bor i den hårda staden Los Angeles. De är bästa kompisar och tillsammans försöker de leva och lära sig bli vuxna. Men i Los Angeles nattliv kan lek lätt bli dödligt allvar.

Omdöme: Innan Adrian Lyne kom att göra filmer som t.ex. Fatal Attraction (1987) och Jacob's Ladder (1990), hans två bästa filmer, gjorde han regidebut med denna film. En film om fyra tonårstjejer i 15-16-års åldern som är bästa vänner och lever i Los Angeles.



Tjejerna består av Jeanie (Jodie Foster) som bor med sin mamma som är skild. Annie (Cherie Currie) vars polispappa slår henne och vill lägga in henne på mentalsjukhus. Madge (Marilyn Kagan) som är en något nördig oskuld, men som träffat en äldre man i form av Jay (Randy Quaid) som säger att han älskar henne. Samt Deirdre (Kandice Stroh) som hoppar mellan killarna som om de vore underkläder hon blir förtjust i och snabbt tröttnar på.



Även om det är en ungdomsfilm är det inte någon ungdomskomedi som man är van vid. Detta är istället en film om vänskap, att växa upp och inte minst om att klara av de tuffa tonårsåren då tjejerna vill festa och vara äventyrliga av sig. Det visar sig att Jodie Foster redan här visar prov på bra skådespeleri (hon var förvisso redan etablerad efter flera roller på 70-talet) i runt 18-års ålder. Det är väl lite si och så med de andra tjejerna, men trots allt kul att se f.d. The Runaways-sångerskan Cherie Currie som här gjorde filmdebut.



Filmen har väl inte någon direkt imponerande handling. Alla fyra får vara med på ett hörn där det händer något så de får stå i rampljuset ett tag. Men främst blir det Jeanie och Annie som får mest att ta itu med. Filmen bjuder istället på ganska bra känsla där man får lite skön Los Angeles-skymning à la tidigt 80-tal. Detta till musik av Giorgio Moroder, inte minst låten "On the Radio" som sjungs av Donna Summer. Man har nämligen precis som i American Gigolo (1980), där Moroder också stod för musiken, valt att återanvända en låt i olika stil och tempo. "On the Radio" spelas därför upp ett flertal gånger, men låter alltid lite annorlunda. Från sorglig ballad till tempostark discolåt. Ett kul grepp som dock funkade något bättre i tidigare nämnda film. Svag trea.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.1

lördag 30 januari 2016

Good Morning, Vietnam



Titel: Good Morning, Vietnam
Genre: Komedi/Drama/Krig
Land: USA
År: 1987
Regi: Barry Levinson
I rollerna: Robin Williams, Forest Whitaker, J.T. Walsh, Bruno Kirby

Handling: Klädd i en helt regelvidrig uniform och med ett uppträdande som driver överordnade till hjärtinfarkt, anländer discjockeyn Adrian Cronauer till Saigon när kriget var nytt och fortfarande ganska okänt. Redan morgonen därpå vrålar han ut sitt "Good Morning, Vietnam" följt av rockmusik. Han är dagsmarscher bakom den gräns man satt upp för programinnehållet. Han blir soldaternas idol, befälens mardröm och civilbefolkningens märkligaste upplevelse av en västerlänning.

Omdöme: Mitt under brinnande krig kan det behövas en moralhöjare. Det är exakt vad Adrian Cronauer (Robin Williams) blir när han flygs in som radiopratare/discjockey till Saigon under Vietnamkriget. Det högsta hönset är den som plockat in honom, men på radiostationen är det Sgt. Major Dickerson (J.T. Walsh) som bestämmer och han gillar inte Cronauers stil, humor och ja, inget med honom.



Cornauer blir dock snabbt populär bland medarbetarna på radiostationen, inte minst Edward Garlick (Forest Whitaker) som agerar hans assistent och chaufför. Men framförallt blir han jättepopulär bland männen på slagfältet som behöver exakt vad han står för. Samtidigt blir Cronauer förtjust i en lokal flicka vid namn Trinh. För att komma henne nära måste han dock få familjens godkännande och allt startar med hennes bror Tuan. Men allt visar sig inte bli en dans på rosor för Cronauer och de övriga. De befinner sig trots allt mitt i Vietnamkriget, något han och de övriga blir varse om.



Det är en intressant blandning av genrer som funkar överraskande väl. För om första halvan av filmen snarare är en ren komedi, om än med en bitvis allvarlig ton, så är andra halvan snarare ett drama och krigsdrama. Jag tycker det är bra att filmen inte blir för lättsam eller fånig för den delen. Robin Williams gör givetvis sin roll bra och man märker att mycket är improviserat från hans sida, inte minst när han pratar i radio. Men jag tycker även han visar upp en mänsklig sida utan att behöva agera särskilt mycket. Det kommer liksom naturligt för honom.



Även om jag hade sett filmen tidigare är det en typ av film som inte sätter sig så där värst mycket, vilket kan ses på både gott och ont. Fördelen är givetvis att man kan se om den utan att minnas alltför mycket av handlingen. Nackdelen är däremot att det säger en del om att den inte är så pass minnesvärd som man kanske hade önskat sig. Den är liksom varken jätterolig eller så där jättegripande för att verkligen sätta sig. Men det behöver inte alltid vara helt fel det heller.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

fredag 29 januari 2016

Theeb



Titel: Theeb
Genre: Äventyr/Drama/Thriller
Land: Jordanien/Förenade Arabemiraten/Qatar/Storbritannien
År: 2014
Regi: Naji Abu Nowar
I rollerna: Jacir Eid Al-Hwietat, Hussein Salameh Al-Sweilhiyeen, Jack Fox, Hassan Mutlag Al-Maraiyeh

Handling: I den ottomanska provinsen Hijaz under första världskriget, ger sig en ung beduin-pojke ut på en farlig resa genom öknen för att tillsammans med sin äldre bror guida en brittisk officer till hans hemliga destination.

Omdöme: Pojken Theeb följer efter sin äldre bror Hussein på ett farligt äventyr. En brittisk officer har nämligen anlänt till deras hemby och behöver någon som guidar honom och hans medhjälpare genom öknen och ett bergspassage till en hemlig destination. Theeb får inte följa med, men följer i smyg efter och ansluter sig snart till sin bror och de två övriga.



Året är 1912 och den första järnvägen har kommit till området. Det har fört med sig diverse farliga gäng som ger sig på förbipasserande i hopp om att stjäla deras kameler och andra värdesaker. Därför måste Theeb, hans bror och de två de guidar vara extra försiktiga. I synnerhet är det vid brunnarna med vatten som farorna är som störst ska det visa sig. Det är nämligen dit alla behöver ta sig för att fylla på vätska innan de kan ta sig vidare. Plötsligt är hotet ett faktum och de fyra får kämpa för sina liv. Theeb måste snabbt växa upp, vare sig han vill eller inte.



Detta skulle komma att bli Jordaniens första Oscarsnominerade film någonsin, och det på andra försöket. Detta var nämligen endast den andra filmen Jordanien hade skickat in som Oscarsbidrag. När man ser filmen känns det faktiskt helt naturligt. Med det menar jag att det inte blir någon direkt kulturkrock som man hade kunnat tro. Visst är det helt andra miljöer, språk och så, men själva filmen funkar som vilken film som helst.



Filmens regissör Naji Abu Nowar är en jordanier född i Storbritannien. Filmen har ett par andra britter i teamet och det tycker jag märks. Att filmen utspelar sig i början av 1900-talet, närmare bestämt 1912 tycker jag är ett smart drag. Man får lite känsla av ett gammalt klassiskt äventyr som Lawrence of Arabia (1962) när våra karaktärer rider runt på sina kameler i det ödsliga ökenlandskapet. Inte lika episkt här, men trots allt lite förfriskande bland all "vanlig" film.



Själva historien är annars ganska simpel. Det hela utspelar sig på ganska få platser där Theeb hänger med sin bror, britten och en främling. Ungefär halvvägs in sker saker som kommer något överraskande, speciellt som jag hade förväntat mig detta klart senare i filmen. Skönt nog blir inte filmen sämre för det. Den stannar liksom aldrig riktigt upp utan den ändrar bara lite skepnad. Theeb får ta allt större ansvar och utrymme och till slut blir det en småtrevlig filmtitt.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.4

torsdag 28 januari 2016

Mina favoritfilmer - 1970

Ingen given toppfavorit, men trots allt flera bra och inte minst intressanta filmer. Bra spridning bland länderna också där man får flera europeiska inslag. Intressant nog är det två filmer som utspelar sig under andra världskriget i topp, men här finns även flera romantiska filmer, någon komedi och lite annat.

På topp tio återfinns filmer från:

4 USA
2 Italien
1 Frankrike
1 Storbritannien
1 Sverige
1 Tjeckoslovakien


#10 Ucho (Karel Kachyna)



En högt uppsatt minister och hans hustru kommer hem till sitt hus och misstänker att de är avlyssnade. De börjar gå igenom kvällen då de var på bjudning på slottet för att försöka lista ut vad det är som händer.

Paranoiafilm bakom järnridån som inte bara har ett spännande upplägg utan även var så träffsäker att den förbjöds fram till kommunismens fall 1989.


#9 The Bird with the Crystal Plumage (Dario Argento)



En ung man blir en kväll vittne till ett mordförsök i ett konstgalleri. Inlåst i lokalens glastäckta entré, tvingas han bli vittne till dådet. Som enda vittne blir han själv föremål för utredning, och snart riskerar han att bli såväl anklagad som nästa offer.

Tidig Dario Argento som visar prov på en del av det som man senare skulle komma att se i flera av hans giallos. Mer ett mysterium än något annat.


#8 Love Story (Arthur Hiller)



En rik man möter en fattig kvinna. Förhållandet utvecklar sig till en dispyt där aristokratiska värderingar och klassamhällets trångbröstade väst gällande kärlek över gränserna residerar.

Klassisk romantisk snyfthistoria med vacker musik och två fina prestationer av Ryan O'Neal och Ali MacGraw.


#7 En kärlekshistoria (Roy Andersson)



En kärlekshistoria mellan de två ungdomarna Annika och Pär. Om all osäkerhet, rädsla, ömhet och glädje som de upplever tillsammans. I bakgrunden finns hela tiden föräldrarnas verklighet, Välfärdssveriges förlorade generation. De är bittra och låsta. Deras drömmar om framtiden har gått förlorade i vardagsrutinen med bilverkstan och kylskåpsagenturen.

Fin svensk ungdomsromantik som stundtals verkligen får till det. Mycket fin musik som höjer en del på egen hand.


#6 The Out-of-Towners (Arthur Hiller)



George Kellerman och hans fru tar en tripp till New York där George ska ta ett nytt jobb. Men denna resa visar sig vara resan till helvetet. Allt som kan gå fel, går fel.

Underbar komedi under långa stunder där Jack Lemmon briljerar. På sina håll riktigt rolig och klart minnesvärd. Blir alltid på gott humör när jag tänker på "visslingarna" Lemmons karaktär drabbas av.


#5 Deep End (Jerzy Skolimowski)



15-årige Mike har just fått jobb på ett badhus i London. Där träffar han den något äldre och sexuellt frigjorda Susan, som till Mikes besvikelse redan har en pojkvän. Av frustration och svartsjuka börjar han spionera på paret. Men detta gör bara situation värre.

Intressant brittisk film om ungdomskärlek och mer därtill. En film som sätter sig och bjuder på något lite annorlunda.


#4 Le cercle rouge (Jean-Pierre Melville)



En nyligen frisläppt tjuv, en förrymd mördare och en före detta polis planerar det stora juvelrånet. Samtidigt är en kattälskande hårdför polis dem på spåren och måste med alla medel försöka hitta dem, annars är karriären över.

En av många bra Melville-filmer. Ser tre av dåtidens stora europeiska stjärnor spela mot varandra i Alain Delon, Yves Montand och Gian Maria Volonté. Innehåller dessutom en klassisk kuppsekvens.


#3 Investigation of a Citizen Above Suspicion (Elio Petri)



Chefen för mordroteln mördar sin älskarinna och lämnar en mängd ledtrådar för att visa att han står över lagen.

Riktigt trevlig och smart film med en utmärkt Gian Maria Volonté. Vann Oscarn för bästa utländska film och bjuder på något klart annorlunda, och lyckat.


#2 Kelly's Heroes (Brian G. Hutton)



Andra världskriget rasar för fullt. Menige Kelly får veta att 14.000 guldtackor finns i en bank långt inne i fiendeland. Han värvar ett osannolikt gäng äventyrslystna soldater och börjar planera århundradets fräckaste bankkupp. En livsfarlig tredagars "semester" med 16 miljoner dollar att dela på - för dem som överlever...

Klassisk Clint Eastwood-film med allt vad det innebär. Rolig, äventyrlig, spännande och helt enkelt underhållande som man önskar sig. De görs inte så här längre.


#1 Patton (Franklin J. Schaffner)



George Patton, den enda general bland de allierade som nazisterna fruktade. Patton ledde sina trupper genom det mesta med sin rättframma och hårda stil och lämnade ingen oberörd av sin framfart.

George C. Scott är oförglömlig i titelrollen (vann också en Oscar) och filmen är ett måste inom krigsgenren. Genomgående välgjord, välspelad och intressant.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Airport
L'aveu
Little Big Man
Tora! Tora! Tora!

---

Sämsta filmen: El topo

En surrealistisk mardröm, om man inte gillar den sortens filmer vill säga.


Största besvikelsen: Il conformista

Trodde en hel del på denna italienare på förhand. Tyvärr en besvikelse, även om den har en del bra också.

onsdag 27 januari 2016

Dheepan



Titel: Dheepan
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Frankrike
År: 2015
Regi: Jacques Audiard
I rollerna: Jesuthasan Antonythasan, Kalieaswari Srinivasan, Claudine Vinasithamby, Vincent Rottiers

Handling: Dheepan tillhör de tamilska tigrarna på Sri Lanka men bestämmer sig för att fly till Europa tillsammans med två främlingar. Tillsammans startar de om i Frankrike i hopp om ett lugnt liv. Omställningen blir dock svår, inte minst då de inte kan språket och hamnar i ett tufft bostadsområde.

Omdöme: Franske regissören och manusförfattaren Jacques Audiard har gjort ett par sevärda och bra filmer, som t.ex. Sur mes lèvres (2001), Un prophète (2009) och Rust and Bone (2012). Däremot var jag inte särskilt nöjd med The Beat That My Heart Skipped (2005). Dagens film vann bl.a. Guldpalmen i Cannes. Skulle det visa sig vara hans bästa film?



Historien tar oss från ett Sri Lanka utan framtid till ett Frankrike med andra problem. Tre främlingar utger sig för att vara en familj för att med en död familjs pass kunna fly från inbördeskriget. Dheepan och Yalini utger sig för att vara gifta medan Illayaal agerar deras 9-åriga dotter. Dheepans fru och barn dog hemma på Sri Lanka, precis som Illayaals föräldrar. I Frankrike ställs de mot nya utmaningar som att lära sig språket och livnära sig på något sätt.



Dheepan får jobb som vaktmästare i ett bostadsområde där många utlänningar bor, men även kriminella som gjort området till sitt. Yalini får snart ett jobb i ett av bostadshusen där hon ska laga mat och hjälpa en äldre herre. Han visar sig vara farbror till en av de kriminella som styr i området och som i dagarna släpps från fängelset. Illayaal börjar skolan där hon får chansen att lära sig franska och på så vis hjälpa sina "föräldrar" bättre.



Livet rullar på, precis som filmen. Det händer egentligen inte så mycket för att man ska ryckas med i deras öde, trots att man borde kunna göra det. Det är liksom något som saknas då det mest blir en inblick i vardagen för dessa främlingar som försöker skapa sig ett nytt liv. De har lämnat en plats utan framtid och hamnar i en liknande situation. Det går väl an för dem efter ett tag, men områdets kriminella verksamhet kommer allt närmare och gör att de känner sig osäkra. Är det dags att ge sig av eller ska de stanna och sätta ner foten? Dheepan har iaf sin uppfattning klar för sig.



Trots en ganska explosiv upplösning uteblir effekten, mest tack vare att man inte direkt bryr sig nämnvärt. Alla tre känns som de mest glider igenom vardagen utan att vilja känna. Avsaknaden av känslor hos karaktärerna, förutom i ett par situationer, gör att man inte riktigt kommer dem nära. Då blir också historien lidande då det inte händer tillräckligt för att väcka intresset. Åtminstone inte hos mig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

tisdag 26 januari 2016

TISDAGS DOK: Best of Enemies



Titel: Best of Enemies
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2015
Regi: Robert Gordon & Morgan Neville

Handling: En dokumentär som kretsar kring TV-debatterna inför presidentvalet 1968 mellan den liberale Gore Vidal och den konservative William F. Buckley Jr.

Omdöme: Likt spelfilmen Frost/Nixon (2008), baserat på TV-sända intervjuer, har man här två män som debatterar i direktsänd TV inför presidentvalet 1968. De är inte bara av olika politisk åsikt, de har även helt olika värderingar och syn på det mesta man kan tänka sig. Detta trots att de kommer från en liknande bakgrund.



TV-personligheten och den politiske skribenten William F. Buckley Jr är känd för att i sina program bjuda in folk från vänstern. Eftersom han är en rackare på att debattera har han oftast inga problem med att sätta dit sina gäster, på ett eller annat sätt. Författaren Gore Vidal är dock en annan femma. Han är mycket bra på att uttrycka sig och är i ropet med sina böcker som i flera fall blivit filmer, som t.ex. The Best Man (1964) som är en mycket bra film om spelet bakom kulisserna för två presidentkandidater.



I tio avsnitt fick man följa de två drabba samman. Något man bör veta är att bolaget ABC som sände debatterna, var det tredje största (av tre) nyhetsbolag på den här tiden. Debatten skapade historia och banade väg för liknande debatter, inte minst politiska. Det måste sägas att det blir småroligt att se de två bli personliga när de gång på gång inte kommer överens. Det hela eskalerar till att de båda säger saker som inte borde få sägas i TV. Eftersom det var direktsändning fanns inte mycket att göra, men det viktiga i sammanhanget var att det allt som oftast kändes genuint. De gillade verkligen inte varandra och de ville verkligen bräcka varandra.



Det blir dock något upprepande efter ett tag och det känns att man inte riktigt knyter ihop säcken. Man önskar sig helt enkelt mer under dokumentärens senare delar. Man får förvisso veta att debatten satte sina spår hos de båda, så pass att de stämde varandra för förtal och annat som höll på i flera år. Kontentan av dokumentären blir dock att man får följa två personligheter som inte viker en tum, som vägrar att lyssna på den andra och som beter sig något arrogant och kaxigt mot varandra. Inte så konstigt att de avskydde varandra i resten av sina liv.




Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.7