måndag 4 januari 2016

Concussion



Titel: Concussion
Genre: Drama
Land: USA/Storbritannien/Australien
År: 2015
Regi: Peter Landesman
I rollerna: Will Smith, Alec Baldwin, Albert Brooks, Gugu Mbatha-Raw, David Morse, Eddie Marsan

Handling: Immigranten och neuropatologikern Dr. Bennet Omalu gör den första upptäckten av CTE hos en amerikansk fotbollsspelare. Dr. Omalu kämpar för att göra sina upptäckter kända för omvärlden, men han får inte stå oemotsagd.

Omdöme: Att amerikansk fotboll är en fysisk sport där skador är en del av sporten är inte särskilt svårt att förstå när man ser en match. Brutna revben, en bruten arm eller kanske en ryggskada får man vara beredd på. Den risken är man liksom medveten om ifall man spelar sporten. Huvudskador däremot, med tanke på att spelarna ofta använder just huvudet för att tackla eller blir tacklade mot huvudet, har ett stort mörkertal.



Dr. Bennet Omalu (Will Smith) utför obduktionen på den f.d. spelaren Mike Webster (David Morse) som efter avslutad karriär mer och mer gled iväg från sin familj och verkligheten. Dr. Omalu gör extra noggranna tester av hans hjärna som vid första anblick inte visar några abnormaliteter. Men testerna visar att spelaren hade fått hjärnskador som Dr. Omalu ger namnet CTE. Det visar sig snart att Mike Webster inte är ensam om att ha drabbats av CTE. Andra spelare, däribland flera av hans lagkamrater i Pittsburgh Pirates går samma öde till mötes.



Denna verklighetsbaserade historia är ett typexempel på hur det ser ut när ett stort och mäktigt företag (i det här fallet proffsligan NFL) försöker mörka och gör allt för att starka uppgifter som kan skada ligan inte ska bli offentliga. Det är trots allt förståeligt att de vill skydda ligan och sig själva, men samtidigt borde man försöka samarbeta och göra vad man kan för att försöka förebygga skadorna.



Filmen som sådan fångar ganska tidigt intresset när Dr. Omalu börjar gräva i det hela. Will Smith, Alec Baldwin och Albert Brooks gör alla vad de ska. Will Smith får spela en roll med Oscarsambitioner, men karaktären är lite för lågmäld och något känslolös för att bli direkt minnesvärd. Den för mig tidigare okända brittiskan Gugu Mbatha-Raw i rollen som kärleksintresset Prema hade i princip kunnas spelas av vem som helst som bemästrar en afrikansk brytning. Istället är det David Morse i rollen som ex-spelaren Mike Webster som är bäst. Man känner lite extra när han är med. Synd bara att han är med så kort tid.



Efter den lovande uppbyggnaden känns det som filmen mer och mer går i stiltje. Det hela blir för standardiserat där man aldrig riktigt känner att historien blir tillräckligt gripande eller stark, trots ämnet. Det är väl när man lite kort följer ex-spelarna och deras öden som man får lite av en klump i magen. Den kanske starkaste scenen kommer när man får se autentiska bilder av när polisen jagar en suv som i hög fart kör mot trafiken på motorvägen. Det är en av ex-spelarna som inte klarade sig.



Filmens speltid på två timmar känns snarare som två och en halv, vilket tyder på att man lika gärna kunde ha kortat ner och tajtat till det hela lite bättre. Varför ska man dra ut på det hela om man inte har tillräckligt att berätta? En bättre inblick bland spelarna, eller åtminstone någon av dem hade kunnat vara avgörande för att skapa mer känslor. En avgörande faktor är att regissören Peter Landesman, som tidigare gjort Parkland (2013) inte hittar tyngden i storyn som en bättre regissör hade gjort. En sådan kunde Ridley Scott ha varit då det från början var tänkt att han skulle göra filmen innan han valde att göra annat. Han har dock varit med och producerat.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.0

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar