söndag 3 april 2016

Fate Is the Hunter



Titel: Fate Is the Hunter / Kraschlandning
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1964
Regi: Ralph Nelson
I rollerna: Glenn Ford, Rod Taylor, Nancy Kwan, Suzanne Pleshette

Handling: Mystiken tätnar efter en flygplanskrasch som kostade 53 personer livet. Myndigheterna skyller allt på att piloten påstods ha druckit. Flygbolagets Vice VD Sam McBane, som kände piloten sen andra världskriget där han var utmärkt i sitt yrke, börjar utreda saken själv.

Omdöme: Kort efter start hamnar ett flygplan med lite över 50 passagerare i trubbel när ena motorn exploderar. Planet är på väg från Los Angeles till Seattle, men får vända efter bara några minuter i luften. Piloten Jack Savage (Rod Taylor) är en erfaren pilot, men verkar lite nonchalant. Han lyckas ta ner planet för en nödlandning, men kan inte undvika en ödesdiger krasch.



Röjningsarbetet och utredningen påbörjas per omgående. Olika myndigheter sköter utredningen tillsammans med FBI. Flygbolagets Vice VD Sam McBane (Glenn Ford) beslutar sig för att göra en egen utredning efter att anklagelser görs mot piloten Jack Savage som även var en gammal vän till Sam. För även om han kände Jack sen tiden de flög tillsammans under andra världskriget, har de inte haft samma kontakt de senaste åren när Sam varit upptagen på kontoret. Sam träffar de som kände Jack bäst under den sista tiden och bildar sig inte bara en bild av vem han faktiskt var, utan även vad som kan ha orsakat olyckan.



Efter att ha sett Charly (1968) av regissören Ralph Nelson, blev jag nyfiken på att se vad mer han gjort. Jag hade tidigare sett tre filmer av honom där Requiem for a Heavyweight (1962) var den klart bästa. Detta var den film av honom som jag inte hade sett och som lockade mest. En film som påminner en del om No Highway in the Sky (1951) där en flygingenjör (spelad av James Stewart) försöker ta reda på vad som orsakade en flygkrasch. Den stora skillnaden filmerna emellan är att nämnda film hade en stor gnutta humor, vilken denna inte har.



Något man måste ha i åtanke är att filmen trots allt är över 50 år gammal och mycket har förändrats. Flygolyckor sker dock fortfarande så därför är den lika aktuell nu som då. Dock är det lite si och så med utredningen och realismen i vissa fall. Förmodligen funkade det till stor del som man visar i filmen, men en del saker känns ändå suspekta. Händelseförloppet efter olyckan går lite för snabbt känns det som och man får svaren lite för enkelt. Det känns som man stressar igenom olyckan lite för snabbt för att kunna fokusera på piloten och Sams "resa" för att ta reda på vem/hur Jack egentligen var. Det hade kunnat göras bättre helt enkelt.



Glenn Ford, som påminner en del om en blandning mellan George Clooney och den tecknade "Mad" från satirtidningen med samma namn, var en duktig och stabil skådespelare som passar klart bra i huvudrollen. Tycker även filmen börjar lovande med flygkraschen och den efterföljande utredningen. Men när Sam börjar tänka tillbaka på sin tid med Jack under andra världskriget tappar filmen lite momentum. Efter den inledande halvtimmen står filmen och stampar lite för länge och lyckas inte riktigt återhämta sig och skapa ordentligt med intresse. Inte förrän man kommer till slutet som bjuder på en bra upplösning.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar