tisdag 31 maj 2016

Eddie the Eagle



Titel: Eddie the Eagle
Genre: Komedi/Drama/Sport
Land: Storbritannien/USA/Tyskland
År: 2016
Regi: Dexter Fletcher
I rollerna: Taron Egerton, Hugh Jackman, Christopher Walken, Jim Broadbent

Handling: Michael "Eddie" Edwards var en osannolik men modig brittisk backhoppare som aldrig slutade tro på sig själv. Med hjälp av den rebelliska och karismatiska coachen gav Eddie aldrig upp utan tog sig till de olympiska vinterspelen i Calgary 1988. Där vann han fansens hjärtan och blev känd som "Eddie the Eagle".

Omdöme: Bakom filmen (som producent) ligger Matthew Vaughn som bl.a. har Layer Cake (2004), Kick-Ass (2010), X-Men: First Class (2011) och Kingsman: The Secret Service (2014) på sin resumé som regissör. Här har han tagit hjälp av sin vän Dexter Fletcher som hade en av huvudrollerna i Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998) som Vaughn också producerade (med Guy Ritchie som regissör). Vaughn och Fletcher har valt att ge rollen som "Eddie the Eagle" till Taron Egerton som ju hade huvudrollen i Kingsman: The Secret Service (2014).



Historien om "Eddie the Eagle" var något jag ville se. Som ung mindes jag honom hoppa backhoppning med minst sagt blandat resultat. Han var olik andra hoppare med en konstig stil och en otäck förmåga att kunna ramla, ordentligt. Att se denna underdog-historia glädjer mig med tanke på att den är gjord på rätt sätt. Eddie är en karaktär som man lätt skulle kunna göra en renodlad komedi om. Visst skildras han inte som en vanlig idrottare, men så var han också annorlunda. Han hade inte de fysiska förutsättningarna. Han hade inte generna för att vara en elitidrottare. Trots det vägrade han att ge upp sin dröm om att vara med i de olympiska spelen. Han skulle bara dit - vad som än krävdes.



Eddie (Edgerton) beslutar sig för att satsa på backhoppning efter att inte ha kommit med i det brittiska skidlaget i utförsåkning. Han beger sig ner till Tyskland för att lära sig backhoppa. Problemet är bara att han är i 20-års åldern. Vanligtvis börjar man i 5-6 åldern första gången. Men Eddie tänker inte ge sig. Istället träffar han på Bronson Peary (Hugh Jackman), en f.d. talangfull amerikansk backhoppare som motvilligt går med på att lära Eddie grunderna.



Vissa gånger känns det som Taron Egerton spelar över, men till stor del känns han genuin i rollen som den glasögonprydde Eddie. Man känner för Eddie och hans historia. Han blir motarbetat och borde egentligen lägga av flera gånger om, inte minst efter att ha ramlat och slagit sig ordentligt ett par gånger. Men som den typiska underdog-historien blir detta en feelgood film som man har svårt att värja sig emot.



Några saker kunde filmen dock gjort bättre. Ett störningsmoment är t.ex. att man i rollen som den finske backhopparen Matti Nykänen har Edvin Endre. Förmodligen gick man bara efter utseende och inte efter att faktiskt ha någon som passar. Varför ha en svensk skådespelare (som dessutom är svag) istället för en finsk som det borde ha varit? Sen ligger filmen några gånger på gränsen att bli för smörig, men reder ut det för det mesta. Mycket tack vare den sköna 80-tals inspirerade musiken som fångar rätt stämning. En stark trea till denna trevliga historia.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6

måndag 30 maj 2016

Lorenzo's Oil



Titel: Lorenzo's Oil / Lorenzos olja
Genre: Drama
Land: USA
År: 1992
Regi: George Miller
I rollerna: Nick Nolte, Susan Sarandon, Peter Ustinov, James Rebhorn

Handling: En verklighetsbaserad berättelse om paret Odones kamp för sin sjuke son Lorenzo som drabbats av ALD, en obotlig sjukdom som bryter ner det centrala nervsystemet.

Omdöme: Ungefär vad filmen gick ut på visste jag på förhand, utan att veta några specifika detaljer. Vad jag däremot inte riktigt var beredd på var vilken typ av film jag skulle få se. Ett familjedrama av något slag tänkte jag, men det visar sig snarare vara ett tungt och ofta jobbigt och påfrestande drama.



Manus och regi står George Miller för, australiensaren som annars är mest känd för sina Mad Max-filmer. Detta var dock något lite annat och skulle ge honom hans första Oscarsnominering (för manuset). Det är en historia om paret Augusto (Nick Nolte) och Michaela Odone (Susan Sarandon) som får det hjärtskärande beskedet att deras 5-årige son Lorenzo (som fint spelas av fem olika skådespelare under filmens gång) lider av den obotliga sjukdomen ALD.



Eftersom sjukdomen är ovanlig, relativt nyligen upptäckts och bara drabbar pojkar i åldrarna mellan 5 och 10 år, har paret Odone inte mycket hopp. Inte heller de andra föräldrarna de kommer i kontakt med som är i samma sits. Odones kommer dock i kontakt med den ledande doktorn i fältet, professor Nikolais (Peter Ustinov). Via honom går de med på att experimentera med en ny diet. Men pappa Augusto nöjer sig inte med det. För att kunna komma till botten med problemet och veta vad läkarna och forskarna pratar om behöver de sätta sig in i ämnet. Så de båda börjar läsa på dag och natt, något som leder till oanade upptäckter.



Det är inget snack om att det här är en sorglig och jobbig film att ta sig igenom. Under långa stunder känns det bara hopplöst och man undrar varför man som tittare ska behöva gå igenom så många jobbiga scener och situationer. För när man kommit lite mer än halvvägs in i filmen har man gett upp hoppet och ser hur nära slutet familjen Odones kommit. Ändå kämpar de på. Det är den där kampen och instinkten om att aldrig ge upp och att kämpa för sitt barn som blir det tydliga budskapet när man når slutet.



Jag kan inte säga att jag fick den film jag trodde att jag skulle få se. Är inte heller säker på om jag fick en film jag tycker är så bra som den kunde ha blivit. Men en sak är säker och det är att den får en att känna. Känna med familjen Odone och vad de går igenom. Det är en kraftfull film utan att dra på för fulla muggar. Tror det till stor del har att göra med att man inte har en amerikansk regissör som nog hade spätt på mer och gjort det hela emotionellt på ett mer tillrättalagt sätt. För egen del hade det nog funkat bäst om man hamnat någonstans i mitten. Nu blir det ofta för tungt och utan hopp. Men det går inte att komma ifrån att det är en stark historia och skönt nog är det inte bara mörker som man länge känner.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

söndag 29 maj 2016

I lagens namn



Titel: I lagens namn
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: Sverige
År: 1986
Regi: Kjell Sundvall
I rollerna: Sven Wollter, Stefan Sauk, Anita Wall, Ernst Günther

Handling: Häll och hans tre poliskollegor har tröttnat på buset och åklagarnas milda hållning mot brottslingar. De har därför tagit lagen i egna händer och skrämmer slag på Stockholms undre värld. Deras metoder är hot, våld, trakasserier och framförallt genom att vara poliser.

Omdöme: Efter den lyckade polisfilmen Mannen från Mallorca (1984) gjordes ytterligare en polisfilm baserad på en bok av Leif G.W. Persson. I det här fallet bygger historien på den s.k. basebolligan som bestod av en grupp poliser som trakasserade och använde sig av övervåld mot kriminella i Stockholm i början av 1980-talet.



I filmen handlar det om fyra poliser ledda av Häll (Stefan Sauk) som kör piketbuss runt Stockholm på natten. De har siktat in sig på två narkomaner som kallas Puma och Näbben. Via dem försöker de sätta dit restaurangägaren Danucci som har ryktet om sig att vara "gudfadern" i den undre världen av drogförsäljning, men ingen har lyckats sätta dit honom. Narkotikaroteln har redan span på Danucci och deras utredning kommer kollidera med Häll och hans tre kollegor.



Mellan Häll och narkotikaspanarna har vi kriminalinspektör Jarnebring (Sven Wollter) som utreder ett dödsfall i en fyllecell hos polisen. Misstankarna riktas tidigt mot Häll, men snart får han även nys om affärerna kring Danucci. Det blir upp till Jarnebring att försöka lösa fallet och ta reda på vad Häll och narkotikaspanarna med den ansvarige Walltin (Ernst Günther) i spetsen egentligen har i görningen.



Jag vet inte riktigt vad det är med den här svenska polisfilmen, men jag gillar den. Kanske är det en viss nostalgi som infinner sig varje gång jag ser den då jag första gången såg den i min barndom. Det är en film som är långt ifrån perfekt, men den har en realism samtidigt som den fångar 80-talet på ett bra sätt. Det är helt enkelt som en tidskapsel av en svunnen tid.



Två saker som jag tycker höjer upplevelsen ett snäpp eller två är dels den sköna känslan filmen förmedlar. Det är mysigt på något sätt trots att miljöerna inte är de finaste, fotot inte är det bästa och produktionskvalitén inte är den bästa. Sen är det musiken som funkar bra och sätter stämningen. Dessutom är den smårolig när Häll och Jarnebring kör på utan att bry sig om vad andra tycker. Men även om den är smårolig så är den också ganska brutal på sina håll med dödsmisshandel, narkotikahandel, dödsskjutning och annat smått och gott. Helt enkelt lite av Leif G.W. Perssons syn på polisverksamheten.

En av de bättre svenska polisfilmerna tillsammans med toppfilmen Mannen på taket (1976) och nämnda Mannen från Mallorca (1984).

2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.1

lördag 28 maj 2016

The Kremlin Letter



Titel: The Kremlin Letter / Brevet från Kreml
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1970
Regi: John Huston
I rollerna: Patrick O'Neal, Max von Sydow, Bibi Andersson, Orson Welles

Handling: En hop äldre spioner från fjärran väst rekryterar en intelligent officer med fotografiskt minne för att ta med denne på hemligt uppdrag inne i Sovjetunionen.

Omdöme: Mitt under det pågående kalla kriget rekryteras officeren Charles Rone (Patrick O'Neal) av CIA efter att ha avskedats från sin tjänst inom flottan. Rone har ett fotografiskt minne och talar åtta språk flytande utan brytning. Han är därför perfekt för uppdraget på sovjetisk mark där han tillsammans med andra spioner ska försöka komma åt den högt uppsatte överste Kosnov (Max von Sydow) inom den sovjetiska underrättelsetjänsten.



För regin står veteranen John Huston vars storhetstid utan tvekan var på 40- och 50-talet. Även senare kunde han få till det, men tyvärr ökade chansen att det blev en film av det svagare slaget. Här hade han en story som baserades på en bästsäljande bok med samma namn. En kalla kriget-historia om spioner blandat med "Mission: Impossible" (originalserien kom på 1960-talet).



Man bjuds på en komplicerad historia med gott om intriger, vändningar och spioneri som borde få det att vattnas i munnen på alla som gillar James Bond och liknande filmer. Istället missar man en chans att göra något bra här. Det är inget snack om att storyn finns där. Den bästsäljande boken kan jag tänka mig är spännande och smart. Filmen inte lika mycket så. Den gör nämligen mycket väldigt dåligt.



Man förklarar t.ex. inte varför huvudpersonen ska sitta med en slags KKK-huva på sig under möten med andra spionkollegor. Eller varför tjejen som rekryterats att hjälpa dem ta sig in på de mest omöjliga platserna, som t.ex. kassaskåp, plötsligt ska flytta in hos en ryss trots att hon inlett en affär med Charles Rone. Det verkar ingå i uppdraget, men man får aldrig reda på varför. Det finns ingen anledning för henne att göra så. Inte heller förklaras det varför man behöver lägenheten som gruppen tvingar till sig. Vad går huvuduppdraget egentligen ut på? Nej, det hela förklaras mycket illa. Så pass illa att man faktiskt blir irriterad.



Redan inledningsvis förklarar man saker väldigt dåligt och man hoppar mellan scener utan att alltid veta varför personerna är där eller vad syftet är. Inte blir det mycket bättre längre fram, även om det blir aningen bättre mot slutet av filmen när huvudpersonen försöker rädda sitt och andras skinn. Man får här ett något bättre flyt i berättandet och det känns inte längre lika plottrigt. Men det är svårt att inte bli besviken på hur svagt filmen är ihopsatt. Det är en sak att storyn är komplicerad, men när man slarvat med hur man berättar den förlorar man det mesta. Det känns som en film som definitivt skulle må bra av en remake, för storyn finns absolut där. Det är regin det är fel på.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.4

fredag 27 maj 2016

The Magnificent Seven



Titel: The Magnificent Seven / 7 vågade livet
Genre: Västern
Land: USA
År: 1960
Regi: John Sturges
I rollerna: Yul Brynner, Steve McQueen, Eli Wallach, Charles Bronson, James Coburn, Horst Buchholz, Robert Vaughn

Handling: Revolvermän anlitas för att skydda en mexikansk by från gangsters. En västernversion av Kurosawas "De sju samurajerna".

Omdöme: Den klassiska samurajfilmen Seven Samurai (1954) av Akira Kurosawa ligger som grund för denna västern. För regin står John Sturges som bl.a. hade gjort hyllade Bad Day at Black Rock (1955) och västernfilmen Gunfight at the O.K. Corral (1957). Efteråt gjorde han en annan klassiker i The Great Escape (1963) där han återförenades med tre av stjärnorna från den här filmen - Steve McQueen, Charles Bronson och James Coburn.



Så vad går det hela ut på? En mexikansk by har under en längre tid terroriserats av ett gäng banditer ledda av Calvera (Eli Wallach). Till slut får de nog och får rådet att skaffa vapen och skydda sig. Men de är inga mördare, bara simpla bönder. Istället anställer de ett par revolvermän som övertygas att hjälpa till trots att de får väldigt liten ersättning för besväret. De sju revolvermännen lär upp bönderna i väntan på att Calvera ska dyka upp med sina män.



Under inledningen när några av bönderna rider iväg för att försöka rekrytera revolvermännen tänker jag direkt på klassiska västernkomedin ¡Three Amigos! (1986). En stor anledning till detta är att musiken av Elmer Bernstein påminner om den i nämnda komedi. Han gjorde så klart musiken till båda filmerna. Dessutom har ju nämnda komedi lånat storyn rakt av härifrån, bara att de är tre istället för sju (och inte har en aning om vad de ger sig in i).



De sju revolvermännen är av lite blandad kvalité. Alla har de sina egenskaper och vissa får mer utrymme än andra. Yul Brynner är ledaren och det är något oväntat med tanke på att han inte är den mest kända skådespelaren i gänget. Han var senare med i Westworld (1973) där han spelar en robotrevolverman klädd i samma svarta kläder. Steve McQueen och Charles Bronson får också ganska stort utrymme. Däremot borde James Coburn varit med mer. Och Robert Vaughn? Hans roll är nästan onödig för filmen, speciellt som man inte utforskar varför han förlorat modet.



Detta är en västernklassiker och jag hade sett den tidigare. Trodde jag skulle gilla den mer nu då jag tidigare inte riktigt sett den som en favorit. Det är nämligen en västern som håller en jämn nivå mest hela tiden och har ett klassiskt upplägg och en minst lika klassisk huvudmelodi. Men den har inte så mycket som gör den minnesvärd, som får en att tänka tillbaka på den och vilja se om den snart igen. Det är något bra västernfilmer lyckas åstadkomma - ett sug efter att se om dem.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.8

torsdag 26 maj 2016

Mina favoritfilmer - 1960

Om man ser till listans övre halva så är det ett starkt år. På den undre halvan hittas också intressanta filmer, såväl kända som mindre kända filmer. Bredden för året är kanske inte den starkaste med få utmanare. Men topptrion skulle hamna högt vilket år som helst.

På topp tio återfinns filmer från:

5 USA
2 Frankrike
1 Japan
1 Sovjetunionen
1 Storbritannien

Uppdatering: Plats #10 (Classe tous risques), plats #9 (Plein soleil / Purple Noon) och plats #8 (Rocco and His Brothers) tas bort från listan. De ersätts med Hell Is a City (#10), Letter Never Sent (#9) och Strangers When We Meet (#6). Det innebär även att plats #6 (Spartacus) och plats #7 (The Magnificent Seven) flyttas ner till plats #7 respektive #8. 11/3-17


#10 Hell Is a City (Val Guest)



Brottslingen Don Starling rymmer från fängelset för att ta sig tillbaka hem till Manchester och bytet från den juvelstöld han gjorde innan han åkte in. Efter ett brutalt mord på en kvinna har han snart polisen med kommissarie Martineau i spetsen efter sig.

En otypisk brittisk kriminalare från den här tiden då den känns mer amerikansk i tempo och stil. Ett snyggt svartvitt foto, en tät story och en genomgående trevlig kriminalare.


#9 Letter Never Sent (Mikhail Kalatozov)



Fyra geologer ger sig ut på den sibiriska tundran i hopp om att finna diamanter. Det blir svårare än vad de tänkt sig och de blir kvar längre än planerat. De finner till slut något och ger sig lättade av hemåt. Men på väg hem stöter de på problem som bränder, kyla och svält.

Av regissören som några år tidigare gjorde den mycket sevärda The Cranes Are Flying får man här ännu en sevärd film. En film där fotot och känslan av att det är människan mot naturen, men även en kärlekshistoria ger en en del att fundera över.


#8 The Magnificent Seven (John Sturges)



Revolvermän anlitas för att skydda en mexikansk by från gangsters. En västernversion av Kurosawas "De sju samurajerna".

Klassisk västern som nästan är mest känd för titelmelodin man sent glömmer. Kul samling kända ansikten gör det här till en sevärd film.


#7 Spartacus (Stanley Kubrick)



Spartacus är en slav och gladiator som efter provokation sätter sig upp mot det mäktiga Rom. Han får tusentals slavar med sig i kampen.

Kanske inte riktigt lika bra som den en gång var, men det är lite av en föregångare till Gladiator och på sina håll är den klart lyckad.


#6 Strangers When We Meet (Richard Quine)



Larry Coe har fru och barn, men inleder en affär med grannen Maggie Gault som också har familj. De blir till slut tvungna att välja mellan kärlek och lojalitet.

Ett trevligt kärleksmelodrama som starkt påminner om flera av Douglas Sirks 50-tals verk. Kirk Douglas och Kim Novak axlar huvudrollerna och även om det inte sprakar om dem är det en historia som känns vuxen och trovärdig. En historia och film som växer på en.


#5 Les yeux sans visage / Eyes Without a Face (Georges Franju)



Dr. Genessier är en strålande kirurg som tvingas mörda unga kvinnor för att få tag på ett nytt ansikte till sin dotter Christiane som blev vanställd i en trafikolycka. Officiellt är Christiane död, så hon är mer eller mindre en fånge på familjens ägor. Att hon dygnet runt också måste gå med en vit mask för ansiktet gör inte saken bättre. Men doktorn verkar kunna hålla vad han lovar, och hoppet tänds hos Christiane - kanske får hon tillbaka sitt ansikte.

En mycket intressant film vars upplägg förvisso får en att kräva ännu mer. Men det är inget snack om att detta är en film med bilder man inte glömmer.


#4 The Bad Sleep Well (Akira Kurosawa)



En man utnyttjar sin viktiga position inom ett korrumperat företag för att avslöja männen som står ansvariga för hans fars död.

Något långsam inledning som gör att det tar lite för lång tid att komma igång, men sen blir det till en riktigt trevlig film. En av Kurosawas bättre i mitt tycke.


#3 Le trou (Jacques Becker)



I väntan på rättegången där han står åtalad för mordförsök på sin fru, blir Claude Gaspard förflyttad från sin gamla fängelsecell till en ny. Där visar det sig att hans fyra nya cellkamrater är mitt uppe i att planera och utföra ett flyktförsök...

Detta är en liten favorit. Mycket elegant fängelsefilm. Stilsäker, spännande och riktigt skickligt genomförd.


#2 Psycho (Alfred Hitchcock)



Sekreteraren Marion Crane har ledsnat på sitt gråa liv. Hon får vid ett tillfälle ta hand om företagets kassa och beslutar sig för att fly med den för att möta sin älskare. På vägen blir hon trött och bestämmer sig för att ta in på närmaste motell. Den trevlige motellägaren Norman Bates, en utåt sett lite udda kille, bär tyvärr på en fruktansvärd hemlighet.

Stor klassiker som håller vad den lovar. En av många bra och minnesvärda Hitchcock-filmer. Har en del saker som man tidigare aldrig sett, eller efteråt för den delen. Anthony Perkins är även så där härligt creepy som Norman Bates.


#1 The Apartment (Billy Wilder)



Försäkringstjänstemannen C.C. Baxter skulle förblivit helt okänd på den stora firman om inte fyra avdelningschefer hade behövt ett bekvämt ställe att dra sig tillbaka till med sina respektive älskarinnor. Det blev Baxters våning de inriktade sig på och detta trasslar till hans relation med den märkliga hissflickan Fran.

Riktigt härlig klassiker som visar upp Jack Lemmon och Billy Wilder från deras bästa sida. Dessutom får man inte glömma en ung Shirley MacLaine. Gott om klockren humor och en del kärlek därtill.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Classe tous risques
Plein soleil / Purple Noon
Rocco and His Brothers

---

Sämsta filmen: The Battle of the Sexes

En tidig och inte särskilt bra Peter Sellers-film som inte kan jämföras med hans bästa verk.


Största besvikelsen: Inherit the Wind

Sedd som en klassiker, men förutom några bra prestationer och ett snyggt foto så blev det för mycket snack om religion.