onsdag 20 juli 2016

Best of the Best



Titel: Best of the Best / Karatemästarna
Genre: Action/Drama/Sport
Land: USA
År: 1989
Regi: Robert Radler
I rollerna: Eric Roberts, Phillip Rhee, James Earl Jones, Sally Kirkland, Chris Penn, John P. Ryan, Louise Fletcher

Handling: Ett karatelag från USA har som mål att besegra de omöjliga sydkoreanerna i taekwondo. Men laget består av killar med olika bakgrund. Frågan är om rivalerna kan samarbeta som ett lag?

Omdöme: När USA ska sätta ihop ett karatelag bestående av fem killar som ska representera dem i en match mot Sydkorea (som är bäst i världen) så har man uttagningar inför lagets tränare Frank Couzo (James Earl Jones). För ensamstående pappan Alex Grady (Eric Roberts) är det en chans att göra comeback efter en otäck axelskada. För taekwondo-instruktören Tommy Lee (Phillip Rhee) blir det en chans till revansch på sin brors död många år tidigare.



Alltså Eric Roberts blir mer och mer något av en kultfavorit med varje film jag ser med honom. Det är svårt att missa hur skön han är och passade speciellt i sliskiga och onda roller. Här spelar han förvisso en hjälteroll, men det funkar det också. Han lägger alltid ner mycket kraft i sitt skådespeleri så att det blir lite komiskt, men trots allt uppskattat.



Tyvärr kan inte ens Eric Roberts rädda denna kampsportsfilm från att bli något att ha. Det känns mest som en billig kopia på den klart bättre Bloodsport (1988) och på Rocky-filmerna. Man har ett liknande upplägg som nämnda filmer har bara att det här handlar om ett lag istället för endast en hjälte. Det funkar inte direkt bra. Inte själva upplägget men genomförandet som inte alls blir engagerande.



Filmen lider av flera problem i mina ögon. Ett är att vissa roller bara känns felcastade. James Earl Jones som taekwondo-tränare, vem kom på det? Det blir i och för sig väldigt roligt när han aggressivt pratar med/skriker på sitt lag och artikulerar vissa ord extra noga. Vid sidan av Eric Roberts som Alex Grady och Phillip Rhee som Tommy Lee funkar de övriga i laget inte alls. Chris Penn är bara osympatisk och bufflig. De övriga två är väldigt bleka.



Man bjuds även på ett par mellanpartier till lite musik och det är aldrig fel. Problemet är bara att musiken aldrig är riktigt bra, om än inte dålig, men än värre är det att dessa mellanpartier är för korta. De hinner liksom inte komma igång och skapa lite skön "feeling" som bra filmer lyckas med. Musiken kommer igång en stund och avslutas sen tvärt när man går till nästa scen istället för att köra vidare ett tag till. Dessutom är slutet inte alls bra. Det blir riktigt sockersött och funkar inte alls i mitt tycke. Nej, detta var sämre än väntat, även om Eric Roberts gör att den får lite av värde.



2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar