fredag 11 november 2016

Graduation



Titel: Bacalaureat / Graduation / Prövningen
Genre: Drama
Land: Rumänien/Frankrike/Belgien
År: 2016
Regi: Cristian Mungiu
I rollerna: Adrian Titieni, Maria-Victoria Dragus, Malina Manovici, Vlad Ivanov

Handling: Läkaren Romeo Aldea har velat ge sin dotter Eliza de bästa förutsättningarna. Planen är att hon med sina toppbetyg ska studera i England efter studenten, men med bara slutproven kvar blir Eliza brutalt överfallen. För omskakad för att kunna prestera på topp sätts hela hennes framtid på spel. Romeo förstår att det finns sätt att lösa situationen på, men de leder honom in i en snårig labyrint av byråkrati, lögner, tjänster och gentjänster - allt för att ge Eliza den chans han själv aldrig tog.

Omdöme: Det är något speciellt med östeuropeisk film, i synnerhet dramatiska filmer av det här slaget. De har ofta en tendens att vara väldigt bleka, avskalade och realistiska, något Hollywood-filmer och till stor del västeuropeisk film inte riktigt kan mäta sig med. Främst har det att göra med klimatet och situationen i dessa länder, men även det faktum att de nog har lite friare tyglar att jobba med. Pressen på att leverera en publikvänlig film (lättsammare film med positivt budskap) är inte lika överhängande.



I denna rumänska film av Cristian Mungiu bjuds man på en mångbottnad historia som kretsar kring en mans liv och de som står honom nära. Hans tidigare mest kända film är det tunga och moraliska dramat 4 Months, 3 Weeks and 2 Days (2007) som både vann Guldpalmen i Cannes, Bronshästen i Stockholm och dessutom var Golden Globe-nominerad. Vissa förväntningar fanns med andra ord på denna film som vann regipriset i Cannes.



Romeo Aldea (Adrian Titieni) är en omtyckt och duktig läkare i staden Cluj. Han bor där med sin fru Magda (Lia Bugnar) och deras tonårsdotter Eliza (Maria-Victoria Dragus). Äktenskapet är inte vad det borde vara och Romeo sover på soffan. Han har också ett förhållande med lärarinnan Sandra (Malina Manovici) som han håller hemligt för alla. Just nu är dottern Eliza prio ett, vilket hon alltid varit. Hon är en mycket duktig elev och har fått stipendium till universitet i England. Allt som krävs är att hon får bra betyg på slutproven. Men så händer det som inte får hända. Eliza blir överfallen på väg till skolan och traumatiserad som hon är har hon svårt att koncentrera sig.



Vad som följer är en emotionell berg-och-dal-bana som pappa Romeo ställs inför. Han har alltid trott på att göra det rätta och följa lagar och regler. Men om han gör det riskerar hans dotter att inte kunna följa drömmen och komma bort från ett Rumänien i spillror. Om han å andra sidan väljer att gå den andra vägen och hjälpa sin dotter på lite mer suspekta sätt, riskerar han inte bara att få problem utan även visa sin dotter exakt det han och hans fru lärt henne att inte göra.



Romeo och alla runt honom hamnar i ett moraliskt helvete som inte verkar ha någon utväg. Tanken är god, men varje beslut får en moteffekt i form av att något annat måste rättas till. En intressant premiss med andra ord som kräver en del av både regissören, skådespelarna och inte minst tittaren. För man har valt att berätta historien med långa tagningar där varje scen är en enda tagning utan klipp. Det gör att man kan få fem minuters scener med en hel del dialog och rörelse. Allt utan musik, förutom den som hörs spelas på radio eller från Elizas hörlurar.



Denna teknik gör att man lätt känner att man är där med karaktärerna och i synnerhet Romeo. Han verkar vara en bra man, men är inte utan sina brister precis som vi alla har. Han vill väl och hans dotter är det viktigaste för honom. Detta får man fram bra och att föräldrar många gånger vill sina barn väl, att de ska gå en annan väg än vad de själva tog. Det blir inte alltid som de vill. Rättare sagt blir det sällan som de vill, men det betyder inte att de inte kan försöka. Vid sidan av regissörens tidigare nämnda film kommer jag att tänka på den ryske regissören Andrey Zvyagintsev vars filmer har en liknande stil, även om jag gillar dem mer (främst för att de skapar mer känslor).



Det är en tankeväckande film man får ta del av och i mitt tycke får jag blandade känslor. Det beror helt enkelt på hur jag väljer att se på filmen. Å ena sidan blir jag inte riktigt så berörd som jag önskar att jag blivit. Vill gärna känna mer när jag ser film, speciellt ett drama som detta. Å andra sidan imponeras jag av hantverket, prestationerna och det faktum att man vågar göra filmen så avskalad utan särskilt mycket hopp. Det är ingen trevlig filmupplevelse om man säger så, men en bra film behöver inte alltid vara det. Däremot vill jag som sagt känna lite mer och det är det som till slut blir avgörande om jag verkligen gillar en film eller bara tycker den är bra. Denna tycker jag är bra, men nästa nivå når den inte upp till för egen del.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.8

---

Om visningen: Efter min andra film för dagen (på samma biograf, fast en annan salong) har jag runt trekvart på mig innan denna tredje och sista film ska börja. Väljer att gå ut en sväng och sträcka på benen. Det har varit och är fortfarande snökaos ute. Men nu småregnar det istället så snön har blivit till is på många håll. Den lilla turen runt kvarteret blir en livsfarlig historia då det inte hunnit sandas på trottoarerna. Enda platsen som är sandad visar sig vara runt kyrkan/kyrkogården i närheten.

Väl tillbaka inne i foajén på Grand träffar jag på Carl från "Har du inte sett den?". Vi pratar om festivalen och lite om filmerna osv. Snart börjar det bildas en kö till Grand 1, men vi sitter kvar där vi sitter. Vanligtvis brukar jag vilja stå långt fram i kön, men nu kände jag att jag inte orkar/bryr mig direkt. Det får bli som det blir. Kort därpå säger en volontär att filmen innan kommer sluta fem minuter i kl. 18 (kl. 18 ska vår film börja).

Insläppet börjar lite innan kl. 18 och när man kommer in i salongen har reklamen redan börjat (skönt). Trots att det redan är gott om folk inne i salongen visar det sig att det finns en ledig plats där jag helst vill sitta med extra benutrymme. Så kan det gå, vissa gånger ordnar det sig utan att man behöver stressa upp sig.

Innan filmen drar igång presenteras regissören Cristian Mungiu som säger några ord då han efter filmen ska ha ett F2F. När så filmen drar igång märker jag att mannen som sitter på sätet framför mig (givetvis lång och sitter raklång) har sina glasögon uppe på huvudet. Detta gör att ljuset många gånger reflekteras på hans glasögon och stör lite grann beroende på hur han sitter.

Det intressanta med denna man är att när det gått runt två timmar av filmen (som är på nästan 2.30), reser han sig plötsligt upp mitt i en dramatisk scen och hoppar över sätena och till gången bakom (den jag sitter framför). Han lämnar sen salongen och återvänder inte. Skönt nog får jag nu helt fri sikt fram till duken och slipper störa mig på den där reflektionen från hans glasögon.

Efter filmen är det dags för F2F. Efter att ha varit på filmfestivalen i Tokyo blir det lätt att jag jämför mellan F2F där och här. Det är stor skillnad kan man lugnt påstå. Det är så mycket proffsigare där. Det första jag lägger märke till är att de här kapar eftertexterna så fort de börjar för att börja prata. Eftertexterna rullar förvisso på i bakgrunden (men med avstängt ljud) samtidigt som man tänder upp på scen och moderatorn tillsammans med regissören börjar prata. I Tokyo väntade man tills eftertexterna rullat klart innan man fixade allt på scenen. Man tog där fram en poster från filmen som man satte upp bredvid stolarna med mikrofoner, tolkar osv. Dessutom hade man där gott om tid mellan visningarna så att man inte behövde stressa med F2F:et. Helt klart proffsigare och bättre för alla inblandade.

Själva F2F:et blir klart intressant. Moderatorn är däremot svag och är långt ifrån proffsig i sina frågor och stil (även trist att man endast lät publiken ställa en fråga). Regissören Cristian Mungiu bjuder dock på många intressanta tankegångar och pratar en hel del om hur filmen kom till och klimatet inom rumänsk film. Bl.a. säger han att pressen på filmskaparna i Rumänien inte är som i många andra länder. Man kräver inte kommersiell framgång utan ser hellre att filmen lyckas få priser och hyllas runt om i världen och att filmen kan bli omtalad och ihågkommen även flera år framöver. En intressant syn på det hela alltså och förmodligen en stor anledning till varför rumänsk film kommit med flera intressanta filmer de senaste 10 åren eller så.

2 kommentarer:

  1. Dina extratexter om visningen är guld. I love them! En av de bästa sakerna med SFF är att man får två texter för priset av en hos dig... 2for1-dealen är nice. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Henke: Så är det verkligen, och det är kul för egen del att gå tillbaka och läsa vad som hände. Minns exakt hur det var när jag läser mina texter långt senare ;)

      Kul att det uppskattas!

      Radera