lördag 17 december 2016

Disclosure (Revisited)



Titel: Disclosure / Skamgrepp
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1994
Regi: Barry Levinson
I rollerna: Michael Douglas, Demi Moore, Donald Sutherland, Dylan Baker

Handling: Tom Sanders är en familjefar och framgångsrik dataexpert som inom kort väntas bli VD. Hans karriärplaner grusas dock när Meredith, en kvinna Tom haft en affär med flera år tidigare, blir hans chef.

Omdöme: Vissa riktigt bra filmer ser man kanske bara en gång. Andra medelbra filmer ser man hellre om. När det kommer till Disclosure hade jag sett den tidigare och tyckte den var helt ok. Det är dock bara att konstatera att man dras tillbaka till vissa filmer mer än andra, vissa gånger utan att man vet exakt varför. I det här fallet kände jag för en thriller, 90-tal och Michael Douglas som aldrig är fel i den här sortens filmer. Tänker inte minst på Fatal Attraction (1987) och Basic Instinct (1992) där han ju också får stora problem p.g.a. en kvinna han gått till sängs med.



Tom Sanders (Douglas) lever smått idylliskt i sitt hus med fru och två barn precis utanför Seattle. Han tar färjan över till fastlandet där han jobbar på ett dataföretag och ser fram emot att få befordran som VD. Istället anställs Meredith Johnson (Demi Moore) av Toms chef Bob Garvin (Donald Sutherland), just som företaget står inför en fusion. Problemet är inte bara att Tom inte fick befordringen, han är inte längre garanterad ett jobb. Vad som komplicerar saken ytterligare är att Meredith är en gammal flamma och kräver att Tom har sex med henne. Situationen blommar ut till en jättegrej och blir livsavgörande för Tom då ord står mot ord. Detta blir en arbetsvecka ingen kommer glömma.



Är det något man inte ska underskatta med en sån här film så är det den omedelbara stämningen man bjuds på. Man känner verkligen av 90-talet (på ett bra sätt) redan i öppningsscenerna då Tom introduceras. Michael Douglas är verkligen klippt och skuren för rollen och han spelar på ett skönt sätt som får en att skratta (extra plus för hans 90-talsfrilla). Det blir nämligen smått komiskt i många fall, trots att det är ett allvarligt ämne som tas upp. Även Donald Sutherland är en favorit och han är också riktigt vass som ful fisk. Båda hade förresten varit med i en Michael Crichton-film tidigare (baserat på hans bok här). Douglas i Coma (1978) och Sutherland i The First Great Train Robbery (1979).



Har filmen en svaghet så är det Demi Moore. Nu är hon inte värdelös eller helt opassande i rollen, men en bättre skådespelerska hade varit att föredra och hade säkerligen lyft filmen ytterligare. Annette Bening (blev gravid) och Michelle Pfeiffer var två som var påtänkta för rollen och hade givetvis varit bättre val. En annan sak som förvånansvärt inte är någon av filmens styrkor är musiken av Ennio Morricone. Känns mest omotiverat och i vissa fall funkar det inte alls, även om det överlag inte är så tokigt. Trots några svagheter är det ändå mer positivt än negativt när man summerar filmen. En mestadels underhållande och småtrevlig film.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.0

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar