lördag 10 december 2016

Violent Saturday



Titel: Violent Saturday / Farlig lördag
Genre: Kriminalare/Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1955
Regi: Richard Fleischer
I rollerna: Victor Mature, Lee Marvin, Virginia Leith, Ernest Borgnine

Handling: När ett gäng kriminella kommer till den lilla staden för att råna en bank bryter hela helvetet löst. Rånet sker på en lördag precis innan stängning och sätter fart på ett antal våldsamma handlingar som kommer att drabba en rad olika människor i staden.

Omdöme: En man som utger sig för att vara en resande försäljare är i själva verket en bankrånare vid namn Harper (Stephen McNally). Efter att ha checkat in på ett hotellrum i den lilla staden anländer hans två kumpaner med tåg. Den store Dill (den alltid sevärda Lee Marvin) och den äldre, glasögonprydde Chapman (J. Carrol Naish) ansluter till Harper och planeringen av bankrånet är i full gång. De rekar banken, planerar själva stöten och detaljerna både före och efter rånet vad gäller flyktbilar etc.



Samtidigt som de tre rånarna väntar på att det ska bli lördag och strax innan stängning kl. 12, har flera av stadens invånare diverse problem och intriger att ta hand om. Som t.ex. Shelley Martin (Victor Mature) som är en cheferna på det lokala kopparföretaget och vars son skäms över att hans far inte var med och slogs i andra världskriget. Den andre chefen Boyd Fairchild (Richard Egan) som har äktenskapsproblem, blivit alkoholist och börjar träffa den vackra sjuksköterskan Linda Sherman (Virginia Leith). Henne är i sin tur den gifte och mesige bankdirektören Harry Reeves förtjust i, som får problem med Elsie Braden, en bibliotekarie som har svårt att betala av ett lån till banken. Och så en amishfamilj (med Ernest Borgnine som pappan i familjen) som blir indragen i våldsamheterna.



Relativt tidigt står det klart att filmen inte har för avseende att göra det här till en ren bankrånarfilm. Det hade varit för enkelt och simpelt tänkte man nog. Istället ska alla karaktärer få vara med på ett hörn och få sin historia berättad. Det gör att det blir ett 50-tals melodrama som förvisso inte behöver vara fel när det är gjort på rätt sätt (tänker främst på flera av Douglas Sirks filmer). Problemet är att det i det här fallet saknas wow-faktor. Istället blir det absolut intressantast att följa de tre bankrånarna, även när de bara sitter och väntar. De är nämligen de bästa karaktärerna. Runt dem händer det liksom något hela tiden. Även fotot gör sig riktigt bra i elegant bred CinemaScope som inte minst får en att tänka på några klassiska Hitchcock-filmer från 50-talet.

"Why don't you get mad enough to try it. All I want is an excuse to pull that hair right out of your stupid head." - Linda Sherman



När historien till slut når själva bankrånet förstår man varför man valt att berätta historien som man gjort. Det är inte fel, absolut inte fel. Felet är istället att man inte direkt får ihop melodramat med bankrånardelen som man nog hade tänkt sig. Bankrånardelen är nämligen klart bra, men tar upp alldeles för lite av filmens speltid på 90 minuter. Det hade gott räckt med en 70 minuters film och att man i princip bara hade fördjupat sig i bankrånarna, speciellt med tanke på resultatet. Bankrånardelen är utan tvekan det som håller uppe filmen, melodramat sänker den.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar