söndag 19 november 2017

Mr. Long



Titel: Ryu san / Mr. Long
Genre: Drama/Kriminalare/Action
Land: Japan/Hong Kong/Taiwan
År: 2017
Regi: SABU
I rollerna: Chen Chang, Bai Run-yin, Yao Yi Ti, Shô Aoyagi

Handling: Yrkesmördaren Long reser från Taiwan till Japan på ett uppdrag. Men när det inte går som planerat tvingas han fly och söka skydd i en småstad. Där kommer hans matlagning till användning och han blir vän med den lilla pojken Jun.

Omdöme: På förhand var jag lite osäker på hur filmen skulle arta sig när vår yrkesmördare skulle hamna på den japanska landsbygden, börja laga mat och försöka hålla sig gömd från de som är ute efter honom. Skönt nog visar sig filmen inte bli sämre eller kännas utdragen här. Snarare blir det en trevlig filmupplevelse som inte må vara någon yrkesmördarthriller eller liknande om man förväntar sig det.



Long (Chen Chang) får efter ett lyckat uppdrag hemma i Taiwan genast ett nytt uppdrag av sin arbetsgivare. Han ska bege sig till Tokyo, Japan för att där döda en man. En bil väntar på honom på flygplatsen och tar honom till nattklubben där måltavlan befinner sig. Men saker går inte riktigt som planerat för den gode Long och han tvingas fly. När han hamnar på den japanska landsbygden behöver han ligga lågt ett tag. Planen är att om en vecka ta sig hem med fraktfartyg.



Han kommer snart i kontakt med pojken Jun (Bai Run-yin) som hjälper honom. I gengäld lagar Long lite soppa åt pojken som tycker den är "yummy". Rätt vad det är lagar Long mat åt hela byn och planerna om att han ska öppna restaurang och tjäna bra med pengar sätts igång. Long, som inte kan ett ord japanska, glider med utan att egentligen veta vad som händer. Snart har han blivit en attraktion i den lilla staden, men han vill så klart ha så lite uppmärksamhet som möjligt för att de som är ute efter honom inte ska få nys om var han befinner sig.



Det blir inte så mycket dialog när det kommer till Long. Det är mest de övriga som sköter snacket och han låter matlagningen tala sitt tydliga språk. Men han har tidigare visat upp att han är en rackare med kniv även utanför köket. Detta vet givetvis inte hans nya fans som bara ser honom som en ödmjuk, tystlåten och stilig ung man som är grym på att laga mat.



Det jag gillar är att handlingen inte bara stannar upp när Long kommer till landsbygden, något jag befarade. Här blir det gott om humor från de japanska invånarna som står för det mesta av humorn i filmen. Man får även en del värme i form av den lilla pojken och relationen till Long som är fin. Men här finns även en till karaktär vars historia bakas in i handlingen på ett smart sätt. Detta tack vare en lång tillbakablick för att se hennes väg till sin nuvarande situation. Hon är Juns mamma, Lily (Yao Yi Ti). Även om man tror att det hela ska utveckla sig på ett sätt, hinner ens förflutna ofta ikapp en...

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

---

Om visningen: Jag har alldeles för lång väntetid mellan den föregående filmen och denna (på samma biograf och salong, Grand 1). De nästan tre timmarna spenderas därför med middag, ta mig till Saga för att där köpa biljetter till Star Wars, ta mig tillbaka till närheten av Grand och gå och fika i min ensamhet. Trots det har jag nästan en timme kvar tills filmen ska börja när jag kommer tillbaka till Grand och väntar i foajén.

Filmen innan har haft ett Face2Face som slutar trekvart innan min film ska börja. Det samlas till slut ett gäng iranier som varit på filmen när regissören (iranier) kommer ut i foajén. Det kacklas på för fullt mellan regissören och landsmännen ända tills det i princip är dags att börja släppa in till min film med en kvart kvar.

Trots att insläppet sker en kvart innan filmen ska dra igång, börjar reklamen av någon anledning sent. Just nu ska den börja för sent, varför? Jag har nämligen kollat hur tunnelbanan går så att jag ska kunna ta mig hem direkt efter filmen. SL har nämligen i flera år haft en mycket "smart" grej på kvällen. Så 23:46 går t-banan som jag bör kunna hinna med då filmen ska sluta runt 23:39. Nästa t-bana går inte förrän 00:16, alltså en halvtimme senare (sen går den var 10:e minut igen).

Så p.g.a. att reklamen börjar för sent, är filmen exakt tio minuter försenad. Precis när eftertexterna börjar rulla tittar jag på klockan - 23:44. Omöjligt att hinna från bion till t-banan som går 23:46. Helt ofuckingbart tycker jag personligen. Min fjärde film för dagen och då vill man inte vänta nästan en halvtimme extra. Mest irriterande är så klart att SL inte kan fixa detta "fel" då det varit så i åratal. Men givetvis hade problemet inte uppstått om bara filmen börjat på någorlunda utsatt tid...

lördag 18 november 2017

April's Daughter



Titel: Las hijas de Abril / April's Daughter
Genre: Drama
Land: Mexiko
År: 2017
Regi: Michel Franco
I rollerna: Emma Suárez, Enrique Arrizon, Ana Valeria Becerril, Joanna Larequi

Handling: 17-åriga Valeria döljer sin nyupptäckta graviditet för sin avlägsna mor April så länge det går. Men hemligheten läcker ut, och modern återvänder för att vara vid Valerias sida - något som visar sig vara på både gott och ont.

Omdöme: Mexikanen Michel Franco är en festivalfavorit och en regissör jag först kom i kontakt med på Stockholm filmfestival 2009. Det var hans film Daniel & Ana (2009) som visades och han var på plats för ett Face2Face. Hans nästa film After Lucia (2012) visades återigen på festivalen, och ännu en gång var han på plats för ett Face2Face. Den tredje filmen av honom som sågs var Chronic (2015) med Tim Roth, en film som inte var med på festivalen.



Michel Franco har som vanligt även skrivit manuset, medan Tim Roth varit med och producerat. Filmen kom att vinna jurypriset i Cannes och det är inget snack om att den har Francos stil över sig. Det är inga enkla teman han tar upp i sina filmer, men det skapar känslor och diskussion. Här är det graviditet vid ung ålder till en början, men det utvecklar sig till att bli något mer än så.



Man ska väl helst inte veta så mycket om vart historien tar vägen, men en sak man kan säga är att 17-åriga Valerias mamma April stjäl rampljuset. April spelas av Emma Suárez, en medelålderskvinna med den yngre dottern Valeria och den något äldre Clara, som är halvsyster till Valeria. Valeria och Clara bor ihop i mammans sommarvilla och Valeria är höggravid utan att ha berättat det för mamman. Valerias jämngamla pojkvän Mateo ser fram emot att få barn och är ofta över hos Valeria, inte minst i hennes sovrum där de har sex och ger ifrån sig ljud som Clara måste försöka förtränga när hon tillagar mat i köket.



Jag gillar Michel Francos stil, och det är perfekta festivalfilmer han bjuder på. Det må inte vara det allra muntraste man ser, men det väcker känslor och tankar. Här är det "den perfekta mamman" som vet bäst och skapar en situation för familjen som blir minst sagt tryckt. Anade lite vart det var på väg redan innan vändningen, men det gjorde inget då det funkade bra när den kom. Det kunde dock ha varit lite kraftfullare på sina håll. Känner inte riktigt det där "knytnävsslaget" i magen, om man säger så.



Det är inte lika bra som Francos bästa film After Lucia (2012), men definitivt sevärd och har alltså hans stil som jag gillar. Det är lite längre tagningar som kräver en del av skådespelarna och här är det inte minst Emma Suárez som mamman April som får mest att jobba med och gör det bra. Hennes karaktär kommer inte få många sympatier, men vissa gånger måste man göra det man känner för och inte det som man borde göra. Mamma vet helt enkelt bäst - i hennes ögon.


Michel Franco med sin huvudrollsinnehaverska Emma Suárez.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

---

Om visningen: Då jag tar mig direkt från visningarna på Skandia till Grand, anländer jag runt en timme innan filmen ska börja. Lika bra att slå sig ner där, ladda mobilen och invänta insläppet än att riskera att man får en dålig plats på denna salong och film som jag ser fram emot.

En kvart innan filmen ska börja släpps man in. Väl inne i salongen får jag en bra plats, men kort därpå börjar mannen till vänster om mig att nysa och ha sig. Under stora delar av filmen hostar, snörvlar och harklar han sedan. Har iofs en plats mellan oss, men trevligt är det inte så klart.

När filmen börjar, går ridån upp och belysningen släcks. Men, formatet på duken är inte anpassat för filmen. Bildformatet på filmen är bredare än reklamen innan, så bilden går utanför på sidorna. Belysningen tänds åter upp lite lätt, men inledningen på filmen rullar vidare. Sedan släcks belysningen och "gardinerna" till höger och vänster dras åt sidan så vi äntligen kan se hela duken i det format som filmen ska ses i.

Någon minut efter att filmen börjat kommer en man in i salongen och sätter sig på den rad där jag sitter, till höger om kvinnan som sitter bredvid mig. Han uppträder sedan något nervöst, andas ut tungt någon gång och lutar sig framåt ett par gånger. Efter runt en halvtimme reser han sig upp och lämnar salongen. Undrar om han slank in utan biljett eller liknande. Skum var han hur som helst.

Runt tio minuter in i filmen (alltså efter att skummisen kom in, eller om det var i samma veva) börjar det låta till höger i salongen. Biopersonal gör något med utrustning eller liknande som står där. De öppnar sedan nödutgången som befinner sig längst fram till höger om bioduken. Dörren till nödutgången går sedan igen och de lämnar salongen. Men dörren går inte igen helt till nödutgången och lämnar då en glipa så att ljuset hela tiden lyser igenom under resten av filmen. Störande till en början, även om man efter ett tag glömmer bort det.

fredag 17 november 2017

Falling



Titel: Falling
Genre: Drama
Land: Ukraina
År: 2017
Regi: Marina Stepanska
I rollerna: Andriy Seletskiy, Dasha Plahtiy, Oleg Mosijchuk, Larisa Rusnak

Handling: Historien följer en plötslig kärleksrelation mellan två personer som söker lycka och sammanhang i ett land med begränsade möjligheter och föga hopp.

Omdöme: Anton (Andriy Seletskiy) bor numera med sin morfar (Oleg Mosijchuk). Morfar är ovanligt vaksam runt Anton, något har uppenbarligen hänt som gör att han måste vara på sin vakt. Anton har varit borta ett tag, möjligtvis utomlands och nu återvänt. Han vill hälsa på sin mor och tar bussen dit över dagen. Väl där i sina hemtrakter träffar han på en tjej utanför en nattklubb och de börjar prata. Hon visar sig vara Katya (Dasha Plahtiy) och ska om några dagar flytta till Berlin med sin tyske pojkvän är det tänkt.



Mötet med Anton får Katya att stanna upp och tänka till. Vill hon verkligen lämna Ukraina och kan Anton vara värd att lära känna bättre, mystisk som han verkar vara? Det enda hon vet om Anton är att han inte har någon mobiltelefon, säger att han bor ute i skogen och brukar vistas vid en busshållplats som ligger en busstur ifrån staden. Katya är allt nyfiken på Anton och en dag tar hon den där bussturen...



Det är en relativt långsam film det här som tar ett tag på sig att komma igång. Intressant nog filmades allt i kronologisk ordning och eftersom det var regissörens första långfilm, och flera av de inblandades, blev de varma i kläderna efter ett tag och då blir det också bättre fart på filmen. I mitt tycke lever filmen nästan uteslutande på scenerna mellan Anton och Katya. När de är ihop finns det energi och dramatik i form av stundande romantik i luften. Det är lite mer trevande när de är separerade. Kanske är det meningen att man som tittare ska känna av detta, att de är menade för varandra.



Filmen blir som sagt bättre längre in och en sak som är lite oväntad är hur ärlig/rak Anton är, inte minst i en slående scen längre fram i filmen. Det är uppenbart att något är på gång mellan de två redan tidigt, men han är förvånansvärt avvaktande och nästan mystisk, vilket givetvis får Katya att bli än mer nyfiken på honom. Man känner verkligen spänningen i luften mellan dem i några fina scener de har ihop, även om det inte blir någon direkt romantisk historia. För även om det inte är omöjlig kärlek så ser Anton realistiskt på situationen och hur det kommer sluta. Sen är frågan om Katya ändå är villig att ge det en chans när hon vet vad hon ger sig in på. Stark trea till svag fyra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6

---

Om visningen: Då filmen ska visas på Saga 2 som är en lite mindre salong och det ska vara ett Face2Face med regissören efteråt, är det lika bra att vara på plats i god tid, tänker jag. Det är en del folk på plats på Saga när jag anländer, men eftersom det finns fyra salonger verkar de flesta vänta på att deras visningar ska börja och inga köer syns.

Ställer mig till slut och väntar vid insläppet och lyssnar på lite musik fram tills att man börjar släppa in runt en kvart innan filmen ska börja. Då jag hade varit på en film tidigare på salongen under festivalen och fått ont i nacken av att sitta lite för nära och inte i mitten, valde jag nu att sitta längst bak i mitten.

Salongen fylls till slut på som väntat och blir i princip helt fullsatt. Problemet är att flera kommer efter att man släckt ner och filmen har börjat, vilket blir klart störande under inledningen av filmen då ljuset utifrån lyser rakt in i salongen varje gång dörren öppnas och folk ska försöka hitta de enstaka platserna som finns kvar. Har för mig att man förr om åren inte släppte in efter att filmen börjat, men nu verkar det inte finnas någon sådan regel.

Regissören Marina Stepanska presenterar filmen lite kort som en tyst film innan den drar igång. Ja, många tysta scener finns det även om det inte är några utdragna och trista scener direkt som jag befarade. Dessutom får man två scener där det är riktigt högt ljud på en klubb som spelar hög musik. Detta får ett par personer i publiken, inklusive kvinnan till höger om mig att hålla för öronen under dessa scener.

F2F efter filmen håller på runt 20 minuter och de kanske intressantaste sakerna regissören säger är att hon gillar Noah Baumbachs stil med hur han brukar berätta om vanliga amerikaner. Så hon har försökt att berätta om vanliga, nutida ukrainare. Det är nämligen vanligt inom ukrainsk film att antingen försköna och inte visa verkligheten eller berätta om dåtiden och hur illa de hade det, enligt henne.

Hon berättar även att filmen spelades in i kronologisk ordning och att de märkte att de fick "muskler" som hon beskrev det, självförtroende för vad de gjorde. På så vis fick filmen lite mer fart allt eftersom (och det håller jag med om).

De två i huvudrollerna ska också ha varit debutanter, vilket inte märktes då båda var bra och alltså hade fin kemi ihop.

Sen lär 100% av filmen varit finansierad av staten och att hon hade fria tyglar att göra det hon ville, vilket var intressant att höra då det trots allt var hennes långfilmsdebut (hon hade gjort ett par kortfilmer tidigare).

Thelma



Titel: Thelma
Genre: Drama/Mysterium/Romantik/Thriller
Land: Norge/Frankrike/Danmark/Sverige
År: 2017
Regi: Joachim Trier
I rollerna: Eili Harboe, Kaya Wilkins, Henrik Rafaelsen, Ellen Dorrit Petersen

Handling: En ung tjej som möter kärleken upptäcker att hon har skrämmande och oförklarliga krafter.

Omdöme: Detta kom att bli duktige norske regissören Joachim Triers fjärde långfilm efter Reprise (2006), Oslo, 31. august (2001) och Louder Than Bombs (2015). Efter tre dramer var det nu dags för något lite annorlunda. En genre-mix som i grund och botten är ett drama, men där man försökt sig på något mer åt skräckhållet, utan att vara skräck.



Thelma (Eili Harboe) är en ung tjej som är uppväxt med kristna värderingar. Nu har hon flyttat hemifrån och pluggar vidare. Hennes föräldrar är mycket oroliga och vill att de pratar varje dag. Pappa Trond (Henrik Rafaelsen) vill alltid att hon ska kunna prata om allt med honom, vilket hon gör. Men när Thelma träffar en ny vän, Anja (Kaya Wilkins) händer något oförklarligt. Thelma blir rädd och vet inte vad det är som händer med henne.



Utan att gå in på för mycket av vad som sker så är det här en film på nästan två timmar som hela tiden har något på gång. Det är en film jag sitter och blir indragen i från första stund och sedan släpper den inte greppet. Jag såg fram emot filmen ganska mycket då jag gillat Joachim Triers tidigare filmer, inte minst hans två första. Ville dessutom inte veta så mycket på förhand, även om jag visste lite grann, det gjorde inget.



En film jag kom att tänka på under filmens gång var den gamla Drew Barrymore-filmen Firestarter (1984), även om Thelma här är äldre. Även vissa egenskaper från tyska Requiem (2006) där huvudpersonen är i Thelmas ålder. På tal om Thelma så är Eili Harboe i rollen ett fynd och känns väldigt naturlig i filmen, precis sådan som hon ska vara. Dessutom tycker jag det är skönt att filmen håller sig på banan och inte tar ut svängarna för mycket som den kunde ha gjort i andra händer. Det hela är realistiskt med några få undantag, men sådana som ska vara med för effektens skull.



Om man sett regissörens tidigare filmer kanske man blir lite överraskad över genre-mixen, men känslan finns kvar och den är central i hans filmer. Det är filmer som får en att känna och engagerar. Utan tvekan en film som har det lilla extra och som jag tror kan gå hem internationellt, trots att den är på norska. Lite likt Låt den rätte komma in (2008) som ju senare fick en amerikansk remake.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

---

Eftersom filmen har svensk premiär idag fredag 17:e november, passar jag på att lägga upp denna text lite tidigare från festivalen.

---

Om visningen: Kommer till Grand i god tid direkt från föregående film på Saga. Vet att det ska vara ett Face2Face på filmen innan, så det finns ingen chans att insläppet kommer börja tidigt. Dessutom är det fransmannen Laurent Cantet som ska vara med på det F2F. När jag sitter och väntar i foajén kliver den franske regissören in på Grand 1 tillsammans med annat festivalfolk.

Filmen ska börja 21:30. Egentligen hade jag kunnat ställa mig vid insläppet redan när Cantet gick in, vilket var 20:55. Men jag sitter kvar till 21:05 då det dykt upp tre-fyra stycken som står vid insläppet. Då ställer jag mig bakom dem. Rätt vad det är kommer det in en del folk i foajén som genast ställer sig bakom mig, medans de som satt bredvid mig ställer sig bredvid mig. Från höger kommer dessutom två tjejer som bildar en egen kö så att de står längst fram bredvid vår kö. Sådant hatar jag verkligen. Det finns en kö, ställ dig i den, inte på sidan om den. Har tjafsat förr om åren, orkar inte med det nu, men störande är det.

När till slut insläppet drar igång, får jag en bra plats. De där två äckliga tjejerna som bildade sin egen kö har givetvis satt sig på samma rad, men som tur är sitter två äldre kvinnor mellan dem och mig.

Visningen är slutsåld, så ingen idé att lämna mellanrum. Mycket riktigt blir det en fullsatt visning med endast någon enstaka ledig stol.

En kille som sitter i mitten tre rader framför mig har uppenbarligen missat/inte blivit informerad om att denna visning av filmen är textad på svenska. Efter den första dialogen i filmen ställer han sig nämligen upp och får ta sig förbi alla för att ta sig ut.

Det blir ett stort problem under hela visningen och det stavas de som sitter direkt till vänster, höger och bakom mig. Minsta problemet är kvinnan till höger om mig som halvvägs in börjar äta lakritspastiller eller liknande som luktar då och då. Värre är det däremot med paret till vänster om mig. De har med sig en chipspåse version stor, och så är det Sourcream & Onion - det känner jag på den sura lukten. Under HELA visningen. De äter nämligen bara några chips åt gången så att det ska räcka de två timmarna, usch. Och så låter det givetvis varje gång de plockar ur påsen. Den där sura lukten får mig att vilja smälla till någon.

Dessutom sitter personen precis bakom mig och hostar då och då under hela filmen, vilket inte är så trevligt när det är rätt i nacken/öronen. Man vill ju koncentrera sig på filmen och inte störas av sur lukt från vänster, lakrits från höger och hostande rakt bakifrån. Lakritsen rensade förvisso den sura chipslukten, så den störde minst.

Jochim Trier och hans samarbetspartner Eskil Vogt (manusförfattare) deltar efter filmen på ett Face2Face där de samtalar med någon från Svenska Dagbladet, har jag för mig att det är. Svenska Dagbladet-herren är uppenbarligen en filmkritiker eller liknande, och kan väl sina grejer. Men han tar upp alldeles för mycket plats med sina personliga åsikter och historier. Som tur är blir det efter ett tag bättre när publiken får ställa frågor och det blir ett trevligt samtal.

Det hela håller på i 40 minuter och det pratas inte minst om influenser och hur alla ser något annat som de själva inte ens tänkt på. Regissörer som De Palma, Hitchcock, Haneke, Tarkovsky och Kubrick kommer på tal. Givetvis kul för en filmälskare och det är intressant att höra att de två är filmnördar. Dessutom säger de att de får göra vad de känner för att göra vad gäller film.

Allt som allt ett trevligt F2F som är välkommet efter att ha sett filmen och höra lite mer vad som inspirerade och hur den tagits emot både på hemmaplan och utomlands. Dessutom med en del roliga historier som de båda berättar, inte minst där de olika regissörerna som nämnts tidigare tas upp.

torsdag 16 november 2017

No Date, No Signature



Titel: No Date, No Signature
Genre: Drama
Land: Iran
År: 2017
Regi: Vahid Jalilvand
I rollerna: Amir Aghaee, Zakieh Behbahani, Hediyeh Tehrani, Alireza Ostadi

Handling: På väg hem från jobbet krockar rättsläkaren Nariman med en familj på motorcykel. Det unga paret vägrar hjälp trots att deras son kan ha skadat sig. När pojken någon dag senare anländer till bårhuset där Nariman jobbar, väcks frågan om han hade något med dödsorsaken att göra?

Omdöme: Det är lätt att förknippa iransk film med Asghar Farhadi och inte minst hans Oscarsvinnare A Separation (2011). Här är det inte han som ligger bakom, men det är lite samma stil, det får man säga. Det är ett renodlat drama med känslor och en historia där vreden kommer upp till ytan, mestadels befogat.



Nariman (Amir Aghaee) är en respekterad rättsläkare. Men han hamnar i en mycket svår situation när en 8-årig pojke kommer in till bårhuset. Någon dag tidigare träffade nämligen Nariman pojken. Det var kvällen då han råkade köra på en motorcykel som körde vid sidan av vägen. Olyckan orsakade att pojken fick ont i huvudet, men nu när han kommit in på bårhuset misstänker man istället matförgiftning. Vad är sanningen och hur ska de inblandade kunna gå vidare med det hela?



Det blir en intressant dominoeffekt som sätts igång redan i filmens första scen. Sen läggs det på frågetecken på frågetecken som rättsläkaren och föräldrarna till pojken vill ha svar på. Pappan till pojken har skuldkänslor samtidigt som han vill att någon står till svars för att hans pojke är död. Problemet är bara att resultatet från obduktionen kanske inte visar den riktiga dödsorsaken, något Nariman försöker undersöka innan det äter upp honom inombords och förstör pojkens föräldrar ytterligare.



Att detta skulle vara en film med värme, glädje eller hopp kan man glömma. Det är svart, mörkt och hopplöst. Ja, i princip känns hela filmen lite för mörk. Inte utan intresse då jag alltså gillar den där dominoeffekten som nämnts tidigare. I grunden blir det två män som båda vill ha svar och rättvisa, men där tillvägagångssätten är helt olika beroende på att den ene förlorat sin son medan den andre kan ha orsakat förlusten. Summeringen lyder att det är nattsvart och lite långsamt, men inte dåligt. Kunde dock ha varit något intensivare.



Avslutningsvis måste pappan till pojken spelad av Zakieh Behbahani nämnas. Han är bra, men det är speciellt utseendemässigt som jag inte kan låta bli att tänka på Eli Wallach som Tuco från The Good, The Bad and the Ugly (1966) och även "The Soup Nazi" från Seinfeld.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.7

---

Om visningen: Efter att ha varit på en visning precis innan på Skandia, får man ta sig ut på gatan, gå runt hörnet och in igen för att ställa sig i kö. Inga direkta problem när det inte är så mycket besökare, som det skönt nog inte är nu.

När jag och min vän satt oss till rätta och reklamen lider mot sitt slut, klampar plötsligt en äldre herre in på vår rad. Eftersom det sitter ett gäng folk till vänster om oss, måste han ta sig förbi alla. Han trampar och snubblar på oss alla, åtminstone de tre-fyra sista han tar sig förbi. Inte direkt smidigt, utan snabbt ska det gå. Han ber förvisso om ursäkt, men hela raden tittar på honom när han äntligen slår sig ner - bredvid mig (med en stols mellanrum).

Den äldre mannen sitter sedan och andas tungt genom näsan under hela filmen, ungefär som det låter när någon sover och andas djupt. Småstörande så klart, men inget att göra åt.

Runt halvvägs in i filmen, mitt i en lugnare scen, hörs plötsligt snarkningar ute till vänster från någon på en rad som är två, kanske tre rader längre fram. Flera av oss tittar åt det hållet och finner det komiskt mitt i den så allvarliga filmen. Faktiskt lite välkommet då det liksom bröt mönstret för en stund.

Vi konstaterar båda efter filmen att det blev ganska hårt för baken att sitta igenom denna andra film på kort tid på samma salong. Om det var radbytet (hårdare stolar på denna rad?) eller bara det faktum att man nog inte ska se mer än en film med minimal paus låter jag vara osagt.

Ice Mother



Titel: Bába z ledu / Ice Mother
Genre: Drama/Komedi
Land: Tjeckien/Slovakien/Frankrike
År: 2017
Regi: Bohdan Sláma
I rollerna: Zuzana Krónerová, Pavel Nový, Daniel Vízek, Václav Neuzil

Handling: Historien handlar om Hana, en änka vars liv kretsar kring sina två vuxna söner. En dag räddar hon livet på den excentriske vinterbadaren Broňa och för första gången börjar hon leva sitt liv för sin egen skull.

Omdöme: Tjeckiens Oscarsbidrag 2018 är denna film regisserad av Bohdan Sláma. Det är den tredje filmen av honom jag ser. Den första som sågs var Venkovský ucitel / The Country Teacher (2008) på Stockholms filmfestival där den för övrigt vann för bästa skådespelerska och bästa foto. Den andra var Stestí / Something Like Happiness (2005) som vann det tyngsta priset på San Sebastiáns filmfestival. Båda klart bra filmer, så denna var man nyfiken på.



Vi följer Hana (Zuzana Krónerová) som är en äldre kvinna och änka. Hon bor ensam i huset där hon och maken bodde tillsammans med de två sönerna. Nu är sönerna vuxna, gifta och har barn. Men det betyder inte att de växt upp. De är fortfarande mammas pojkar, bortskämda och egocentriska. Deras fruar är inte heller mycket att ha. Hanas sonson Ivanek (Daniel Vízek) har det inte lätt. Han mobbas i skolan och uppfostras inte rätt av föräldrarna som är för upptagna med sina karriärer och att själva ha det bra.



Historien tar fart när Hana träffar på Broňa som är smått excentrisk, vinterbadare som han är. Hana, Broňa och Ivanek hittar glädje när de är tillsammans, ja med Broňas höna Adela så klart. Det blir gott om varm humor mitt i allvaret. För det här är vardagsrealism som inte alltid är en dans på rosor, men ändå är det aldrig nattsvart eller liknande. Den tar upp både sådant man kan skratta åt, sådant som bara blir pinsamt och sådant som inte är så lätt att bearbeta.



Tycker kanske filmen tappar lite under den sista tredjedelen då det blir lite allvarligare och humorn försvinner en del. Men det är en film som följer i regissörens tidigare stil där man både skrattar och känner med karaktärerna. Dessutom bjuds man på en fin fin prestation av Zuzana Krónerová i huvudrollen som Hana. Hon känns hela tiden äkta. Även pojken är bra. Nej, en småmysig och småtrevlig film rakt igenom, även om jag nog gillar de två andra filmerna jag sett av regissören mer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

---

Om visningen: Kommer till Skandia runt tjugo minuter innan filmen ska börja. Ställer mig i den relativt korta kön när jag upptäcker att jag någonstans trampat på och fått med mig en snusprilla, äckligt. Likt en scen ur en komedi försöker jag få bort den. Först genom att trampa på den med andra skon, men då fastnar den så klart helt och hållet under skosulan. Så jag börjar torka skosulan mot marken inne i foajén på Skandia. Till slut lossnar den där jäkla snusprillan - på den röda mattan som nu har flera svart-bruna spår efter prillan som inte ville lossna...

Efter ett tag dyker en vän upp som ska följa med på denna och nästa film på samma biograf. Insläppet börjar sedan kort därefter och det är vi tillsammans med i princip bara pensionärer/äldre på visningen.

När filmen är slut säger min vän att hon tycker att det är den bästa filmen hon sett än så länge på festivalen, kul.

onsdag 15 november 2017

Three Billboards outside Ebbing, Missouri



Titel: Three Billboards outside Ebbing, Missouri
Genre: Drama/Komedi/Kriminalare
Land: Storbritannien/USA
År: 2017
Regi: Martin McDonagh
I rollerna: Frances McDormand, Sam Rockwell, Woody Harrelson, John Hawkes, Peter Dinklage, Lucas Hedges

Handling: En mamma hamnar i konflikt med stadens poliskår då hon upplever att de inte gör en seriös utredning av mordet på hennes dotter.

Omdöme: Om man sett Martin McDonaghs tidigare filmer In Bruges (2008) och Seven Psychopaths (2012) vet man att det blandas friskt med svart humor och allvar. Så blir även fallet här. I grund och botten har man ett olöst mordfall på en ung tjej i en liten stad. Mamman vill att mer ska göras medan polisen verkar nöjda med sin situation. Det skapar en konflikt mellan mamman och polisen och sätter igång en rad händelser, både komiska som tragiska.



Frances McDormand är Mildred vars dotter blev våldtagen och brutalt mördad. Hon bestämmer sig för att sätta upp ett skarpt budskap på de tre övergivna reklamskyltarna i utkanten av staden. Snart har hon stadens sheriff Willoughby (Woody Harrelson) och inte minst en av hans män, Dixon (Sam Rockwell) efter sig. Mildred är en kvinna som det är krut i och särskilt taktisk är hon inte, men det har hon aldrig heller varit känd för. Hon säger och gör precis som hon känner.



I regissörens tidigare filmer, inte minst i Seven Psychopaths (2012), kunde jag tycka att humorn gick för långt och blev för överdriven. Här känns det som man haft en seriösare grundinställning och även om det finns gott om humor är det för det mesta allvar. Det funkar klart bättre, speciellt när man har ett seriöst och tragiskt ämne som man har här.



Filmen har en rad bra karaktärer och prestationer, men de tre stora är nog ändå bäst. Frances McDormand är tillbaka i gammal god form och likheterna med hennes Oscarsvinnande roll i Fargo (1996) kommer snart upp på näthinnan. Överhuvudtaget finns här en känsla av bröderna Coen med den svarta humorn i kombination med allvaret i deras lite mörkare filmer, som nämnda Fargo (1996), Blood Simple (1984) och No Country for Old Men (2007). Riktigt så mörk som dessa blir på sina håll blir dock inte denna.



Sam Rockwell och hans karaktär Dixon är nästan stadens pajas under långa stunder, men ändå är han i mångt och mycket hjärtat i filmen. Det är han som får mycket att hända, tillsammans med Mildred så klart. Woody Harrelson som sheriff Willoughby är stabil som man är van vid och det är svårt att inte gilla hans karaktär här. Mindre roller som sticker ut har Peter Dinklage i ett roligt och välkommet inhopp och dessutom John Hawkes som här kanske inte får så värst mycket att jobba med, men är precis som de övriga bra och ger filmen tyngd med sin närvaro.



Det är på många sätt en välskriven film med bra karaktärer och genomgående bra prestationer. Balansen mellan humor och allvar funkar bra, även om det blir lite allvarligare under filmens andra halva. Något litet saknas dock för egen del för att verkligen fångas av filmen. Den gör mycket bra och det finns mycket att gilla, missförstå mig inte. Men så där jätterolig finner jag den inte (vilket den inte heller behöver vara). Som helhet får jag inte heller en riktigt gripande eller skön känsla. Kanske växer filmen på mig lite till vid en omtitt. Tror nästan det. Svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.3

---

Om visningen: Är tidigt på plats på Saga eftersom det är en storfilm och en stor salong. Tittar i festivaltidningen och ser att det skönt nog inte är någon visning på Saga 1 som slutar precis innan. Det har nämligen ofta varit så tidigare år att alla på visningen innan ska komma ut och igenom massorna som väntar på att få komma in. Inte alls bra. Men nu verkar man ha tänka på detta.

Sätter mig på övervåningen där insläppet till Saga 1 finns. Efter en stund får jag syn på Carl som kommer fram och hälsar och sätter sig. Vi pratar en stund innan han ska på en annan visning en trappa ner på en av de mindre salongerna.

När det är exakt en halvtimme innan filmen ska börja, väller det plötsligt ett gäng människor uppför trapporna likt zombies. Förmodligen hade de stått en trappa ner och trott att insläppet skedde där eller liknande. Carl lämnar då och jag fortsätter att vänta ensam.

Insläppet börjar sedan med lite över en kvart kvar tills filmen ska börja kl. 21. Kommer in tidigt i salongen och kan ta en bra plats i mitten. Tror att det kommer bli i princip fullt, och mycket folk blir det. När reklamen är över och filmen ska ta och börja är det dock ingen som sitter framför mig, en ledig plats till vänster och två lediga till höger - perfekt. Men så plötsligt från ingenstans flyttar de två tjejerna till höger om mig in två steg så de hamnar precis bredvid mig. Ingen sätter sig på deras platser och filmen börjar. Undrar just om de flyttade in för att hamna mer i mitten eller bara tyckte jag såg trevlig ut...

Visningen fortskrider utan så värst mycket störningsmoment. Det enda är egentligen att jag personligen tycker att det blir lite för mycket skratt under filmens gång, inte minst inledningsvis. Det fick mig att tänka på en annan visning jag var på filmfestivalen, nämligen Up in the Air (2009), även det på Saga 1. Det förtog en del av upplevelsen då det den gången, precis som denna gång, inte var en renodlad komedi men publiken skrattade alldeles för mycket och för ofta.

tisdag 14 november 2017

Who We Are Now



Titel: Who We Are Now
Genre: Drama
Land: USA
År: 2017
Regi: Matthew Newton
I rollerna: Julianne Nicholson, Emma Roberts, Jimmy Smits, Zachary Quinto

Handling: En kvinna som nyligen kommit ut efter ett 10-årigt fängelsestraff försöker få ordning på sitt liv och ansöker om att få vårdnaden om sin son.

Omdöme: Första gången jag lade märke till Julianne Nicholson var när hon spelade i den stjärnspäckade August: Osage County (2013) mot bl.a. Meryl Streep och Julia Roberts. Det var dock Nicholson som lämnade störst avtryck i den och nu när hon hade huvudrollen i denna film blev jag lite nyfiken.



Hon spelar Beth som nyligen avtjänat ett tioårigt fängelsestraff och försöker komma på benen igen. Hon vill få tillbaka vårdnaden om sin son som uppfostrats av hennes syster och nuvarande make. Problemet är att systern och hennes make inte tänker släppa taget om pojken bara så där, så Beth har vänt sig till en advokatfirma som hjälper henne. På firman jobbar den unga och ambitiösa Jess (Emma Roberts) som försöker göra det bästa för sina klienter samtidigt som hon har en krävande mamma och en syster som ska gifta sig.



Detta blir ett välspelat drama som fungerar på flera plan. Det finns hela tiden något som för handlingen framåt, även om det inte alltid behöver hända så mycket. Bl.a. kommer mer och mer fram om varför Beth suttit inne. Samtidigt försöker hon hitta ett nytt jobb, få vårdnaden om sin son och träffar en man på en bar. Hon är ingen perfekt människa, men det är inte så konstigt att hon har svårt att hålla känslorna i styr. Man förstår hennes frustration, även om man också förstår omgivningen som ryggar tillbaka en del när de vet att hon suttit inne i tio år. Fängelsevistelsen har uppenbarligen förändrat Beth, vilket är fullt förståeligt.



Julianne Nicholson är mycket bra i huvudrollen, även om det är en tacksam roll att spela. Den är nyanserad och prestationen hade lätt kunnat kännas lite krystad och fått en att förlora sympati för henne. Men hon klarar det bra rakt igenom och det gör att man känner för henne. Detsamma kan sägas om de flesta som sköter sig bra. Det är t.ex. kul att återse Jimmy Smits i en större biroll. Jason Biggs (från American Pie-serien) dyker också upp på ett hörn i en seriös roll som funkar. Dessutom visar sig Emma Roberts vara en trevlig bekantskap som jag inte kände till sedan tidigare. Överhuvudtaget är det skönt att slippa de allra mest kända ansiktena vilket bara får det hela att kännas mer äkta. Svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.0

---

Om visningen: Kommer till Skandia runt en kvart innan filmen ska börja. Insläppet har redan börjat så det är bara att gå fram till insläppet och ta sig in.

Eftersom det är en stor salong finns det gott om plats att välja på så en av favoritraderna väljs. Till vänster sitter en tjej som redan slänger i sig sina popcorn. Till höger om mig sätter sig efter ett tag en äldre herre. När filmen ska ta och börja prasslar det till som godispapper och han stoppar i sig något som snart luktar mint. Under inledningen av filmen hör jag sedan hur han andas tungt, men som tur är blir det inget störningsmoment efter ett tag då man kommer in i filmen.

Allt som allt blir det en trevlig och lugn föreställning, långt ifrån halvfullt.

Efter filmen bär det av för en bit mat med en gammal vän. Har nämligen flera timmar till nästa film på kvällen...