lördag 22 juli 2017

Valerian and the City of a Thousand Planets



Titel: Valerian and the City of a Thousand Planets
Genre: Action/Äventyr/Sci-Fi
Land: Frankrike/USA
År: 2017
Regi: Luc Besson
I rollerna: Dane DeHaan, Cara Delevingne, Clive Owen, Ethan Hawke

Handling: Valerian och Laureline är specialagenter för regeringen i de mänskliga områdena med uppgift att upprätthålla ordning i hela universum. Valerian har mer än en professionell relation med sin partner i åtanke – och helt uppenbart jagar han efter henne med romantiska förslag. Men hans omfattande historia med kvinnor, och Laurelines traditionella värden, får henne att ge honom ständiga bakläxor. På uppdrag från deras befälhavare reser Laureline och Valerian till den hisnande intergalaktiska staden Alpha, en ständigt växande metropol som består av tusentals olika arter från alla fyra hörn av universum. Alphas 17 miljoner invånare har med tiden förenat sina talanger, teknologi och resurser för att åstadkomma förbättringar för alla. Tyvärr har inte alla på Alpha samma intresse; i själva verket finns där ljusskygga krafter som är på väg att placera vår ras i stor fara.

Omdöme: En gång i tiden levererade Luc Besson några av de främsta filmerna med Le grand bleu (1988), Nikita (1990) och Léon (1994). Efter dessa tre riktigt fina filmer började det sakta men säkert gå utför...



Utan att veta särskilt mycket om vad det hela gick ut på, förutom att det bygger på en fransk serietidning, kändes det som det mycket väl kunde vara en barn- alternativt familjevänlig film. Relativt tidigt ringer varningsklockorna när en ganska illa dataanimerad paradisö visas upp med ett gäng lika dataanimerade människoliknande henifierade utomjordingar.



Filmen är som om man slog ihop Bessons The Fifth Element (1997) med Avatar (2009). Den har alltså en hel del på gång med mycket färger och udda karaktärer. Mitt i allt har vi de två hjältarna Valerian (Dane DeHaan) och Laureline (Cara Delevingne). De slängs in i ett äventyr som tar dem genom galaxen där de får diverse uppdrag och hamnar i trubbel. Som de hjältar de är har de oftast inga problem med att ta sig ur kniporna.



Det är en film som för det mesta lyckas bra med det visuella. Det är färgglatt och det bjuds på många olika stilar när Valerian och Laureline bekämpar skurkar. Cgi-effekter är det gott om. Ja, man kan säga att hela filmen är en enda cgi-fest. Det sparas inte på krutet, det kan man lugnt säga. Det blir därför lite för opersonligt och även något rörigt på sina håll. Svårt att engageras eller bry sig om hur det ska gå under långa stunder.



Filmen blir inte så farligt jobbig som den kunde ha blivit. Den slänger in en del humor man känner igen från andra Besson-filmer. Vissa gånger funkar det, andra gånger inte. Överlag är det dock en effektbaserad film där både Valerian och Laureline får stort utrymme, men där nog Laureline är den bättre karaktären. Skådespelarna känns komfortabla i de två huvudrollerna, men direkt sympatiska kan man inte säga att de är. Det är även tack vare att karaktärerna är som de är.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.0

fredag 21 juli 2017

Dunkirk



Titel: Dunkirk
Genre: Drama/Krig/Action
Land: Storbritannien/USA/Holland/Frankrike
År: 2017
Regi: Christopher Nolan
I rollerna: Mark Rylance, Cillian Murphy, Tom Hardy, Kenneth Branagh

Handling: Detta är berättelsen om de hundratusentals brittiska och allierade trupper som vid reträtt blir omringade på stranden vid Dunkerque av fientliga styrkor under andra världskriget.

Omdöme: När man har en film av Christopher Nolan blir det per automatik den film man ser fram emot mest. Förväntningarna är givetvis skyhöga och det ska de vara på en av, om inte den främste regissören vi har idag. Intressant nog skulle detta bli hans första verklighetsbaserade film, om ett historiskt slag för inte minst de brittiska styrkorna under början av andra värdskriget.



Olikt de flesta andra krigsfilmerna man ser lägger denna inte särskilt mycket tid på att bygga upp en historia och följa karaktärerna. Det följer helt enkelt inte den typiska mallen. Istället kastas vi rakt in i hetluften när en ung brittisk soldat hamnar på stranden i Dunkerque (eller Dunkirk på engelska). Hundratusentals unga brittiska soldater väntar på att plockas upp och hämtas hem. Man räknar dock endast med att få hem mellan 30.000-45.000 av dem...



Filmen väljer att följa tre historier och slå ihop dem till en. Dels är det den unge soldaten på stranden i Dunkirk och de övriga som väntar på att få komma hem. Dels är det en äldre man som tillsammans med sin son tar sin båt från England för att ta sig till Dunkirk och försöka rädda så många som möjligt. Och dels är det ett par brittiska piloter som har uppdrag att ge understöd från skyn, trots att de är i numerärt underläge.



Då man slår ihop de tre historierna får det främst effekten att det inte blir någon lugn stund. Man hoppar friskt mellan de tre historierna samtidigt som tyskarna bjuder upp till kamp. Så fort man släpper ner garden kan det vara för sent. När du tror att du är räddad eller att faran är över kan det slå till blixtsnabbt.



Att välja att berätta historien på det här sättet har sina för- och nackdelar. Nackdelarna är att man inte riktigt lär känna karaktärerna tillräckligt och att det i vissa fall blir lite rörigt med klippningen. Detta då man kanske får se samma sak från två olika synvinklar eller att man hoppar lite i tiden (bl.a. där en person som blir räddad av en båt i en senare scen inte hamnat i trubbel än). Fördelarna är inte minst intensiteten som är svår att värja sig emot och att man slipper en massa onödiga mellanpartier.



Vad du får är en krigsgilm som visar upp hur det måste ha känts och hur det känns för de som är mitt i kriget och inte de som sitter vid sidan om och läser om det hela eller tar besluten. Det är helt enkelt sett från ögonen på de som är på plats, och det gör det hela annorlunda än vad man kanske är van vid, åtminstone när det handlar om en hel film.



Som vanligt när det gäller Nolan går det inte att skylla på hantverket som är riktigt bra. Där många hade valt att ta till en massa cgi-effekter har han försökt göra det så verklighetstroget som möjligt och det uppskattas alltid. Visst har en del cgi-effekter använts, men till stor del syns det inte. Hoyte Van Hoytema (foto) och Hans Zimmer (musik) har också gjort vad de ska och mer än så.

Om det är något som gör att jag inte blir helt tagen av filmen så är det att jag önskar att jag kände lite mer under filmens gång. För trots att det är riktigt bra gjort och intensivt, saknas känslorna som man vill ha. Givetvis p.g.a. hur man valt att berätta historien där helheten är det viktiga och inte individen. Det är stämningsfullt och känslor bjuds det emellanåt på, inte minst mot slutet i en för egen del känslosam scen som fint hyllar fäder och söner. Kan mycket väl vara en film som växer när man smält den en del. De högt ställda förväntningarna spelar givetvis också in.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 9.3

---

Om visningen: En IMAX-visning är alltid att föredra och Christopher Nolan är lite av en mästare på IMAX. Det är minst sagt mäktigt att uppleva filmen i det stora formatet (70mm dessutom) och stora delar av filmen använder hela den stora duken. Lite störande var det dock (åtminstone till en början) när man hoppade mellan historierna och formatet växlade från IMAX till det normala formatet. Främst var det båtscenerna som av förklarliga skäl filmades utan IMAX-formatet. Sen så blev det ganska varmt i salongen efter halva filmen så det blev något svettigt där mot slutet... Men helt klart formatet att se denna film i.

torsdag 20 juli 2017

Wonder Woman



Titel: Wonder Woman
Genre: Action/Fantasy/Äventyr/Krig
Land: USA/Kina/Hong Kong/Storbritannien/Italien/Kanada/Nya Zeeland
År: 2017
Regi: Patty Jenkins
I rollerna: Gal Gadot, Chris Pine, Danny Huston, David Thewlis, Connie Nielsen, Robin Wright

Handling: Innan hon blev Wonder Woman var hon Diana, prinsessa av Amazonerna, tränad att bli en oövervinnerlig krigare. Hon är uppvuxen på en skyddad paradisö men när en amerikansk pilot kraschar där och berättar om en massiv konflikt som härjar i världen utanför lämnar hon ön. Diana lämnar sitt hem, övertygad om att hon kan stoppa hotet. Tillsammans med människan slåss hon för att stoppa alla krig och upptäcker då inte bara sina fulla krafter utan även sitt sanna öde.

Omdöme: Hennes mor är drottning Hippolyta (Connie Nielsen) och hennes moster är Antiope (Robin Wright), den främsta krigaren bland Amazonerna. Hon är Diana (Gal Gadot) och växer upp med myter om Gudar och på en ö bestående av enbart kvinnor. Till detta paradis kommer en dag en man fallande från himmelen - i ett flygplan som kraschlandar i vattnet när han flyr från tyskarna. Han är kapten Steve Trevor (Chris Pine), en amerikansk spion som jobbar åt britterna under kriget. Tillsammans kommer Diana och Steve att försöka stoppa kriget.



Superhjältar växer verkligen på träd. Det finns ett överflöd av dem. Här har vi Wonder Woman som Diana är. Hon har blivit tränad från barndomen, men har mer än så inom sig, krafter hon inte känner till - än. Det har säkert gjorts andra superhjältefilmer med liknande upplägg, men en jag tänker på är Batman Begins (2005). Kanske är det delvis för att en viss Bruce Waynes namn dyker upp under inledningen av denna film. Men det är en tydlig berättelse om hur Wonder Woman blev den hon är och finner sina riktiga krafter och vad hennes syfte är.



Filmen är under stora delar relativt befriad från en massa cgi-effekter, men visst bjuds man på en hel del av den varan redan under inledningen på ön och mot slutet när det vankas slutuppgörelse. Där emellan är det dock inte så tokigt när Diana tillsammans med Steve och tre udda filurer ska försöka stoppa fienden (tyskarna) från att sprida en ny mycket giftig gas. En gas som kan komma att döda miljontals människor...



En sak som är synd är att tyskarna talar engelska med brytning, något som kanske inte är en så stor grej, men tyskar som talar tyska är alltid att föredra. Det saknas väl en bra huvudskurk eller en bra skurk överhuvudtaget, men när slutuppgörelsen kommer bjuds Wonder Woman åtminstone på en rejäl utmaning. Själva slutuppgörelsen blir nästan för mycket och det blir en hel del cgi-effekter. Filmen är även lång med sina runt 2.20 och det känns som den har en liten svacka när Diana och Steve kommer till London där det blir lite väl mycket försök till humor. Men, det är en helt ok superhjältefilm och Gal Gadot känns helgjuten i titelrollen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.9

onsdag 19 juli 2017

War for the Planet of the Apes



Titel: War for the Planet of the Apes / Apornas planet: Striden
Genre: Drama/Sci-Fi/Äventyr/Action
Land: USA
År: 2017
Regi: Matt Reeves
I rollerna: Andy Serkis, Woody Harrelson, Steve Zahn, Amiah Miller

Handling: Efter att aporna genomlidit fruktansvärda förluster brottas Caesar med sina mörka instinkter och påbörjar sin jakt på hämnd. När de till slut möts öga mot öga, kämpar Caesar och översten i en storslagen strid som kan avgöra ödet för båda arterna och planetens framtid.

Omdöme: Människan och aporna ligger i strid. Aporna anförs av Caesar (Andy Serkis) och de har försökt hålla sig gömda från människan i skogen. Men verkligheten hinner ikapp dem. För Caesars del blir det också personligt när hans familj drabbas. Han tar det hårt. Så hårt att han är villig att lämna de sina och ge sig iväg efter hämnd på den som orsakat honom så mycket hat och sorg - översten (Woody Harrelson).



Rise of the Planet of the Apes (2011) var inte något jag fann som särskilt bra med cgi-effekter som lämnade en hel del att önska. Därför sågs aldrig Dawn of the Planet of the Apes (2014). Men denna del lockade en del efter att trailern kändes mörk och lovande. För regin står Matt Reeves som även gjorde den föregående delen. För egen del var det hans intressanta Cloverfield (2008) som fick mig att komma ihåg hans namn och känna att han har något att bjuda på.



Några saker blir tydliga under filmens gång. Cgi-effekterna av aporna är genomgående mycket bra. Det är imponerande gjort och bara det ska man ha en eloge för. Det skapar en annan realism än filmen från 2011 gjorde. Bara där ligger denna film på plus. Tempot är också välkommet då man inte stressar och inte slänger in en massa onödiga strider som man ofta gör i såna här filmer. Resultatet blir då att det blir för mycket och man helt enkelt inte bryr sig. Här får man främst följa en liten grupp och deras resa. Sen känns musiken av Michael Giacchino väldigt klassisk vilket passar klart bra. Den får mig av någon anledning att tänka en del på Bond under filmens gång.



Skulle vilja säga att filmen är som bäst under runt de första två tredjedelarna. Här är Caesar och de övriga i rörelse och historien förs framåt. På vägen stöter de på Bad Ape (Steve Zahn) som visar sig bli ett välkommet tillskott, och ett roligt sådant. Förmodligen filmens bästa karaktär. Mycket skön. När de anländer till fånglägret tappar filmen lite fart. Inte så det blir dåligt, men det känns som det hela stannar upp en del. Trots allt lyckas filmen skapa känslor, vara snygg och inte bli för mycket. Lite som Logan (2017) skulle man kunna säga.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.2

tisdag 18 juli 2017

Baywatch



Titel: Baywatch
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 2017
Regi: Seth Gordon
I rollerna: Dwayne Johnson, Zac Efron, Alexandra Daddario, Priyanka Chopra

Handling: Mitch Buchannon och hans nyanställde, yngre kollega, den kaxige Matt Brody försöker tillsammans sätta dit ett kriminellt gäng som slagit klorna i kuststaden där de båda arbetar som livräddare på stranden.

Omdöme: Den gamla tv-serien från 90-talet med samma namn var mest en såpa om livräddarna som gjorde mer än att rädda livet på folk som höll på att drunkna. Denna film tar det hela ett steg längre och tar sig lyckligtvis inte på för stort allvar. Det är väl tur det, för om man endast hade försökt kopiera serien hade det blivit ett rejält magplask.



Själva storyn bjuder inte på något nytt. Ett gäng livräddare anförda av muskelpaketet Mitch Buchannon (Dwayne Johnson) ska hålla uttagningar för nya rekryter. Bland dessa är den egoistiske Matt Brody (Zac Efron) som är OS-guldmedaljör i simning, men numera utblottad efter en skandal. Snart får Baywatch-gänget inte bara livräddning på sin agenda utan utför egna efterforskningar i den ökade upptäckten av en ny drog som dyker upp på stranden. Kan den nya nattklubbsägarinnan Victoria Leeds (Priyanka Chopra) ha med saken att göra tro?



Dwayne Johnson och Zac Efron funkar båda och deras karaktärer gnabbas genom hela filmen. Baywatch-tjejerna som spelar Summer, CJ och Stephanie är för mig okända, men sköter sig alla i respektive roll. Indiskan Priyanka Chopra blir lite som en Bond-skurk och det blir ju lite genomskinligt, men det får man ta i en sån här film. Annars bjuder Jon Bass i rollen som Ronnie på humor mest varje gång han är med som den otränade nykomlingen som är kär i CJ.



En sak är säker och det är att man får en del action och desto mer humor att ta sig an. Det blir faktiskt ganska roligt att följa gänget som har en avslappnad attityd och driver med det hela, utan att det känns som en ren parodi. Actionscenerna är ändå välgjorda och humorn håller filmen uppe under den nästan två timmar långa speltiden. Visst hade den kunnat vara en halvtimme kortare, men det känns inte direkt utdraget. Småunderhållande sommarfilm som ger en del skratt helt enkelt.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.8

måndag 17 juli 2017

Good Time



Titel: Good Time
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 2017
Regi: Ben & Joshua Safdie
I rollerna: Robert Pattinson, Ben Safdie, Buddy Duress, Taliah Webster, Jennifer Jason Leigh, Barkhad Abdi

Handling: En bankrånare finner det omöjligt att undvika de som letar efter honom samtidigt som han måste hitta ett sätt att hjälpa sin bror.

Omdöme: När filmen inleds sitter Nick (Ben Safdie) hos en psykolog som utvärderar honom. Nick, som inte känner sig helt komfortabel med situationen, lider uppenbarligen av någon bokstavskombination och fäller till slut en tår. När hans bror Connie (Robert Pattinson) stormar in och plockar med sig Nick, tar han inte bara med sig honom därifrån - han tar även med honom på ett bankrån som de utför maskerade.



Det blir startskottet på detta minst sagt nerviga och intensiva kriminaldrama. En mycket stor del i att filmen skapar denna nerviga och intensiva atmosfär stavas musiken. Med en gång tänker man om det är Tangerine Dream då det starkt påminner om deras sköna toner, inte minst från Sorcerer (1977). Bakom musiken står Oneohtrix Point Never, eller Daniel Lopatin som han egentligen heter. Influensen är uppenbar, och skön musik är det. Den vann för övrigt pris för bästa soundtrack i Cannes, vilket inte är så konstigt då musiken stjäl rampljuset.



Robert Pattinson får lite överraskande dra det tyngsta lasset och gör det bra. Har inte alltid gillat honom, men här gör han inte alls bort sig. Däremot blir det lite konsigt och oväntat att de båda Oscarsnominerade Jennifer Jason Leigh och Barkhad Abdi inte får mer att jobba med än vad de får. Båda borde och kunde man använt sig mer av. Istället är det lite blandad kvalité på de övriga, även om Ben Safdie som Nick (även med och regisserat med sin bror) och Taliah Webster som 16-åriga Crystal sköter sig fint.



Ska man analysera det hela lite snabbt kan man säga att filmen nog är bättre under den första halvan då nerven är mer uppenbar och där det hela tiden känns som det kan hända något. Under den andra halvan, i och med inträdet av en karaktär, tar filmen en lite annan väg då den istället hoppar på den nya karaktärens historia. Fortfarande inte dumt, men man lyckas inte ta det till nästa nivå och göra det hela riktigt minnesvärt som den hade potential till. Fortfarande klart bra och sevärt är det dock och lite annorlunda, mycket tack vare den sköna Tangerine Dream-influerade musiken.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.8

söndag 16 juli 2017

St. Ives



Titel: St. Ives
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1976
Regi: J. Lee Thompson
I rollerna: Charles Bronson, John Houseman, Jacqueline Bisset, Maximilian Schell

Handling: Den rike Abner Procane får ett par viktiga dokument stulna. Han anlitar kriminalförfattaren Raymond St. Ives för att hitta papperen.

Omdöme: Under mitten av 70-talet kom flera moderna noir-filmer, mycket tack vare framgången Chinatown (1974) hade. Hade inte direkt förväntat mig en sådan film här där Charles Bronson ses i titelrollen (filmen bygger förresten på en bok vid namn "The Procane Chronicle"). Det skulle intressant nog bli det första av hela nio samarbeten med regissören J. Lee Thompson under 70- och 80-talet. Han hade bl.a. gjort klassiker som The Guns of Navarone (1961) och Cape Fear (1962).



Ray St. Ives (Bronson) är en f.d. kriminalreporter som numera lagt av och sadlat om som kriminalförfattare. Han har ett gott rykte om sig, men har något av ett spelberoende. Nu har han ont om pengar när hans advokat har ett jobb åt honom. Den rike och mystiske Abner Procane (John Houseman) har fått viktiga dokument stulna. Utpressaren har ringt och sagt att han vill ha $100.000 levererade av just St. Ives. För besväret ska St. Ives få $10.000 av Abner Procane, något St. Ives genast nappar på.



Det tar inte lång tid för St. Ives att inse att uppdraget blir svårare än det först verkar. Folk har en tendens att dö runt honom och han blir snabbt misstänkt av de två polisdetektiverna Frank Deal (Harry Guardino) och Carl Oller (Harris Yulin) som är på honom så fort de får chansen. Samtidigt måste St. Ives försöka ta reda på vem denne Abner Procane egentligen är och håller på med. Dessutom är Procanes assistent Janet Whistler (Jacqueline Bisset) och hans läkare Dr. John Constable (Maximilian Schell) lite luriga som St. Ives får hålla ögonen på.



Filmen har gott om humor vid sidan av mysteriet och det är välkommet. Bronson är klart passande i rollen även om det är mer mysterium än action han har att jobba med. Lite roligt blir även att se Jeff Goldblum åter dyka upp som skurk, precis som han gjorde i Death Wish (1974), och att dessutom se Robert Englund i samma gäng innan han ju blev Freddy Krueger i Nightmare on Elm Street (1984).



En sak som man inte ska underskatta är musiken av Lalo Schifrin. Den må inte vara strålande, men ändå bra och klart passande. Den skapar en skön stämning och påminner stundtals om den han gjorde till Dirty Harry (1971). Filmen skriker 70-tal vare sig det är musiken eller färgerna. Det är mycket brunt i olika nyanser, något som var innefärgen på 70-talet. Särskilt snyggt är det inte, men det skapar trots allt en gemytlig stämning - om man gillar 70-tals film vill säga.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

lördag 15 juli 2017

Chato's Land



Titel: Chato's Land
Genre: Västern
Land: USA/Storbritannien/Spanien
År: 1972
Regi: Michael Winner
I rollerna: Charles Bronson, Jack Palance, Richard Jordan, James Whitmore

Handling: Ett stort uppbåd jagar en halvblodsapache som dödat en sheriff i en bar och flytt till sina jaktmarker.

Omdöme: Chato (Charles Bronson) besöker en bar i en liten västernstad. Han är ett halvblod och som sådan är han inte välkommen. Han vill bara ta sig ett glas, men avbryts av stadens sheriff som provocerar honom och till slut drar sitt vapen bakom ryggen på Chato. Chato hinner dock avfyra sitt vapen först och dödar sheriffen. Även om det var i självförsvar tar det ena vittnet chansen att jaga indian och säger det till Quincey Whitmore (Jack Palance), en f.d. sydstatskapten som samlar ihop ett uppbåd som ger sig ut på jakt.



Det stora uppbådet har samlat en rad olika män som vill jaga indian, vissa mer blodtörstiga än andra. Quincey är ledaren, men snart blir det tydligt att långt ifrån alla lyssnar på honom vilket skapar interna intriger. När dessutom halvblodet Chato visar sig vara slug och lurar in dem i hans fälla, står det klart att de är de jagade.



En sak som blir lite överraskande är att Jack Palance inte är så ond som man förväntar sig och önskar sig. Istället är det några andra runt honom som är "värst". Hans Quincey visar sig vara ganska förnuftig när allt är sagt och gjort, något man inte riktigt hade trott från början. Kul nog är det andra som har desto mer tunnelseende och det enda de vill är att hänga Chato, kosta vad det kosta vill.



Det blir lite roligt att se Charles Bronson trippa runt i sin indianutstyrsel med bar överkropp och rida med rak rygg. Vad som dock förvånar är att han har minimalt med repliker. Hans karaktär Chato har helt enkelt inte mycket kontakt med andra och är lite av en ensamvarg. Lite intressant är att detta var det första samarbetet med regissören Michael Winner. De övriga blev The Mechanic (1972), The Stone Killer (1973), Death Wish (1974), Death Wish II (1982) samt Death Wish 3 (1985).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

fredag 14 juli 2017

Madman



Titel: Madman
Genre: Skräck
Land: USA
År: 1981
Regi: Joe Giannone
I rollerna: Gaylen Ross, Tony Fish, Harriet Bass, Paul Ehlers

Handling: Ute vid lägerelden berättar lägrets föreståndare legenden om Madman Marz, en galen bonde som dödade sin fru och barn och som sägs smyga omkring just i denna skog. Om man säger hans namn så hör han en och plockar fram sin slipade yxa. En av ungdomarna trotsar mytens varning, och gissa vem som kommer på besök...

Omdöme: Det kom många slasherfilmer i början av 80-talet som var något av en guldålder för dessa filmer. Långt ifrån alla var lyckade, men det betyder inte att de inte kan vara roliga att se för det. Detta är en lågbudgetare med för mig helt okända skådespelare, vilket är ovanligt då det brukar vara åtminstone något halvkänt ansikte i början av sin karriär.



Filmen inleder med text om att det är ett läger för "gifted children", med andra ord begåvade barn. Det roliga är att det är fem-sex barn/ungdomar i olika åldrar och åtta ansvariga vuxna/ungdomar inklusive en äldre man som är föreståndaren för lägret. Föreståndaren drar en gammal legend vid lägerelden om att det finns en galning som härjar i området om man säger hans namn 'Madman Marz'. Det skrämmer de yngsta, medan de äldre tar det hela med en klackspark. Ett av de äldre "barnen" säger 'Madman Marz' högt och skrattar åt det hela. Men när de ska lämna lägerelden och ta sig tillbaka till barackerna, ser han något i skogen som han vill utforska - på egen hand.



Det blir startskottet på denna slasher som visar sig bli klart mer rolig än spännande. För samtidigt som en galen mördare med yxa börjar härja i området, som känns som en blandning mellan en inavlad hillbilly och ett stort troll, bjuds vi på några av de mest korkade karaktärerna man skådat på film. Eftersom det är ett läger för "begåvade barn" undrar man om det inte är barnen som måste ta hand om de vuxna och inte vice versa. De vuxna, om än bara runt 20-års åldern, är genomgående bakom flötet och det leder givetvis till många skratt.



Bara en sån sak som att filmens producent stått för låtarna till filmen och att Paul Ehlers som spelar mördaren 'Madman Marz' ligger bakom filmens illustrationer under för- och eftertexterna (som inte är så dumma), säger en hel del om att det är en lågbudgetfilm. Eller vad sägs om att Jan Claire från början var assistent under castingen av filmen och fick i sista stund hoppa in i rollen som Ellie, en av de korkade vuxna som får en ganska stor roll under filmens senare del. Bra är hon inte, precis som de övriga alltså.



Nej, det här är mer roligt än skrämmande vilket gör att filmen blir något underhållande och klarar sig från absolut bottenbetyg. Sen är själva goreffekterna inte så dumma i sig, men det är allt lite taffligt gjort på sina håll. Det bör sägas att det blivit en kultfilm med tiden. Två bättre och lite liknande filmer är annars The Burning (1981) och Just Before Dawn (1981).

1 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
2 - Foto
--------------
9 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 4.5 alt. 5.0
IMDb: 5.4