måndag 23 januari 2017

Split



Titel: Split
Genre: Thriller/Skräck
Land: USA
År: 2016
Regi: M. Night Shyamalan
I rollerna: James McAvoy, Anya Taylor-Joy, Betty Buckley, Haley Lu Richardson

Handling: Kevin har 23 olika personligheter. En av dem tvingar honom att kidnappa tre tonårsflickor som får bevittna hans slutgiltiga personlighet: odjuret.

Omdöme: Att M. Night Shyamalan haft svårt att rosa marknaden sedan han slog igenom med The Sixth Sense (1999) och Unbreakable (2000) har nog inte undgått någon. Frågan var om det äntligen var dags för något av bättre klass eller om det skulle bli samma visa som det varit om och om igen med misslyckade filmer.



Kevin (James McAvoy) är en ung man med flera personligheter, hela 23 stycken. Han har dock lyckats ta sig in i samhället med hjälp av Dr. Karen Fletcher (Betty Buckley) som hjälpt honom så gott hon har kunnat. Men nu har en av personligheterna tagit över och fått Kevin att kidnappa tre unga tjejer som han håller inlåsta i en källare. De tre livrädda tjejerna får nu möta en rad olika personligheter där vissa är goda och andra onda. En av de tre tjejerna, Casey Cooke (Anya Taylor-Joy) blir den som antar ledarrollen samtidigt som saker från hennes barndom gör sig påminda.



Det är givet att man måste nämna och berömma James McAvoy som hanterar rollen med de olika personligheterna mycket bra. Förvisso en tacksam roll att spela, men det krävs också att man kan leverera och det gör han. Redan i Filth (2014) spelade han en liknande roll, men här är han snäppet bättre. Vid sidan om honom får Anya Taylor-Joy den största rollen och blir en trevlig bekantskap i en roll som lätt hade kunnat bli småstörande. Hon sköter kombinationen av att vara offer och den starka tjejen fint. Sen var det kul att återse Betty Buckley som jag kom ihåg som Harrison Fords fru i Frantic (1988), även om jag endast kände igen henne via namnet.



Filmen är rakt igenom sevärd och har en ganska tät stämning som bara ökar längre in när en 24:e personlighet uppenbarar sig. Till slut känner jag dock att det kan bli lite för övernaturligt, men man håller sig på rätt sida strecket. När sedan tonerna från Unbreakable (2000) dyker upp i en av de sista scenerna är det en minst sagt oväntad koppling, men en som funkar förvånansvärt väl. Den förklarar även en del och även om filmen som helhet kunde varit bättre och regin kunnat vara lite tätare så är kopplingen klart trevlig och tänkvärd.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

6 kommentarer:

Henke sa...

Jag gillade filmen mycket under en lång stund. Var dock inte imponerad över slutet. Tyckte att det övernaturliga var helt onödigt, och kopplingen till Unbreakable kändes därmed krystad och mästrande. Hade jag vetat att detta var en prequel till en sequel till Unbreakable, och att filmen i princip inte kunde stå på egna ben hade jag antagligen valt bort den... Men gav den 3/5 i alla fall.

Movies - Noir sa...

Jo, jag håller med dig om att det övernaturliga inte behövdes. Och att twsten var lite billig. Fast samtidigt var det lite coolt att den utspelade sig i samma universum som Unbreakable, något jag inte alls var beredd på. Synd bara att den inte var lika bra och stämningsfull.

Sofia sa...

Fast hela poängen med handlingen var väl att det INTE skulle vara en övernaturlig utveckling, utan en biologisk sådan?

Movies - Noir sa...

Jo förvisso, men visst blev det allt ganska övernaturligt med den 24:e personligheten? Hade varit en sak om han bara varit extra välbyggd, men han kunde ju klättra på väggarna och annat som ett djur. Blev lite för mycket där.

Sofia sa...

Hur är det, hade du sett The Village? Den skulle nog kanske kunna funka för dig?

Movies - Noir sa...

Jo, jag såg den när det begav sig. Minns att jag inte blev direkt nöjd, men kanske ska ta mig en till titt på den. Kommer inte ihåg så mycket från den så det är alltid ett tecken på att det kan vara dags att se om en film.