måndag 13 februari 2017

VECKANS NOIR: Pickup on South Street



Titel: Pickup on South Street / Ficktjuven
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1953
Regi: Samuel Fuller
I rollerna: Richard Widmark, Jean Peters, Thelma Ritter, Richard Kiley

Handling: En ficktjuv råkar stjäla en topphemlig mikrofilm och jagas av polisen, agenter och de som blivit av med den.

Omdöme: I denna av många omtyckta film-noir av Samuel Fuller, ses ficktjuven Skip McCoy (Richard Widmark) stjäla en plånbok av en ung kvinna ombord på tunnelbanan i New York. Vad Skip inte vet är att den unga kvinnan Candy (Jean Peters) precis är på väg att leverera topphemlig mikrofilm till en kontakt. Agenter håller henne under uppsikt och ser Skip stjäla plånboken som innehåller mikrofilmen.



Det blir nu en slags hjärnornas kamp då polisen och agenterna plockar in en kvinna vid namn Moe Williams (Thelma Ritter) som kan allt om ficktjuvarna i staden. De vet nu vem de letar efter och Skip är välkänd hos polisen. Men att få honom att tala och lämna över mikrofilmen blir allt annat än lätt. Skip tar reda på vad mikrofilmen innehåller så när Candy och mannen som tillhandahållit mikrofilmen, Joey (Richard Kiley) vill ha tillbaka den, kräver Skip en stor summa pengar. Frågan är bara hur långt Skip kan ta det hela innan han blir röjd ur vägen...



Även om detta anses vara en av de klassiska noir-filmerna var jag inte helt såld på den när jag såg den första gången. Exakt varför var jag osäker på så det kändes som den var värd en till titt. Något som blir tydligt relativt tidigt är att musiken inte håller den klass som man skulle önska sig. Till stor del låter det som något man skulle höra i en film med asiatiska inslag, alltså helt opassande för en film-noir. Detta gör att man aldrig får till den rätta noir-känslan fullt ut.



Filmen lever mycket på sina tre huvudkaraktärer Skip, Candy och Moe som alla spelas övertygande av Richard Widmark, Jean Peters och Thelma Ritter (i en av sina sex Oscarsnominerade roller). Denna trio lyfter filmen en del på egen hand och gör att man till viss del "blundar" för den opassande musiken.



Det känns som man gör ganska mycket med en relativt simpel historia, mycket tack vare att man alltså har tre bra karaktärer. Kanske är det att manuset inte bjuder på så mycket rent handlingsmässigt som man skulle önska sig. Fanns helt klart utrymme att få ut mer från storyn. Gillar filmen något mer än vad jag mindes den som, men i mitt tycke är det fortfarande en bit kvar till de bästa i noir-genren.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.8

2 kommentarer:

  1. Ah, jag gillade ändå den ganska mycket. Den har ju en ganska cynisk anda för sin tid (där kommunism och kapitalism ses som "same shit") Men andra Sam Fuller-filmer är kanske lite mer karaktärsfyllda...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du uppskattar den. Jag gillade den lite mer nu än första gången jag såg den. Men jag klassar den fortfarande inte bland mina film-noir favoriter. Richard Widmark är dock en favorit, så alltid kul att se honom.

      Radera