fredag 31 mars 2017

Hangmen Also Die!



Titel: Hangmen Also Die! / Skräckdagar i Prag
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1943
Regi: Fritz Lang
I rollerna: Brian Donlevy, Walter Brennan, Anna Lee, Alexander Granach

Handling: I det nazistockuperade Tjeckoslovakien likvideras nazistledaren Heydrich av en man som sedan gömmer sig hos en historieprofessor och hans dotter som står under Gestapos bevakning. Professorn och hundratals tjecker hotas av avrättning om inte Heydrichs mördare träder fram.

Omdöme: Denna historia är löst baserad på attentatet mot Heydrich som skedde i Prag 1942. Detta är dock en fiktiv historia där man inte behandlar själva dådet utan endast koncentrerar sig på efterspelet. Österrikaren Fritz Lang har regisserat och det mest intressanta är egentligen att filmen kom så pass kort tid efter det riktiga attentatet mot Heydrich och gjordes mitt under det pågående andra världskriget.



En man som utger sig för att vara Karel Vanek (Brian Donlevy) får hjälp av Masha Novotny (Anna Lee) att fly när Gestapo är honom hack i häl och hon pekar dem åt fel håll. Vanek har ingenstans att ta vägen och söker upp Masha för att söka skydd. Hennes far professor Novotny (Walter Brennan) är inte sen med att hjälpa en landsman då han snabbt förstår vem den okände mannen är. Men när Gestapo med inspektör Gruber (Alexander Granach) i spetsen börjar ta i med hårdhandskarna, pressas Pragborna att avslöja vem som ligger bakom och var han gömmer sig - annars kommer hundratals människor bli avrättade tills det att Gestapo fångat honom.



Har egentligen inga problem med upplägget och att man valt att göra en fiktiv historia av det intressanta attentatet och efterspelet som bl.a. behandlades i Anthropoid (2016). Vad som dock blir tydligt är att filmen är alldeles för lång (2.15) för sitt eget bästa och tar för lång tid på sig innan den hamnar rätt. Det är inte förrän runt sista halvtimmen som filmen börjar känna sig bekväm och tar det hela till nästa nivå.



Vad gäller prestationerna så är Anna Lee i rollen som Masha för mig helt okänd och det med all rätta. Hon är inte bra och bjuder på överspel mest hela tiden. Hon är inte ensam om det då det finns ett par andra som på liknande sätt spelar över. Walter Brennan som professor Novotny är dock bra (trefaldigt Oscarsbelönad under 30- och 40-talet), men hans karaktär får under stora delar kliva åt sidan. Istället blir karaktären Gruber spelad av Alexander Granach rolig att se. Ja, han spelar över en del, men han känns som en blandning mellan Hercule Poirot och Bond-skurken Oddjob, vilket man givetvis måste skratta åt.



Att filmen på sina håll ses som en film-noir förstår jag inte alls. Visst är det svartvita fotot på sina håll stämningsfullt och snyggt, men själva historien och känslan filmen ger är inte noir. Kanske är det just vad man borde ha bjudits på för att skapa lite mer stämning och fart på det hela. I vissa avseenden blir det nästan komiskt när man snarare driver med Gestapo istället för att göra dem rakt igenom onda. Varför filmen behöver vara 2.15 lång är svårt att förstå. Nu tar sig som sagt filmen en del, men överlag lite av en besvikelse.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

torsdag 30 mars 2017

The More the Merrier



Titel: The More the Merrier / Ungkarlsfällan
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1943
Regi: George Stevens
I rollerna: Jean Arthur, Joel McCrea, Charles Coburn, Richard Gaines

Handling: I bostadsbristens Washington under andra världskriget, hyr en förvärvsarbetande tjej ut ett rum i sin lägenhet till en äldre man som i sin tur hyr ut halva sitt rum till en stilig ung man.

Omdöme: Benjamin Dingle (Charles Coburn) anländer till huvudstaden Washington D.C. som gäst åt en senator för ett möte de ska hålla om bostadsbristen i staden under andra världskriget. Men Dingle anländer två dagar för tidigt till sitt hotell och det finns inga lediga rum. Många söker efter boende, men få hyr ut. Dingle lyckas dock med sin slughet fixa boende hos Connie Milligan (Jean Arthur) som hyr ut ett rum till honom, även om hon egentligen hade tänkt sig att hyra ut till en kvinna. När så Dingle i sin tur går bakom ryggen på Connie och hyr ut halva sitt rum till Joe Carter (Joel McCrea), uppstår genast komplikationer - men kanske även kärlek...



Detta kom att bli regissören George Stevens första Oscarsnominering av nio där han kom att vinna två plus en heders-Oscar. Charles Coburn kom att vinna sin enda Oscar (av tre nomineringar) för bästa biroll, och duktig är han. Det var för övrigt även filmens enda vinst av sex nomineringar. Intressant nog har filmen två uppenbara halvor. Den ena en klassisk komedi, ja nästan screwball-komedi. Den andra en romantisk historia utan stora delar av humorn från den första halvan.



Under filmens inledning och genom hela första halvan när de tre måste samsas om hur de ska göra på morgonen med köket, badrummet och allt där emellan så blir det oftast riktigt roligt och trevligt. Alla tre fyller sin funktion även om det är Dingle som håller ihop (och för samman) Connie och Carter. Tyvärr tappar filmen under den andra halvan då romantiken på egen hand inte är tillräckligt bra utan humorn. Det blir helt enkelt lite för enformigt när Charles Coburn som Dingle till stor del försvinner från handlingen. Jean Arthur funkar annars bra i rollen (var ofta duktig i den här typen av komedier) medan Joel McCrea känns aningen torr/stel, även om det liksom tillhör karaktären.



Under första halvan känns det som detta kommer att kunna bli en sån där klassisk komedi som man kommer att kunna tänka tillbaka på som en av de bättre i sin genre. Filmen ligger nästan på en fyra under första halvan. Men den andra frångår det så lyckade konceptet och blir inte mer än en medioker romantisk historia utan några direkta höjdpunkter. Visst blir det lite småkul när Dingles snack om att det går åtta tjejer på varje man (p.g.a. att de flesta unga männen är med i andra världskriget) visar sig stämma längre in i filmen, men annars blir man faktiskt lite smått besviken efter den så starka inledningen. Stark trea blir det.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0

onsdag 29 mars 2017

The Seventh Victim



Titel: The Seventh Victim / Det sjunde offret
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1943
Regi: Mark Robson
I rollerna: Kim Hunter, Tom Conway, Jean Brooks, Erford Gage

Handling: Mary Gibson, en naiv föräldralös flicka, lämnar sin internatskola och reser till New York för att finna sin storasyster Jacqueline som försvunnit. Hennes efterforskning leder henne till Jacquelines för henne tidigare okända make, och till en märklig sekt med djävulsdyrkare som kan ha något att göra med Jacquelines försvinnande.

Omdöme: Denna relativt korta film (runt 70 minuter) har en intressant premiss och med vad som verkade vara vissa skräckelement. Direkt skräck kan man väl inte påstå att det är man får se, men när den kom ansågs den säkert vara ganska skrämmande i vissa avseenden. Personligen ser jag det mer som en mysteriethriller, med ett foto som emellanåt bjuder på en något kuslig stämning.



Mary Gibson (Kim Hunter) informeras på sin internatskola att hennes storasyster Jacqueline (Jean Brooks) inte betalat Marys skolavgift de senaste månaderna och att de inte har kunnat komma i kontakt med henne. Mary, som inte heller hört av sin syster på ett tag, får ledigt så att hon kan ta sig till New York och där försöka lokalisera sin syster. Men när hon kommer till New York och pratar med folk på systerns företag och andra som känner henne, kan de inte säga var hon befinner sig. Mysteriet tätnar snart och Mary får hjälp av en privatdetektiv med att försöka hitta Jacqueline. Men när han blir dödad och spåren leder till en slags djävulssekt, blir det riktigt nervigt för Mary.



Tycker man bygger upp storyn bra där man tidigt kommer in i mysteriet och vill se vart det ska leda. Man har utan tvekan något på gång, men det är lite svårt att förstå hur man tänkt när man börjar närma sig upplösningen. Det blir nämligen inte särskilt spännande och det känns som en missad chans till att göra det här till en minnesvärd liten film. Nu avslutas det hela mörkt så det är inte så att man viker ner sig eller liknande, men effekten finns inte där när luften liksom gått ur filmen på vägen.



Mark Robson gjorde regidebut med denna film och blev senare Oscarsnominerad två gånger. Tidigare hade jag sett Champion (1949) med Kirk Douglas, The Harder They Fall (1956) med Humphrey Bogart, krigsäventyret Von Ryan's Express (1965) med Frank Sinatra samt katastroffilmen Earthquake (1974). Kanske ingen toppregissör, men Von Ryan's Express är en riktigt fin film.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.9

tisdag 28 mars 2017

Heaven Can Wait



Titel: Heaven Can Wait / Himlen kan vänta
Genre: Komedi/Drama/Romantik/Fantasy
Land: USA
År: 1943
Regi: Ernst Lubitsch
I rollerna: Don Ameche, Gene Tierney, Charles Coburn, Laird Cregar

Handling: Henry Van Cleve anländer till helvetets portar och upptäcker att hans meriter för inträde ifrågasätts. Vi får följa med på en resa som tar sin start med Henrys födsel och löper fram till hans frånfälle. Det blir en resa som handlar om kvinnorna i hans liv.

Omdöme: Med filmer som The Shop Around the Corner (1940) och To Be or Not to Be (1942) är det svårt att inte vara nyfiken på mer av regissören Ernst Lubitsch. När man dessutom har en av dåtidens vackraste skådespelerskor i Gene Tierney och en film i färg (Lubitsch enda för övrigt), väcks nyfikenheten ytterligare lite till.



Vid sidan av Gene Tierney ses en viss Don Ameche som jag alltid kommer att förknippa med hans roll som Mortimer Duke i klassiska komedin Trading Places (1983). Här är han 40 år yngre och till en början känner jag inte igen honom när han först som väldigt gammal (och sminkad) kommit till helvetet efter sin död för att han tror att det är där han hör hemma. När han så börjar berätta sin historia möter vi Henry Van Cleve som liten innan han växer upp till en ung man.



Vid 26 års ålder träffar han den mest underbara kvinnan han någonsin träffat - Martha (Gene Tierney). Henry är något av en kvinnokarl, men när det kommer till Martha känner han direkt att det är henne han vill leva med resten av livet. Det finns bara ett litet problem. Hon har precis förlovat sig med Henrys kusin, den alltid så korrekte (och tråkige) Albert. Men Henry tänker inte låta det komma emellan dem och charmar henne till att bli hans hustru.



Med åren odlar Henry mustasch, precis som hans far och farfar gjort. Nu känner man så igen Don Ameche med mustaschen. Henrys äktenskap med sin Martha blir till stor del lyckligt, men historien visar att det ibland behöver ske saker som får den ena eller båda att visa sin kärlek och att de älskar varandra. De har nu även en son att ta hand om, som Henry inte vill ska bli som han själv men som visar sig bli en omöjlig uppgift - sådan far, sådan son.



Gene Tierney är som vanligt trevlig att titta på, men detta kanske inte är hennes bästa prestation. Å andra sidan är det en film som varken blir jättegripande eller superrolig, och då blir prestationerna lite lidande. Don Ameche känns genomgående bättre och mer stabil i huvudrollen med sin charm. Man märker framförallt vilken klasskillnad det är på honom och en av skådespelarna som dyker upp i en scen i rollen som hans son som vuxit upp. Sen är Charles Coburn i rollen som farfar också klart bra och bidrar med mest av humorn som funkar i filmen.



Det färgglada färgfotot blir nästan som en egen karaktär där klänningar, hattar, blommor, ögon och annat sticker ut som de sällan gör i nya filmer. Det är nästan extremt, men det har sin charm och bjuder på något lite annorlunda. Men filmen har något annat den vill berätta och det är en historia om kärlek och en Henry som tycker att han levt ett bra liv, men där han gett in för frestelserna och hör därför hemma i helvetet. Riktigt så enkelt är det inte och det är det denna resa är till för. Vissa gånger kommer man till insikt med att livet kanske inte var så dumt och att andra kan ha en lite annan uppfattning om en själv...

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.6

måndag 27 mars 2017

Five Graves to Cairo



Titel: Five Graves to Cairo / Vägen till Cairo
Genre: Drama/Thriller/Krig
Land: USA
År: 1943
Regi: Billy Wilder
I rollerna: Franchot Tone, Anne Baxter, Erich von Stroheim, Peter van Eyck

Handling: Mitt under brinnande andra världskriget tar brittiske korpralen John J. Bramble in på ett öde hotell i Egypten, efter att ha tvingats undfly de tyska trupperna med Rommel i spetsen. Vad han inte anar är att detta hotell skall komma att bli högkvarter för självaste Rommel och att denne besitter en ny strategisk hemlighet som Bramble på något vis måste ta reda på.

Omdöme: En brittisk pansarvagn är på väg genom den egyptiska öknen. Samtliga i besättningen är döda, förutom korpral John J. Bramble (Franchot Tone) som nätt och jämnt lyckas ta sig ut innan avgaserna dödar honom. Han tar sig genom öknen till ett litet hotell där britterna haft sitt högkvarter i området, men finner att de nyligen gett sig iväg. Endast hotellets egyptiske ägare Farid (Akim Tamiroff) och den franska hushållerskan Mouche (Anne Baxter) är kvar, eller åtminstone vid liv efter att tyskarna bombat området.



När tyska trupper plötsligt anländer till hotellet med den fruktade Rommel (Erich von Stroheim) i spetsen, har Bramble ingenstans att ta vägen. Han antar den döde kyparen Paul Davos identitet och handikapp - klumpfot. Tyskarna verkar först misstänksamma mot honom, men när det visar sig att Davos i själva verket hjälpte tyskarna med information, behandlar de Bramble som en av sina egna. På så vis har han chansen att komma nära Rommel för att kunna döda honom, eller ta reda på viktig information som kan bli avgörande i kriget.



Denna tidiga Billy Wilder är en av två krigsdramer han gjorde där den andra var Stalag 17 (1953). En sak som är typisk för Wilder är hans typ av humor som nästan alltid var närvarande i hans filmer, även när det var allvarliga teman som krig. Nu är det inte så värst mycket humor, men varje gång den nervöse Farid och den sjungande italienske generalen Sebastiano är med ska det vara roligt. Kan tycka att det inte blir så värst roligt och därför hade man istället kunnat satsa mer på att göra filmen mer spännande.



Det blir lite småspännande när Bramble iklädd rollen som kyparen Paul Davos släpar runt på sin klumpfot för att vara i karaktär. Franchot Tone gör för övrigt rollen bra, inte bara fysiskt. Erich von Stroheim som Rommel tar mycket plats och hans roll har en diktatorisk karaktär som blir lite smårolig, även om den i grunden också inger respekt. Anne Baxter som fransyskan Mouche blir en viktig del i det hela och hon funkar också, inte minst då hon känns genuint fransk med sin brytning och allt.



Vad filmen dock inte riktigt lyckas skapa är den där spänningen som man nog ville få fram. Det blir nämligen öppet för att få till en riktigt tät upplösning på det hela när Bramble får reda på Rommels hemlighet. Här tycker jag det inte minst är synd att det inte gradvis pusslas ihop då det istället liksom kommer på en gång. Det går sen väldigt fort med slutet på historien, något som är synd då det alltså hade kunnat bli något mer.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

söndag 26 mars 2017

Operation komplettering: 1943

Året 1943 var verkligen ett svagt år för egen del. Hade endast sett ynka sju filmer från året och få var mer än ok. Så för att ha en chans att kunna göra en topp tio-lista för året krävdes det att man såg fler filmer. Det blir därför ytterligare sju filmer från 1943 som under kommande vecka kommer att dyka upp. Sen är frågan vilka som lyckas ta sig in på topp tio och om året kan komma att visa sig bli ett stabilt år eller fortfarande vara svagt sett till en topp tio-lista...

Det kommer att bjudas på krigsfilmer, komedier och skräckfilmer från 1943 under de kommande sju dagarna.

Vampires



Titel: Vampires
Genre: Action/Sci-Fi/Skräck
Land: USA/Japan
År: 1998
Regi: John Carpenter
I rollerna: James Woods, Daniel Baldwin, Sheryl Lee, Maximilian Schell

Handling: Jack Crows uppgift är att utrota vampyrerna från jorden. Han har lyckats bra, men en starkare och mäktigare vampyr, Valek, har alltid lyckats klara sig undan.

Omdöme: Denna John Carpenter-film kom efter att hans storhetsperiod från 70- och 80-talet hade varit över en tid. Trots det har den en distinkt känsla och look av Carpenter som man inte kan ta miste på. Det är med en cool anti-hjälte i huvudrollen och där actionscenerna avlöser varandra när våra vampyrjägare ger sig på ett näste med vampyrer.



James Woods är Jack Crow, ledaren för ett gäng vampyrjägare där hans högra hand är Montoya (en Daniel Baldwin som låter exakt som sin bror Alec, men ser lite mer sliten ut). James Woods går in för rollen som man är van att se honom göra. Det blir roligare så och han och hans karaktär Jack Crow är helt klart filmens behållning. Det går inte många repliker utan att han måste svära och vara upprörd över något. Hans karaktär etableras också bra i en scen där han berättar om vad som hände hans familj när han var liten och orsaken till varför han håller ett så stort agg mot vampyrer.



Även om det här är långt ifrån någon av Carpenters bästa så är det inte särskilt svårsmält eller svårtittat. Filmen rullar på och erbjuder lite underhållning för stunden samtidigt som James Woods alltså är skön att se i huvudrollen. Effekterna är på det stora hela bra med effektiva dödsscener för vampyrerna när de spetsas med spjut och dras ut i dagsljus. Även scenerna kring den mäktigare vampyren Valek är välgjorda när han ger sig på vampyrjägarna och oskyldiga i några blodiga och brutala scener.



Tar man filmen på för stort allvar kan man lätt bli besviken, men vet man ungefär vad som väntar är det inte så pjåkigt i genren. Glimten i ögat är givetvis ett plus, James Woods är rolig att se så här och det är inget fel på produktionen med ett oftast rödaktigt foto. Däremot är speltiden lite för lång och det känns även något utdraget när man närmar sig slutet. Den tappar helt enkelt lite grann, lite fart mot slutet när slutuppgörelsen närmar sig. Men som sagt, det går helt klart att titta på med tanke på att vampyrfilmer sällan är så där jätteintressanta.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.1

lördag 25 mars 2017

Ghosts of Mars



Titel: Ghosts of Mars
Genre: Action/Sci-Fi/Mysterium/Skräck
Land: USA
År: 2001
Regi: John Carpenter
I rollerna: Natasha Henstridge, Ice Cube, Jason Statham, Pam Grier

Handling: Året är 2176 och platsen är en dammig liten gruvstad på Mars. En liten grupp poliser har fått uppdraget att transportera en extremt farlig man, James "Desolation" Williams, tillbaka till den största staden på Mars, Chryse.

Omdöme: När man känner för lite John Carpenter, men nyligen sett det mesta av det bästa finns bara en sak att göra - damma av en film man inte sett på länge och som man inte direkt minns som bra. Det var egentligen bara den inledande musiken (typisk för Carpenter), att det utspelar sig på den röda planeten Mars och att Natasha Henstridge och Ice Cube var med som jag hade någorlunda minne av.



Om man ska vara snäll mot filmen kan man se både lite The Thing (1982) och Assault on Precinct 13 (1976) i vissa scener, två tidiga och bra Carpenter-rullar. Men ju längre in man kommer, desto mer känns det som Mad Max (1979) och dess uppföljare kommit till Mars. Där någonstans tappar filmen för egen del när de utsända stöter på ett stort gäng blodtörstiga barbarer besatta av en ond kraft.



Filmen är annars inte så tokig under den inledande halvtimmen. Några poliser har fått i uppdrag att bege sig till en gruvstad för att hämta hem den mordanklagade James "Desolation" Williams (Ice Cube). Men när de anländer är det helt dött. Polisen Melanie Ballard (en Natasha Henstridge som funkar bäst) tar snart befälet och försöker tillsammans med bl.a. kollegan Jericho (en som vanligt viskande Jason Statham) att ta reda på vad som hänt i gruvstaden och lokalisera "Desolation" Williams.



Det är här filmen börjar gå utför. Av någon anledning går man ifrån Carpenters stämningsfulla synthmusik som man vill ha mer av och drar på med hårdrocksmusik som inte alls funkar. Nu är det inte bara musikens fel att filmen tappar då det blir lite för mycket efter ett tag med de besatta galningarna. Det urartar helt enkelt lite för mycket, något som t.ex. nämnda The Thing (1982) inte gör. Tvåa till stark tvåa.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 4.9

fredag 24 mars 2017

Miss Sloane



Titel: Miss Sloane
Genre: Drama/Thriller
Land: USA/Frankrike
År: 2016
Regi: John Madden
I rollerna: Jessica Chastain, Mark Strong, Gugu Mbatha-Raw, John Lithgow, Sam Waterston

Handling: Elizabeth Sloane tvekar inte att gå emot en mäktig vapenlobby i USA för att få igenom ett lagförslag för att begränsa tillgången på vapen.

Omdöme: Elizabeth Sloane (Jessica Chastain) är en hårdnackad kvinna som är en erkänt duktig medarbetare på en lobbyistfirma som anlitas av olika företag. När så firman anlitas för att öka intresset för vapen bland amerikanska kvinnor, vill man sätta Miss Sloane att leda uppdraget. Hon är dock inte övertygad om att det är vad hon tror på. Kort därefter kontaktas hon av Rodolfo Schmidt (Mark Strong) som visar sig vara VD på en mindre firma på motsatt sida - som vill begränsa vapenlagarna. Sloane är inte sen med att anta utmaningen, trots att det i stort sett är en omöjlig uppgift med tanke på resurserna som pro-vapensidan har till sitt förfogande.



På sätt och vis kan Miss Sloane jämföras med Michael Clayton (2007), fast med en kvinnlig huvudrollsinnehavare här. Ok, likheterna kanske inte är överväldigande men trots allt fick mig vissa element att tänka på den filmen. I båda fallen handlar det om en huvudperson som ska försöka "städa upp" åt firman de jobbar åt där andra intressenter vill röja dem ur vägen. Här blir det inte lika thriller-aktigt, men trots allt bildas en ganska tät stämning upp under filmens gång.



Filmen inleder väl kanske inte så jätteinspirerat när Sloane plötsligt lämnar in sin avskedsansökan och tar med sig halva arbetsgruppen hon jobbat med på firman hon nu lämnar för en mindre konkurrent. Givetvis upprör hon sina gamla chefer och till och med hennes personliga assistent väljer att vända henne ryggen och stanna. Sloane finner dock snart en ny stark kollega i Esme Manucharian (Gugu Mbatha-Raw) som är Rodolfo Schmidts bästa medarbetare. Men Sloane är inte intresserad av vänskap. Ser hon sin chans att kunna utnyttja en situation är hon inte sen med att kliva över lik.



Att Elizabeth Sloane skulle vara en sympatisk och ödmjuk människa är raka motsatsen till sanningen. Hon är extremt målinriktad, en arbetsnarkoman som jobbar 16 timmar om dagen, knaprar piller, kör ofta översittarstil med sina kollegor (och chefer) och har inte något som kan kallas empati inom sig. Hon gör helt enkelt vad hon är bäst på och allt annat är ointressant för henne. Man kan säga att hon har tunnelseende, men det är också det som gör henne så effektiv i det hon gör. Utan familj eller pojkvän har hon tid att lägga allt på sin karriär. Men det betyder inte att hon då och då inte behöver lite intim fysisk kontakt på ett hotellrum...



Kan väl inte påstå att filmen fångar mig med en gång, men den håller en intresserad tillräckligt länge för att man ska titta vidare och se vart det ska leda. Det blir en bit in allt tätare när korruptionen och strävan efter att plocka (eller köpa) senatorer får ut det bästa (eller värsta) från de båda lobbyistfirmorna. Just det här med lobbying är inte något man är särskilt insatt i så det tar ett tag innan filmen blir engagerande. Men med genomgående bra prestationer, där Golden Globe-nominerade Jessica Chastain är övertygande i huvudrollen, och med passande stämningsfull musik blir det en relativt trevlig titt. Det enda är väl att man misstänkte att det låg till ungefär som det visar sig göra på slutet, men det funkar det med. Trea till stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

torsdag 23 mars 2017

Mina favoritfilmer - 1954

Det är ovanligt för en regissör att ha med två filmer på topplistan från ett år. Hitchcock har inte bara två filmer med på listan, de är även etta och tvåa. I övrigt är det ett relativt jämnstarkt år med både kända som lite mindre kända filmer, men alla värdiga en plats på listan.

På topp tio återfinns filmer från:

8 USA
1 Japan
1 Frankrike

Uppdatering: Plats #10 (The Caine Mutiny) tas bort från listan. Plats #9 (Magnificent Obsession) flyttas ner till plats #10. In på plats #9 kommer Riot in Cell Block 11. 19/8-17


#10 Magnificent Obsession (Douglas Sirk)



När den ohyfsade miljonären Robert Merrick dåraktigt kraschar med sin racerbåt, väcker räddningsstyrkan honom till liv med utrustning som egentligen skulle använts för att rädda den populäre Dr. Phillips. Detta sätter igång en rad händelser som kommer förändra Merricks liv för alltid.

En av flera sevärda Douglas Sirk-filmer från 50-talet. Melodramat har sällan varit mer påtagligt än här. Inte Sirks allra bästa, men trots allt ett måste bland hans filmer.


#9 Riot in Cell Block 11 (Don Siegel)



Ett gäng fångar skapar kaos på fängelset genom att starta en revolt för att media ska uppmärksamma deras situation och att få en förändring i systemet.

En ganska tidig film av Don Siegel som bjuder på en realistisk och trovärdig inblick i hur det kunde se ut och gå till i ett fängelse på 50-talet. Två bra prestationer, småtät mest hela tiden och med ett elegant svartvitt foto.


#8 Grisbi / Touchez pas au grisbi (Jacques Becker)



Två bedagade skurkar, Max och Riton, lägger vantarna på guldtackor värda 50 miljoner på flygplatsen i Orly. Max är trött på gangsterlivet och vill lägga av. Pengarna från guldet, grisbi, skall vara hans pension. Men vänskap kan i vissa fall vara ett hinder istället för en resurs.

En på sina håll långsam uppbyggnad, men med en stabil Jean Gabin i huvudrollen och en tät avslutning i denna franska noir.


#7 Them! (Gordon Douglas)



I ett ökenområde, där jättestora myror utvecklats efter en atombombsexplosion, har några människor försvunnit och dödats. Polisen får hjälp av vetenskaplig expertis för att försöka förgöra myrorna.

Härlig gammal klassisk sci-fi med jättemyror som senare inspirerade det sköna spelet 'It Came from the Desert'. Den svenska titeln på filmen är något förvirrande då den av någon anledning heter "Spindlarna"...


#6 Pushover (Richard Quine)



Ett bankrån ger ett gäng rånare $210.000. Det dröjer inte länge förrän den ena rånarens flickvän Lona McLane möter Paul Sheridan och de har en het affär. Snart får hon reda på att han är polis och tillsammans ser de sin chans att komma över pengarna.

En mindre känd film-noir som dock inte bör förbises och kan räknas till de mer underskattade i genren. Kim Novak (som främst gjorde sig ett namn i Vertigo) ses här i sin filmdebut.


#5 Executive Suite (Robert Wise)



När chefen på det stora möbelföretaget Treadway avlider, måste de sju vice-presidenterna på företaget besluta om vem som skall bli hans ersättare. Men den troligaste kandidaten är långt ifrån populär bland arbetarna.

Inte så känd som den borde vara, trots fyra Oscarsnomineringar. Med en rad kända skådespelare och en erkänt duktig regissör bjuds man på klass rakt igenom.


#4 Seven Samurai (Akira Kurusawa)



Bönderna i en liten by är trötta på att ständigt bli överfallna och rånade av banditer. Byns vise man råder bönderna att rekrytera samurajer - professionella krigare - som kan skydda dem mot de allt vanligare överfallen. Det tar inte lång tid innan sju stycken väldigt olika samurajer har ställt sina tjänster till förfogande.

Klassisk samurajfilm av Kurusawa som av många anses vara en av de bästa filmerna någonsin. Inte riktigt en sådan favorit för egen del, men en klassfilm är det.


#3 Sabrina (Billy Wilder)



Sabrina växer upp hos en välbärgad familj. Som chaufförens dotter är hon osynlig för de rika familjemedlemmarna, men hon vet allt om dem och blir kär i sonen David. Som världsvan och vacker ung kvinna kommer hon tillbaka till egendomen från Paris och står nu i vägen för en stor affär.

Audrey Hepburn, Humphrey Bogart och William Holden i en film av Billy Wilder - då vet man att det vankas klassiker. Mysig och charmig.


#2 Rear Window (Alfred Hitchcock)



Fotografen L.B. Jeffries, även kallad Jeff, är tillfälligt rullstolsbunden på grund av ett brutet ben och roar sig med att spionera på sina grannar. Han blir mer och mer övertygad om att en av dem har mördat sin fru...

Klassisk Hitchcock man kan se om många gånger. James Stewart och Grace Kelly är härliga att skåda och filmen har gott om spänning, tät stämning och en stor portion humor.


#1 Dial M for Murder (Alfred Hitchcock)



Ett före detta tennisproffs beslutar sig för att mörda sin rika och otrogna hustru. Genom utpressning får han en gammal collegekamrat att gå med på att begå det perfekta mordet...

Inte första gången Hitchcock visade att han kunde det här med spänning på liten yta. Mycket trevlig film rakt igenom och med en Grace Kelly som övertygar i en utsatt roll.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

The Caine Mutiny
Crime Wave
Vera Cruz

---

Sämsta filmen: La strada

Clowner och cirkus må inte ge mig mardrömmar, men likväl är det jobbigt att ta del av.


Största besvikelsen: On the Waterfront

En av Marlon Brandos klassiska roller, men filmen lämnade inga större avtryck på mig.