söndag 30 april 2017

Two Hands



Titel: Two Hands
Genre: Kriminalare/Komedi/Thriller
Land: Australien
År: 1999
Regi: Gregor Jordan
I rollerna: Heath Ledger, Bryan Brown, Rose Byrne, David Field

Handling: Den 19-årige Jimmy ska utföra ett enkelt uppdrag åt den lokala gangstern Pando, men sjabblar till det rejält och blir bestulen på 10.000 australiska dollar. Nu måste han kvickt hitta på ett sätt att få fram summan igen för att inte själv bli dödad.

Omdöme: Killen som spelade Jokern (och vann Oscarn) i The Dark Knight (2008), Heath Ledger möter farbrorn som spelade effektgurun Rollie i F/X - Dödlig effekt (1986), Bryan Brown i denna australiensiska film. För regin står Gregor Jordan som här gjorde sin långfilmsdebut.



Välkommen till ett varmt Sydney där Jimmy (Heath Ledger) går med på att utföra vad som verkar vara ett relativt enkelt jobb åt gangstern Pando (Bryan Brown). Jimmy ska leverera 10.000 dollar till en kvinna som bor 20 minuter bort. Han får låna en muskelbil av en av Pandos män och för besväret får han 500 dollar. När kvinnan inte öppnar bestämmer sig Jimmy för att svalka av sig i vattnet på Bondi Beach. Kuvertet med pengarna gräver han ner i sanden. Men när han kommer tillbaka är pengarna borta. Nu börjar problemen verkligen hopa sig för Jimmy då även muskelbilen han fått låna blir stulen.



Jimmy, som snabbt behöver få ihop 10.000, går med på att delta i ett bankrån som en bekant till honom planerar att utföra. Men med Pando och hans gäng efter sig, som vill döda honom så fort de får chansen, gäller det för Jimmy att hålla sig undan. Det blir lättare sagt än gjort när Alex (Rose Byrne), en tjej han nyligen träffat, vill träffa honom och han inte vill missa chansen att se henne igen.



När man har ett gangstergäng som sitter och spelar alfapet och schack, ja då vet man att man bjuds på lite svart humor också. Det är inte den enda humorn man bjuds på då filmen har en del annat i rockärmen. Samtidigt är filmen på det stora hela seriös och småspännande. Filmen inleder annars ganska lättsamt där två barn är med på ett hörn utan att man förstår vad de har med saken att göra. Men de olika karaktärernas historier kolliderar snart med varandra och då förstår man också att filmen kanske inte blir så dum.



Detta visar sig bli en trevlig liten film där man får sig en tur runt Sydney med Jimmy, Alex, Pando och hans män. Man kanske inte ska förvänta sig en bröderna Coen-film eller liknande, men det är faktiskt lite åt det hållet med kombinationen av kriminalare, thriller och svart humor. Det är en klart trevlig långfilmsdebut som nästan når upp till en svag fyra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

lördag 29 april 2017

Legends of the Fall



Titel: Legends of the Fall / Höstlegender
Genre: Drama/Romantik/Krig
Land: USA
År: 1994
Regi: Edward Zwick
I rollerna: Brad Pitt, Aidan Quinn, Anthony Hopkins, Julia Ormond

Handling: En svepande och episk berättelse om överste Ludlow som ensam uppfostrar sina tre söner i sekelskiftets amerikanska västern. De tre bröderna är oskiljaktiga, ända tills Susannah kommer in i familjen.

Omdöme: Vissa filmer har man vetat om en längre tid och hört och läst gott om, men inte riktigt trott på eller känt för att se. Detta är en sådan film. En av orsakerna stavas Brad Pitt som per automatik gjort att man valt bort en del filmer genom åren. Men med Moneyball (2011) ändrade jag lite uppfattning om honom och accepterar honom desto mer nu än vad jag hade gjort tidigare. Han har varit med i en del andra bra filmer, inte minst Se7en (1995) som kom året efter denna (även om det inte var hans förtjänst).



Historien ger oss ett drama om tre bröder som växer upp på en fars gård, långt från storstaden. När den yngste brodern Samuel (Henry Thomas) återvänder från sina studier i storstaden, har han med sig sin fästmö Susannah (Julia Ormond). I och med hennes intåg sprids kärleken mellan bröderna. Hon är förlovad med Samuel, men Alfred (Aidan Quinn) faller med en gång för henne och den något vilde Tristan (Brad Pitt) fångar tidigt hennes intresse.



Med första världskrigets intåg i Europa bestämmer sig Samuel och hans bröder för att ta värvningen och göra nytta, precis som deras numera pensionerade far överste William Ludlow (Anthony Hopkins) en gång i tiden gjorde. Men kriget kommer splittra bröderna på mer än ett sätt som kommer inbringa sorg och lidelse för familjen. Det blir en episk berättelse vars själ befinner sig på familjegården, med inslag av en gammal indianvän till pappa William som är den som berättar historien.



Filmen, som är baserad på en bok, har regisserats av Edward Zwick som några år tidigare gjorde krigsfilmen Glory (1989). Intressant nog känns det som filmen har lite svårt för att komma igång under den första halvtimmen, innan man kastas in på slagfältet under första världskriget när de tre bröderna tagit sig till Frankrike. Filmen och historien blir sedan något bättre efter kriget. Det är nu det liksom blir allvar och de återvändande bröderna växt upp och formats till vad de är.



Vad befarar de medverkande tycker jag man rent utseendemässigt lyckats väl med att ha Aidan Quinn som en av sönerna till Anthony Hopkins. Det känns som de har liknande ögon och uttryck under filmens gång. Det är dock synd att Hopkins försvinner från handlingen ungefär halvvägs in och inte får en bättre roll att jobba med. Fanns helt klart mer att hämta där.



Brad Pitt är annars den som får mest att jobba med i huvudrollen och gör en stabil prestation. Med sitt långa blonda hår och lite vild som han är här är han väl en dröm för många av världens kvinnor. Julia Ormond tycker jag passar fint som kärleksintresset för de tre bröderna, även om hennes karaktär känns något splittrad. Å andra sidan är det inte så konstigt med tanke på alla känslor hon får gå igenom, med både toppar och dalar.



Det är en film som inte gör något direkt fel. Den försöker skapa känslor på flera olika sätt och det funkar, men inte mer än att det är ganska bra. För det hela känns lite för tillrättalagt med James Horners musik och alla intriger. Detta till skiftande årstider som dock fångas väl av det Oscarsvinnande fotot, vilket jag också tyckte var filmens främsta styrka under filmens gång. När en sån här film inte lyckas få en att känna särskilt starkt för vare sig karaktärerna eller händelserna, både de vackra som de tragiska, då har den inte riktigt lyckats fullt ut. Det är ingen dum film, men det finns andra filmer av det här slaget som i mina ögon lyckas bättre och får mig att känna mer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

fredag 28 april 2017

Ghost in the Shell



Titel: Ghost in the Shell
Genre: Action/Sci-Fi/Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA/Japan/Hong Kong/Storbritannien/Nya Zeeland/Kanada/Indien/Australien
År: 2017
Regi: Rupert Sanders
I rollerna: Scarlet Johansson, Pilou Asbæk, Takeshi Kitano, Juliette Binoche

Handling: Major är en unik cyborg framtagen av Hanka Robotics som leder elitstyrkan Section 9. Deras jobb är att stoppa de farligaste extremisterna. Men Section 9 möter en fiende vars enda mål är att förgöra Hanka Robotics avancerade framsteg inom cyberteknologi.

Omdöme: Eftersom jag hade sett (och gillade) det animerade japanska originalet Ghost in the Shell (1995), var jag allt lite nyfiken på hur denna film skulle lyckas. Samtidigt visste man att det inte kunde bli samma sak med "live action" då historien passar mycket bra som animerad. Därför var förväntningarna inte särskilt höga. Istället var inställningen att man kanske kunde bjudas på lite action och en del snygga miljöer. Att jämföra med originalet tänker jag inte göra. Dels för att jag inte minns tillräckligt av originalet och dels för att jag ville se denna som en egen film och inte sitta och jämföra under filmens gång.



Major (Scarlet Johansson) är en avancerad cyborg som är framtagen av Hanka Robotics med Dr. Ouelet (Juliette Binoche) i spetsen. Det enda som är mänskligt i Major är hennes hjärna, lite som RoboCop (1987) alltså. Major och hennes kollega Batou (Pilou Asbæk) ingår i en elitstyrka kallad för Section 9 vars chef är Aramaki (Takeshi Kitano). De ställs inför en tuff utmaning när en cyberterrorist endast känd som Kuze lyckas hacka sig in i folks hjärnor och ger sig på Hanka Robotics.



Det jag hade förväntat mig, och var rädd för, var att filmen skulle innehålla en hel del cgi-effekter till höger och vänster. Inte minst att huvudkaraktären och många andra skulle dataanimeras mest hela tiden. Nu är det givetvis en hel del dataeffekter för att kunna skapa denna värld, men skönt nog är karaktärerna inte sönderanimerade som det lätt hade kunnat bli. Så här på rak arm är det nog endast en scen där Scarlet Johansson blir så pass cgi-animerad att jag stör mig på det.



Filmen är förvånansvärt stämningsfull och nedtonad. Man har lagt ner mycket arbete på att skapa en "Ghost in the Shell"-värld med allt vad det innebär, och det är klart lyckat. Stora delar av filmen är inspelade i Shanghai och Hong Kong med skyskraporna och vattnet som snygg bakgrund som man byggt denna värld runt. På så vis känns det hela inte så fabricerat som om man hade skapat en massa dataanimerade skyskrapor.



På sätt och vis skulle man kunna säga att filmen är som en hopslagning av Blade Runner (1982) och Equilibrium (2002) med det visuella och hur huvudkaraktären hittar sig själv. På tal om huvudkaraktären är det svårt att säga om någon hade gjort ett bättre jobb än Scarlet Johansson. Hon sköter sig och funkar i en actionroll som här. Hennes karaktär har inte riktigt det djupet för att man ska kräva mer av henne.



Vad gäller de övriga karaktärerna och skådespelarna funkar de flesta bra. Danske Pilou Asbæk levererar som "björnen" Batou som agerar som Majors högra hand. Juliette Binoche som Dr. Ouelet har väl en relativt endimensionell roll att spela, men känns även hon rätt för rollen och har några dramatiska scener hon hanterar väl. Frågan är dock om inte valet att ha med japanen (och kultskådisen/regissören) Takeshi Kitano är lite av ett genidrag. Till en början är jag inte så säker på att det kommer funka, men när han i sin sköna "flat top" frisyr får lite mer att jobba med längre in i filmen, är det svårt att inte gilla hans stil och närvaro.



Är det något filmen lever på så är det ändå det visuella som oftast är riktigt snyggt. De flesta scenerna är en fröjd för ögat och det tyder på en regissör som har sinne för detaljer och vet vad han vill skapa. Förmodligen var det bra att regissören var den för mig tidigare okände britten Rupert Sanders. Dessutom kan man inte underskatta filmens musik som genomgående lyckas skapa mycket stämning och passar det snygga visuella. För den står Clint Mansell vars musiken jag ofta brukar uppskatta, inte minst i flera av Darren Aronofskys filmer.





3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.8

torsdag 27 april 2017

Best of Michael Crichton



Michael Crichton är nog mest känd som mannen bakom Jurassic Park (1993) som regisserades av Steven Spielberg. Men Crichton, som studerade medicin, skrev flera intressanta böcker, manus och regisserade även själv. Hans medicinbakgrund gjorde att han hade en förkärlek för sjukhusmiljöer och sci-fi. En sak man märker om man ser flera av hans verk (eller åtminstone sånt som baseras på hans böcker) är en känsla för detaljer och att på många sätt vara lite före sin tid.

Efter att ha sett ett femtontal Crichton-filmer, känns det lite kul att sammanställa en lista över mina tio favoritfilmer som är gjorda av honom eller baseras på hans böcker/manus.

De filmer som inte tog sig in på listan då de antingen var för svaga och/eller för att jag inte minns dem tillräckligt väl:

The Carey Treatment (1972)
Runaway (1984)
Physical Evidence (1989)
Congo (1995)
Twister (1996)
The Lost World: Jurassic Park (1997)



Topp tio-listan tas i omvänd ordning, från plats #10 till #1.



#10
TITEL: The Terminal Man
ÅR: 1974
REGI: Mike Hodges
FÖRLAGA: Michael Crichton



Harry Benson är en framgångsrik datatekniker men lider av svåra epileptiska anfall som ger honom minnesluckor och mordiska tankar. Efter att under ett anfall försökt döda två människor tvingas han till ingreppet "Stage 3", som innebär att en mikrodator opereras in i hans hjärna.





#9
TITEL: Rising Sun
ÅR: 1993
REGI: Philip Kaufman
FÖRLAGA: Michael Crichton



Under en fest i det japanska företagets skyskrapa i Los Angeles hittas en ung kvinna mördad. Polisen ska utreda mordet, men företaget vill undvika en skandal och hindrar dem i utredningsarbetet.





#8
TITEL: The First Great Train Robbery
ÅR: 1979
REGI: Michael Crichton
FÖRLAGA: Michael Crichton (även manus)



Kassaskåpsexperten Edward Pierce (även känd som John Simms) har 1855 beslutat sig för att råna det mytomspunna tåget som går till Folkestone. Tåget fraktar stora mängder guld, som ska till engelska trupper. Därav är det extremt hårt bevakat. För att komma in i de två kassaskåp som guldet förvaras i krävs sammanlagt fyra nycklar, som förvaras hos olika personer...





#7
TITEL: Sphere
ÅR: 1998
REGI: Barry Levinson
FÖRLAGA: Michael Crichton



Psykologen Norman Goodman, biokemisten Beth Halperin, matematikern Harry Adams och vetenskapsmannen Ted Fielding kallas samman till ett team som får i uppdrag att utforska ett jättelikt rymdskepp som oskadat verkar ha legat på havsbotten under nästan 300 år. Forskarna befinner sig snart på en undervattensbas, ett stort laboratorium placerat invid rymdskeppet. Snart börjar en serie skrämmande händelser inträffa. Deras innersta rädslor väcks bokstavligt talat till liv. Hoppet om överlevnad minskar i allt snabbare takt och forskarna börjar vända sig mot varandra i en frenetisk jakt på vem, eller vad, som orsakar skräcken.





#6
TITEL: Disclosure
ÅR: 1994
REGI: Barry Levinson
FÖRLAGA: Michael Crichton



Tom Sanders är en familjefar och framgångsrik dataexpert som inom kort väntas bli VD. Hans karriärplaner grusas dock när Meredith, en kvinna Tom haft en affär med flera år tidigare, blir hans chef.





#5
TITEL: Jurassic Park
ÅR: 1993
REGI: Steven Spielberg
FÖRLAGA: Michael Crichton (även manus)



På en enslig ö har en miljardär i hemlighet skapat en nöjespark med en udda attraktion - levande dinosaurier som skapats med hjälp av förhistoriskt DNA. Innan han öppnar parken för allmänheten, bjuder han in några dinosaurexperter. Men deras vistelse på ön blir allt annat än fridfull när rovdjuren ger sig ut och börjar jaga.





#4
TITEL: Westworld
ÅR: 1973
REGI: Michael Crichton
FÖRLAGA: Michael Crichton (endast manus)



Framtidens semesterort är här. Rika turister kan leva ut sina fantasier i miljöer styrda av robotar som förser sina kunder med allt de vill ha. Två av turisterna har valt temat "vilda västern". Allt börjar bra men efter ett tekniskt fel finner de sig jagade av en robotrevolverman...





#3
TITEL: Coma
ÅR: 1978
REGI: Michael Crichton
FÖRLAGA: Michael Crichton (endast manus)



En Bostonläkare kommer en olycksbådande plan på spåren när hon undersöker oförklarliga fall av komatillstånd på sitt sjukhus. Hennes misstankar väcks när ett alarmerande högt antal liknade fall inträffar efter rutinmässiga operationer. Men hennes frågor ignoreras av cheferna, och till slut är hennes liv i fara.





#2
TITEL: Looker
ÅR: 1981
REGI: Michael Crichton
FÖRLAGA: Michael Crichton (endast manus)



En plastikkirurg blir misstänksam när modeller han opererat misstänks ha blivit mördade. Med hjälp av Cindy, nästa kvinna på tur, spårar han dödsfallen till ett mystiskt företag som utvecklar ny teknologi.





#1
TITEL: The Andromeda Strain
ÅR: 1971
REGI: Robert Wise
FÖRLAGA: Michael Crichton



En satellit kraschlandar i New Mexico. När den ska hämtas visar det sig att den medfört ett dödligt virus från rymden. En grupp vetenskapsmän samlas i ett topphemligt underjordiskt laboratorium för att ta reda på vad det är och, om möjligt, hur man stoppar det.

onsdag 26 april 2017

Physical Evidence



Titel: Physical Evidence / Ont uppsåt
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: Michael Crichton
I rollerna: Theresa Russell, Burt Reynolds, Ned Beatty, Kay Lenz

Handling: En polis blir oskyldigt anklagad för mord, men minns inget av mordnatten då han var kraftigt berusad. Tillsammans med sin advokat försöker han ta reda på vem som satte dit honom och varför.

Omdöme: Från producenten till Jagged Edge (1985) står det på omslaget och ja, så här i efterhand kan man också se vissa likheter filmerna emellan, åtminstone sett till upplägget. Det var från början tänkt som en uppföljare till nämnda film, åter med Glenn Close och Robert Loggia. Det är nämligen en kombination av thriller och rättegångsdrama där en kvinnlig försvarsadvokat ska försöka rentvå sin manliga klient, men där hon är högst osäker på om han är oskyldig eller inte...



Den offentliga försvarsadvokaten Jennifer Hudson (Theresa Russell) vill desperat ha ett meningsfullt fall för att kunna visa upp sig. Så när den inte alltför omtyckte polisen Joe Paris (Burt Reynolds) åtalas för mord, får hon sin chans. Men hon är tveksam till om han är oskyldig eller inte när nya uppgifter dyker upp som han inte berättat för henne. Dessutom dyker det upp människor som vill ge honom alibin som inte håller.



För ovanlighetens skull har Michael Crichton endast regisserat. Vanligtvis bygger det på hans förlaga eller eget manus, men alltså inte här. Riktigt varför han tagit sig an denna film är därför lite av en gåta. Inte blir det bättre när handlingen visar sig vara lite rörig på sina håll och med en Theresa Russell i huvudrollen som inte direkt lyckas bära filmen. Burt Reynolds behöver inte direkt förta sig och försvinner emellanåt från handlingen. Istället är det Ned Beatty, som ju bl.a. spelade mot Burt Reynolds i klassikern Deliverance (1972), som blir roligast att se som åklagaren.



Filmen bjuder inte på så värst mycket nerv under stora delar av filmen. Det blir något bättre under filmens upplösning, men i ärlighetens namn känns filmen kanske mer som en TV-film än en biofilm. Nu betyder det inte att man inte lyckas hålla intresset uppe. Det är liksom småmysigt att se såna här filmer, även om de inte alltid är strålande, och det är denna verkligen inte. Fast den lyckas ganska bra med humorn och ger även en del ofrivilliga skratt. Med bättre skådespelare och en mer motiverad regissör hade det kunnat bli något. Nu blir det inte mer än en tvåa till stark tvåa.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.1

tisdag 25 april 2017

The Terminal Man



Titel: The Terminal Man / Dödlig impuls
Genre: Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1974
Regi: Mike Hodges
I rollerna: George Segal, Joan Hackett, Richard Dysart, Jill Clayburgh

Handling: Harry Benson är en framgångsrik datatekniker men lider av svåra epileptiska anfall som ger honom minnesluckor och mordiska tankar. Efter att under ett anfall försökt döda två människor tvingas han till ingreppet "Stage 3", som innebär att en mikrodator opereras in i hans hjärna.

Omdöme: När en film baseras på en bok av Michael Crichton så väcks genast nyfikenheten. Här har han själv inte regisserat utan istället har man britten Mike Hodges som tidigare hade gjort sig ett namn med sin långfilmsdebut Get Carter (1971). Trots det märker man klart och tydligt av Crichtons sinne för detaljrikedom och att vara före sin tid.



Det är ett futuristiskt USA där ett specialiserat sjukhus med ett team av läkare och forskare som efter flera tester och operationer på djur nu är redo att utföra sin första operation på en människa. Proceduren innebär att en människa med våldsamma tendenser ska få en mikrodator inopererad i sin hjärna. Detta för att kunna kontrollera anfallen och istället sända ut positiva signaler i hjärnan.



Harry Benson (George Segal), en intelligent och framgångsrik datatekniker, har frivilligt gått med på att utsättas för operationen och behandlingen. Han sitter nämligen inspärrad efter att ha misshandlat sin fru vid flera tillfällen. Detta efter att ha varit inblandad i en bilolycka som orsakat en huvudskada som framkallar minnesluckor och mordiska tankar. Men operationen, som skulle minska antalet anfall och mordiska tankar, får snart omvänd effekt. Det triggar fler impulser som gör att Harrys begär att döda blir allt starkare.



Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som filmen gör som inte riktigt funkar. Den bjuder på en för Crichton typiskt detaljrik operation som håller på runt 20 minuter. Hela proceduren känns verklighetstrogen, även om det är något utdraget. Efter det följer övervakningen av Harry och hur något går väldigt snett. Filmen blir sedan intressantare när Harry lyckas fly från bevakningen (och en av läkarna som påminner om Klaus Kinski till utseendet och även hur han uppträder).



Trots att filmen bjuder på ett snyggt och genomtänkt foto mest hela tiden med en för det mesta futuristisk look som känns väldigt modern, så blir filmen lite för tråkig. Detta trots att Harry går till attack på folk och dödar dem i brutala utfall. Filmen blandar och ger helt enkelt där den gör en del saker bra, men inte riktigt lyckas med tempot och att hålla intresset uppe. Det känns som att man hade materialet till att göra en tätare och intressantare film helt enkelt. Men det går inte att komma ifrån att den är välgjord och snygg att titta på.






3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.8