söndag 25 juni 2017

Colossus: The Forbin Project



Titel: Colossus: The Forbin Project
Genre: Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1970
Regi: Joseph Sargent
I rollerna: Eric Braeden, Susan Clark, Gordon Pinsent, William Schallert

Handling: Dr. Forbin är designern till den sofistikerade datorn kallad Colossus som kan styra USA:s kärnvapenförsvar. Kort efter att systemet aktiveras upptäcker den Guardians existens, Sovjets motsvarighet, tidigare okänd för det amerikanska försvaret. Båda datorerna insisterar på att de ska bli ihopkopplade, något båda parterna motvilligt går med på. Så snart länken är ihopkopplad blir de två datorerna en ny superdator som hotar världen med kärnvapenattacker om de kopplas isär.

Omdöme: Denna något kultförklarade film hade setts en gång för länge sen. Absolut noll mindes man från den, förutom att det handlade om datorer så klart. Självklart är en sån här film väldigt omodern när det kommer till de klumpiga datorerna och teknologin överhuvudtaget. Men filmen känns ändå tillräckligt modern i tankesättet och genomförandet. Det är nämligen ett oftast genomtänkt och ganska snyggt foto som känns futuristiskt utan att gå till överdrift.



Regissören Joseph Sargent må inte vara ett hushållsnamn. Tittar man på hans karriär är det en hel del serier och TV-filmer. Men en film sticker ut vid sidan av denna, och det är klassikern The Taking of Pelham One Two Three (1974). Lite intressant att manuset till denna (som bygger på en bok av D.F. Jones) står James Bridges för (ingen relation till Jeff). Han gjorde senare trevliga The China Syndrome (1979) och de två påminner en del om varandra (kärnkraftverk där, kärnvapen här t.ex.).



Ok, så Dr. Forbin (Eric Braeden) har skapat datorn Colossus som ska skydda USA. Den är helt självgående och presidenten (Gordon Pinsent) tillsammans med Dr. Forbin håller ett TV-sänt tal till folket. Men något går snett. Plötsligt meddelar Colossus att den känner av ett annat system. Det visar sig snart vara den ryska motsvarigheten Guardian. Innan forskarna med Dr. Forbin i spetsen, försvaret och presidenten vet vad som sker, har Colossus i princip tagit över och håller världen i ett järngrepp.



Något som blir tydligt direkt från början är att Dr. Forbin är en arrogant och självgod jävel. Han kör i princip över presidenten, CIA-chefen och de övriga och tror hela tiden han vet bäst. Det roliga är att man lär ha velat ha Gregory Peck i rollen, men valde sen att ta den okände tyskfödde Eric Braeden som är lite av en Gregory Peck-kopia (lite liknande röst också), fast utan charm och särskilt bra är han inte heller.



Eftersom man inte känner för Dr. Forbin och de övriga, blir det småroligt att se hur de tampas med Colossus och blir överlistade eftersom superdatorn hela tiden lär sig och blir smartare och smartare. Man tänker, varför drar de inte bara ut sladden? Eller varför har inte Dr. Forbin fixat en strömbrytare av något slag ifall något sånt här inträffar där de förlorar kontrollen över Colossus? Eftersom Dr. Forbin har en så överlägsen attityd hela tiden, tror man att han har full kontroll. Men det har han icke, och det gör att det blir lite komiskt, men även något skrämmande när man tänker att detta kan vara vad som väntar oss...






2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

lördag 24 juni 2017

Deadly Hero



Titel: Deadly Hero
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1975
Regi: Ivan Nagy
I rollerna: Don Murray, Diahn Williams, James Earl Jones, Treat Williams

Handling: Är Ed Lacy den tuffaste och bästa snuten i New York? När han dödar en man i ett kidnappningsdrama, blir han utropad till folkhjälte och en symbol för "den nya ordningen" i borgmästarvalet. Men redan efter ett par dagar börjar den kidnappade unga kvinnan tvivla på hur upplösningen av det blodiga dramat egentligen gick till. Hjälteglorian bleknar och den renhåriga snuten förvandlas till en hänsynslös mördare.

Omdöme: New York, mitten av 70-talet, polisfilm. Det för med sig vissa förhoppningar och förväntningar, men i ärlighetens namn ska de hållas ganska låga med denna film. Mycket riktigt inleder filmen både lite rörigt och svagt. Det är så där 70-tals sunkigt som är något charmigt och skitigt på ett sätt som gör att det känns desto mer autentiskt än dagens Hollywood-filmer. Det går helt enkelt inte att återskapa.



Ed Lacy (Don Murray) är en hårdnackad polis som tillsammans med sin kollega Billings (en ung Treat Williams i sin filmdebut) är först på plats till ett kidnappningsdrama i en lägenhet. Kidnapparen Rabbit (James Earl Jones) har tagit cellisten Sally (Diahn Williams) som gisslan och pressar hennes far på pengar. Lacy, som inte lägger fingrarna emellan, räddar Sally men skjuter sen kallblodigt förövaren till döds, mitt framför den skräckslagna Sally. Hon är givetvis evigt tacksam, men frågan är vad hon kommer säga under utredningen av vad som egentligen hände.



Det är svårt att se det här som en bra film. Den är lite väl sunkig på sina håll, även om filmens fotograf Andrzej Bartkowiak (i sin filmdebut) försöker med lite annorlunda kameravinklar då och då. Det är mest produktionen det är fel på där handlingen inte direkt får det att vattnas i munnen och där klippningen och ordningen på vissa scener känns konstig. Å andra sidan har filmen ett par scener och saker som funkar, vilket gör att man känner att den kunde gjort något mer. Upplösningen är också något svag, inte minst då man varit lite för uppenbar med en detalj under filmens gång som gör att man förväntar sig precis det som sedan sker.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
2 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 5.7

fredag 23 juni 2017

Modern Times



Titel: Modern Times / Moderna tider
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: USA
År: 1936
Regi: Charlie Chaplin
I rollerna: Charlie Chaplin, Paulette Goddard, Henry Bergman, Tiny Sandford

Handling: Den lille luffaren har fått anställning vid det löpande bandet. Han blir snart alienerad av det monotona arbetet och hamnar först på mentalsjukhus och sedan i fängelse. Väl ute igen lär han känna en ung hemlös flicka på rymmen och de två udda olycksfåglarna försöker klara sig så gott det går i den hårda omvärlden.

Omdöme: Att Charlie Chaplin tillhör de riktigt stora råder inget tvivel om. Hans filmer är tidlösa och budskapen är oftast lika starka som den träffsäkra humorn. Här får hans "The Tramp" det inte lätt när han arbetar i en fabrik med löpande bandet-principen och ständigt övervakas.



Precis som i The Kid (1921) och City Lights (1931) bjuds vi på en historia som i grunden ber oss ta hand om varandra. Här är det den hemlösa flickan spelad av söta Paulette Goddard (som skulle bli Chaplins hustru mellan åren 1936-1942) som får "The Tramp" att bli knäsvag och göra både en och två goda gärningar för hennes skull, och hon för honom.



Filmen är på många sätt samhällskritisk då den inte minst tar en titt på det hårda arbetslivet på den här tiden och på orättvisorna. Det är givetvis aktuellt än idag och en hel del känner man igen. De i topp har det bättre ställt än de kanske förtjänar och de på botten får sällan en chans att ta sig ur sitt enformiga arbete, om de ens har ett arbete vill säga.



Humorn är en viktig del i Chaplins filmer och den man alltid tänker på när man hör hans namn. Men utan budskapet och känslorna som skapas hade filmerna inte varit lika älskade som de är. Personligen finner jag inte denna som en av hans allra bästa, men den är fortfarande bra och så klart en klassiker. En orsak till varför den kanske inte riktigt funkar fullt ut för egen del är att den på sina håll känns lite spretig.



Det är svårt att inte uppskatta Chaplins skådespeleri och en del galna idéer som nästan bara han kunde komma på. Tänker inte minst på "ätmaskinen" som Chaplins karaktär får testa på sitt jobb under filmens inledning. Den sekvensen är klassisk och man minns den mycket väl från när man var liten och såg filmen. Sen är det intressant att Chaplin valde att fortsätta göra stumfilm trots att talfilmen sedan ett par år tillbaka var ett faktum. Fast helt utan tal och ljud är den inte. Svag fyra.



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 8.5

torsdag 22 juni 2017

Underverden / Darkland



Titel: Underverden / Darkland
Genre: Kriminaldrama/Thriller/Action
Land: Danmark
År: 2017
Regi: Fenar Ahmad
I rollerna: Dar Salim, Stine Fischer Christensen, Ali Sivandi, Jakob Ulrik Lohmann

Handling: Zaid njuter av livet som framgångsrik hjärtkirurg med takvåning och en gravid fru. En natt får han besök av sin lillebror Yasin som desperat ber om pengar, men som han bryskt avvisar i dörren. Kort därefter hittas Yasin misshandlad till döds och Zaid översköljs med skuldkänslor. Hans sorg övergår snabbt i vrede och Zaid blir helt besatt av att hitta den hänsynslösa gärningsmannen. Som en maskerad hämnare beger han sig ned i Köpenhamns kriminella undre värld i sökandet efter rättvisa och tvingas göra slutgiltiga val som kan förändra hela hans liv...

Omdöme: Ta en arabisk Vin Diesel och gör honom till något i stil med The Punisher (2004) så får man lite av en dansk motsvarighet. Det blir nämligen fallet när Zaid (Dar Salim) sätts i en för honom ohållbar situation och det enda sättet att få ro och upprättelse är om han själv tar hand om problemet.



Zaid är en framgångsrik hjärtkirurg, lever gott i sin takvåning med sin hustru Stine (Stine Fischer Christensen) som han väntar parets första barn med. Stine är förresten inte ett särskilt bra stöd under filmens gång och verkar inte förstå hans inre kamp. Zaids yngre bror har hamnat på andra sidan myntet och blivit inblandad med drogförsäljning och andra typer av kriminalitet. En dag behöver brodern hjälp och ber om en stor summa pengar av Zaid. Uppenbarligen är det inte första gången och Zaid är trött på att möta sin bror på det sättet. Han låter honom klara sig själv, utan att förstå hur allvarlig situationen är denna gång. Hans bror misshandlas nämligen till döds kort därefter.



Upplägget är inte särskilt komplicerat, man har sett det förut. Men man behöver inte alltid uppfinna hjulet på nytt. Det är istället genomförandet som är viktigt och det lyckas denna danska film bra med. Dar Salim i huvudrollen är mycket bra filmen igenom och inger både ett sympatiskt och vettigt intryck, samtidigt som hans karaktär tar det lite väl långt längre in. Men det är inte så svårt att förstå. Precis som Frank Castle i nämnda The Punisher (2004) eller Paul Kersey i Death Wish (1974) får det vara nog när familjen drabbas och polisen står handfallna.



En intressant aspekt på det hela är att man inte sticker under stolen med hur situationen ser ut i förorterna, där småligister och kriminella tagit över och polisen inte sätter sin fot där. Det är alltså en både högaktuell samhällskritisk film i kombination med underhållning i form av en action/thriller som går fullt ut. Filmen är också gjord av en irakisk immigrant (kom till Danmark på mitten av 80-talet som liten pojk) som inte förskönar läget eller försöker sopa det under mattan som en mer politiskt korrekt regissör förmodligen hade gjort.



Är det en sak man kan ha lite invändningar emot så är det att en del våldshandlingar borde få mer ödesdigra resultat, även om de flesta får det. Tänker främst på när någon blir sparkad i huvudet ett flertal gånger och inte får både tänder utsparkade, käken avsparkad och förmodligen hjärnskador. Nu finns det en förklaring till varför huvudpersonen klarar ett och annat och det är helt ok. Däremot hade jag nog velat se lite mer tecken på att det faktiskt lämnar men på något sätt.



Det filmen bl.a. gör bra är flera sköna mellanpartier där Zaid är ute om nätterna och åker runt på sin motorcykel till skönt passande musik. Det är genomgående en snygg film att titta på med stämningsfull musik som gör att man inte alltid behöver så mycket mer. Tycker även det är bra att filmen inte bara utspelar sig i kriminella-/gängmiljöer som befarat. Kanske att filmen tar lite för god tid på sig på sina håll, men mest gör det att man får följa Zaid och låta Vin Diesel... eh, Dar Salim få göra en fin prestation i huvudrollen. Svag fyra.



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.6

onsdag 21 juni 2017

Dracula: Dead and Loving It



Titel: Dracula: Dead and Loving It / Dracula: Död men lycklig
Genre: Komedi/Fantasy/Skräck
Land: USA/Frankrike
År: 1995
Regi: Mel Brooks
I rollerna: Leslie Nielsen, Peter MacNicol, Harvey Korman, Mel Brooks

Handling: Fastighetsmäklaren Renfield säljer ett engelskt gods till en greve Dracula. Han hypnotiseras till att bli Draculas "slav" och följer denne på hans färd till England. Där misstänks det snart att en vampyr härjar...

Omdöme: Med Mel Brooks filmer vet man oftast ungefär vad man kan förvänta sig. Vissa gånger är det mer lyckat än andra. En sak är iallafall säker och det är att man får sig ett par billiga skratt. På sätt och vis skulle man kunna säga att filmen påminner om en blandning mellan Roman Polanskis skräckkomedi The Fearless Vampire Killers (1967) och Mel Brooks egna klassiker Young Frankenstein (1974).



Valet att ha Leslie Nielsen i rollen som greve Dracula skulle man nästan kunna kalla för ett snilledrag. Han inbringar skratt nästan per automatik varje gång han är med. Nielsen gör verkligen vad han kan med rollen och hans brytning är klockren. Det är därför synd att de övriga håller en så pass mycket lägre nivå. Tänker inte minst på Peter MacNicol som blir riktigt jobbig i rollen som Draculas slav, Renfield. Mel Brooks är själv med på ett hörn som professor Van Helsing och funkar väl någorlunda väl trots att han är en usel skådis.



Gillar inte kulisserna och studiokänslan man genomgående känner under filmens gång. Nu är det självklart inte det som är det viktigaste utan det är humorn. Men det hade kunnat höja helhetsupplevelsen en del om det varit snyggt inramat, lite som tidigare nämnda Young Frankenstein var. Den stora skillnaden är ju dock att det är en klassfilm medan denna mest känns som en billig lågbudgetvariant. Det betyder inte att den inte kan vara smårolig och Leslie Nielsen stjäl alltså showen och gör filmen värd en titt. Några roliga scener får man allt, men godkänt når den inte riktigt upp till.



2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.8

tisdag 20 juni 2017

Someone's Watching Me!



Titel: Someone's Watching Me! / Förföljd
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1978
Regi: John Carpenter
I rollerna: Lauren Hutton, David Birney, Adrienne Barbeau, Charles Cyphers

Handling: Leigh Michaels flyttar ensam in i en skyskrapa i Los Angeles och blir snart trakasserad av en man som bor i ett närliggande hus. Till slut söker mannen upp henne.

Omdöme: Kort innan John Carpenter gjorde den numera klassiska Halloween (1978), gjorde han denna mindre kända film. Han lär ha blivit kontaktad att skriva manuset inspirerat av verkliga händelser, och fick sen chansen att själv regissera - för TV. Det lär ha tagit runt tio dagar att filma det hela, men någon direkt TV-filmskänsla bjuds man inte på.



Leigh Michaels (Lauren Hutton) har precis flyttat till Los Angeles från New York för att försöka starta om. Hon hyr en fin lägenhet i ett höghus som har gott om stora fönster och utsikt från alla rum, men mest mot ett annat höghus mitt emot. Hon börjar jobba på TV och träffar där sin nya kollega och vän Sophie (Adrienne Barbeau). Allt verkar rulla på där i Los Angeles, även en ny pojkvän i Paul (David Birney) verkar kunna bli något. Problemet är bara att någon börjar terrorisera henne med obehagliga samtal och presenter. Någon vet hennes varje steg och ser inte minst henne genom fönstret i sin nya lägenhet...



Även om man på flera sätt känner att det är en Carpenter-film med vissa likheter med nämnda Halloween, så är det till stor del en hyllning till Alfred Hitchcock och inte minst hans Rear Window (1954). Det hela är uppbyggt på ett Hitchcock-liknande sätt och har även en del humor, speciellt under första halvan när Lauren Hutton som Leigh Michaels har en lättsam och skämtsam stil innan hon bryts ner psykiskt.



Det var en film som länge var svår att få tag i, men en gång för länge sen sågs den på video. Grundpremissen kom man ihåg, men inte så mycket mer. Vad som överraskade mest nu är att filmen känns så pass proffsig och inte det minsta TV-filmsaktig som man skulle kunna tro. Det enda det egentligen märks på är när bilden ett par gånger tonar ut till svart (uppenbarligen för reklamavbrott), men aldrig så det direkt stör.



Annars är det oftast bra foto och Carpenter var van vid att jobba med mindre budget så det funkar. Intressant nog blev han ombedd att låta någon annan göra musiken till filmen, något han annars brukade göra själv med gott resultat. Istället för hans elektroniska musik får man snarare mer klassisk stämningsmusik som gör sitt jobb. Den bygger fint upp stämningen och gör även att det påminner om en Hitchcock-film.



Filmens första timme eller så funkar nog bättre än den sista tredjedelen, men det blir inte direkt svagt någon gång. Det jag gillar med den första timmen är dels att Lauren Hutton mest är ensam i lägenheten när hon får samtalen och presenterna, dels att hon har gott humör och är skämtsam vilket leder till en del skratt på vägen. Musiken, som varit bra och passande under filmens gång, tappar en del mot slutet när spänningen trappas upp och då tappar också filmen på det.



En kul notering är att en viss Len Lesser dyker upp i en liten, men viktig roll mot slutet. För de som kan sin "Seinfeld" spelade han den oförglömlige Uncle Leo, vilket självklart är extra kul när han dyker upp här nästan tjugo år tidigare.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

måndag 19 juni 2017

Top Ten Modern Westerns

En titt på 2000-talets västernfilmer visar att det finns ett par inte så tokiga moderna västernfilmer, inte alls tokiga. Att rangordna en topp tio-lista är däremot lite svårare. Att välja ut de tio var inte alltför svårt. Vilka som hamnar på den övre halvan var också relativt enkelt och ordningen där, även om förstaplatsen är svår. Desto svårare var det på den nedre halvan där ordningen minst sagt kan kastas om. En sak är dock säker och det är att samtliga tio på listan är sevärda moderna västernfilmer.

(Klicka på filmtiteln eller omslaget för att komma till min text)



#10 - Bone Tomahawk (2015)




#9 - The Proposition (2005)




#8 - Appaloosa (2008)




#7 - Seraphim Falls (2006)




#6 - Django Unchained (2012)




#5 - 3:10 to Yuma (2007)




#4 - Open Range (2003)




#3 - The Dark Valley (2014)




#2 - The Hateful Eight (2015)




#1 - Brimstone (2016)




De som inte kom med:
The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)
Meek's Cutoff (2010)
True Grit (2010)
The Salvation (2014)
Slow West (2015)
The Magnificent Seven (2016)