fredag 18 augusti 2017

Goon: Last of the Enforcers



Titel: Goon: Last of the Enforcers
Genre: Komedi/Sport
Land: Kanada
År: 2017
Regi: Jay Baruchel
I rollerna: Seann William Scott, Wyatt Russell, Liev Schreiber, Kim Coates

Handling: Hockeyspelaren Doug Glatt står inför möjligheten att tvingas sluta spela p.g.a. skador när en tuff ny spelare utmanar hans status i laget och som ligans störste tuffing.

Omdöme: När Goon (2011) kom var det lite av en frisk fläkt för de som gillar hockeyfilmer. Det har nämligen inte gjorts särskilt många dugliga sådana sedan klassiska Slap Shot (1977). Ingen kan utmana den så klart, men den första filmen om slagskämpen Doug Glatt var lyckad.



I denna uppföljare har de flesta från originalet återvänt. Med ett stort undantag - regissören. Istället är det den första filmens producent och manusförfattare (och komikern) Jay Baruchel som här gör sin regidebut. Tyvärr gör det en hel del då denna uppföljare inte lyckas lika bra överlag. Den har inte mycket till handling där Doug Glatt (Seann William Scott) håller på att bli pappa för första gången och mer fokus läggs på livet utanför hockeyn. Inget fel i sig, men det är scenerna runt hockeyn som är det som funkar.



Ny i denna film är Wyatt Russell i rollen som den nye tuffingen med bad boy-attityd, Anders Cain. Wyatt Russell är kul nog son till Kurt Russell och Goldie Hawn och var en hockeyspelare som junior (dock som målvakt, här som tuff forward). Han funkar bra i rollen och klarar både hockeyn och skådespeleriet. Han får nästan dela huvudrollen med Seann William Scott då han får kliva åt sidan under långa stunder, främst för att Doug inte kan spela p.g.a. skada.



Filmen har många lösryckta scener som man inte riktigt får ihop till en fungerade långfilm. Åtminstone inte så att man ska känna att man får något direkt bra. Humorn är av blandad kvalité där man många gånger går för långt utan att det blir särskilt roligt. Bäst är det istället mot slutet när det äntligen blir det man väntat på - hockey. Det är nämligen alldeles för lite hockeyscener och man får vänta till sista kvarten eller så innan man får sköna hockeyscener med blod, svett och tårar. Lite väl sent, men bättre sent än aldrig...

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.0

torsdag 17 augusti 2017

Mina favoritfilmer - 1948

Detta är ett år som inte har de riktiga toppfilmerna och ingen given etta. Men de sex-sju främsta filmerna från året är alla klart bra och höjer sig över mängden. Svårt att välja vilka de övriga tre ska vara som kommer med på topp tio då det står mellan en fem-sex filmer.

På topp tio återfinns filmer från:

9 USA
1 Storbritannien


#10 The Search (Fred Zinnemann)



En ung pojke flyr från ett flyktingläger i efterkrigstidens Tyskland. En amerikansk soldat tar hand om honom och planerar att ta honom med sig till Amerika, i tron om att han är föräldralös. Under tiden söker hans mor efter honom.

Montgomery Clift (i sin filmdebut) och Fred Zinnemann skulle båda få sin första Oscarsnominering för denna lite mindre kända film. Ett fintstämt drama som fångar efterkrigstidens Tyskland bra.


#9 The Fallen Idol (Carol Reed)



Diplomatsonen Phillipe idoliserar butlern Baines. En dag följer Phillipe efter Baines i förhoppning om att de ska ta en promenad tillsammans, men han träffar istället på Baines i sällskap med en ung kvinna. Baines säger till pojken att hon är en släkting och säger till pojken att hålla det hela hemligt, speciellt för Mrs Baines. Pojken snärjer dock in sig i de vuxnas lögner och har svårt att hålla hemligheter. När Mrs Baines dör i en fallolycka, blir Baines misstänkt. Pojken försöker hjälpa Baines, men gör mer skada än nytta genom att ljuga för polisen.

Carol Reeds mittfilm mellan de bättre Odd Man Out (1947) och The Third Man (1949) är en lite annorlunda film berättad ur en pojkes ögon. Det som är lite synd är att man som tittare inledningsvis får se mer än pojken och då blir det inte lika spännande.


#8 Key Largo (John Huston)



Frank McCloud besöker fadern till sin vän från kriget i dennes hotell på Key Largo. På hotellet bor även dennes vackra dotter. Mitt under en storm tar en gangster och hans gäng över hotellet.

En radda bra skådespelare och prestationer, där Edward G. Robinson ändå är den lysande stjärnan. Bogart, Bacall och de övriga gör det också till en trevlig film som kunde varit lite bättre under första halvan.


#7 He Walked by Night (Alfred L. Werker & Anthony Mann)



Baserat på verkliga händelser. Efter att en polis blivit brutalt mördad på väg hem från jobbet, sätts alla resurser in för att försöka hitta gärningsmannen. Det blir en vansinnesjakt genom staden där det blir allt svårare för den sluge brottslingen att hålla sig undan.

En semi-dokumentär film-noir som bygger på ett verkligt fall och har gott om action och spänning. Mycket fint foto bidrar till en skön upplevelse där man även bjuds på en rafflande avslutning.


#6 Sorry, Wrong Number (Anatole Litvak)



Leona Stevenson är rik, men sjuk och sängliggandes. En natt, när hon väntar på att hennes make skall komma hem, plockar hon upp luren och råkar höra ett samtal mellan två män om en plan att mörda någon kl. 23.15 samma kväll. Hon blir allt mer desperat att försöka lista ut vem det tänkta offret är och att meddela polisen i tid.

Påminner lite om Hitchcocks Dial M for Murder (1954), men skiljer sig ändå tillräckligt mycket. Barbara Stanwyck och Burt Lancaster funkar bra och filmen bjuder på tät stämning när huvudpersonen terroriseras.


#5 The Naked City (Jules Dassin)



En modell, Jean Dexter, hittas mördad och New York-poliserna Dan Muldoon och Jimmy Halloran kopplas in på fallet. Kvinnan visar sig ha haft många skumma i bekantskapskretsen.

Denna semi-dokumentära noir följer polisens arbete när de jagar en mördare i staden. Autentiska New York-miljöer visas fint upp där man spelat in en hel del på New Yorks-gator.


#4 The Treasure of the Sierra Madre (John Huston)



Dodds och Curt är arbetslösa och tillsammans med den ruinerade guldgrävaren Howard drar de upp till Sierra Madre för att leta guld. Naturen är motspänstig men deras egen girighet, som växer med guldhögarna, visar sig vara en större fiende.

John Huston regisserade sin far, Walter Huston till en Oscarsvinst för bästa biroll. Humphrey Bogart axlar huvudrollen och filmen är en fin klassiker värd sitt rykte.


#3 Rope (Alfred Hitchcock)



Brandon Shaw och Phillip Morgan, två gamla klasskamrater, stryper en tredje, David Kentley och motiverar det för sig själva med att de är överlägsna människor som har rätt att ta livet av underlägsna. Brandon är övertygad om det riktiga i dådet, medan Phillip har betänkligheter. Som en värdig kröning för "det perfekta brottet" har Brandon bjudit in några personer på ett litet party i deras takvåning.

Hitchcock gjorde många klassiker. Kanske inte hans allra främsta, men lekfullheten är svår att missa när han försökt sig på att filma en hel film utan uppenbara klipp. Men filmen har mer att bjuda på än så. Smart, finurlig och helt enkelt bra.


#2 Cry of the City (Robert Siodmak)



Den svårt sårade Martin Rome har precis dödat en polis. Att han kommer få elektriska stolen är oundvikligt så advokaten Niles försöker få Rome att bekänna ett annat mord som hans klient anklagas för. Samtidigt försöker Rome skydda sin flickvän Teena Riconti som polisen, ledda av kommissarie Candella, försöker få tag i.

En riktigt fin noir som kanske inte alltid nämns bland de främsta, men som borde göra det. Här finns mycket godsaker att ta med sig, som bl.a. några prestationer, karaktärer (inte minst en av filmhistoriens "största" kvinnliga skurkar), en tät story och snyggt foto.


#1 The Big Clock (John Farrow)



En tyrannisk redaktör för ett kriminalmagasin begår ett mord. Hans stjärnreporter försöker lösa fallet och upptäcker att alla ledtrådar pekar mot honom själv.

En riktigt bra noir som sedermera skulle få en remake/nyversion i form av Kevin Costner-thrillern No Way Out (1987). Mycket fin stämning och spänning med två klart bra prestationer av Ray Milland och Charles Laughton.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Call Northside 777
Force of Evil
I Walk Alone
Johnny Belinda
The Street with No Name
Yellow Sky

---

Sämsta filmen: Ladri di biciclette / The Bicycle Thief

Ibland funkar inte neo-realismen för egen del och det här är ett sådant fall. En hyllad klassiker, men inte i mina ögon.


Största besvikelsen: Drunken Angel

Akira Kurosawa kunde göra riktigt bra filmer, men även sådana som jag finner tristare. Det här är en av dessa.

onsdag 16 augusti 2017

Whiteout



Titel: Whiteout
Genre: Action/Mysterium/Thriller
Land: USA/Kanada/Frankrike/Turkiet
År: 2009
Regi: Dominic Sena
I rollerna: Kate Beckinsale, Tom Skerritt, Gabriel Macht, Columbus Short

Handling: U.S. Marshal Carrie Stetko tvingas jaga en mördare på det mörka och iskalla Antarktis. Det blir en kamp mot tiden, då hon bara har tre dagar på sig att spåra mördaren, innan solen försvinner och området sänks i ett sex månader långt mörker.

Omdöme: Detta är en film man inte ska ha några förväntningar på, den saken hade jag klart för mig. Med det sagt var det något som lockade med en seriemördare på Antarktis. Skulle man få se något i stil med Insomnia (2002) där en jakt på en mördare utspelar sig i Alaska? Nej, inte riktigt. Istället blir det snarare lite som The Thing (1982), eller kanske mer likt dess prequel The Thing (2011).



Kort innan området ska evakueras och alla ska flygas ut innan den sex månader långa period då solen försvinner infinner sig, kommer det in en rapport om att en död kropp har hittats. U.S. Marshal Carrie Stetko (Kate Beckinsale) är stationerad på Antarktis och tar sig ut till fyndplatsen tillsammans med läkaren Dr. John Fury (Tom Skerritt) och piloten Delfy (Columbus Short). Vad de finner är en död man som inte dött från naturliga orsaker. Det blir startskottet på en jakt efter en isyxmördare och en last ombord ett sovjetiskt plan från 1950-talet.



Upplägget/tanken är inte så tokig. Gillar att det inte bara blir en jakt på en mördare där ute utan även ett mysterium med lasten och det sovjetiska fraktflygplanet. Det hela hade dock kunnat göras klart bättre, med lite mer finess och bättre prestationer. En sak som stör mig är att effekterna vid snöstormarna inte är så där jättebra och det tar ifrån en del från realismen. Trots det går alltså tankarna en del till The Thing när Stetko i den isande kylan tar sig till andra stationer och även finner flygplanet.



Vad gäller prestationerna borde man kräva mer av Kate Beckinsale, även om hon väl inte direkt har en så där jätteövertygande roll att spela. Detsamma kan man säga om de flesta. Med ett undantag - Tom Skerritt. Veteranen Skerritt, här i bästa Kris Kristofferson skägget, är superstabil varje gång han är med. Det är synd att man inte kunde omgärda honom med andra gedigna veteraner av samma slag.



Vad jag inte visste förrän när eftertexterna börjar rulla är att det hela baseras på en serietidning med samma namn. Detta kanske förklarar den effektbaserade snön och lite annat där ute. Men förutom detta inslag håller sig filmen realistisk och man hade inte trott att det baseras på en serietidning om det inte hade stått på slutet. Filmen är väl aningen bättre än väntat och funkar för stunden, men fortfarande inte direkt bra eller för den delen minnesvärd.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.5

tisdag 15 augusti 2017

The Man from U.N.C.L.E.



Titel: The Man from U.N.C.L.E.
Genre: Action/Komedi/Äventyr/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2015
Regi: Guy Ritchie
I rollerna: Henry Cavill, Armie Hammer, Alicia Vikander, Hugh Grant

Handling: Under tidigt 1960-tal deltar CIA-agent Napoleon Solo och KGB-agent Ilya Kuryakin i ett gemensamt uppdrag emot en mystisk kriminell organisation som jobbar för ökad spridning av kärnvapen.

Omdöme: Med Guy Ritchie vet man inte riktigt vad man får. Eller rättare sagt, man vet ungefär vad man får, men standarden varierar en del och ofta känns det som hans jakt efter coolhet kan ta över och förstöra en film snarare än hjälpa den att bli bättre. Efter sina två första filmer Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998) och Snatch (2000), blev det två mellanfilmer med actionfilmerna Revolver (2005) och RocknRolla (2008) innan det var dags för Sherlock Holmes (2009).



Denna film kan man säga blir som en blandning mellan "Mission: Impossible", "The Persuaders!" (eller "Snobbar som jobbar" som serien även var känd som) och James Bond. Inledningsvis är det mer av "Mission: Impossible"-varan då CIA-agenten Napoleon Solo (Henry Cavill) och KGB-agenten Ilya Kuryakin (Armie Hammer) drabbar samman i Östberlin mitt under kalla kriget, 1963. Östtyskan Gaby (Alicia Vikander) hamnar mellan dem då hon är nyckeln till att komma åt hennes farbror som är en gammal nazist som jobbar åt ett fascistiskt italienskt par i Italien. De är i full färd med att framställa en kärnvapenbomb och måste stoppas till varje pris.



Filmen har redan från början en något för lättsam och nästan spoofaktig stil. Det hela baseras på gamla tv-serien med samma namn från 60-talet. Då jag inte sett serien, även om jag kände till den, är det svårt att säga om serien hade samma lite fjantiga och lättsamma stil. Det känns som det är något Guy Ritchie valt att lägga till för att få med humor i det hela. För egen del känns det dock fel, speciellt då humorn och lättsamheten inte riktigt funkar.



Under filmens första halva känns humorn väldigt torr och det är inget fel i sig. Problemet är istället att de tre huvudpersonerna Henry Cavill, Armie Hammer och Alicia Vikander känns alldeles för stela och lyckas inte vara särskilt roliga eller charmiga för att klara av det hela. Det var t.ex. en helt annan sak när Roger Moore och Tony Curtis i "Snobbar som jobbar" charmade oss och bjöd på torr, men lyckad humor då de hade det i sig.



Det bör dock sägas att det blir bättre längre fram, precis som filmen. Efter runt halva filmen blir det både seriösare och bättre. Även humorn och samspelet mellan Henry Cavill och Armie Hammer funkar bättre och ger en del småskratt. Alicia Vikander däremot känns fel mest hela tiden. Hon känns mest butter och övertygar inte under någon del av filmen. Hon funkar bättre i andra typer av filmer, men tyvärr inte här.



När filmen kommer in i sitt slutskede under den sista tredjedelen, får man en klart bättre film och James Bond-vibbarna blir tydliga. Man märker att Guy Ritchie har potentialen att göra en riktigt bra film då det på sina håll blir riktigt bra och stämningsfullt gjort. Det är därför synd att det inte kunde vara gjort så redan från början. Det blir i princip som två filmer där den första halvan är en lättsam spoof som inte verkar leda någonvart. Under den andra faller bitarna på plats och man liksom skärper till sig och allvaret, fortfarande med en del humor, funkar då så pass mycket bättre.



Allt som allt en ganska underhållande film men alltså med två stora problem. Det ena är de tre skådespelarna i huvudrollerna som inte klarar av att bära upp filmen. Flera av de övriga skådespelarna funkar desto bättre, inte minst Sylvester Groth i rollen som farbror Rudi. Det andra är att filmen är för lättsam under stora delar av filmen. Utan skådespelarna för att klara av detta blir det en miss som inte går att reparera.



Det som till stor del väger upp filmens svagheter är sättet den är ihopsatt på med ett lekfullt och oftast bra foto, och dessutom för det mesta passande musik som fångar eran bra. I eftertexterna visar det sig att man använt sig av mindre känd, men bra musik av inte minst Ennio Morricone och Stelvio Cipriani vid sidan av andra klassiska italienska låtar som passar klart bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.3

måndag 14 augusti 2017

Shot Caller



Titel: Shot Caller
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 2017
Regi: Ric Roman Waugh
I rollerna: Nikolaj Coster-Waldau, Omari Hardwick, Lake Bell, Jon Bernthal

Handling: En familjefar skickas i fängelse efter en dödlig trafikolycka. Under strafftiden tvingas han ansluta till ett fängelsegäng och blir allt djupare involverad i deras kriminella verksamhet.

Omdöme: Ibland dyker det upp filmer man inte hört något om, men som man ändå har vissa förhoppningar på. Detta var en sådan. Inte p.g.a. skådespelarna, men för att regissören Ric Roman Waugh tidigare hade lyckats mycket bra med en annan fängelsefilm i form av Felon (2008). Hans nästa film blev Snitch (2013) som inte var på samma nivå, men ändå sevärd.



Tittar man närmare på Ric Roman Waugh, ser man att han inledde sin karriär inom film som stuntman. Under 80- och 90-talet jobbade han därför bl.a. på filmer som They Live (1988), Lethal Weapon 2 (1989), Tango & Cash (1989), Total Recall (1990), The Last of the Mohicans (1992), Last Action Hero (1993) och True Romance (1993) för att nämna några. Det känns dock som han hittat en egen stil som regissör och inte hamnat i b-actionträsket som det lätt kan bli när en stuntman sadlar om till att bli regissör. Två andra som lyckats med att gå samma väg är annars Chad Stahelski och David Leitch som nyligen gjort John Wick-filmerna och Atomic Blonde (2017).



Här får man stifta bekantskap med familjefadern och börsmäklaren Jacob (Nikolaj Coster-Waldau) som har det mesta här i livet med fru och barn. Men hans liv förändras drastiskt när han hamnar i fängelse efter ett felbeslut. Filmen berättas inte i kronologisk ordning utan vi får se Jacobs liv hur det såg/ser ut både på in- och utsidan av fängelset. Detta sätt att berätta historien på funkar inte alltid, men här gör det det och gör att historien sakta växer fram. spänningen finns där mest hela tiden och att bitarna faller på plats på rätt sätt.



Nikolaj Coster-Waldau i rollen som Jacob (och Money i fängelset) påminner en del om Thomas Jane och/eller Aaron Eckhart innan fängelsevistelsen och lite som Jon Voight i Runaway Train (1985) under fängelsevistelsen då han odlar en skön valrossmustasch. Han sköter sig också klart bra filmen igenom och hanterar båda "rollerna" bra. Han känns övertygande helt enkelt. Detsamma kan man säga om de flesta. Speciellt så känns gängmedlemmarna och kåkfararna härdade och inte bara ditplacerade som det lätt kan kännas i många andra filmer.



En sak jag noterar, eller åtminstone får en känsla av är att det under en del kvällsscener runt om Los Angeles känns lite Michael Mann-aktigt vad gäller fotot. Det skapas inte riktigt lika skön stämning och man har inte de där sköna mellanspelen till passande musik som Mann brukar kunna bjuda på. Men det är helt klart lite hans stil jag tänker på i ett par tillfällen. Och ja, även lite i det realistiska och nedtonade berättandet där man inte blandar in en massa onödigt strunt. Filmen är dock på två timmar och berättar under den tiden tre perioder från Jacobs liv.



Detta är en ganska våldsam och grafisk film som på ett vad det känns oftast trovärdigt sätt visar upp hur en fängelsevistelse kan se ut och påverka en annars normal och vettig människa. Nu baseras det inte på verkliga händelser så man får fortfarande ta det hela som en film, men det är tillräckligt realistiskt gjort att man köper huvudpersonens handlingar och i de flesta fallen förstår varför. Det gör också mycket för filmens trovärdighet när man inte känner att det är ologiskt eller för överdrivet.



Om man sett och gillade Felon (2008) så är det utan tvekan så att man även bör se och gilla denna. Eller vice versa för den delen. Detta är en fängelsefilm till stora delar, men som utspelar sig minst lika mycket ute i det "fria". Den tar en liten stund på sig att komma igång, men det är endast inledningsvis och mycket beror på att man hoppar mellan lite karaktärer och i handlingen innan bitarna börjar falla på plats. Sen är det bara att luta sig tillbaka och låta sig bli indragen i denna starka och klart bra filmen.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt 8.0
IMDb: 7.5

---


Ric Roman Waugh i komediserien "Married with Children" (1990)