torsdag 31 augusti 2017

Mina favoritfilmer - 1946

Inte alls något toppår sett till kvaliteten på filmerna från året. Men, ettan är desto bättre då det är en av de allra främsta filmerna från årtiondet. Dessutom med en stark tvåa. Där bakom är det desto svårare att rangordna och de flesta filmerna skulle inte platsa ett starkare år, trots en del hyllade klassiker.

På topp tio återfinns filmer från:

9 USA
1 Storbritannien


#10 The Dark Mirror (Robert Siodmak)



En man hittas mördad och hans flickvän Ruth misstänks snart för mordet. Det visar sig dock att kvinnan har en identisk tvillingsyster, Terry, och att systrarna använt samma identitet och bytt plats emellanåt. Dr. Scott Elliott tar sig an uppgiften av polisen att i hemlighet, under förevändning att han forskar om enäggstvillingar, försöka avgöra vem av systrarna som begick mordet, och om det finns något sätt att skilja på de identiska kvinnorna.

Olivia de Havilland i dubbelrollen som tvillingsystrarna är bra och likaså är det bra gjort (inte minst med tanke på när filmen är gjord). Inte så dum även om man saknar det lilla extra.


#9 The Spiral Staircase (Robert Siodmak)



En seriemördare, som ger sig på kvinnor med något slags handikapp, härjar i New England i början av 1900-talet. Den stumma Helen oroar sig för att bli mördarens nästa offer...

En film som inte alltid klassas som noir då den utspelar sig i början av 1900-talet, men har mycket noir över sig. Bra inledning och med flera täta scener där nere i källaren med spiraltrappan.


#8 The Blue Dahlia (George Marshall)



Johnny Morrison återvänder från kriget och finner sin fru i armarna på en annan man. Hon hittas senare död och Johnny anklagas för mordet.

Alltid kul att se Alan Ladd och Veronica Lake spela mot varandra, men här är det istället några av birollerna som stjäl showen, inte minst den sköna karaktären Buzz.


#7 The Big Sleep (Howard Hawks)



En gammal general upptäcker att en av hans två döttrar är utsatt för utpressning. Han anlitar privatdetektiven Philip Marlowe och snart är denne indragen i en härva av mord, kidnappning och svekfulla kvinnor.

Denna invecklade historia (för invecklad för sitt eget bästa?) är en klassisk noir med Bogart, Bacall och av Howard Hawks. Finns mycket att gilla med den, men har aldrig tillhört mina favoriter.


#6 Notorious (Alfred Hitchcock)



Alicia är dotter till en tysk nazispion som döms till fängelse för förräderi i USA. Några dagar senare möter hon en amerikansk agent och som botgöring för sin fars gärningar ber han henne att på uppdrag av den amerikanska regeringen följa med honom till Rio de Janeiro. Väl där får hon veta att hennes uppdrag är att förföra en högt uppsatt nazist för att komma åt topphemlig information.

En oftast hyllad klassiker av Hitchcock, men som inte riktigt når de höjderna i mina ögon. Fortarande bra så klart, men tycker nog storyn är bättre än vad filmen lyckas få ut. Mer en halvljummen kärlekshistoria med lite spänning än något mer.


#5 Gilda (Charles Vidor)



Johnny börjar arbeta åt Ballin, ägare av illegala kasinon i Buenos Aires. När Ballin återvänder från en resa med sin nya fru Gilda visar det sig att Johnny känner Gilda sedan tidigare.

Vackra Rita Hayworth och duktige Glenn Ford i denna klassiska noir som borde kunnat falla mig i smaken mer. Fortfarande klart bra och sevärd.


#4 Black Angel (Roy William Neill)



När Kirk Bennett blir falskt anklagad för mordet på sångerskan Mavis Marlowe, kämpar hans fru för att få honom frikänd med hjälp av Mavis godhjärtade men alkoholiserade ex-make Martin Blair.

En något mindre känd och förbisedd noir som funkar bättre än flera av de mer kända från året. Kvartetten June Vincent, Dan Duryea, Peter Lorre och Broderick Crawford funkar klart bra och filmen blir bara bättre och bättre.


#3 A Matter of Life and Death (Michael Powell & Emeric Pressburger)



Vi befinner oss i andra världskrigets slutskede. En pilot i det brittiska luftförsvaret tvingas efter att ha fått sitt plan neutraliserat av fienden kasta sig ut utan fallskärm från hög höjd mot en säker död. Men efter en tid av förlorat medvetande vaknar han mirakulöst upp på marken helt och hållet oskadd. Ett misstag har dock begåtts och det måste till varje pris rättas till...

Klassisk Powell/Pressburger som elegant kombinerar svartvitt med färg i denna film om liv och död med en twist.


#2 The Best Years of Our Lives (William Wyler)



Tre krigsveteraner återvänder hem efter andra världskriget och måste försöka återanpassa sig till det civila livet.

Flerfaldigt Oscarsbelönad och det är inte så svårt att förstå varför. En hjärtlig historia med genomgående fint skådespeleri och bra karaktärer. En amerikansk klassiker.


#1 It's a Wonderful Life (Frank Capra)



George Bailey har alltid försökt göra det rätta men tror nu att han misslyckats och försöker därför ta sitt liv. Gud skickar då en ängel till Jorden för att övertyga Bailey om att han trots allt har mycket att leva för.

Julklassiker och klassiker alla kategorier. James Stewart i en av sina (många) paradroller och klassiska regissören Frank Capras bästa film. Mycket fin, gripande, vacker, med mycket hjärta och Stewart, så klart.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

The Postman Always Rings Twice
Somewhere in the Night
The Stranger

---

Sämsta filmen: Great Expectations

Denna klassiska Charles Dickens-historia fann jag lite för tråkig för att uppskatta mer. Svårt att säga att den är dålig, men föll mig inte direkt i smaken.


Största besvikelsen: The Killers

En hyllad noir med Burt Lancasters filmdebut som jag hade förväntningar på, men som inte riktigt infriades.

onsdag 30 augusti 2017

A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master



Titel: A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master / Terror på Elm Street 4: Freddys mardröm
Genre: Skräck
Land: USA
År: 1988
Regi: Renny Harlin
I rollerna: Robert Englund, Lisa Wilcox, Andras Jones, Rodney Eastman

Handling: Terror på Elm Street 4 tar vid strax efter där 3:an avslutades. Kristen drömmer fortfarande mardrömmar och förmågan att dra in andra i dessa drömmar har inte upphört. Då Alice blir indragen ser Freddy möjligheten att komma åt ungdomar utanför Elm Street...

Omdöme: Det intressantaste med denna fjärde installation? Att Renny Harlin regisserat och att hans nästa film blev den inte så dumma och underhållande Die Hard 2 (1990). Att komma in och göra en fjärde film i en filmserie kan inte vara det roligaste eller lättaste. Det hela känns mest urvattnat och man är nog ganska begränsad. Svårt att göra något eget, men samtidigt kan det vara bra för en mindre känd regissör som på så vis kan experimentera lite och ha kul.



Vid sidan om Robert Englund som Freddy Krueger är det inte några kända namn eller ansikten. Det behövs väl inte direkt, men det brukar vara kul att få syn på diverse kända eller åtminstone halvkända skådespelare i tidiga roller. Trots att det inte är några man känner igen så blir det inte direkt tråkigt eller jättedåligt. De flesta i de större rollerna sköter sig helt ok, men det är givetvis Robert Englund som Freddy som stjäl showen med sin torra humor.



Det kanske bästa med filmen är nog dess effekter som håller förvånansvärt bra standard filmen igenom. Visst är vissa daterade, men i vissa fall även mer lyckade än många moderna effekter. Även fotot bjuder på en del trevliga vinklar och lösningar. Sen har filmen en ganska skön 80-talskänsla som kanske inte är lika stark/bra som i vissa andra filmer från tiden, men ändå tillräckligt för att bli relativt trevligt. På många sätt är det även en typisk ungdomsfilm från 80-talet med allt vad det innebär. Allt som allt, bättre än väntat men inte direkt strålande. Funkar för stunden helt enkelt.



2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.7

tisdag 29 augusti 2017

Lean on Me



Titel: Lean on Me / Hårt mot hårt
Genre: Drama
Land: USA
År: 1989
Regi: John G. Avildsen
I rollerna: Morgan Freeman, Robert Guillaume, Beverly Todd, Lynne Thigpen

Handling: Den engagerade och hårdföre rektorn Joe Clark tillträder tjänsten på en stökig innerstadsskola fast besluten att förbättra den.

Omdöme: Denna verklighetsbaserade historia med regi av John G. Avildsen, mest känd för Rocky (1976), ser Morgan Freeman i huvudrollen som Joe Clark. Han får tidigt rykte om sig att ha något okonventionella metoder och vara svår att jobba med. Så svår att han får lämna skolan Eastside i New Jersey i slutet av 60-talet. 20 år senare har skolan gått ner sig rejält. Situationen är utom kontroll med rökning inne på skolan, knarklangning, mobbing, klotter och helt enkelt en ohållbar situation för en skola.



Borgmästaren blir varse om situationen och att skolan kan komma att tas över av staten ifall elevernas testresultat inte förbättras drastiskt under det kommande läsåret. På rekommendationen av skolans föreståndare Dr. Charles Napier (Robert Guillaume), går han motvilligt med på att ta in Joe Clark som rektor. Han är numera lågstadielärare på en fin, vit skola. Enligt Napier är Joe Clark den ende som har en chans att få ordning på skolan, samtidigt som han är den ende som kan vara tokig nog att gå med på att komma till den skräckinjagande skolan.



Det blir tidigt tydligt att Joe Clark tänker sätta ner sin fot och det ordentligt redan från början. Även lärarna får sig en avhyvling och förstår att deras jobb måste förbättras. Skärpning krävs helt enkelt på alla håll. Men att ändra på värstingarna på skolan och få dem att sluta med drogerna och våldet, det är givetvis stört omöjligt. Joe Clark rensar därför tidigt ut värstingarna och kan på så vis börja bygga upp skolan från grunden. Med hjälp av sin megafon håller han ett öga på allt runt skolan som skolans nye rektor. Han blir mer än bara en rektor. För även om han kan vara väldigt hård och principfast, kan han även vara en fadersfigur för många av ungdomarna på skolan.



Det är kul att se Morgan Freeman dominera som han gör här. Nu är det en bra roll att spela också, men han tar tidigt kommandot om rollen och släpper sen aldrig taget. På så vis blir det en övertygande prestation i en film som inleder starkt men sakta tappar greppet om tittaren. Det känns som det hade kunnat göras starkare och mer gripande. Nu mynnar det ut i en slags hjältehistoria som snarare känns något tillrättalagd än trovärdig. När man läser en del om historien och Joe Clark så märker man att man lagt till en del viktiga detaljer som inte stämmer med verkligheten. Helt ok som helhet, men Morgan Freeman är den som till stora delar gör det här värt att se.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

måndag 28 augusti 2017

The Hitman's Bodyguard



Titel: The Hitman's Bodyguard
Genre: Action/Komedi
Land: USA/Kina/Bulgarien/Holland
År: 2017
Regi: Patrick Hughes
I rollerna: Ryan Reynolds, Samuel L. Jackson, Gary Oldman, Elodie Yung, Salma Hayek

Handling: Världens bästa livvakt får en ny klient, en ökänd torped. De har varit på motsatta sidor i åratal och hatar varandra. Nu måste de samarbeta och har 24 timmar på sig att ta sig till Haag för att vittna mot en blodtörstig diktator.

Omdöme: En actionkomedi är alltid ett lite osäkert kort. Man vet inte riktigt hur lyckad humorn ska vara, om kemin ska funka och om actionscenerna ska hålla tillräckligt hög klass. För i en actionkomedi blir actionscenerna lätt sekundära alternativt lite svagare än i en renodlad actionfilm eller mer seriös film.



Upplägget kommer inte med något direkt nytt där två män på varsin sida måste samarbeta för att lyckas. Det blir därför en ganska typisk buddyfilm där Ryan Reynolds och Samuel L. Jackson paras ihop som livvakten Michael Bryce respektive torpeden Darius Kincaid. Deras äventyr ihop tar dem från England till Nederländerna då Kincaid ska vittna mot den f.d. vitryske presidenten/diktatorn Vladislav Dukhovich (Gary Oldman) som ställts inför rätta i Haag för sina fruktansvärda brott. Efter sig har de både Interpol och Dukhovichs utsända män.



Vad gäller humorn funkar den tillräckligt bra för att man ska få sig ett par skratt och behålla intresset hela vägen. Däremot funkar inte alls Salma Hayek i rollen som Kincaids fru. Det ska väl vara roligt med hennes scener där hon svär och är allmänt otrevlig mot allt och alla, men hon är så pass osympatisk och dålig skådespelerska att det snarare blir ett störningsmoment än något annat. Actionscenerna är för det mesta tillfredsställande, även om det är lite synd med användningen av en del cgi-effekter vid explosioner och bränder. Dock bjuds man på en ganska bra jakt runt Amsterdam som innefattar både bil, mc och motorbåt.



En sak som inte riktigt funkar är filmens musik som är alldeles för lättviktig och gör att man inte direkt kommer in i det hela, och det är lite synd. En del låtar i soundtracket funkar dock bättre, inte minst balladerna "Hello" av Lionel Ritchie och "I Want to Know What Love Is" av Foreigner.



Till slut blir filmen relativt lättglömd, men som funkar och ger lite underhållning för stunden. Ryan Reynolds och Samuel L. Jackson funkar bra ihop, men Gary Oldman borde fått mer utrymme. Här hade man velat se en minnesvärd skurk som man vet att han är fullt kapabel till att leverera.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.2

söndag 27 augusti 2017

Ransom (1996)



Titel: Ransom
Genre: Action/Kriminalare/Drama/Thriller
Land: USA
År: 1996
Regi: Ron Howard
I rollerna: Mel Gibson, Rene Russo, Gary Sinise, Liev Schreiber

Handling: En förälders värsta mardröm besannas när affärsmannen Tom Mullen får se en video på sin kidnappade son, bunden och försedd med munkavle. För att få honom tillbaka går Tom och hans fru Kate med på att betala två miljoner i lösensumma till kidnapparna. Plötsligt går någonting snett och kidnapparnas tålamod tar slut...

Omdöme: När man tar sig an denna nyversion 40 år efter originalet Ransom! (1956) är det givet att man förväntar sig något i samma stil. Nu hade denna film setts en gång för länge sen, så helt överraskad av att den skiljer sig en del från originalet var man inte. Men det är ändå två vitt skilda filmer där i princip endast grundpremissen är densamma med kidnappningen av ett barn från en välbärgad familj. Plus en sekvens i en tv-studio längre in i filmen som i stort sett är exakt som i originalet.



Ron Howard står för regin året efter hans Oscarsnominerade Apollo 13 (1995). I huvudrollen ses Mel Gibson, året efter sin Oscarsvinnande Braveheart (1995). Gibson spelar Tom Mullen, en framgångsrik grundare av ett flygbolag. Han bor i en flott takvåning i New York med sin fru Kate (Rene Russo) och deras 9-årige son Sean (Brawley Nolte, son till Nick Nolte för övrigt). När Sean kidnappas mitt på dagen, misstänker pappa Tom att det kan vara en gammal rival som vill ge igen för något Tom utsatt honom för.



Historien skiljer sig snart en hel del från originalet då man här inte bara vistas desto mer utanför hemmet än i originalet, utan även får se och följa kidnapparna. Vad gäller kidnapparna så är det lite blandad kompott över dem. Ledaren för det hela är Jimmy (Gary Sinise), en oftast välplanerad och iskall kidnappare som verkar ligga steget före hela tiden. Men hans "gäng" är inte lika slipade med bl.a. brödraparet Clark (Liev Schreiber) och Cubby Barnes (Donnie Wahlberg). Frågan är om det inte hade varit bättre med endast Jimmy ensam. Å andra sidan funkar det så som det är nu också, och man kan få en bra vändning på det hela p.g.a. att de är fler.



Det är lite kul att det blir lite av en hjärnornas kamp mellan Tom och Jimmy, där FBI med den ansvarige agenten Lonnie Hawkins (Delroy Lindo) mest blir en mellanhand och känns ganska tafatta. Häri ligger en del av filmens problem. FBI är inte alltid direkt slipade och gör en del misstag som känns något amatörmässiga. Det gör på sätt och vis att Tom får ta saken i egna händer och liksom styra showen för att visa kidnapparna att det är han som bestämmer.



De två timmarna filmen håller på blir aldrig direkt tråkiga och har en del vändningar på vägen. Man känner också att filmen kunde blivit något mer minnesvärd om man bara hade valt att avsluta det hela på ett lite mer passande sätt. Nu får man en typisk Hollywood-upplösning på det hela som man utan tvekan hade kunnat undvika. För vändningen under senare delen av filmen är faktiskt ganska bra och hade man bara avslutat där och inte fortsatt hade betyget blivit högre. Nu förstör inte slutet filmen då det funkar, men det fanns potential till något klart mycket bättre.

Tar lite tankar om slutet i en spoiler här nedan. Markera texten innanför "Spoiler" för att läsa mer. Notera att jag där avslöjar viktiga detaljer.

Spoiler
När Jimmy inte ser någon annan utväg än att göra sig av med sina kumpaner och få belöningen själv, så borde filmen bjudit på detta. Att Jimmy får sin belöning och går vinnande ur det hela. Det hade utan tvekan varit rätt sätt att avsluta det hela på och ge filmen ett minnesvärt slut som hade höjt helheten.
Spoiler

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

lördag 26 augusti 2017

Ransom! (1956)



Titel: Ransom! / Signal från okänd
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1956
Regi: Alex Segal
I rollerna: Glenn Ford, Donna Reed, Leslie Nielsen, Robert Keith

Handling: Sonen i en välbärgad familj blir kidnappad och pappan vägrar tillmötesgå kidnapparnas krav.

Omdöme: D.G. Stannard (Glenn Ford) och hans fru Edith (Donna Reed) lever ett bra liv i sitt stora hus med betjänter. D.G. äger ett framgångsrikt företag för dammsugare och det enda han egentligen ångrar är att han inte har mer tid att spendera med 8-årige sonen Andy. Så han beslutar sig för att komma hem tidigare från jobbet denna dag och att de tillsammans ska bygga färdigt Andys träkoja ute i trädgården. Men när D.G. kommer hem och ser skolbussen köra iväg, har Andy inte kommit hem...



Det visar sig snart att lille Andy blivit kidnappad. D.G. Stannard är ett välkänt namn i staden så när han ber polisen om hjälp tar polischefen Backett (Robert Keith) hand om fallet. De sätter upp avlyssning på telefonerna i huset och är redo för kidnapparens krav. In i leken dyker även en man vid namn Charlie Telfer (Leslie Nielsen) upp som visar sig vara en tidningsreporter och vän till Backett. Han får tillåtelse att stanna inne i huset och få exklusivitet till storyn.



Detta original till remaken från 1996 är till viss del daterad, inte minst vad gäller avlyssningstekniken och frånvaron av DNA-teknik. Det gör bl.a. att kidnapparen har enklare att kunna hålla sig undan. På många sätt är detta även en föregångare till Kurosawa-klassikern High and Low (1963), även om den både är bättre och har en twist på det hela.



Istället för att vara en tät och nervig thriller som man hade önskat sig och som den har all potential att vara, väljer man att göra det hela mer till ett drama. Ett familjedrama om en fars inre kamp om vad som är rätt och fel. Ja, med hjälp av sin fru, polischefen och tidningsreportern. Det roliga är att filmen har gott om humor trots det allvarliga temat. En bidragande orsak är Leslie Nielsen som här syns i sin långfilmsdebut. Det är en seriös roll, men hans karaktär har en tendens att vara lite för rakt på sak och göra folk runt honom upprörda.



Inte alls dumt, även om det känns som den antingen hade kunnat vara mer spännande eller gått på för fullt med vart den var på väg. För det blir en ganska stark historia som inte riktigt vågar fullfölja, och det tycker jag är synd. Då förlorar den helt enkelt lite av sin slagkraft. Trots det tar man ändå med sig en del från filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

fredag 25 augusti 2017

Star 80



Titel: Star 80
Genre: Drama
Land: USA
År: 1983
Regi: Bob Fosse
I rollerna: Mariel Hemingway, Eric Roberts, Cliff Robertson, Roger Rees

Handling: Verklighetsbaserad berättelse om Dorothy Stratten som 1980 blev 'Playmate of the Year'. Hon upptäcktes av den halvkriminelle Paul Snider. Han lyckades få in henne i Playboy, blev hennes manager och de gifte sig. Dorothy fick filmroller och arbetade ofta borta. Men när hon blev en större stjärna blev Snider allt elakare och mer svartsjuk.

Omdöme: Vancouver, Kanada i slutet av 70-talet. Dorothy Stratten (Mariel Hemingway) är en ung, snäll, oförstörd och naiv tjej som jobbar på snabbmatskedjan Dairy Queen. Där träffar hon på Paul Snider (Eric Roberts) som inte direkt är någon svärmordsdröm. Men Paul har en förmåga att charma, inte minst en ung och oerfaren tjej som Dorothy, med sitt sätt att prata och vara.



Hon ser sig själv inte som direkt vacker eller värd mycket för världen, något Paul snabbt slår ner. Han ser något i henne och gör det till sin uppgift att försöka få henne att bli upptäckt för fotouppdrag eller kanske tv eller film. Han får henne att gå med på att ta lite utmanande bilder och får till slut Playboy med Hugh Hefner (Cliff Robertson) intresserade.



Det blir startskottet på både dröm och mardröm för Dorothy som inte får många lugna stunder från Paul, som per automatik antar manager-rollen. Paul är driftig och får saker att hända, det kan man inte ta ifrån honom. Och han bryr sig om Dorothy, men han har svårt att hantera situationen. Han är beroende av henne på mer än ett sätt och det tär på honom och deras relation. Inte blir det bättre av att han lätt faller för småkriminella och suspekta affärer och idéer, och andra kvinnor.



Mariel Hemingway som Dorothy Stratten är inte alls dum och spelar rollen så att man känner av hennes godhet och naivitet. Hon har helt enkelt egenskaperna som rollen kräver. Cliff Robertson är ganska lik Hugh Hefner så där har man också lyckats bra med valet. Sen får han inte så mycket att jobba med som de två huvudpersonerna, men bra är han i princip alltid.



Det här är dock Eric Roberts film, ingen tvekan om det. Han lyckas kombinera sliskighet och äcklighet med charm och att man får sympatier för honom. Det är inte en person man skulle vilja ha runt sig då man känner att det kan slå slint när som helst. Samtidigt kan man på många sätt ha förståelse för hans tankesätt, även om det givetvis går för långt då något är fel på honom. Eric Roberts gör förmodligen sin allra främsta rollprestation i karriären, eller åtminstone en av dem för detta är en skådespelare som kunde vara riktigt bra när han fick bra roller att jobba med.



Regissören Bob Fosse, som tidigare bl.a. hade gjort Lenny (1974) och All That Jazz (1979), lär själv ha tyckt att Paul Snider var en så pass intressant och komplex karaktär att han valde att fokusera mer på honom än Dorothy. Och det kan man fullt förstå. Det är en film som har mer än så. Det är en gripande historia och även om man vet ungefär hur det ska sluta så lyckas den engagera. Känns dock som den kunde varit ännu lite vassare om den jobbat på vissa detaljer, som t.ex. filmens utseende och musik. På gränsen till något mer, men Eric Roberts prestation tar man definitivt med sig.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7