tisdag 15 augusti 2017

The Man from U.N.C.L.E.



Titel: The Man from U.N.C.L.E.
Genre: Action/Komedi/Äventyr/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2015
Regi: Guy Ritchie
I rollerna: Henry Cavill, Armie Hammer, Alicia Vikander, Hugh Grant

Handling: Under tidigt 1960-tal deltar CIA-agent Napoleon Solo och KGB-agent Ilya Kuryakin i ett gemensamt uppdrag emot en mystisk kriminell organisation som jobbar för ökad spridning av kärnvapen.

Omdöme: Med Guy Ritchie vet man inte riktigt vad man får. Eller rättare sagt, man vet ungefär vad man får, men standarden varierar en del och ofta känns det som hans jakt efter coolhet kan ta över och förstöra en film snarare än hjälpa den att bli bättre. Efter sina två första filmer Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998) och Snatch (2000), blev det två mellanfilmer med actionfilmerna Revolver (2005) och RocknRolla (2008) innan det var dags för Sherlock Holmes (2009).



Denna film kan man säga blir som en blandning mellan "Mission: Impossible", "The Persuaders!" (eller "Snobbar som jobbar" som serien även var känd som) och James Bond. Inledningsvis är det mer av "Mission: Impossible"-varan då CIA-agenten Napoleon Solo (Henry Cavill) och KGB-agenten Ilya Kuryakin (Armie Hammer) drabbar samman i Östberlin mitt under kalla kriget, 1963. Östtyskan Gaby (Alicia Vikander) hamnar mellan dem då hon är nyckeln till att komma åt hennes farbror som är en gammal nazist som jobbar åt ett fascistiskt italienskt par i Italien. De är i full färd med att framställa en kärnvapenbomb och måste stoppas till varje pris.



Filmen har redan från början en något för lättsam och nästan spoofaktig stil. Det hela baseras på gamla tv-serien med samma namn från 60-talet. Då jag inte sett serien, även om jag kände till den, är det svårt att säga om serien hade samma lite fjantiga och lättsamma stil. Det känns som det är något Guy Ritchie valt att lägga till för att få med humor i det hela. För egen del känns det dock fel, speciellt då humorn och lättsamheten inte riktigt funkar.



Under filmens första halva känns humorn väldigt torr och det är inget fel i sig. Problemet är istället att de tre huvudpersonerna Henry Cavill, Armie Hammer och Alicia Vikander känns alldeles för stela och lyckas inte vara särskilt roliga eller charmiga för att klara av det hela. Det var t.ex. en helt annan sak när Roger Moore och Tony Curtis i "Snobbar som jobbar" charmade oss och bjöd på torr, men lyckad humor då de hade det i sig.



Det bör dock sägas att det blir bättre längre fram, precis som filmen. Efter runt halva filmen blir det både seriösare och bättre. Även humorn och samspelet mellan Henry Cavill och Armie Hammer funkar bättre och ger en del småskratt. Alicia Vikander däremot känns fel mest hela tiden. Hon känns mest butter och övertygar inte under någon del av filmen. Hon funkar bättre i andra typer av filmer, men tyvärr inte här.



När filmen kommer in i sitt slutskede under den sista tredjedelen, får man en klart bättre film och James Bond-vibbarna blir tydliga. Man märker att Guy Ritchie har potentialen att göra en riktigt bra film då det på sina håll blir riktigt bra och stämningsfullt gjort. Det är därför synd att det inte kunde vara gjort så redan från början. Det blir i princip som två filmer där den första halvan är en lättsam spoof som inte verkar leda någonvart. Under den andra faller bitarna på plats och man liksom skärper till sig och allvaret, fortfarande med en del humor, funkar då så pass mycket bättre.



Allt som allt en ganska underhållande film men alltså med två stora problem. Det ena är de tre skådespelarna i huvudrollerna som inte klarar av att bära upp filmen. Flera av de övriga skådespelarna funkar desto bättre, inte minst Sylvester Groth i rollen som farbror Rudi. Det andra är att filmen är för lättsam under stora delar av filmen. Utan skådespelarna för att klara av detta blir det en miss som inte går att reparera.



Det som till stor del väger upp filmens svagheter är sättet den är ihopsatt på med ett lekfullt och oftast bra foto, och dessutom för det mesta passande musik som fångar eran bra. I eftertexterna visar det sig att man använt sig av mindre känd, men bra musik av inte minst Ennio Morricone och Stelvio Cipriani vid sidan av andra klassiska italienska låtar som passar klart bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.3

2 kommentarer:

  1. Oj, det var ändå ett snällt betyg. Jag hade i sig inga problem med lättsamheten utan mer med kontrasten mellan den och de mer seriösa dragen som du nämner. Betygsskillnaden mellan oss kanske kommer av att jag inte blev lika förtjust i det seriösa och allvarliga?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah ok, ja men det kan jag också förstå. Kontrasten är något oväntad efter den lättsammare första halvan. Problemet för egen del är alltså att lättsamheten inte gick hem särskilt ofta. De tre huvudpersonerna är så pass stela att det varken känns naturligt eller blir direkt roligt.

      Radera