lördag 30 september 2017

Secuestrados / Kidnapped



Titel: Secuestrados / Kidnapped
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: Spanien/Frankrike
År: 2010
Regi: Miguel Ángel Vivas
I rollerna: Fernando Cayo, Ana Wagener, Manuela Vellés, Dritan Biba

Handling: Jaime och Marta är ett medelålders par med en tonårsdotter vid namn Isa. Familjen är på väg att flytta in i en stor, nybyggd villa. Marta vill samla sin familj för att fira med middag. Isa har egna planer. Hon vill gå ut med sin pojkvän. Jaime är fast mellan de två. Allas kväll förstörs dock när ett gäng maskerade män bryter sig in i deras hem.

Omdöme: På 70-talet var det hyfsat vanligt att filmer kunde vara hårda och brutala, inte lägga fingrarna emellan. Riktigt så känns det inte att det är med nyare filmer, även om de dyker upp lite då och då. Modern spansk och fransk film har en tendens att kunna bjuda på lite av denna vara. Intressant nog är detta en samproduktion mellan just dessa två länder, även om det i grund och botten är en spansk film.



Filmen, som endast är på runt 80 minuter, består av flera långa tagningar som gör att närvarokänslan blir desto större. Kameran följer många gånger med runt i huset, alternativt i och utanför bilen. Vi har i princip sex karaktärer - tre goda (familjen) och tre onda (kidnapparna). Skådeplatsen är till stor del en nybyggd och flott enplansvilla.



Jaime (Fernando Cayo) och Marta (Ana Wagener) tillsammans med tonårsdottern Isa (Manuela Vellés) förbereder en första middag i villan när de plötsligt får oväntat besök av de tre maskerade kidnapparna. De tre familjemedlemmarna spelas alla bra och övertygande bör påpekas.



Någon jämförde filmen med klassikern The Desperate Hours (1955) där en familj hålls som gisslan av ett gäng förrymda brottslingar och Funny Games (1997) där en familj terroriseras av några galningar. Nu tänker man inte direkt på dessa när man ser det här då den har sin egen stil, men visst kan man säga att det är lite som de två - bara att det här är intensivare och brutalare. Det är inte för alla, den saken är säker.



Man kan inte säga att det skulle vara en munter film, men en högst trovärdig sådan. Det är så här det kan och skulle kunna gå till i en sån här mardrömssituation. Det mest skrämmande är att det finns sådana här personer som är villiga att gå hur långt som helst och där människoliv inte är värda ett dugg. Filmens första scen kan också tolkas som att de gjort detta tidigare och därför är både vana och härdade från liknande situationer.



Inte för de som gillar filmer där allt ordnar sig. Här blir det att hålla andan och sitta som på nålar under stora delar av speltiden. Men det är också det som är prov på en film som lyckas där andra tar de enkla utvägarna. Svag fyra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.4

fredag 29 september 2017

Veloce come il vento / Italian Race



Titel: Veloce come il vento / Italian Race
Genre: Drama/Sport
Land: Italien
År: 2016
Regi: Matteo Rovere
I rollerna: Matilda De Angelis, Stefano Accorsi, Giuseppe Gaiani, Paolo Graziosi

Handling: Giulia är en ung och mycket lovande GT racingförare. Plötsligt förändras hennes liv drastiskt och hon måste ta hjälp av sin äldre bror - en f.d. rallyvärldsmästare, men som numera håller på med droger.

Omdöme: Under inledningssekvensen känns det som det kommer bli en ren racingfilm i stil med Le Mans (1971). Det är högoktanigt och fartfyllt när 17-åriga Giulia (Matilda De Angelis) sitter bakom ratten och tävlar i den prestigefyllda mästerskapsserien i sin Porsche 997. Det visar sig dock bli till hälften racingfilm och till hälften familjedrama.



In i bilden kliver nämligen Giulias äldre bror Loris (Stefano Accorsi). Han har hållit sig borta och inte varit välkommen då drogerna tagit över hans liv. Men omständigheterna gör att Giulia tillsammans med den yngre brodern Nico nu blir beroende av Loris. Hans erfarenheter som f.d. framgångsrik rallyförare kan komma till nytta. Dessutom kanske det kan bli en möjlighet för familjen att komma nära varandra en gång för alla.



Det är lite intressant att historien till en början och en bra bit in i filmen verkar komma att handla om Giulia och hennes framfart i kampen om mästerskapet. Till stor det blir det också så när hon tränar och försöker behålla fokus med allt som händer runt omkring. Men Loris vill liksom också vara med på ett hörn och till en början ser man honom ungefär som Giulia gör - en pundare man inte kan lita på. Men Loris visar sig vara lite av en glädjespridare och har ett gott hjärta, även om han alltså tyvärr håller på med droger, något som kan få ödesdigra konsekvenser.



Historien visar sig vara inspirerad av verkliga händelser kring en f.d. rallyvärldsmästare. Att den är inspirerad på berättelser och händelser betyder givetvis inte att det hela är baserat på en sann historia. Det är helt enkelt en spelfilm som låtit sig inspireras och gjort något eget av det hela. Och det kan man inte klaga på.



Det är skönt att kunna konstatera att filmen lyckas med båda delarna. Det blir nämligen både en välgjord racingfilm och ett starkt familjedrama. Glädjande nog blir det hela inte så upprepande med tävlingarna och man får inte en upplösning som man väntar sig i en sån här typ av film. Istället bjuds man på något nytt när det är dags att avsluta det hela och det funkar bra så. Det är helt klart så att det är en film som engagerar och både är lite spännande, gripande och komisk. Kanske saknas fler minnesvärda scener/ögonblick för att höja filmen ytterligare. Stark trea till svag fyra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

torsdag 28 september 2017

Mina favoritfilmer - 1944

Ett år fyllt av noir och sådant som nästan kan kallas noir. Dock inte det starkaste året sett till bredden. Något svagt på platserna längre ner på listan som inte hade platsat ett starkare år. Däremot är den övre halvan desto starkare med fyra riktigt bra filmer i topp. Dessa fyra är alla måsten från 40-talet, även om det är desto svårare att rangordna dem. Det gör att det inte finns en given etta detta år.

På topp tio återfinns filmer från:

9 USA
1 Sverige


#10 Ministry of Fear (Fritz Lang)



Stephen Neale blir utsläppt från ett mentalsjukhus under andra världskriget och är på väg till London när han dras in i ett komplicerat spionmysterium.

En något annorlunda film-noir (och film för den delen) där man inte vet om det hela bara är inbillning eller på allvar. Höjer sig mot slutet, men borde varit bättre tidigare för något mer.


#9 To Have and Have Not (Howard Hawks)



Båtägaren och en mystisk kvinna dras motvilligt in i smugglingen av motståndsmän till den franska kolonin Martinique.

Stora delar av filmen utspelar sig på samma ställe och man hade kanske förväntat sig lite mer av Howard Hawks. Inte den bästa filmen med Bogart och Bacall, men inte heller så pjåkig.


#8 Phantom Lady (Robert Siodmak)



Scott Henderson är olyckligt gift och spenderar kvällen med en hattklädd kvinna som han träffar på en bar. När han kommer hem hittar han sin fru strypt och blir genast huvudmisstänkt för mordet. Att hitta ett alibi tycks vara omöjligt, då ingen har sett honom med kvinnan i hatt. I fängelset ger Scott upp hoppet, men han trogna sekreterare "Kansas" letar ledtrådar och vittnen på egen hand.

Känns inte som den mest genomtänkta noir-filmen där ute, men puttrar på, har några bra karaktärer att följa och blir tätare mot slutet.


#7 Murder, My Sweet (Edward Dmytryk)



Privatdetektiven Philip Marlowe anställs av den nyss frigivne och psykotiske Moose Malloy för att finna hans före detta flickvän. Samtidigt vill en annan klient ha hans hjälp vid överlämningen av en summa pengar mot stulna smycken. Allt leder dock bara till bekymmer för Marlowe.

En noir med en del bra repliker, en ganska invecklad story och med en del humor. En film man gott kan se om, vilket kan behövas.


#6 The Woman in the Window (Fritz Lang)



Professor Richard Wanley beundrar en okänd kvinnas porträtt i ett skyltfönster. En dag träffar han kvinnan från tavlan, och hon bjuder hem honom. När de sitter och samtalar rusar en man in i lägenheten och blir upprörd av att se dem tillsammans. I tumultet som uppstår blir den andre mannen dödligt sårad. Wanley dras sedan in i en mardrömslik härva av mord och utpressning.

Trion Edward G. Robinson, Joan Bennett och Dan Duryea tillsammans med regissören Fritz Lang gjorde året efter en till noir ihop, Scarlet Street (1945) och de har även likheter i storyn. Denna har dock en twist på det hela. Filmen funkar även utan twisten, men kanske inte den allra bästa noiren.


#5 Hets (Alf Sjöberg)



Den fruktade latin-lektorn Caligula utövar ett skräckvälde över sina elever. I centrum står gymnasieeleven Jan-Erik som har extra svårt att stå ut med Caligulas välde.

En film med bra atmosfär/stämning som blir lite kuslig emellanåt med ljussättningen och skuggorna, men även med några bra prestationer och karaktärer.


#4 Arsenic and Old Lace (Frank Capra)



Två tillsynes oskyldiga gamla damer har en annorlunda hobby. De förgiftar ensamma män som de sedan begraver i sin källare. Deras brorson får av en tillfällighet reda på deras högst omoraliska förehavanden - men vem kan ange två rara gamla damer?

Klassisk komedi som bjuder på gott om skratt samtidigt som vi har två gamla tanter som förgiftar män.


#3 Gaslight (George Cukor)



Paula som bor hos sin moster, den berömda sångerskan Alice Alquist, hittar mostern mördad i hemmet. Polisen kan inte finna mördaren och Paula som nu är ensam skickas iväg till en internatskola. Tio år senare återvänder Paula till London med sin nye man Gregory och de flyttar in i hennes mosters gamla hus. Snart blir Paula mer och mer isolerad i hemmet. Gasljusen flimrar och avtar, fotsteg hörs från vinden och Paula börjar frukta att hon håller på att bli galen.

Mycket stämningsfull film som bjuder på riktigt god atmosfär inne i och runt huset där det mesta av det bästa utspelar sig. Ingrid Bergman och inte minst Charles Boyer är klart bra här. En klassiker som inte bör missas.


#2 Laura (Otto Preminger)



Polisdetektiven Mark McPherson undersöker mordet på Laura. McPherson bygger upp en mental bild av den döda kvinnan från de vittnesmål han får, han blir också hjälpt av en målning av Laura. Men vem skulle vilja mörda en kvinna som verkar ha fått alla män att bli förälskade i henne? McPherson börjar själv bli förälskad i Laura och en natt händer något bisarrt som får honom att se på fallet med nya ögon.

Det är något med Laura som gör att man nästan blir lika hypnotiserad av filmen och karaktären som huvudpersonen blir av kvinnan i fallet han utreder. Bra story, snygg och med en del humor. En klassisk noir som tillhör bland de bästa, utan att det är så mycket pang pang.


#1 Double Indemnity (Billy Wilder)



Walter Neff säljer försäkringar och blir bekant med Phyllis Dietrichson när han kommer till hennes hus för att förnya hennes makes bilförsäkring. De blir förälskade och inleder ett förhållande. Tillsammans planerar de att mörda Mr. Dietrichson för att få ut hans olycksfallsförsäkring.

Stor klassiker inom film-noir och har en sådan självklarhet i berättandet, vilket inte är så konstigt då mästaren Billy Wilder ligger bakom. Fred MacMurray, Barbara Stanwyck och inte minst Edward G. Robinson är alla minnesvärda och gör detta till en skön filmupplevelse.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

-

---

Sämsta filmen: Henry V

Denna film av och med Laurence Olivier känns och är alldeles för teatralisk med kulisser och liknande.


Största besvikelsen: Hail the Conquering Hero

Preston Sturges gjorde några klart roliga och bra komedier, men denna såg jag inte storheten i.

onsdag 27 september 2017

Ghosts... of the Civil Dead



Titel: Ghosts... of the Civil Dead
Genre: Kriminaldrama
Land: Australien
År: 1988
Regi: John Hillcoat
I rollerna: David Field, Mike Bishop, Chris DeRoze, Nick Cave

Handling: Våldsamma fångar ryker ihop i vilda slagsmål i ett framtida högriskfängelse utan regler.

Omdöme: När det kommer regissören John Hillcoat har det inte direkt varit en favorit, även om hans filmer har en del av värde. The Proposition (2005), The Road (2009) och Lawless (2012) är alla respektabla filmer utan att vara strålande. Frågan var vad hans långfilmsdebut skulle bjuda på. Den gjordes långt innan han slog igenom på allvar och efter att ha jobbat som musikvideoregissör åt bl.a. Depeche Mode.



Precis som med The Proposition samarbetade han här med en ung Nick Cave som både varit med och skrivit manuset och dyker upp som den galne fången Maynard under andra halvan av filmen. Historien utspelar sig i ett framtida högriskfängelse där det skett ett våldsamt upplopp. Filmen tar upp rapporten om vad som föranledde det hela och ger oss en inblick i detta fängelse som bjuder på gott om våld, droger, galenskap och med vakter som har ett bedrövligt jobb att sköta.



Om man börjar med det positiva så är det ganska genomtänkt vad gäller fotot och det lite futuristiska, utan att visa så mycket av det tekniska. Huvudavdelningen på fängelset och cellerna blir den centrala skådeplatsen där fångarna får röra sig relativt fritt och har tillgång till det mesta. De lyssnar på musik och har TV:n på i bakgrunden i sina celler. De läser, målar, skriver och så vidare. Allt detta visas upp på ett detaljerat sätt och man får lära känna flera olika karaktärer. Det är även våldsamt och drogerna flödar, något som känns väldigt autentiskt. Överhuvudtaget lyckas filmen väl med att kännas realistisk.



Det negativa är att den tyvärr inte känns sammanhängande. Scener slängs in till höger och vänster utan att det blir ett ordentligt flyt på det hela. Det blir efter ett tag frustrerande att se på då det trots allt är välgjort. Hade det funnits en story och någon karaktär att följa som man kunde sympatisera med så hade det höjt filmen avsevärt. Nu hoppar man mellan fångarna och en del vakter, men de förblir alla främmande och man bryr sig inte om någon.



Det största problemet är dock som tidigare nämnts att det blir rörigt med scenerna utan något flyt i handlingen. Förmodligen har man haft för många "kockar" då det är hela fem personer som varit med och skrivit det hela, inklusive John Hillcoat och Nick Cave. En udda film är det.

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.1

tisdag 26 september 2017

Memoirs of an Invisible Man



Titel: Memoirs of an Invisible Man / Den osynlige mannen
Genre: Komedi/Sci-Fi/Romantik/Thriller
Land: USA/Frankrike
År: 1992
Regi: John Carpenter
I rollerna: Chevy Chase, Daryl Hannah, Sam Neill, Stephen Tobolowsky

Handling: En yuppie i San Francisco blir efter en olycka osynlig. Visserligen kan det ha sina poänger och CIA ser sin chans att få en toppagent, men särskilt kul är det inte när man just träffat kvinnan i sitt liv.

Omdöme: Det är ingen vanlig syn att se John Carpenter göra en komedi eller att för den delen se Chevy Chase i en Carpenter-film. Från början var det Ivan Reitman som var tänkt att regissera. Men när han inte kom överens med Chevy Chase (som producerade filmen) om vilken ton filmen skulle ha, ersattes han han med Carpenter. Reitman ville nämligen göra en ren komedi medan Chase såg potentialen att göra något med mer tyngd om ensamheten av att vara osynlig.



Chevy Chase spelar yuppien Nick Halloway som är en ungkarl i San Francisco som gör så lite som möjligt på jobbet och helst hänger på en herrklubb med en drink som sällskap. En dag introducerar en gammal vän honom för den vackra blondinen Alice Monroe (Daryl Hannah). Nick blir genast förtjust i henne och något är på gång mellan dem. Men Nick, som får i sig lite för mycket alkohol, råkar nästa dag ut för en olycka när han besöker ett seminarium. Ett laboratorium börjar nämligen brinna i byggnaden och Nick utsätts för kemikalier som gör honom osynlig.



Den osynlige mannen blir nu hett eftertraktad av CIA där agenten David Jenkins (Sam Neill) är efter honom som en blodhund. Han ser nämligen potentialen i att ha en osynlig agent jobbandes för dem, eller som kan säljas till utländska aktörer till högstbjudande. Nick vill bara bli sitt gamla jag igen, vilket verkar bli svårare sagt än gjort. Att hålla sig undan myndigheterna kan dock vara desto enklare då han trots allt är osynlig...



Man måste säga att filmen lyckas överraskande bra med både effekterna (bra för sin tid) och historien som aldrig blir för mycket. Det är också tillräckligt med variation för att man ska behålla intresset. För även om det i grund och botten handlar om en osynlig man så bjuds man på lite allt möjligt. Det är mycket komedi över det hela, men aldrig så det blir för överdrivet. Det är sci-fi på ett klassiskt sätt och här har man nog mycket att tacka "originalet" The Invisible Man (1933) som också lyckades väldigt bra med små medel. Sen har man charmig romantik mellan Chase och Hannah, plus en del spänning med en passande Sam Neill i rollen som agenten som inte skyr några medel i sin jakt på den osynlige mannen.



Att det skulle vara en typisk Carpenter-film kan man inte påstå, även om han gjorde sci-fi-komedi-thrillern They Live (1988) några år tidigare. Den håller sig liksom innanför ramarna för det mesta, men ändå tror jag att det i andra händer hade kunnat bli misslyckat. Dessutom tycker jag humorn lyckas bra där Chevy Chase inte må vara lika bra som under 80-talet, men fortfarande kul att se honom här i en roll som han känns bekväm i. Lite kul att han får agera berättarröst som får mig att tänka lite på Fletch (1985) men även The Naked Gun (1988). En mysig och charmig film helt enkelt där trean i betyg snarare nosar på en stark trea än något annat. Synd bara att Carpenter inte stod för musiken själv.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 5.9

måndag 25 september 2017

Killing Gunther



Titel: Killing Gunther
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 2017
Regi: Taran Killam
I rollerna: Taran Killam, Arnold Schwarzenegger, Hannah Simone, Bobby Moynihan

Handling: En grupp excentriska yrkesmördare har tröttnat på Gunther, världens bästa yrkesmördare, och bestämmer sig för att döda honom. Men det verkar vara lättare sagt än gjort...

Omdöme: Med regi, manus och huvudroll av "Saturday Night Live"-medlemmen Taran Killam får man gott om humor i denna actionkomedi. Förväntar man sig en renodlad actionrökare med Arnold Schwarzenegger kan man nog bli lite besviken. Han är nämligen inte med särskilt mycket, trots att det är hans karaktär Gunther som är måltavlan för en grupp yrkesmördare som bestämt sig att döda honom eftersom han är den bäste av dem alla.



Blake (Taran Killam) bestämmer sig för att dokumentera dödandet av Gunther (Arnold Schwarzenegger) för att det hela ska bli officiellt. Han anlitar några dokumentärfilmare som ska följa honom och gänget han sätter ihop. Tillsammans är de en sju-åtta stycken. De har ingen aning om hur Gunther ser ut eller var han befinner sig. De bestämmer sig för att gillra en fälla för att locka ut honom. Gunther, som den bäste, verkar dock hela tiden ligga steget före...



Om man ska beskriva filmen så kan man lite lätt jämföra med What We Do in the Shadows (2014). Det blir nämligen något av en motsvarighet till den vampyrkomedin där man följer ett par riktiga vampyrer med hjälp av ett dokumentärteam. Här följer man istället ett gäng yrkesmördare med hjälp av ett dokumentärteam. I båda fallen är det komedier med excentriska karaktärer.



Man hade enkelt kunnat göra det hela till en mer seriös film, en gammal hederlig actionrökare som man var van vid med Arnold under hans glansdagar. Men, detta funkar ganska bra det också. Han själv är skönt avslappnad och det funkar faktiskt helt ok att låta honom dyka upp lite senare i filmen. Man får sig trots allt en hel del skratt på vägen när gruppen yrkesmördare famlar i mörkret.



Kanske borde yrkesmördarna visats upp som lite seriösare och man hade kunnat vara utan några av dem, inte minst de ryska tvillingarna. Samtidigt funkar inte minst trion Blake (Taran Killam), Sanaa (Hannah Simone) och Donnie (Bobby Moynihan) som bjuder på en blandning av humor- och actionfyllda karaktärer.



Tar man det hela för vad det är så får man en underhållande liten komedi med flera skratt och gott om action. Sen är frågan om man gillar/köper hela dokumentärstilen med handhållna kameror, karaktärer som pratar in i kameran och så vidare...



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: -.-