söndag 24 september 2017

The World of Silence



Titel: Joyong-han saesang / The World of Silence
Genre: Drama/Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: Sydkorea
År: 2006
Regi: Jo Ui-seok
I rollerna: Kim Sang-kyung, Park Yong-woo, Han Bo-bae, Ham Eun-jeong

Handling: Jung-ho, en känd fotograf med en unik förmåga att läsa människors tankar, har precis återvänt till sitt hemland Sydkorea. Han blir förmyndare åt en liten flicka, vars mor ligger i koma. Flera mord på unga flickor sker och en polis börjar misstänka Jung-ho för morden.

Omdöme: Jung-ho (Kim Sang-kyung) hade ingen enkel uppväxt vars föräldrar omkom i en bilolycka och en tjejkompis i skolan begick självmord. Efter det flyttade han till USA och utbildade sig till fotograf. Nu återvänder han femton år senare till sitt hemland. Samtidigt börjar unga flickor hittas döda. För mordutredaren Kim (Park Yong-woo) leder spåren till Jung-ho som nyligen fått ta hand om en ung flicka från ett fosterhem.



Till stora delar blir det här ett drama om Jung-ho och flickan han får ta hand om. De kommer till en början inte särskilt väl överens där han inte verkar lyssna på henne eller vilja prata med henne. Men en dag kommer de nära varandra och han lär henne att fotografera. Han berättar även en hemlighet för henne som kanske förklarar varför han är som han är och varför han tycks kunna läsa människors tankar.



Mordfallen på de unga flickorna dyker upp lite snabbt. Mordutredaren Kim och hans kollegor konstaterar att de inte hade några familjer. Ingen hade anmält dem försvunna, men hemlösa var de inte. Här känns det som filmen hade mer att ta ifrån. Den hade kunnat skapa en tätare stämning runt mordfallen och man hade gärna fått spinna vidare med den här biten. Nu blir det endast en sidohistoria och det är synd. För även om det blir ett småtrevligt drama som tätnar till lite mot slutet, så saknas något för att det ska bli direkt gripande eller spännande.



Det känns som man kunde gjort något bättre, smartare och tätare av det hela. Nu förstår man vem som ligger bakom innan det avslöjas och när man får reda på orsaken känns det både lite lamt och som att polisen borde snappat upp det när de gick igenom profilerna på de misstänkta. Det kanske bästa blir istället att få reda på hemligheten som Jung-ho berättat för den lilla flickan. Det är något som liksom knyter ihop säcken vad gäller Jung-ho. Filmen känns dock ganska medioker och kan inte räknas till tungviktarna bland koreansk film. Även den sköna koreanska humorn är det ganska lite av här. Det hela puttrar på, varken mer eller mindre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

lördag 23 september 2017

Montage



Titel: Mong-ta-joo / Montage
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: Sydkorea
År: 2013
Regi: Jeong Geun-seop
I rollerna: Kim Sang-kyung, Eom Jeong-hwa, Song Young-chang, Jo Hie-bong

Handling: För femton år sedan kidnappades en moders barn. Fallet rann ut i sanden och preskriberas. Nu tycks gärningsmannen vara tillbaka när en liten flicka kidnappas i ett snarlikt fall.

Omdöme: 15 år har snart gått sedan en kidnappare tog Ha-kyungs (Kim Sang-kyung) barn. Hon vill fortfarande ha svar och ett avslut. Fallet är bara några dagar från att preskriberas och polisutredaren Chung-ho (Kim Sang-kyung) gör ett sista försök att få fast kidnapparen när en ny ledtråd dyker upp. Någon har nämligen lämnat en blomma där brottet skedde, och det är inte mamman. Snart kidnappas en flicka på nytt och likheterna med det gamla fallet är i princip identiska. Utredarna tar hjälp av Chung-ho som fortfarande inte kan släppa det gamla fallet som hemsöker honom.



Direkt i öppningsscenen dras man in i det hela när polisen Chung-ho har mardrömmar från den där dagen för femton år sedan. Snart slängs man in i en jakt på mördaren när det endast är mindre än en vecka kvar innan preskriptionstiden rinner ut för fallet. Förmodligen har Chung-ho och utredningen inte varit närmare gärningsmannen än just nu. När så ett nytt kidnappningsfall sker övergår det hela till att blanda det gamla fallet med det nya, utan att man för den delen alltid vet vad som är vad.



Det är en film som har många ingredienser för att lyckas och göra det hela till en riktigt minnesvärd thriller. Vad den faller lite på är att krångla till det lite för mycket, komplicera saker och inte minst bli något otydlig. Det är inte som så att man inte förstår hur det hänger ihop när eftertexterna börjar rulla, men man känner att det hela hade kunnat förklaras bättre under filmens gång. Nu är det förmodligen gjort så för att förvirra tittaren en del så att det hela inte ska bli så uppenbart. Inget fel i sig, men det tyder snarare på att storyn kanske inte var så genomarbetad när man måste lura tittaren. Allt är inte vad det verkar.



Även om filmen inte blir så bra som den kunde blivit och som den i sina bästa stunder är, så är det fortfarande en tillfredsställande thriller. Gillar t.ex. övervakningskamera-biten under filmens inledande halvtimme och även analysen av ljudinspelningen under senare delen som är två täta och mystiska sekvenser. Här finns även en bra och passande skådeplats längs kustvägen där det gamla fallet utspelade sig.



Ja, här finns som tidigare nämnts flera ingredienser som på egen hand är bra, men där regin kunde varit lite vassare med hur man berättat det hela på. Även filmens upplösning kunde varit lite mer slagkraftig för bättre effekt. Men det är en film väl värd att se. Det är bara att man såg potentialen till något riktigt bra som gör att man ville få ut lite mer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

fredag 22 september 2017

No Tears for the Dead



Titel: U-neun nam-ja / No Tears for the Dead
Genre: Action/Kriminalare/Drama/Thriller
Land: Sydkorea
År: 2014
Regi: Lee Jeong-beom
I rollerna: Jang Dong-gun, Kim Min-hee, Brian Tee, Jun Kim

Handling: En lönnmördare råkar ha ihjäl en liten oskyldig flicka på ett uppdrag. Han grämer sig, mår dåligt och vill sluta. Maffian han jobbar för vill att han slutför uppdraget - genom att döda flickans mamma...

Omdöme: Regissören till den på många håll hyllade The Man from Nowhere (2010) står här för regin. Det var en bra korean där slutet inte riktigt var till belåtenhet. Därför var jag lite på min vakt när det kom till denna. Upplägget lät också som det kunde bli något liknande då en lönnmördare får i uppdrag att döda mamman till den lilla flickan han av misstag dödat. Man förstår tidigt att han inte kommer kunna fullfölja sitt uppdrag. Frågan är hur historien ska lyckas när man har denna vetskap.



Lönnmördaren Gon (Jang Dong-gun) jobbar åt triaden baserad i USA där han är uppväxt, men han är född i Sydkorea och kan språket. Han skickas av sin chef till Sydkorea för att fullfölja sitt uppdrag. Det innebär att få information de behöver som mamman till den lilla flickan kan ha, och sedan döda henne. Göra slut på hennes lidande, som chefen kallar det för. Men Gon visar sig ha ett hjärta trots allt. Omständigheterna gör att han vänder sig mot de egna och går emot ordern. Han är nu en jagad man samtidigt som han måste skydda kvinnan han var sänd för att döda.



Under filmens första halva är det till stora delar ett drama, förutom den actionfyllda inledningen och några andra sporadiska scener. Man får se hur Gon kommer nära sin måltavla samtidigt som hans samvete tynger honom. Bestämmer han sig för att ställa saker och ting till rätta, tro? Det leder hur som helst till att han och kvinnan får fler män efter sig som skickats av triad-ledaren.



Den andra halvan av filmen blir desto mer actionfylld och spännande. Man liksom vrider på kranen och låter allt rinna ut. Det blir rejält blodigt och explosionsartat när alla drabbar samman och där kvinnan hamnar mellan de utsända och Gon, som liksom blir hennes skyddsängel. Visst är han nästan omänsklig när han tar sig an allt och alla, men helskinnad kommer han och de övriga inte att ta sig ur denna uppgörelse.



Även om det inte blir helt realistiskt så är det svårt att inte sitta och bli underhållen. Det är gott om action under den andra halvan, något man var lite orolig för att det inte skulle bli med tanke på att första timmen av filmen alltså mer är ett drama och tar god tid på sig. Kanske lite för utdraget innan det hela kommer igång på allvar. Men attacken mot lägenhetskomplexet är riktigt vass och likaså avslutningen som har vissa likheter med Die Hard (1988) när John McClane försöker freda sig i kontorslandskapet. Dessutom får man inte glömma den koreanska humorn mitt i det blodiga allvaret som är välkommen. Klart trevligt med andra ord, stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

torsdag 21 september 2017

A Hard Day



Titel: Kkeut-kka-ji-gan-da / A Hard Day
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: Sydkorea
År: 2014
Regi: Kim Seong-hun
I rollerna: Lee Sun-kyun, Jo Jin-woong, Jeong Man-sik, Shin Dong-mi

Handling: Den ensamstående pappan och allmänt olycksdrabbade kriminalinspektören Go Geon-soo får reda på att polisens internutredare planerar ett tillslag mot hans inte helt laglydiga enhet, och lyckas smita ifrån sin mammas begravning. På vägen råkar han dock köra på en fotgängare. I stället för att rapportera det inträffade bestämmer han sig för att själv göra sig av med kroppen. Varje val han gör trasslar honom djupare in i en härva helt utom hans kontroll.

Omdöme: Mordutredaren Go (Lee Sun-kyun) kan inte tro det är sant. Han är i färd med att ta sitt sista farväl av sin mor som gått bort när han tvingas åka till polisstationen där hans enhet håller på att utredas för mutbrott. På vägen kör han på något i hög fart. Det visar sig vara en man som inte går att rädda. Eftersom han druckit vill han inte riskera något och väljer att själv göra sig av med kroppen. Vad han inte räknar med är att det blir svårare än han tänkt sig och där det visar sig finnas ett vittne till det hela...



Detta är en korean där man känner att den på sina håll är på gränsen. På gränsen till att gå för långt, men ändå inte. Huvudpersonen Go tar nämligen en del konstiga beslut där han liksom krånglar till det lite i onödan. Men samtidigt gör det ju att man får lite mer underhållning och så är han i en extrem situation som man inte bara planerar och där allt sedan går som smort.



Under filmens första halva eller så är det främst Gos försök att få undan kroppen och se till att han inte blir misstänkt. Inträdet av filmens intressantaste och bästa karaktär, polisen Park (Jo Jin-woong) gör att historien tar nästa steg och blir ännu lite bättre och tätare. Givetvis med den sedvanliga humorn som oftast är lyckad och välkommen. Det blir mycket svordomar och humor blandat med både spännande och brutala scener, precis som väntat när det vankas bra koreansk film i genren.



Det är svårt att säga att filmen gör något riktigt bra där det kanske inte bjuds på det bästa av något. Men den gör en hel del bra och vissa scener är riktigt bra. Dessutom får filmen en bra och minnesvärd avslutning sista halvtimmen eller så. Här finns inte minst en brutal och spännande uppgörelse, och så avslutningen på filmen som lämnar en med en nöjdhetskänsla. En sak är säker och det är att man inte kan beskylla koreanerna för att ha förutsägbara manus eller för att bjuda på trista filmer, snarare tvärtom.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

onsdag 20 september 2017

Confession of Murder



Titel: Nae-ga sal-in-beom-i-da / Confession of Murder
Genre: Action/Mysterium/Thriller
Land: Sydkorea
År: 2012
Regi: Jung Byung-gil
I rollerna: Jeong Jae-yeong, Park Shi-hoo, Jung Hae-Kyun, Choi Won-young

Handling: En mördare släpper en bok där han i detalj beskriver de tio morden han begick för över 15 år sedan. Preskriptionstiden har gått ut, men det betyder inte att polisen och de drabbade familjerna tänker låta honom komma undan för det...

Omdöme: Pang! Direkt i första scenen regnar det. Det är kväll och två män hoppar in genom ett fönster till en restaurang. Den ena är en maskerad mördare, den andre är polisdetektiven Choi (Jeong Jae-yeong). Snart fortsätter den intensiva jakten på gatorna och hustaken med regnet som öser ner. Denna starka inledning sätter givetvis ribban högt och fångar ens intresse med en gång. De inledande tio minuterna är ett smakprov på mycket av det man gillar med koreansk film.



Att filmen sedan skulle fortsätta som de första tio minuterna trodde man kanske inte då det är svårt att hålla ett sådant tempo och en sådan intensitet under en hel film, speciellt när den är två timmar lång. Nej, så blir det inte heller. Istället får man på en salig blandning som man ibland bjuds på i koreansk film. Här med lite blandat resultat.



Man får en underhållande film på många sätt, men tyvärr också med orealistiska scener och sekvenser. Detta blir inte minst tydligt under en biljakt på en motorväg där folk hoppar, står och slåss ovanpå bilar som kör i hög fart. Man tar det helt enkelt lite för långt och det är synd. Det är dock ofrånkomligt att det oftast är underhållande och även blir så där komiskt som koreansk film i många fall kan bli.



Samtidigt har filmen en intressant premiss runt detta där en man träder fram genom att släppa en bok som detaljerat beskriver hans tio mord. De är numera preskriberade så det är uppenbarligen fritt fram för honom att tjäna pengar på det hela och bli en kändis på köpet. Ungdomarna blir som galna och det skapas en enorm hysteri kring honom. Mycket tack vare att han ses som en snygging och inte den prototypiska mördaren.



Vad som är bra är att filmen har en twist eller två som ger det hela lite mer att ta sig an än bara vad det verkar vara på ytan. Givetvis är detta välkommet och bjuder på gott om action, mysterium och spänning, men även humor. Problemet är bara att det inte går att komma ifrån de overkliga bitarna, inte minst under flera av actionscenerna. Men som sagt, en underhållande film är det och det är aldrig fel. Synd bara att man inte höll tillbaka lite och gjorde det hela mer realistiskt för bästa effekt. Det hade nämligen höjt filmen avsevärt. Trea till stark trea.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.1

tisdag 19 september 2017

Voice of a Murderer



Titel: Geu nom moksori / Voice of a Murderer
Genre: Drama/Thriller
Land: Sydkorea
År: 2007
Regi: Park Jin-pyo
I rollerna: Sul Kyoung-gu, Kim Nam-ju, Kim Yeong-cheol, Song Young-chang

Handling: Sonen till ett känt nyhetsankare kidnappas. Kidnapparen kontaktar familjen och kräver en lösensumma. Polisen kopplas snart in, men kidnapparen verkar hela tiden ligga steget före.

Omdöme: Vad som skulle kunna bli en renodlad thriller visar sig till stor del vara ett drama med spänningsmoment. Detta tack vare att det hela baseras på verkliga händelser. Året är 1991 och nyhetsankaret Han Kyung-bae (Sul Kyoung-gu) rapporterar om polisens inkompetens och politikernas misslyckande med brottsligheten i landet. En ung flicka har även hittats död efter att ha kidnappats en tid tidigare.



Han har ett bra familjeliv med en fru och son där hemma. Sonen är i 10-års åldern och hans mor försöker göra allt för att sonen ska gå ner i vikt då han är lite rund. Pappa är dock inte särskilt bekymrad över detta. Han var trots allt själv i liknande fysiskt skick som ung enligt hans egen mor. Men sonens viktproblem blir det minsta bekymret när han en dag plötsligt försvinner. När föräldrarna samma kväll får ett samtal från hans kidnappare förändras situationen till en levande mardröm.



På många sätt kan man säga att detta är en film som har likheter med Ransom (1996) och dess original. Polisen kopplas nämligen in och visar sig inte direkt göra ett strålande jobb, precis som man är van vid i koreansk film. Dessutom regnar det en hel del, också typiskt för koreansk film. Polisutredningen blir i många fall underhållande och ger filmen en lite lättsammare ton (inte minst polisspanaren i bakluckan). Föräldrarna är dock hela tiden fokuserade på uppgiften att få tillbaka sin son helskinnad. Det blir upp till dem att få hem sin son, med eller utan polisens hjälp.



Ett par tankar kring filmen som dyker upp både under filmens gång och när eftertexterna börjar rulla. Det känns som den är något för lång med sina två timmar. Det hade inte varit ett problem om man fyllt ut det hela lite bättre på sina håll. Men så förväntade man sig också lite mer av en thriller än det visar sig vara. Den är också lite komisk på sina håll som tidigare nämnts så det är lätt att glömma att det hela baseras på ett verkligt fall. När man närmar sig slutet och när eftertexterna rullar är det inte längre någon lättsam ton att tala om. Det blir därför lite blandade känslor med filmen som kunde varit mer spännande, men som även lyckas bli ett gripande drama med thrillerinslag.



Den desto bättre Memories of Murder (2003) lyckades klart bättre som thriller, trots en del komiska inslag. Båda baserade på verkliga fall för övrigt, men gjorda med lite olika infallsvinklar. Tät och spännande thriller där, mer drama med thrillerinslag här alltså. Slutligen ska ett plus ges till Sul Kyoung-gu och Kim Nam-ju i rollerna som pojkens föräldrar som båda gör starka prestationer. Trea till stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.9

måndag 18 september 2017

The Terror Live



Titel: Deu tae-ro ra-i-beu / The Terror Live
Genre: Kriminalare/Thriller/Action
Land: Sydkorea
År: 2013
Regi: Kim Byung-woo
I rollerna: Ha Jung-woo, Jeon Hye-jin, Lee Kyeong-yeong, Lee Da-wit

Handling: Yoon är ett före detta TV-ankare som degraderats till stationens radiostation. En dag ringer en lyssnare in och berättar att han ska spränga den närbelägna Mapo-bron. Det blir startskottet på en helvetesdag för staden, och inte minst för Yoon.

Omdöme: Vad ska man bjudas på? Hur långt ska det gå? Hur mycket får man se? Det är några av frågorna man ställer sig innan och under filmens gång. Hade det varit en Hollywood-produktion hade man nästan per automatik haft mallen och händelseförloppet klart för sig. Riktigt så enkelt blir det inte när det är en koreansk film man har att göra med.



Yoon (Ha Jung-woo) är en radiopratare som tycker synd om sig själv. Han har degraderats från sitt jobb som känt nyhetsankare på TV och har en ex-fru som han fortfarande älskar som jobbar som reporter på stationen. Denna dag kanske hans lycka vänder. Det är åtminstone så han ser på saken när en man ringer in till hans radioprogram och säger att han tänker spränga Mapo-bron som ligger intill byggnaden där stationen ligger. Efter att den första explosionen skett, ser Yoon sin chans att få en exklusiv intervju med terroristen och övertygar sin chef om att sätta upp en kamera i radiostudion och sända live.



Det hela utspelar sig i realtid, något man inte direkt tänker på till en början. Stora delar av filmen utspelar sig också på samma plats - i studion där Yoon sänder ifrån. Det blir upp till Yoon att försöka få årets scoop och möjligtvis avancera till sin gamla position som TV-ankare. Förhoppningen är att han på så vis ska få tillbaka sitt gamla liv och vinna tillbaka sin ex-fru. Situationen förvärras dock när det visar sig att hon skickats ut till bron för att rapportera på plats...



På många sätt blir det en intensiv rapportering där Yoon står i centrum med blickarna riktade mot honom. Det är en stressig situation, men erfaren som han är sköter han det bra. På sina håll har filmen en hel del snabba klipp, förmodligen för att öka stressfaktorn som han och de övriga känner. Samtidigt är det en hel del text att läsa för en som tittar och inte kan koreanska då alla pratar i rask takt för att försöka hantera den unika situationen.



En del händelser under filmens gång etablerar att allt är möjligt. Att vad som helst kan ske och att man inte bjuds på vad man skulle kunna förvänta sig av en Hollywood-film. Samtidigt är det lite överraskande nog inte en helt typisk koreansk film heller. Det regnar ju inget under hela filmen, konstigt. Men på många andra sätt är det väldigt koreanskt, inte minst den cyniska attityden hos många, främst hos Yoons chef.



Är det något som kunde gjorts bättre så är det att göra det hela lite mer realistiskt på sina håll. Det faktum att en del bara tänker på sig själva och inte bryr sig om folk dör är förvisso lite kul och funkar, men det känns inte helt realistiskt i en sån här situation. Det är inget som direkt förstör filmen bör sägas och ger det hela lite humor mitt i allvaret. Sen är effekterna på det stora hela klart tillfredsställande. Det är oftast gjort på ett lite mer nedtonat sätt vilket får det att se och kännas äkta.



Eftersom det hela utspelar sig i realtid under 90 minuters tid och stora delar utspelar sig på samma plats, blir det efter ett tag lite upprepande. Slutligen känns det som avslutningen på filmen är på väg att strula till det lite, men skönt nog finns en poäng här också och man får "rätt" slut på det hela. Just det, musiken är tät och bra och en slinga påminner om sköna "Tick of the Clock" från Drive (2011).

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

söndag 17 september 2017

The Adventures of Buckaroo Banzai Across the 8th Dimension



Titel: The Adventures of Buckaroo Banzai Across the 8th Dimension / Hotet från åttonde dimensionen
Genre: Äventyr/Komedi/Sci-Fi
Land: USA
År: 1984
Regi: W.D. Richter
I rollerna: Peter Weller, John Lithgow, Ellen Barkin, Jeff Goldblum, Christopher Lloyd

Handling: Hjärnkirurgen och rockmusikern Buckaroo Banzai korsar under en testkörning av sin jetbil över till den 8:e dimensionen. Där bor en grupp utomjordingar från den 10:e planeten, som vill komma därifrån.

Omdöme: Man var beredd på att detta kunde vara en lite annorlunda film, och den visar sig verkligen vara udda. Var ska man börja? Det är väldigt mycket 80-tal över det hela med allt vad det innebär, gjord på toppen av 80-talet. Det känns som det är en film som man antingen inte ser storheten med eller så älskar man den, vilket uppenbarligen många gör då den fått kultstatus.



Att försöka förklara handlingen är smått omöjligt då det är minst sagt rörigt under inledningen där Buckaroo Banzai (Peter Weller) kör sin jetbil rakt in i ett berg och igenom det. På så vis tar han sig in i den 8:e dimensionen och tar med sig något utomjordiskt. Utomjordingar från den 10:e planeten, i form av jamaicaner med rastaflätor, övervakar jorden och har koll på Buckaroo Banzai. Med hans hjälp ska de försöka stoppa några andra utomjordingar ledda av Lord John Whorfin (John Lithgow) som vill komma åt Buckaroos nya uppfinning som gör det möjligt att ta sig till den 8:e dimensionen med jetbilen. Eller något sånt...



Det nästan roligaste blir att upptäcka kända och lite mindre kända ansikten innan de gjorde andra kända filmer (även om vissa av dem redan hade gjort större filmer). Peter Weller blev ju sen och spelade i Robocop (1987). John Lithgow, som spelar över som bara den och verkligen är "out there", spelade senare inte minst utomjording i tv-serien "3rd Rock from the Sun" (1996-2001) under många år. Ellen Barkin förknippar jag alltid med trevliga thrillern Sea of Love (1989).



Jeff Goldblum är rolig som cowboy, och gjorde kort därefter sin stora paradroll i The Fly (1986). Detsamma kan sägas om Christopher Lloyd som året efter spelade Dr. Emmett Brown i Back to the Future (1985). Och så får man inte glömma Jonathan Banks och John Ashton som samma år spelade skönt i favoritfilmen Beverly Hills Cop (1984). Ja, i mitt tycke är det nästan det bästa med filmen - att skåda alla dessa ansikten innan de gjorde sig ett namn i diverse andra verk som man förknippar dem med.



Vem är egentligen Buckaroo Banzai, tänker man under filmens gång. Hjärnkirurg, rockmusiker som uppträder med sitt band och/eller bara en slags superhjälte!? Han verkar vara lite av allt, utan att man får något direkt grepp om karaktären eller filmen. Samtidigt känns det som Buckaroo och hans vänner gjort såna här saker förr. Att det liksom gjorts fler filmer tidigare då man inte får någon direkt bakgrund till vilka hans vänner är och vad de varit med om tillsammans. Kul nog avslutas filmen med att Buckaroo Banzai kommer återvända i en ny film (likt vad man brukade göra med James Bond), men det blev inga fler filmer.



Bäst och roligast blir det nog med utomjordingarna som delas in i röda (onda) och svarta (goda). Är det lite som Men in Black (1997) med dessa tro? Ja, kanske det. En sak är säker och det är att det är en salig blandning man bjuds på utan mycket till handling. Det är småroligt på sina håll, men överlag inte en film som faller mig i smaken.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.4