torsdag 19 oktober 2017

All That Jazz



Titel: All That Jazz / Showtime
Genre: Drama/Komedi/Musik/Musikal
Land: USA
År: 1979
Regi: Bob Fosse
I rollerna: Roy Scheider, Ann Reinking, Jessica Lange, John Lithgow

Handling: Under uppsättningen av en Broadwaymusikal får koreografen och regissören Joe Gideon en hjärtinfarkt. För att överleva måste han dra ner på tempot och sluta förstöra sig själv med sprit, cigaretter, droger och sex. Något som Joe visar sig ha svårt för även om han skulle vilja.

Omdöme: Guldpalmsvinnare i Cannes, men även fyrfaldigt Oscarsbelönad film som är en självbiografi om regissören Bob Fosse själv. Han hade tidigare regisserat musikalerna Sweet Charity (1969) och Cabaret (1972), samt dramat Lenny (1974). Hans sista film kom sedan att bli Star 80 (1983) innan han dog av en hjärtattack 1987. Inte helt oväntat efter att ha sett denna självbiografiska film.


Ahhhhhhh, every day, over and over again.

Roy Scheider axlar rollen som Joe Gideon som är en kvinnotjusare, kedjerökare, pillerknaprare och arbetsnarkoman. Förr eller senare säger kroppen ifrån när han jobbar på flera projekt parallellt samtidigt som han måste ha tid över för sin unga dotter och sina älskarinnor. Joe är i full färd med att koreografera en ny Broadwaymusikal samtidigt som han är i slutfasen med att färdigställa en film. Han har även hallucinationer där det känns som han pratar med en slags ängel (döden) spelad av Jessica Lange.


Disco inferno? I wish!

Scheider är en gammal favorit och jag var nyfiken på vad han skulle bjuda på i denna Oscarsnominerade roll. Musikaler är inte min grej, men detta trodde jag skulle vara en film om Joe Gideon. En film med musik och koreografi, ja. Men inte en musikal. Ett New York under sent 70-tal skulle det givetvis bjudas på och Scheider skulle briljera. Riktigt så blir det inte, även om Scheider är bra. Resterande prestationer är klart mer ojämna.


Please tell me it's over soon, will ya'?

Till stor del känns det hela som lite av en osammanhängande röra. Det blir alldeles för mycket tid som spenderas på och runt scenen eller på repetitionerna där Joe koreograferar. In slängs hallucinationsscenerna stup i kvarten där Scheider och Lange filosoferar som i en mer pretentiös Woody Allen-film.


It's... SHOWTIME!

När det under den sista halvtimmen slängs in musikalnummer på musikalnummer, med rent utsagt svaga/falska sångröster, ja då kryper det i hela kroppen. Det här var inte vad jag ville se eller för den delen trodde att jag skulle få se. Svag tvåa till tvåa.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 7.8

2 kommentarer:

  1. Gillar man inte musikaler så är nog inte detta rätta filmen. Jag har den däremot på min topp 100 lista bland de bästa filmer som gjorts och sista numret platsar lätt bland de bästa scener som gjorts ;) Men smaken är som bekant delat och vad som är bra eller inte är som sagt högst personligt.
    Jessica Langes rollfigur är f.ö inte en ängel utan döden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är sant att om man inte gillar musikaler eller den här sortens filmer ska man nog hålla sig undan. En chans tyckte jag den allt skulle ges, men ibland blir det ändå fel ;)

      Sista numret är lite småroligt med tanke på att Scheider är med och uppträder, det är sant. Men det var så många nummer precis innan som var riktigt svaga.

      Ja, det är sant. Men det kändes nästan som en ängel med tanke på hur det var fotat. Det var det jag syftade på, men som jag skrev var det lite Woody Allen (och Ingmar Bergman) över scenerna med Lange.

      Radera