söndag 16 december 2018

At the End of the Tunnel



Titel: Al final del túnel / At the End of the Tunnel
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: Argentina/Spanien
År: 2016
Regi: Rodrigo Grande
I rollerna: Leonardo Sbaraglia, Clara Lago, Pablo Echarri, Federico Luppi

Handling: En ensam och rullstolsburen man hyr ut övervåningen till en kvinna och hennes dotter. Samtidigt börjar han höra röster i sin källare från ett gäng som planerar att råna en bank via en tunnel.

Omdöme: Det är lite intressant att det kommit en del spanska och argentinska filmer i genren som varit något likartade, oftast lyckade. Det här visar sig inte vara något undantag. Det hela börjar kanske något trevande när vår huvudperson Joaquín (Leonardo Sbaraglia) sörjer sin fru och dotter och själv hamnat i rullstol. Han bor ensam i ett (för) stort hus och har svårt att betala räkningarna. Därför har han satt ut en annons om att hyra ut ett rum på övervåningen. Snart flyttar Berta (Clara Lago) in med sin 6-åriga dotter Betty.



Samtidigt som Joaquín vill ha lugn och ro när han lagar elektronik nere i källaren (dit han tar den rullstolsanpassade hissen som endast går upp till bottenvåningen och inte till övervåningen), hör han röster genom väggen. Han börjar avlyssna och spionera på gänget som visar sig förbereda ett rån mot banken intill. Joaquín kommer samtidigt närmare Berta och Betty, men frågan är om han ska berätta för dem om vad som är på gång och om sina egna planer?



Filmen, som är på två timmar, inleder alltså något trevande. Inte så det är svagt eller dåligt, bara att man låter oss lära känna Joaquín, Berta och Betty under den inledande halvtimmen. Sakta men säkert byggs spänningen upp och historien kan utvecklas. De två timmarna flyter sedan på och man känner inte på något sätt som filmen är onödigt lång. Många gånger känner man att det blir för utdraget eller att man tappar mot slutet. Här blir det bara bättre och bättre, vilket alltid är välkommet.



Historien har en del innanför rockärmen vilket blir trevligt att följa. Man funderar ganska tidigt över hur saker och ting kan ligga till och hur de ska utveckla sig. Man hoppas bara att det inte blir så simpelt och enkelspårigt som man befarar. Det blir det inte. Historien bjuder på en del förvecklingar och filmen blir allt mörkare. Det är något som uppskattas då man inte känner att allt går som på räls.



När man kommer till den avslutande akten faller det mesta på plats och man får sig en ganska tät och rafflande avslutning. Trots att stora delar av filmen utspelar sig inomhus och inte minst i Joaquíns hus och källare, så känns det aldrig enformigt eller så man känner att man hade velat ha en "större" film med fler platser. Eftersom Joaquín är rullstolsburen blir det även naturligt att han i princip endast vistas på bottenvåningen och källaren. Allt som allt en film som blir till belåtenhet och en svag fyra känns relativt given.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.1

---

OBS: Nästa film dyker upp redan kl. 15.

lördag 15 december 2018

A Soldier's Story



Titel: A Soldier's Story / En soldats historia
Genre: Drama/Mysterium
Land: USA
År: 1984
Regi: Norman Jewison
I rollerna: Howard E. Rollins Jr., Adolph Caesar, Denzel Washington, Dennis Lipscomb

Handling: En svart soldat mördas på väg tillbaka till militärbasen i amerikanska södern. En tuff militärjurist skickas från Washington och får i uppdrag att utreda historien.

Omdöme: Året är 1944 och ett mord sker på en svart sergeant på en militärbas i Louisiana. Sergeanten hade hand om ett helsvart förband på militärbasen och ryktena gör gällande att det var KKK eller vita soldater på basen som dödade honom. Washington skickar kapten Davenport (Howard E. Rollins Jr.) för att utreda mordet. När han anländer till militärbasen överraskas både de vita officerarna och det svarta förbandet av att Davenport för ovanlighetens skull är en svart officer.



Filmen, som bygger på en Broadway-pjäs där flera av skådespelarna repriserar sina roller, skulle komma att bli trefaldigt Oscarsnominerad för bästa film, bästa manus och bästa manliga biroll (Adolph Caesar i rollen som sergeant Waters). Rutinerade Norman Jewison står för regin, främst känd för Oscarsvinnaren In the Heat of the Night (1967) som på ett liknande sätt tar upp rasfrågan där ju Sidney Poitier skickas för att lösa ett mord i den amerikanska södern. Andra filmer den sjufaldigt Oscarsnominerade Norman Jewison regisserade var bl.a. The Cincinnati Kid (1965), The Thomas Crown Affair (1968), Rollerball (1975), ...And Justice for All (1979), Agnes of God (1985) och Moonstruck (1987).



På sätt och vis bjuds man på något av ett Agatha Christie-mysterium där kapten Davenport leker Hercule Poirot. Han förhör ett flertal personer, däribland en ung Denzel Washington som redan här visade prov på självsäkerhet och självklarhet i sitt agerande. Vittnesmålen visas sedan upp i flashbacks och Davenport försöker pussla ihop det troliga händelseförloppet, men även vem som kan ljuga och vem som kan ha haft anledning att döda Waters (vem hade inte anledning?).



En av filmens starkaste sidor är skådespeleriet, även om alla inte ger helgjutna prestationer. Vissa känns aningen teatraliska, men så kom alltså de flesta från pjäsen filmen bygger på. De som funkar bäst är Oscarsnominerade Adolph Caesar som sergeant Waters och Denzel Washington som Peterson. Howard E. Rollins Jr. är också helt ok i huvudrollen, men saknar väl något för att göra rollen minnesvärd. Berättandet med flashbacks funkar överlag bra och man får ihop storyn med hjälp av dessa utan större problem.



Om man synar filmens svagheter så är det inte minst musiken av Herbie Hancock som han till stor del lär ha improviserat. Bitvis funkar den, men många gånger passar den inte till scenerna och någon direkt stämning byggs inte upp, vilket är synd. Sen saknas det lite mer nerv i historien. Hade t.ex. velat se Davenport bli jagad eller försök att tysta honom. Kanske lite mer av ett mysterium där man själv får nysta lite i det hela. Nu blir det ganska så mycket rakt på där flashback-sekvenserna berättar det mesta, även om de som förhörs i vissa fall ljuger eller utelämnar detaljer. Ok tidsfördriv, men fanns mer att hämta.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

First Man



Titel: First Man
Genre: Drama/Äventyr
Land: USA/Japan
År: 2018
Regi: Damien Chazelle
I rollerna: Ryan Gosling, Claire Foy, Jason Clarke, Kyle Chandler, Christopher Abbott, Ciarán Hinds

Handling: Historien om astronauten Neil Armstrong och den legendariska rymdresa som gjorde honom till den första människan som satte sin fot på månen, den 20 juli 1969.

Omdöme: I Damien Chazelles tidigare filmer Whiplash (2014) och La La Land (2016) var musiken en framstående aspekt. Här är det istället den verklighetsbaserade historien om astronauten Neil Armstrong som är den viktigaste delen. En historia som man försökt berätta på ett verklighetstroget sätt utan att försöka exploatera för mycket.



Historien följer Neil Armstrong (Ryan Gosling) under i princip hela 1960-talet. Han är en duktig pilot och ingenjör som blir rekryterad till NASA och Gemini-projektet. Men det tär på familjelivet och äktenskapet med frun Janet (Claire Foy). Neil hamnar alltmer i sin egen lilla värld ju djupare inblandad han blir i uppdraget hos NASA. Inte gör det saken bättre att parets ena barn går bort i ung ålder.



Delvis känns filmen mer åt The Right Stuff (1983) än att bara handla om rymden. Men visst finns de elementen här också, inte minst under filmens sista halvtimme då Apollo-projektet når sitt klimax. Det är också en film som inte känns som den försöker vara så pampig som man skulle kunna tro att en sån här film nästan per automatik är. Istället är det ett intimt porträtt av Neil Armstrong.



Man känner att Ryan Gosling underspelar rollen där Neil Armstrong hela tiden verkar behålla kylan och vara lite egen. Man skulle nästan vilja se honom få något utbrott eller visa lite mer känslor. Men å andra sidan visar man alltså upp Neil Armstrong som en väldigt målmedveten man som inte lät något komma i hans väg. Inte alltid den enklaste eller mest sympatiska människan att leva med eller förstå, men en du ville ha vid din sida när ditt liv hängde på det.



Frågan är om filmen går hem hos alla då den alltså är ganska kompromisslös vad gäller att hela tiden behålla trovärdigheten på alla områden och i detaljerna. Även om filmen inte känns perfekt eller må ha så hög omtittsfaktor, så är det Damien Chazelles bästa film så här långt. Alla bitar finns här för att göra detta till en riktigt bra film och det lyckas man också med. Kanske inte en toppfilm, men en utan några direkta svagheter. En klassproduktion där hantverket, inklusive foto och musik lyser starkast och överglänser prestationerna.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.6

fredag 14 december 2018

A Simple Favor



Titel: A Simple Favor
Genre: Komedi/Mysterium/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 2018
Regi: Paul Feig
I rollerna: Anna Kendrick, Blake Lively, Henry Golding, Rupert Friend

Handling: En ensamstående mamma och vloggare i en småstad får en ny bästa väninna. Men när väninnan försvinner, gräver hon själv i mysteriet.

Omdöme: Stephanie (Anna Kendrick) och Emily (Blake Lively) är varandras motpoler. Stephanie är en ensamstående hemmamamma och videobloggare medan Emily är gift och gör karriär. De har även helt olika personligheter där Stephanie är den hjälpsamma och trevliga medan Emily är hård, kall och inte särskilt vänlig. Men de har en sak gemensamt och det är deras söner som går i samma klass.



Efter att Stephanie och Emily börjar umgås blir de snabbt bästa vänner. Frågan är dock om Emily inte utnyttjar den godhjärtade och smått naiva Stephanie. Ibland ber hon nämligen om en liten tjänst som innebär att Stephanie hämtar hennes son och tar hand om honom ett par timmar. Men när Emily plötsligt försvinner och inte går att få tag i på ett par dagar, får Stephanie vända sig till Emilys make Sean (Henry Golding) som är vid sin mors sjuksäng i London. Det är nu mysteriet tätnar och Stephanie börjar gräva i vem Emily egentligen är och vad som kan ha hänt henne.



Paul Feig gjorde komedierna Bridesmaids (2011) och Spy (2015), och även om denna också har gott om humor så är det även ett mysterium och en thriller. En film som faktiskt hittar en bra ton direkt från början och blir småtrevlig och även ganska rolig där man känner av allvaret runt hörnet.



Anna Kendrick som Stephanie blir den som drar det tyngsta lasset och gör sin roll bäst. Man känner tidigt att hennes naiva och trevliga yttre kan vara lite spel för galleriet. Eller så är Stephanie bara sådan för att hon desperat vill ha en vän i Emily. När så mysteriet tätnar och utvecklar sig går tankarna en del till Gone Girl (2014). Det intressanta är dessutom att dessa relativt likartade filmer (historier) bygger på böcker skrivna av kvinnor. I båda fallen funkar det inte heller fullt ut.



Personligen känns det som filmen funkar relativt bra under en bit över halva filmen. Man har lite småroligt med humorn och mysteriet funkar även det bra så länge det hålls på avstånd när Stephanie och Sean kommer varandra närmare. Men i och med att Stephanie ger sig ut på vägarna och nystar i mysteriet, tappar filmen sakta men säkert. Under sista halvtimmen när man sedan bjuds på en del vändningar fram och tillbaka och vi närmar oss den stundande upplösningen, har filmen förlorat lite av den charm den ändå hade. Sammanfattningsvis kan man säga att runt två tredjedelar funkar bra och är småtrevliga, men man lyckas inte höja det hela, snarare tvärtom. Den starka trean blir därför en trea på grund av detta.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.1

White Boy Rick



Titel: White Boy Rick
Genre: Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 2018
Regi: Yann Demange
I rollerna: Richie Merritt, Matthew McConaughey, Jennifer Jason Leigh, Bruce Dern, Eddie Marsan

Handling: Historien om Richard "Rick" Wershe Jr., en tonåring som blev FBI-informatör under 1980-talet, och blev inblandad i både vapen- och droghandel tillsammans med sin far Richard Wershe Sr.

Omdöme: Året är 1984 i Detroit där ensamstående fadern Richard Wershe Sr. (Matthew McConaughey) uppfostrar sina två tonårsbarn Rick (Richie Merritt) och Dawn (Bel Powley). Dawn är missbrukare och flyttar hemifrån. Pappa tar med Rick på diverse vapenmässor och får honom inblandad i hans vapenaffärer. Samtidigt bor Ricks färgstarka farföräldrar Ray (Bruce Dern) och Verna (Piper Laurie) tvärs över gatan. Familjen Wershe är inte en helt normal familj...



Yann Demange följer här upp sin klart sevärda '71 (2014) med denna verklighetsbaserade historia. Ett manus som listades bland de bästa icke-producerade manusen år 2015. I händerna på en duktig regissör skapas en pulserande film som fångar eran på ett både övertygande och slående sätt.



En aspekt man inte bör underskatta med filmen är något regissörens förra film '71 (2014) också hade. Ett stämningsfullt foto, speciellt under kvälls-/nattscenerna som skapar något man kan ta på nästan på egen hand. Här finns även två bra karaktärer och prestationer i nykomlingen Richie Merritt som Rick och så klart Matthew McConaughey som pappa Richard. McConaughey får under stora delar av filmen finna sig i att ha en något tillbakadragen roll, men får kliva fram desto mer mot slutet och gör det bra.



Om man skulle beskriva historien så skulle man kunna säga att den är blek. Det hela målas inte upp som någon solskenshistoria och det ska man inte heller göra. Ofta kan en sån här film bli en klassisk uppgång och fall-historia där huvudpersonen lever livet innan det går utför. Här känner man att det snarare är berättat på ett mer nyanserat sätt utan de riktiga topparna och dalarna i de inblandades liv. De håller på med illegal verksamhet, och i Ricks fall även som FBI-informatör, något han tvingas till. Då vet man att saker och ting inte kan gå som på en räls...

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 6.5

torsdag 13 december 2018

Ground Zero



Titel: Ground Zero
Genre: Mysterium/Thriller/Drama/Action
Land: Australien
År: 1987
Regi: Michael Pattinson & Bruce Myles
I rollerna: Colin Friels, Jack Thompson, Donald Pleasence, Natalie Bate

Handling: Kameramannen Harvey Denton hittar bland de gamla filmerna han har kvar efter sin pappa (som också var kameraman) material som visar att kärnvapentester utförts på ett sätt som utsatt militären och aboriginer för strålning. Han börjar söka efter andra bevis, men det finns starka krafter som inte vill att sanningen ska komma fram.

Omdöme: En konspirationsfilm från Australien? Ja, varför inte? Det hela är inspirerat av verkliga händelser där Storbritannien och Australien genomförde kärnvapentester ute i den australiska bushen under 50- och 60-talet. Harvey Denton (Colin Friels) blir snart indragen i mysteriet och konspirationen då hans far kan ha fångat det hela på film då han jobbade som kameraman innan han dog 1953.



I samband med att man hittar ett nedgrävt flygplan från tiden då kärnvapentesterna genomfördes, framkommer ny information som gör gällande att Dentons far kan ha blivit ihjälskjuten. Han visste helt enkelt för mycket. Nu är sonen på spåren och får snabbt underrättelsetjänsten efter sig, både den australiska och brittiska. Hans enda chans kan vara att komma med bevis som offentliggörs innan han tystas.



Under den allra första scenen när män i skyddsdräkter utforskar ett flygplan som hittats, skapas en bra och mystisk stämning. Filmen har sedan en del av den varan under filmens gång när Denton kommer allt närmare sanningen. Men det är något av en b-film till viss del och hade vunnit en del på att kännas mer storslagen.



En del actionscener funkar och själva konspirationsstoryn likaså. Däremot blir scenerna när Denton lämnar stan och beger sig ut i bushen där han träffar på Donald Pleasence lite svagare. Tempot sänks och man hade hellre sett att Denton fortsatt blivit jagad i och runt Melbourne. Hade kunnat bli något minnesvärt av det hela.

2 - Skådespelare
3 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.5

Mina favoritprestationer - 1964

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Clint Eastwood (A Fistful of Dollars)

Som den mystiske revolvermannen utan namn, dock kallad Joe här.



Peter Sellers (A Shot in the Dark)

Som den småklantige poliskommissarien Jacques Clouseau.



Peter O'Toole (Becket)

Som kvinnotjusaren kung Henrik II.



George C. Scott (Dr. Strangelove)

Som den fanatiske generalen Buck Turgidson.



Peter Sellers (Dr. Strangelove)

Som Dr. Strangelove, president Muffley och överste Mandrake.



Sean Connery (Goldfinger)

Som agent 007 - James Bond.



Gert Fröbe (Goldfinger)

Som den självgode huvudskurken Auric Goldfinger.



Rod Steiger (The Pawnbroker)

Som den uppgivne och bittre pantlånaren Sol Nazerman.



Fredric March (Seven Days in May)

Som den hårt pressade presidenten Jordan Lyman.



Burt Lancaster (The Train)

Som franske motståndsrörelsemedlemmen Paul Labiche.


onsdag 12 december 2018

Contre-enquête / Counter Investigation



Titel: Contre-enquête / Counter Investigation
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Frankrike
År: 2007
Regi: Franck Mancuso
I rollerna: Jean Dujardin, Laurent Lucas, Agnès Blanchot, Jean-Pierre Cassel

Handling: En polis vars dotter blivit mördad undersöker om mannen som dömts för mordet verkligen är skyldig.

Omdöme: Polisutredaren Richard (Jean Dujardin) är hemma med sin unga dotter under en av sina lediga dagar medan hans fru jobbar. När Richard blixtinkallas till kontoret efter att en han känner gripits, lämnar han sin dotter ensam ett par timmar. När han kommer hem är hon borta. Då får han samtalet av en poliskollega om att en flicka hittats död i ett närliggande skogsparti.



Sorgen är givetvis obeskrivbar, men även skulden Richard känner för att ha lämnat dottern ensam den där dagen. Polisen gripar dock ganska omgående en misstänkt gärningsman i Daniel Eckmann (Laurent Lucas) som till slut erkänner dådet. Men är han verkligen skyldig? Har polisen tvingat honom till ett erkännande? Richard är inte så säker och när en seriemördare grips för ett flertal liknande dåd mot unga barn runt om Frankrike beslutar sig Richard för att göra en egen utredning.



Det är trots allt något med franska och för den delen europeiska kriminalare/thrillers av det här slaget. Det är en något melankolisk stämning och man kan förstå varför Hollywood i många fall väljer att göra remakes. I det här fallet bygger filmen på en historia av kriminalromanförfattaren Lawrence Block vars historier bl.a. gett filmerna 8 Million Ways to Die (1986) med Jeff Bridges och A Walk Among the Tombstones (2014) med Liam Neeson.



Här har man Jean Dujardin i huvudrollen ett par år innan hans Oscarsvinst för The Artist (2011). Han gör vad han ska utan att egentligen behöva förta sig. Hans Richard börjar supa till samtidigt som han gräver i fallet med sin dotter, men även andra liknande brott. Laurent Lucas blir en bra misstänkt och känns ganska klockren sett till hur han ser ut och hans agerande som får en att känna att allt inte stämmer med Eckmann.



Filmen är möjligtvis något enkelspårig och får inte med så många karaktärer mer än på något hörn. Det är också en av orsakerna varför speltiden bara är på runt 80 minuter. Samtidigt lämnar man det mesta av krutet på upplösningen då man får sig ett par vändningar i historien. Eckmann får mer utrymme och det blir en ganska bra avslutning som höjer ett snäpp. En film som överlag känns helt ok, men där nerven inte riktigt infinner sig förrän mot slutet. Trea till stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7