lördag 26 maj 2018

Eight Below



Titel: Eight Below
Genre: Äventyr/Drama
Land: USA
År: 2006
Regi: Frank Marshall
I rollerna: Paul Walker, Bruce Greenwood, Moon Bloodgood, Jason Biggs

Handling: Detta är historien om ett par medlemmar i en vetenskaplig expedition. Jerry Shepard och en kärv amerikansk geolog tvingas lämna sina älskade slädhundar på grund av en plötslig olycka och riskabla väderförhållande i Antarktis. Under den hårda antarktiska vintern måste hundarna ensamma kämpa för sin överlevnad i flera månader.

Omdöme: Inspirerat av (ej baserat på) en verklig historia och gjord av Disney... Som jag hade fått för mig (eller åtminstone trodde) att man skulle få se, var en man som skulle fastna i Antarktis över vintern och försöka klara sig på egen hand. En klassisk överlevnadshistoria alltså. Riktigt så blir det inte, även om man får en överlevnadshistoria.



Jerry Shepard (Paul Walker) jobbar på en vetenskaplig station i Antarktis dit forskare kommer. Jerry är som en slags guide, med uppgift att ta ut forskarna med snöfordon eller hundsläde. När forskaren Davis McClaren (Bruce Greenwood) anländer kort innan man ska packa ihop och åka hem för vintersäsongen, övertygas Jerry av sin chef att ta med Davis till ett berg för att leta efter en ovanlig meteorit. P.g.a. svaga isar tar Jerry ut sina åtta slädhundar och tillsammans med Davis beger de sig mot berget. Men när ett oväder slår till blir det en kamp på liv och död för Jerry, Davis och Jerrys älskade slädhundar.



Först och främst visar sig filmen vara en remake på den japanska filmen Nankyoku monogatari / Antarctica (1983). Hade man vetat det innan man tog sig an denna version hade man kanske valt att se det japanska originalet, utan Disneys inblandning. Det blir nämligen inte så dramatiskt och gripande så som det presenteras här. Jason Biggs i rollen som Cooper, en av Jerrys kollegor och vänner på stationen, uppför sig t.ex. ganska oproffsigt och agerar som lite av en pajas.



Det som dock gör att filmen inte riktigt lyckas fullt ut är de många (och ganska långa) scenerna där man endast följer slädhundarna. Hade det varit en dokumentär med berättarröst hade det nog kunnat funka bättre. Ja, kanske kunde man ha använt berättarröst här också för att ge det hela en lite mysigare och mer stämningsfull upplevelse.



Med det sagt är det inte någon tokig film med ett oftast vackert foto som fångar förhållandena och vinterlandskapet väl. Att överlevnadshistorien handlar om ett par slädhundar istället för människor känns dock lite trist. Åtminstone så som man valt att berätta det hela på här. För det hade säkerligen kunnat bli en ganska stark och gripande film.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3

fredag 25 maj 2018

Vertical Limit



Titel: Vertical Limit
Genre: Action/Äventyr/Thriller
Land: USA/Tyskland
År: 2000
Regi: Martin Campbell
I rollerna: Chris O'Donnell, Bill Paxton, Scott Glenn, Izabella Scorupco

Handling: Peter Garrett är en ung och ambitiös bergsklättrare som dragit sig tillbaka från den riskfyllda sporten efter en tragisk klättringsolycka där han och hans syster såg sin pappa dö. Han har inte haft mycket kontakt med sin syster sedan dess. Tre år efter olyckan måste han ge sig in i bergsklättringen igen, då hans syster och delar av hennes team sitter fast på K2, världens näst högsta berg. Det blir en hård kamp mot elementen och klockan.

Omdöme: Mellan de två Bond-filmerna GoldenEye (1995) och Casino Royale (2006) gjorde Martin Campbell denna bergsklättringsfilm. Med gott om action, en del spänning och även ett överlevnadstema kan man mycket väl förstå varför detta manus från början var tänkt som uppföljare till Cliffhanger (1993).



Fotografen och f.d. bergsklättraren Peter Garrett (Chris O'Donnell) är i trakterna på ett uppdrag när han får reda på att hans syster Annie (Robin Tunney), en av de främsta kvinnliga bergsklättrarna, ska spela in en dokumentär på K2 med miljonären och äventyraren Elliot Vaughn (Bill Paxton). Han beger sig dit och snart börjar det gå snett när tre klättrare fastnar på hög höjd. Peter måste samla ihop ett team för ett räddningsuppdrag. Eftersom tiden är knapp väljer man att försöka få med den rutinerade räven Montgomery Wick (Scott Glenn) som är den som bestigit berget snabbast.



Man märker att Martin Campbell känner sig bekväm med actioninslagen i filmen då det både blir gott om dessa och de allt som oftast funkar bra. Däremot är det lite si och så med realismen och stundtals blir det riktigt överdrivet. Men det får man liksom ta, man är förberedd på det. Värre hade det varit om man förväntade sig en renodlat realistisk bergsklättrarfilm.



Vad gäller skådespelarna får man en lite blandad skara ansikten. Vissa veteraner som Bill Paxton och Scott Glenn ger exakt vad man kan förvänta sig. Hade gärna velat se Scott Glenn få en större roll, men då hade filmen behövt ha ett lite annat fokus. Vad gäller de yngre förmågorna är gamle Batman-skådisen (som Robin) Chris O'Donnell en av två syskon tillsammans med Robin Tunney. Båda är lite trista och intetsägande får man säga. Izabella Scorupco plockades med från GoldenEye (1995) och funkar något bättre här, även om hon också kunde ha ersatts. Roligast blir en ung Ben Mendelsohn i rollen som en av två australiensiska bröder.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.9

torsdag 24 maj 2018

Red Planet



Titel: Red Planet
Genre: Sci-Fi/Action/Thriller
Land: USA/Australien
År: 2000
Regi: Antony Hoffman
I rollerna: Val Kilmer, Carrie-Anne Moss, Tom Sizemore, Terence Stamp, Simon Baker, Benjamin Bratt

Handling: Planeten Jorden är inte längre någon säker boplats. Människan måste planera för ett nytt boende - i rymden. Under den första bemannade rymdfärden till planeten Mars går allt inte riktigt som planerat. Den livsviktiga utrustningen fungerar plötsligt inte längre som den ska och några astronauter tvingas att kämpa för att överleva på den mystiska och av människan outforskade röda planeten.

Omdöme: Året är 2056 och den röda planeten, Mars, kan vara människans sista hopp. Jorden har nämligen förorenats och överbefolkats till den grad att tiden börjar bli knapp. Man har förberett med att skicka upp alger för att försöka skapa syre på Mars. Detta är den första bemannade expeditionen som skickas dit för att utforska planeten. Givetvis går allt inte som planerat. Långt därifrån...



Samma år som denna kom kom det en annan Mars-film, nämligen den Brian De Palma-regisserade Mission to Mars (2000). Det är därför lätt att blanda ihop de två lite grann. Denna var den jag inte kom ihåg så mycket från och fått för mig skulle vara ganska usel. Men det är något med rymdfilmer som lockar så även om de inte alltid är strålande finns där något som gör att de kan bli värda en titt.



Med de gamla Heat (1995)-skådespelarna Val Kilmer och Tom Sizemore (som lär ha hamnat i bråk under inspelningen och ha avskytt varandra) och The Matrix (1999)-skådespelerskan Carrie Anne-Moss i spetsen, får man hälften av de som ses i sexmannabesättningen. De övriga är den brittiska veteranen Terence Stamp och de två yngre förmågorna Simon Baker och Benjamin Bratt. Kanske inte A-list skådisar, men det gör inte så mycket.



Själva filmen, regisserad av den Sydafrika-födde Antony Hoffman (mest känd för reklamfilmer), är inte så tokigt gjord. Effekterna funkar för det mesta bra och fotot likaså där det mesta spelades in i öknen i Jordanien och i Australien. Filmen blev ingen succé vilket ledde till att Antony Hoffman inte gjort någon annan långfilm. Men direkt dålig är den inte. Den må inte bli så jättespännande, men den bjuder på en grupp astronauter som blir strandsatta på Mars och måste försöka överleva på denna mystiska planet.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.7

onsdag 23 maj 2018

The Shallows



Titel: The Shallows
Genre: Drama/Thriller/Skräck
Land: USA/Australien/Spanien
År: 2016
Regi: Jaume Collet-Serra
I rollerna: Blake Lively, Óscar Jaenada, Angelo Josue Lozano Corzo, Joseph Salas

Handling: En ung kvinna är ute och surfar på egen hand när en stor vithaj attackerar. Hon klarar sig, men strandas ensam på en liten klippa medan hajen cirkulerar vattnen mellan henne och stranden.

Omdöme: Hur mycket kan man egentligen göra med en story där en ensam person tampas med en haj en bit ut från en strand? Det var något man var fundersam till när man tog sig an denna film. En film av ingen mindre än spanjoren Jaume Collet-Serra som annars kanske mest förknippas med Liam Neeson-samarbeten som Unknown (2011), Non-Stop (2014), Run All Night (2015) samt The Commuter (2018). Här tog han alltså en paus från Neeson, även om man nästan sitter och väntar på att han ska dyka upp och rädda situationen...



Nancy (Blake Lively) är en amerikanska som tagit en paus från sina medicinstudier och begett sig ner till Mexiko. Hennes mamma har gått bort och hon känner att det är dags att söka upp den där magiska stranden som mamma pratat så varmt om, men som hon inte vet namnet på. Hon får hjälp av en snäll kille som kör dit henne. Egentligen skulle hennes väninna följt med, men p.g.a. baksmälla och att hon vill gå på dejt med en kille hon träffat, lämnar hon Nancy ensam.



Nancy visar sig vara lite av en klippa på surfbrädan hon tagit med sig till denna strand. Hon verkar dock inte vara lika klipsk när det gäller andra saker. Killen som gett henne skjuts erbjuder sig i princip att hämta henne senare då han bor i närheten. Men hon säger att det är lugnt, hon klarar sig. När hon sedan träffar på två unga mexikanska killar som surfar i vattnet och ger henne tips och varningar om vattnet, säger hon att det är lugnt, hon klarar sig nog. När de erbjuder sig att skjutsa hem henne när de ska hem tackar hon nej och vill fortsätta ensam trots att det börjar bli sent. Hon får faktiskt skylla sig själv om typ en haj skulle attackera henne, tänker man...



Överlevnadsinstinkten slår in ganska snabbt för Nancy efter attacken och hon blir strandsatt en bit från själva stranden. Hajen är smartare och aggressivare än självaste hajen i Jaws (1975). En film som uppenbarligen satt sina avtryck på dagens regissör och manusförfattare för det finns en del blinkningar till den. Det blir dock lite utdraget att se Nancy hålla på att förblöda samtidigt som hon väntar på bättre tider.



Filmen är för det mesta ganska bra gjord även om man stundtals känner att hajen är dataanimerad. Dock blir det lite för mycket när man närmar sig slutet och hajen blir som Bondskurken Jaws och börjar tugga metall som om det vore kött. Det hade varit bättre om man försökt hålla sig till en mer realistisk avslutning på det hela istället för att försöka slå på stort som man gör nu. Det blir mest skrattretande, nästan så man tänker på Sharknado-filmerna, istället för spännande eller skrämmande. Innan dess är det dock inte så tokigt så det här går att se och ta sig igenom.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3

tisdag 22 maj 2018

Against the Sun



Titel: Against the Sun
Genre: Drama/Äventyr/Krig
Land: USA
År: 2014
Regi: Brian Falk
I rollerna: Garret Dillahunt, Jake Abel, Tom Felton, Nadia Parra

Handling: Under andra världskriget tvingas tre flygare i den amerikanska flottan kraschlanda sitt bombplan ute på Stilla Havet. Utan mat och vatten och med endast en liten livbåt till förfogande kämpar trion för sin överlevnad.

Omdöme: Året är 1942 och kort efter Pearl Harbor. Tre amerikanska flygare är ute på uppdrag över Stilla Havet när de hamnar i trubbel. Varken piloten eller hans två yngre adepter kan hitta hem till sitt fartyg. De har helt enkelt hamnat ur kurs och får ingen kontakt med sina egna då de befinner sig för långt bort. När bränslet tar slut har de inget annat val än att göra en nödlandning på vattnet.



Den rutinerade piloten Harold Dixon (Garret Dillahunt) och de två yngre Gene Aldrich (Jake Abel) och Tony Pastula (Tom Felton) får med sig en liten livbåt som de knappt får plats i, men inte så mycket mer. Vistelsen på livbåten kommer inte direkt bli kortvarig. Utan någon proviant, dricksvatten, skydd eller vetskap om var de egentligen befinner sig vet de att deras hopp om att överleva är minimal.



Med tanke på att i princip hela filmen utspelar sig runt den lilla livbåten och med endast tre personer, är det inte särskilt svårt att lista ut att det blir lite enformigt efter ett tag. Visst sker det en del och det är ju trots allt en klassisk överlevnadsfilm där de tre måste samarbeta och hitta sätt att skaffa föda, vatten och försöka ta sig i land. Man kan bara föreställa sig vilken mardrömssituation det måste vara. Det enda positiva i sammanhanget är att de har varandra.



Även om denna verklighetsbaserade historia blir något enformig så håller den uppe intresset under stora delar. Man har inga kända ansikten, men de tre sköter sig helt ok. En av dem, Jake Abel i rollen som Gene Aldrich, påminner kul nog stundtals om en ung Kevin Bacon både till utseende och röst. Annars är det en film som bjuder på gott om överlevnadsmaterial för de som "går igång" på det. En ok film, varken mer eller mindre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

måndag 21 maj 2018

Into the White



Titel: Into the White
Genre: Drama/Krig/Äventyr
Land: Norge/Sverige/Frankrike
År: 2012
Regi: Petter Næss
I rollerna: Florian Lukas, David Kross, Lachlan Nieboer, Rupert Grint, Stig Henrik Hoff

Handling: Brittiska och tyska piloter skjuter ned varandra över Norge under andra världskriget 1940. För att överleva den hårda vintern i den norska vildmarken måste de samarbeta, något som är lättare sagt än gjort.

Omdöme: Denna verklighetsbaserade historia ser två stridsflygplan, ett brittiskt och ett tyskt, skjuta ner varandra mitt över den vintriga norska vildmarken. De fem överlevande, tre tyskar och två britter, tar sig snart till en närliggande jaktstuga där de söker skydd. Spänningarna är givetvis stora och båda sidor provocerar varandra. Men det är tyskarna som tar kommandot först och tar de två britterna som sina fångar.



Denna överlevnadsfilm utspelar sig inte så värst mycket ute i vildmarken. Vädret är ogästvänligt och sikten är näst intill obefintlig. De fem gör bäst i att hålla sig i och runt stugan så gott det går. De hittar lite proviant, men de vet att det inte är någon långsiktig lösning att sitta och trycka där. Dessutom är en av tyskarna skadad och behöver vård, så tiden börjar bli knapp. Frågan är om de fem kommer förbli bittra fiender eller kunna sänka garden en aning och visa mer humana sidor...



En film om tyskar och britter, då kan det vara bra att låta en neutral göra filmen. I det här fallet har vi norrmannen Petter Næss som hanterar den biten väl. Det känns som man visar upp båda sidor på ett balanserat sätt där båda har sina bra och mindre smickrande sidor. Det är även bra att tyskarna talar tyska sinsemellan. Alla kan även lite engelska, i synnerhet den tyske piloten, löjtnant Horst Schopis (Florian Lukas).



Kanske hade man velat att mer av filmen hade utspelat sig ute i den vintriga vildmarken då de alltså mest sitter och trycker i stugan. Men det blir intressant det med och låter oss lära känna karaktärerna och får en del variation när dynamiken förändras. Tänker lite på Chaplin-klassikern The Gold Rush (1925) där bittra fiender måste försöka enas och samarbeta i en liten jaktstuga. Inte lika mycket humor här, men trots allt en del av den varan. Man känner även för de inblandade när historien lider mot sitt slut. Det tyder på att filmen på det stora hela lyckats.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

söndag 20 maj 2018

En vecka med Överlevnadsfilmer


Lite överlevnadsfilm brukar aldrig vara helt fel. Varför inte en vecka med lite blandade filmer på temat överlevnad?

Under kommande vecka bjuder vi på överlevnad under krig, på vatten, berg, i kyla och även på en annan planet.

The Hot Spot



Titel: The Hot Spot
Genre: Kriminaldrama/Thriller/Romantik
Land: USA
År: 1990
Regi: Dennis Hopper
I rollerna: Don Johnson, Virginia Madsen, Jennifer Connelly, William Sadler

Handling: En man med ett tvivelaktigt förflutet kommer till en liten småstad i Texas och börjar sälja begagnade bilar. Han trasslar till det rejält för sig när han inleder en affär med sin chefs fru.

Omdöme: När en man vid namn Harry Madox (Don Johnson) anländer till en liten småstad i Texas, börjar det hända saker. Han visar framfötterna och får ett jobb som säljare av begagnade bilar åt ägaren George Harshaw (Jerry Hardin). Exakt vad Harrys plan är eller vem han är blir något av ett frågetecken. Istället står det klart att han har en svaghet - kvinnor. Han blir därför ett enkelt byte för fru Dolly Harshaw (Virginia Madsen) som virar Harry runt sitt lillfinger. Som om det inte vore nog blir han förtjust i den desto yngre Gloria Harper (Jennifer Connelly) som sköter ekonomin åt herr Harshaw.



När man vet att man har Dennis Hopper som regissör kan man inte direkt påstå att förväntningarna är så stora. Hans Colors (1988) var förvisso helt ok, men Catchfire (1990) som han gjorde samma år som denna var inte alls bra. En sak som blir tydlig är att Hopper bjuder på en hel del naket under filmens gång, utan att det egentligen behövs. Vad som inte heller bådar gott är när man hör musiken som är en slags sydstatsjazz med mycket trumpet som mest gör att man vill sänka volymen. Mycket riktigt blir musiken genomgående en svaghet man inte kan få att försvinna.



Virginia Madsen som Dolly Harshaw är en riktig femme fatale, och sticker inte under stolen med det. Alltid kul med femme fatales, men hon är lite för övertydlig för min smak och det blir lite upprepande efter ett tag. Fast Harry svag som han är fastnar med handen i kakburken gång på gång. Istället blir det Jennifer Connelly och hennes Gloria Harper som är den intressantare karaktären. Hon verkar vara lite av en ängel, men visar sig givetvis ha sina hemligheter.



Vad gäller filmen i övrigt och handlingen så bjuds man på lite av ett lustempo inledningsvis. Harry gör sig sakta vän och ovän med folk i Texas-staden. Han verkar vara en ganska klipsk man, men samtidigt gör han en del korkade felsteg. Främst sker det när han låter något annat än hans huvud fatta besluten. Han har nämligen otroligt svårt att hålla byxorna på plats när Dolly Harshaw sätter på "charmen".



Filmens första tredjedel är relativt händelsefattig. Man önskar att man fick veta lite mer om Harrys bakgrund eller åtminstone vad han planerar, hans orsak till att ha kommit till staden. Efter nästan en timme börjar det så smått hända lite mer och Harrys agenda klarnar. Samtidigt vet man inte om det var planen från början eller om han bara fått för sig att göra dumheter helt plötsligt. Förmodligen det senare...



Skönt nog tar sig filmen en del efter den inledande tredjedelen. Man känner kanske aldrig att det blir riktigt strålande, men om man inte tappat intresset helt eller stängt av efter inledningen så blir man ändå lite halvnöjd till slut. Förvecklingarna avlöser varandra och Harry visar sig ha gett sig in i en salig soppa när allt är sagt och gjort. En del har han orsakat själv, men till stor del har den lilla staden, och i synnerhet kvinnorna slukat honom.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.4

lördag 19 maj 2018

The Two Jakes



Titel: The Two Jakes
Genre: Kriminaldrama/Mysterium
Land: USA
År: 1990
Regi: Jack Nicholson
I rollerna: Jack Nicholson, Harvey Keitel, Meg Tilly, Madeleine Stowe, Eli Wallach, Richard Farnsworth

Handling: Privatdetektiven J.J. "Jake" Gittes är tillbaka. Det är mycket som förändrats sedan vi såg Jake senast. Kriget har kommit och gått. Året är 1948 och Los Angeles kokar av optimism och snabba pengar. Men det finns en sak som inte har förändrats: "Nio gånger av tio kommer du att hitta sanningen om du följer pengarna". Det är detta spår han följer när ett rutinartat otrohetsfall förvandlas till mord, ett mord med anknytning till olja - och till Jakes eget förflutna.

Omdöme: Från början var det tänkt att Jack Nicholson skulle reprisera sin roll från Chinatown (1974), manusförfattaren Robert Towne skulle regissera och producenten Robert Evans skulle spela den andre Jake i denna film mot Nicholson. Men då Towne och Nicholson inte fann Evans som en särskilt bra skådespelare, lades produktionen på is i fyra år. Nicholson tog sedan tag i taktpinnen och valde att själv regissera efter Robert Townes manus. Robert Towne hade tänkt sig en trilogi (den sista delen skulle utspela sig ytterligare elva år senare - 1959), men då denna inte blev någon framgång skrotades idén.



Det har gått elva år sedan händelserna i Chinatown (1974). Året är nu 1948 när Jake Berman (Harvey Keitel) anlitar J.J. "Jake" Gittes (Jack Nicholson) då han misstänker/vet att frun har en affär. Efter att Gittes lokaliserat Bermans fru som tillsammans med en okänd man besöker ett motell, iscensätter de en fälla för att avslöja affären. Men något går snett och mannen som frun har en affär med blir ihjälskjuten. Det blir startskottet på något större. Gittes börjar luska i fallet samtidigt som polisen utreder händelsen.



Vad gäller prestationerna hade man förväntat sig lite mer och önskat sig mer av vissa. Nicholson är komfortabel i rollen, men behöver inte gå på djupet som han gjorde i den första filmen. Harvey Keitel försvinner emellanåt och har en lite småtrist karaktär att jobba med, trots att den borde bjuda på mer. Madeleine Stowe som Lillian Bodine är kanske den som är mest ojämn då hon passar som lite av en femme fatale, men spelar över på sina håll. Meg Tilly som Kitty Berman känns mer stabil, även om hon precis som de övriga aldrig riktigt behöver förta sig.



Om man väljer att se detta som en fortsättning på Chinatown (1974), vilket det ju är, kan man nog lätt bli lite besviken. Det är inte det att det är dåligt eller att det inte har något gemensamt med nämnda film. Det är snarare som så att man nog gör bäst i att inte förvänta sig en lika bra film. Den följer mest i sin storebrors fotspår utan att skapa något ordentligt på egen hand.



Det känns trots allt som storyn inte är så tokig. På sätt och vis är det lite likt det som sker i första filmen, så det känns som man skulle kunna få ut en bra film här också. Vad som blir tydligt är att det saknas wow-faktor i genomförandet. Det är snyggt fotat och eran fångas väl, det är inte det som är problemet. Problemet är istället att det inte blir direkt spännande, särskilt intensivt eller för den delen pulshöjande.



J.J. Gittes glider runt Los Angeles i sin cabriolet och Nicholson bjuder på gott om berättarröst för att föra handlingen framåt. Visst är det småtrevligt om man gillar de klassiska deckarna och film noir, men speltiden på runt 2.15 känns mest medelmåttig. Det blir varken uselt eller strålande, utan ett mellanläge mest hela tiden. En ok film helt enkelt, men kanske lite för medioker för att bli sevärd eller minnesvärd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

fredag 18 maj 2018

Stormy Monday



Titel: Stormy Monday
Genre: Kriminalare/Drama/Romantik
Land: Storbritannien/USA
År: 1988
Regi: Mike Figgis
I rollerna: Sean Bean, Melanie Griffith, Tommy Lee Jones, Sting

Handling: I den engelska staden Newcastle vägrar nattklubbsägaren Finney sälja sin klubb till Cosmo, en amerikansk affärsman som inte har rent mjöl i påsen.

Omdöme: Samtidigt som Brendan (Sean Bean) söker och får jobb hos nattklubbsägaren Finney (Sting), flyger affärsmannen Cosmo (Tommy Lee Jones) in från USA. Han har kommit till Storbritannien för ett amerikanskt-brittiskt samarbete som ska hjälpa landet ekonomiskt. Men Cosmo har en sidoverksamhet som inte är helt laglig och nu har han bestämt sig för att han ska ha Finneys nattklubb till varje pris.



Brendan hamnar snart mellan Cosmos utsända män och sin nye chef Finney. Som om det inte vore nog träffar han amerikanskan Kate (Melanie Griffith) som jobbar som servitris på ett ställe i närheten av Finneys nattklubb. Vad Brendan inte vet är att hon även jobbar extra vid sidan om - åt Cosmo. Triangeldramat (eller kvartettdramat om man så vill) i industristaden Newcastle blir allt annat än en dans på rosor, trots den stundande romansen.



Detta kom att bli långfilmsdebuten för brittiske regissören Mike Figgis (förutom en TV-film något år tidigare), mest känd för Leaving Las Vegas (1995). Med sig har han den flerfaldigt Oscarsnominerade fotografen Roger Deakins som även han var i början av sin karriär. Hans foto i den småtrista staden gör att det ändå skapas lite stämning, även om det typiskt gråa brittiska vädret inte går att trolla bort.



Något som inte heller går att trolla bort eller blunda för är den horribla jazziga musiken man bjuds på filmen igenom. Främst i form av ett polskt jazzband som flugits in av Finney för att uppträda på hans nattklubb, men som även får fler spelningar under filmens gång. Filmens övriga musik som inte består av den alltför skrikiga jazzen är annars helt ok. Men Mike Figgis har inte alls lyckats med musiken som han själv också står för.



Man kan inte säga att filmen inte skulle ha något. Det finns något där under ytan som är redo att blomma ut och göra det här till en bra liten film. Tyvärr kommer det aldrig fram och det mesta rinner ut i sanden. Istället blir det ganska småtrist där endast romansen mellan Brendan och Kate leder någonvart. Man får väl något spänningsmoment mot slutet, men det är alldeles för sent och ger inte önskad effekt då det hela inte blir så speciellt.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3