onsdag 18 juli 2018

Phase IV



Titel: Phase IV / Du tror inte dina ögon
Genre: Sci-Fi/Thriller/Skräck
Land: Storbritannien/USA
År: 1974
Regi: Saul Bass
I rollerna: Nigel Davenport, Michael Murphy, Lynne Frederick, Alan Gifford

Handling: Två forskare barrikaderar sig på en forskningsstation i ett desperat försök att överlista superintelligenta myror som förintar allt i sin väg.

Omdöme: Efter en oförklarlig kosmisk händelse förbereder sig Jorden för det värsta. När det verkar som att inget påverkats av händelsen upptäcker professor Dr. Hubbs (Nigel Davenport) en förändring i myrors beteende i Arizona-öknen. De har blivit aggressivare, intelligentare och visat sig ge sig på djur och insekter som normalt sett utgör en fara för dem. Tillsammans med J.R. Lesko (Michael Murphy) får de lov att studera myrorna på plats i Arizona-öknen. Kanske är det bara en tidsfråga innan myrorna går till angrepp mot människor också...



Saul Bass gjorde här sin första och enda långfilm. Han är annars mest känd som designgeniet som låg bakom en rad minimalistiska filmaffischer till klassiska som mindre kända filmer. Han låg även bakom den berömda duschscenen från Hitchcocks Psycho (1960).



Med tanke på vem som regisserat var förhoppningen att man skulle få se en stilren och snyggt filmad liten film. Riktigt så blir det inte tyvärr. Stora delar av filmen går ut på att visa upp myrorna i närbild, ungefär som en naturdokumentär. Skillnaden mot en dokumentär är dock att dessa scener blir lite för tråkiga och inte ger så mycket i längden.



Hela upplägget med myror som blir superintelligenta och kan kommunicera med människor (vilket åtminstone J.R. Lesko verkar tro) är ju fånigt som det är. Man borde nog ha skippat den biten och istället gjort det hela till mer av en katastroffilm som det här hade potential till att bli. Man hade t.ex. kunnat få se hur myrorna sprider sig till storstäderna och liknande. Nu är det istället en liten film med få karaktärer, så en storskalig katastroffilm är det inte tal om.



Delvis fick mig filmen att tänka lite på The Andromeda Strain (1971) där något utomjordiskt kommer till Jorden och ett par vetenskapsmän måste försöka ta reda på vad det är i ett hypermodernt underjordiskt laboratorium. Skillnaden mellan de två filmerna är dock lite som natt och dag. I det fallet hade man en rutinerad och duktig regissör i Robert Wise och en bra story som byggde på Michael Crichtons bok. Saul Bass lyckas inte skapa något minnesvärt här, trots att det kunde blivit något av det hela. Den har dock fått lite kultstatus, så uppenbarligen gillas den av vissa. Om man vill se en bra och klassisk "myrfilm", rekommenderas istället trevliga Them! (1954).

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.6

tisdag 17 juli 2018

Blood Rage



Titel: Blood Rage / Nightmare at Shadow Woods / Slasher
Genre: Skräck
Land: USA
År: 1987
Regi: John Grissmer
I rollerna: Louise Lasser, Mark Soper, Julie Gordon, Jayne Bentzen

Handling: När Terry dödar en man skyller han det på sin tvillingbror Todd som blir inlåst på mentalsjukhus. Tio år senare på Thanksgiving rymmer brodern Todd, samtidigt som deras mamma ska gifta om sig. Detta får Terry att gå bärsärk.

Omdöme: Filmen, som spelades in 1983 men släpptes först 1987 i en nedklippt version, inleder året 1974 när mamma Maddy (Louise Lasser) åker till drive-in bion med sin nya flamma. I bakutrymmet på kombin ligger tvillingsönerna och sover - tror hon. När Maddy och hennes kille börjar hångla smyger de två pojkarna ut. Från ingenstans hugger Terry ihjäl en man i en annan bil, sedan ger han kniven till sin bror Todd och skyller på honom. Todd, som blir förskräckt av händelsen, blir inspärrad på mentalsjukhus medan Terry lever i det fria med sin mor.



Tio år efter dådet besöker mamman Todd på mentalsjukhuset. Det får Todd att rymma på Thanksgiving för att återvända hem. Detta i kombination med att mamma Maddy ska gifta om sig triggar något inom Terry som får honom att börja mörda igen. Alla som kommer i hans närhet svävar i livsfara. Det är bara det att alla fruktar Todd och inte Terry, vilket gör att de inte ser Terry som något hot innan det är för sent.



En sak man noterar tidigt och som är omöjlig att inte lägga märke till är hur svaga prestationer man får. Det är på ett sånt där skrattretande sätt som till en början får en att rygga tillbaka och undra vad det kommer bli för klass på filmen. Den enda som visar sig vara på en lite annan nivå är Mark Soper i dubbelrollen som tvillingarna Terry och Todd. Det känns som han inser att man måste spela rollen/rollerna med lite humor, lite självdistans.



Man skulle nästan kunna säga att mamman Maddy spelas av en värdelös Frances McDormand-kopia med raspig röst, medan Terry/Todd spelas av en ung Owen Wilson-kopia. Då förstår man att det bjuds på mycket humor. Man sitter nämligen med ett leende på läpparna mest hela tiden.



Skönt nog är det inte skrattretande dåligt gjort. Här finns faktiskt en del roliga mord och oftast mycket skön John Carpenter-lik elektronisk musik av Richard Einhorn som tidigare bl.a. hade gjort musiken till Shock Waves (1977) och Eyes of a Stranger (1981). Det är inte alls skrämmande, utan en rolig och underhållande film som får lite högre betyg då man känner sig nöjd.


"It's not cranberry sauce." - Terry

1 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.9

måndag 16 juli 2018

A Quiet Place



Titel: A Quiet Place
Genre: Drama/Skräck/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 2018
Regi: John Krasinski
I rollerna: Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmonds, Noah Jupe

Handling: En familj lever i total tystnad av rädsla för ett övernaturligt väsen som attackerar vid ljud.

Omdöme: I en nära framtid lever en familj i ständig tysthet och rädsla för något där ute som ödelagt hela (?) världen. Vi hoppar in i historien runt tre månader in efter att attacken började. Vi får se vilken brutalitet dessa varelser är kapabla till när någon eller något ger ifrån sig ljud.



Över ett år senare fortsätter historien med att följa familjen bestående av den gravida mamman Evelyn (Emily Blunt), pappan Lee (John Krasinski), dottern Regan (Millicent Simmonds) och sonen Marcus (Noah Jupe). De har gjort det bekvämt för sig på sin gård och kan traska runt (utan skor) och sköta vardagssysslorna så länge de inte ger ifrån sig ljud. De kan med andra ord inte prata med varandra, utan använder endast teckenspråk. Detta kan de eftersom dottern är hörselskadad (sedan födseln?).



Filmen får en att tänka på ett par andra filmer. Det är lite som Signs (2002) med tanke på att familjen bor isolerat ute på en gård och har varelser som besöker dem. Det känns även lite som en småskalig War of the Worlds (2005), även om dessa varelser kommer på marken och inte från luften. Och så påminner det lite om 10 Cloverfield Lane (2016). En filmserie filmbolaget Paramount för övrigt funderade på att integrera denna historia med, men valde att låta det vara en självständig film.



Det är en film som producerats av bl.a. Michael Bay, förmodligen efter att ha regisserat John Krasinski på sevärda 13 Hours (2016). Här är det istället John Krasinski själv som regisserar och spelar huvudrollen tillsammans med sin fru Emily Blunt. Hade varit kul att se vad Michael Bay själv hade gjort med detta, fast å andra sidan hade det nog blivit en storskalig actionfilm av det hela.



Vad som blir synd är att filmen relativt tidigt och under filmens gång får en att ställa frågor som sällan besvaras. Man lämnas helt enkelt med fler frågor än svar när filmen slutar. Det känns som man haft ett ofullständigt manus som har en del bra grejer, men som tyvärr är svag som helhet. Det blir faktiskt lite småirriterande när filmen försöker vara smart med vissa saker, men där man i flera andra fall inte är särskilt logisk eller direkt smart.



Gillar trots allt en del av stämningen man lyckas med där i tystheten och fotot som blir en viktig del av berättandet. Även några scener som t.ex. de runt barnafödandet höjer pulsen en del. Men varelserna är ganska tråkiga och man förlitar sig mer på jump-scares än att faktiskt bygga upp en tät stämning som håller hela vägen. Uppenbarligen går filmen hem hos en del, men personligen föredrar jag då en liknande film med en isolerad familj i It Comes at Night (2017) som lyckas klart bättre med spänningen, stämningen och att hålla hela vägen med storyn.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.8

söndag 15 juli 2018

The Odd Couple II



Titel: The Odd Couple II / Omaka par II
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1998
Regi: Howard Deutch
I rollerna: Jack Lemmon, Walter Matthau, Richard Riehle, Jonathan Silverman

Handling: Det är 17 år sedan Oscar och Felix sett varandra. Oscar bor i Florida, Felix i New York. En dag får Oscar telefon från sonen Brucey som inbjuder honom till sitt bröllop i Kalifornien. Och bruden är ingen mindre än Felix dotter! Det blir en galen resa när Oscar och Felix måste ta sig till bröllopet tillsammans.

Omdöme: Passande nog blev detta det tionde och sista samarbetet för radarparet Jack Lemmon och Walter Matthau. 30 år tidigare hade de nämligen gjort den första filmen The Odd Couple (1968) som man kan säga var startskottet på deras framgångsrika samarbete, även om Billy Wilder-filmen The Fortune Cookie (1966) var deras första film ihop.



För regin står Howard Deutch som några år tidigare hade regisserat Grumpier Old Men (1995) med Lemmon och Matthau, uppföljaren till Grumpy Old Men (1993). Så han kunde detta med uppföljare med radarparet. Hans bästa film är nog annars Some Kind of Wonderful (1987) med manus av John Hughes. På tal om manus är det i det här fallet skrivet av Neil Simon som även skrev The Odd Couple (1968) som byggde på hans pjäs.



Oscar (Walter Matthau) lever ett gott pensionärsliv i Florida där han mest hänger med sina pensionärsvänner som han anordnar pokerträffar med. Han är en skojare och trivs som fisken i vattnet med att driva med sina pensionärsvänner. När hans son ska gifta sig i Kalifornien, visar det sig att bruden är dotter till hans gamle vän Felix (Jack Lemmon).



Felix är en klassisk hypokondriker och även om han och Oscar är väldigt olika och inte ser saker på samma sätt, har de förblivit vänner. De har dock inte setts på 17 år så återseendet blir något av en chock. De flyger nämligen tillsammans till Los Angeles och ska sedan hyra bil och bila till bröllopet som ligger ett par timmar bort. Problemet är att när de två ska samarbeta, och pensionärer som de är, går de varandra mest på nerverna och strular till det. Så pass att de får rättvisan efter sig...



Man märker hur mycket bra skådespelare och ett bra manus gör för en film. Det blir gott om skratt under roadtrippen som Oscar och Felix gör. För trots att de bara ska ta sig en relativt kort sträcka inom Kalifornien, går det mesta fel. Tyvärr är filmen också något ojämn. Lemmon och Matthau gör absolut vad de ska och det blir roligast när de får sköta sig själva.



Filmen har en del filmreferenser som är roliga. Thelma & Louise-kopiorna funkar t.ex. bra när Oscar och Felix träffar dem på ett hak. Men när deras makar kommer in i bilden känns det krystat och något man kunde varit utan. Likväl visar sig historien med pensionären de träffar på i samma veva och som erbjuder dem skjuts svag. Så filmen har lite av en svacka här. Annars får man alltså gott om skratt och därför fyller filmen sin funktion.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.4

lördag 14 juli 2018

Out to Sea



Titel: Out to Sea
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1997
Regi: Martha Coolidge
I rollerna: Walter Matthau, Jack Lemmon, Dyan Cannon, Brent Spiner

Handling: Charlie övertalar sin svåger Herb att sluta sörja sin frus död och istället följa med honom på en kryssning till Karibien. Vad han inte berättat är att han fått dem båda anställda som dansvärdar i utbyte mot gratis resa. Och självklart är baktanken med resan att försöka få rika änkor på kroken.

Omdöme: Detta kom att bli den nionde av sammanlagt tio filmer som radarparet Walter Matthau och Jack Lemmon gjorde tillsammans. Trots att deras glansdagar var förbi sedan länge klarade de av denna sortens film utan större problem p.g.a. att de var duktiga skådespelare och komiker. Intressant nog kom sex av de tio filmerna under 90-talet (två på 60-talet, en på 70-talet och en på 80-talet).



Charlie (Walter Matthau) är en gambler och skojare som behöver komma iväg från sin bookmaker som vill ha pengarna han är skyldig honom. Charlies svåger Herb (Jack Lemmon) sörjer sin kära fru och firar ensam deras bröllopsdag. Men Charlie lyckas övertala Herb att följa med honom på en lyxkryssning till Karibien som han säger att han fått av en han känner som jobbar med kryssningen. Herb borde förstått att något inte stod rätt till. Det visar sig nämligen att Charlie fixat in dem som dansvärdar på kryssningen då han vill att de ska träffa kvinnor. Om de inte fullföljer sitt kontrakt kommer de tvingas att betala flera tusen dollar för kryssningen.



Charlie och Herb har snart siktet inställt på två kvinnor de vill spendera mer tid med under kryssningen. Charlie stöter på den desto yngre Liz (Dyan Cannon) som är där med sin krävande sydstatsmor. Herb å sin sida faller för den jämnåriga änkan Vivian (Gloria DeHaven) som dragits med av sin dotter och svärson på deras bröllopsresa. Men det blir inte så enkelt för Charlie och Herb då de samtidigt måste jobba som dansvärdar åt den krävande Gil Godwyn (Brent Spiner) som ständigt håller ett öga på dem.



Det blir ganska roligt när Walter Matthau och Jack Lemmon försöker charma och luras där på kryssningen. Stundtals får man faktiskt lite känsla av Dirty Rotten Scoundrels (1988), även om det inte är lika bra här. Herb är egentligen ganska oskyldig och dras in i en lögn han har svårt att ta sig ur. Charlie å sin sida älskar att improvisera och rida på sina lögner.



Det är helt klart Walter Matthau som står för mest av humorn med sin torra stil som går hem. Även Brent Spiner som Gil bjuder på en del humor, och så klart Jack Lemmon som dock spelar en seriösare karaktär. Hade önskat att man fått fler bra karaktärer som det ju är upplagt för ombord en kryssning som det är här. Gamlingarna Matthau och Lemmon är dock aldrig fel tillsammans.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.1

fredag 13 juli 2018

My Fellow Americans



Titel: My Fellow Americans
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1996
Regi: Peter Segal
I rollerna: Jack Lemmon, James Garner, Dan Aykroyd, Lauren Bacall

Handling: Två ex-presidenter som hatar varandra tvingas ge sig av på flykt genom USA när deras efterträdare försöker skylla en uppseglande skandal på dem.

Omdöme: Radarparet Walter Matthau och Jack Lemmon var tänkta att spela mot varandra i denna film, och det kan man förstå. Men Matthau var inte tillgänglig och istället fick James Garner spela hans roll. Det valet kan man absolut inte klaga på. För på förhand var jag personligen lite osäker på hur Garner skulle hantera en komedi som denna, men det visar sig snart att han är ett av filmens starkaste kort.



Jack Lemmon är ex-presidenten Russell Kramer, republikan, gift med Margaret (Lauren Bacall) och extremt snål. James Garner är ex-presidenten Matt Douglas, demokrat, singel och en kvinnokarl. De har hatat varandra och ställt upp mot varandra under en lång tid. De saknar båda att vara president och få stå i rampljuset. Nuvarande presidenten William Haney (Dan Aykroyd) ogillas av båda (så klart). Inte gör det saken bättre när han och hans stab försöker lägga skulden på dem för en skandal som håller på att uppdagas. De måste helt enkelt lära sig att samarbeta för att rentvå sig själva och sätta dit Haney.



Filmen funkar utan tvekan bäst när det blir en slags roadmovie då Lemmon och Garner tar sig tvärs över USA tillsammans. De gnabbas ständigt som ett gammalt par och man bjuds på klassisk komedi som ger en hel del skratt under resans gång. Det hela blir inte lika bra när NSA och de övriga är efter dem. Skönt nog får Dan Aykroyd ganska lite att jobba med då han sällan funkar i mina ögon. Istället blir det Lemmon och inte minst Garner som övertygar.



Ett plus med filmen är att det inte känns som den väljer sida vad gäller republikaner eller demokrater. De målas alla upp som lika stora kålsupare, politiker som de är. Det är också inte helt politiskt korrekt i alla situationer, och det gillas så klart. En sån här film gör bäst i att tänja lite på spelreglerna och inte vara för fin i kanten, så att säga.



Kul nog påminner filmen stundtals om favoritfilmerna Planes, Trains and Automobiles (1987) och Midnight Run (1988). Kan mycket väl tänka mig att man sneglat lite på dessa när man gjorde denna. Det är nämligen mycket roadmovie och buddy-tema över det hela med två huvudpersoner som försöker bräcka varandra. Stundtals riktigt kul. Trea till stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.5

torsdag 12 juli 2018

Mina favoritprestationer - 1949

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Robert Mitchum (The Big Steal)

Som mordanklagade armésoldaten Duke Halliday.



Kirk Douglas (Champion)

Som boxaren Midge Kelly.



Olivia de Havilland (The Heiress)

Som den naiva arvtagerskan Catherine Sloper.



Edward G. Robinson (House of Strangers)

Som pappa Gino Monetti.



Alec Guinness (Kind Hearts and Coronets)

Som hela familjen D'Ascoyne.



Robert Ryan (The Set-Up)

Som den avdankade boxaren Bill "Stoker" Thompson.



Orson Welles (The Third Man)

Som den tredje mannen, Harry Lime.



Dan Duryea (Too Late for Tears)

Som utpressaren Danny Fuller.



Lizabeth Scott (Too Late for Tears)

Som Jane Palmer, hyperfarlig femme fatale.



James Cagney (White Heat)

Som den smått galne gangstern Cody Jarrett.