onsdag 24 oktober 2018

The One



Titel: The One
Genre: Action/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 2001
Regi: James Wong
I rollerna: Jet Li, Jason Statham, Carla Gugino, Delroy Lindo

Handling: En polis slåss för sitt liv mot sin värste fiende från ett alternativt universum - sig själv - som bara blir starkare för varje liv han tar. Två utsända agenter måste försöka stoppa honom till varje pris.

Omdöme: Utan att förklara saker särskilt väl kastas man med en gång in mitt i skottlinjen. Det visar sig att en man vid namn Yulaw (Jet Li) transporteras med hjälp av maskhål från ett alternativt universum till andra världar. Där söker han upp den andra versionen av sig själv och dödar den, vilket ger honom mer styrka. Han är omänskligt stark och snabb, vilket gör att han blir i princip omöjlig att stoppa. Efter sig har han två erfarna agenter i form av agent Roedecker (Delroy Lindo) och hans yngre partner agent Funsch (Jason Statham).



Regissören och manusförfattaren James Wong, som gjorde Final Destination (2000), har inte minst inspirerats av The Matrix (1999) vad gäller effekterna och en del annat. Det blir nämligen gott om effekter under actionscenerna. Det blir mycket skottlossning och slagsmål, men inte så mycket till handling om man ska vara ärlig. Det behöver inte vara fel och vissa gånger kan en sån här film charma en med annat.



Förutom nämnda The Matrix (1999) finns här en del hämtat från Highlander (1986) och Terminator 2: Judgment Day (1991). Men det är inte lika elegant gjort som dessa klassfilmer. Det hela känns snarare som ett videospel eller liknande när Jet Li och de olika karaktärerna han spelar undviker kulor, springer som vinden och har övernaturlig styrka. Ja, det blir faktiskt lite superhjältevarning på det hela.



En sak som sänker filmen och upplevelsen mest av allt, till och med mer än de inte alltid övertygande effekterna, är musiken. Musik som för det mesta består av hårdrock som absolut inte passar under i princip någon scen, i synnerhet inte actionscenerna. Då och då hörs lite mer nedtonad stämningsmusik i bakgrunden, men det är alldeles för sällan. Det gör att denna action/sci-fi överlag faller lite platt och saknar finess. För emellanåt känner man att den hade kunnat funka ganska bra då vissa scener och sekvenser gör sig bra. Tack och lov är speltiden på bara lite drygt 80 minuter och då kan en sån här typ av film funka någorlunda väl som tidsfördriv.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.9

tisdag 23 oktober 2018

Chaos



Titel: Chaos
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: Kanada/Storbritannien/USA
År: 2005
Regi: Tony Giglio
I rollerna: Jason Statham, Ryan Phillippe, Wesley Snipes, Henry Czerny

Handling: En lugn vardagsmorgon. Ingen på banken har upptäckt de fem maskerade män som plötsligt håller alla gisslan. Polisen är snabbt på plats, men ledaren Lorenz vill bara förhandla med den före detta polisen Quentin Conners, som sätts i tjänst igen tillsammans med den unga nyrekryterade polisen Shane Dekker. Ingen av dem kan förutse det som kommer att hända. Plötsligt har rånarna sluppit undan i ett kaos av skottlossning och explosioner. Jakten sätter igång, men vem är det som Conners och Dekker jagar? Och har någonting egentligen stulits från banken?

Omdöme: Man ska kanske inte underskatta en film bara för att Jason Statham och Wesley Snipes är med. Vad som på ytan verkade vara en barskrapad actionfilm visar sig ha lite mer än så att erbjuda. Det blir nämligen en katt och råtta-lek med gott om vändningar i storyn.



Kaos utbryter då flera maskerade män rånar en bank mitt i Seattle och tar ett 40-tal människor gisslan. Polisen är snabbt på plats och förhandlingarna inleds. Men ledaren för rånarligan, som kallar sig för Lorenz (Wesley Snipes), kräver att endast tala med polisen Quentin Conners (Jason Statham) som numera är avstängd/sparkad efter en dödsskjutning några månader tidigare. Polisen misstänker snart att händelsen har en koppling till rånet och att de specifikt vill ha Conners. Charmtrollet Conners får samarbeta med den unge polisutredaren Shane Dekker (Ryan Phillippe) vars metoder skiljer sig från Conners.



Filmen gick aldrig upp på bio i USA då det blev strul med distributionen. Lite synd då det känns som den därför kan ha hamnat lite i skymundan då det inte är någon tokig film. Det finns en sak som drar ner den gång på gång och det är musiken under de spännande och actionladdade scenerna. Den känns som tagen ur en halvsunkig 70-tals serie eller liknande och funkar inte alls. Sänker tyvärr helhetsintrycket en del på egen hand.



Det blir faktiskt småtrevligt att följa bankrånet och den efterföljande jakten på vad som egentligen hänt och vilka som ligger bakom. Här finns tillräckligt för att behålla intresset och ge ett par vändningar i storyn. Tankarna går lite till filmerna som oftast var framgångsrika och populära under främst 90-talet och början av 2000-talet. Som t.ex. The Usual Suspects (1995) där allt inte är som det först verkar. Säger inte att det är på den nivån här eller har samma typ av vändning(ar), men lite den typen är det. Och det är aldrig fel, särskilt som man inte förväntade sig det av den här filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

måndag 22 oktober 2018

Homefront



Titel: Homefront
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 2013
Regi: Gary Fleder
I rollerna: Jason Statham, James Franco, Winona Ryder, Kate Bosworth

Handling: Phil Broker är en DEA-agent som efter hans fru dött säger upp sig och flyttar med sin dotter till en lugn småstad. Men det dröjer inte länge innan han hamnar i bråk med en lokal knarkboss.

Omdöme: DEA-agenten Phil Broker (Jason Statham) kastar in peruken och tar på sig truckerkepsen efter att hans senaste undercover-jobb inte slutat helt lyckligt. Han och dottern Maddy (Izabela Vidovic) flyttar till en småstad där de kan börja om. Men när Maddy hamnar i trubbel med en annan elev på skolan, råkar Broker i tjafs med pojkens föräldrar.



När pojkens pappa inte visar sig vara kapabel att lära Broker en läxa, får pojkens mamma tillika white trash-pundaren Cassie Klum (Kate Bosworth) vända sig till sin bror Gator Bodine (James Franco) som även är den lokale narkotikatillverkaren. Gator tar sig an uppdraget, och får reda på att Broker är DEA-agenten som satte dit ledaren av ett MC-gäng som höll på med narkotikaaffärer. Gator tar hjälp av sin flickvän Sheryl (Winona Ryder), som tidigare hängt med MC-gänget, för att få hjälp med distributionen av drogerna i utbyte mot Broker.



Det första man bör notera är att en viss Sylvester Stallone skrivit manuset baserat på en bok. Det noterbara är givetvis att han själv inte spelar eller på annat sätt är inblandad förutom att vara med som producent. Han lär ha skrivit manuset flera år tidigare då planen var att göra det till en Rambo-film. För regin står Gary Fleder som tidigare bl.a. hade gjort sevärda seriemördarthrillern Kiss the Girls (1997).



Även om Jason Statham och hans Broker på sätt och vis får ett liknande bemötande av stadens sheriff som Stallone och hans John J. Rambo får i First Blood (1982), går tankarna med filmen som helhet mer åt Charles Bronsons Mr. Majestyk (1974) och Burt Reynolds Malone (1987). Det blir med andra ord en mans krig mot en hel liten stad som kommer efter honom.



En aspekt med den här filmen som man inte riktigt trodde skulle funka var Brokers dotter. Men den biten visar sig funka fint. Inte bara att det trots ett barns närvaro blir ganska brutalt på sina håll, utan även för att hon sköter sig bra. Izabela Vidovic som spelar dottern Maddy var för övrigt det bästa med filmen Wonder (2017), så särskilt förvånad ska man kanske inte vara.



Broker rensar upp ordentligt när han tvingas till det och Statham funkar bra i rollen. Det känns nästan skräddarsytt för honom. Överhuvudtaget funkar filmen genomgående bra med lagom mycket action. Det blir liksom inte för mycket och när det väl blir actionfyllt är det välgjort och rejält. James Franco är väl inte direkt det första namnet man tänker på som bad guy, men han gör vad man kan kräva av honom och blir ganska elak när hans Gator målas in i ett hörn. Allt som allt en tillfredsställande film i genren.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.5

söndag 21 oktober 2018

Veckan med Statham



Håll i hatten, för under kommande vecka blir det åka av när Jason Statham tar över Movies - Noir. Noggrant (nåja) utvalda filmer med Statham kommer att gås igenom en efter en. Fokus ligger på action (vad annars?), men skönt nog har vissa av dessa mer djup än vad man kanske skulle kunna förvänta sig.

Djupdykningen drar igång imorgon och håller sedan på under hela veckan. Och nej, filmer som The Transporter (2002), Crank (2006), The Expendables (2010) och dess uppföljare kommer inte dyka upp.

Läs mer om andra Statham-filmer i väntan på "Veckan med Statham".

Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998)
Snatch (2000)
Ghosts of Mars (2001)
The Transporter (2002)
The Italian Job (2003)
Cellular / Final Call (2004)
Crank (2006)
The Bank Job (2008)
13 (2010)
The Expendables (2010)
Killer Elite (2011)
The Mechanic (2011)
Spy (2015)
Mechanic: Resurrection (2016)
The Fate of the Furious (2017)
The Meg (2018)

The Super



Titel: The Super
Genre: Thriller/Skräck
Land: USA
År: 2017
Regi: Stephan Rick
I rollerna: Patrick John Flueger, Val Kilmer, Louisa Krause, Yul Vazquez

Handling: En man blir föreståndare för ett hyreshus i New York där folk av någon oklar anledning spårlöst försvinner.

Omdöme: Ett hyreshus i New York i form av en skyskrapa har på senare tid haft problem med att folk försvinner. Hyreshuset har en fin och stor lobby med egen reception och flera vaktmästare/föreståndare. När det behövs en ny föreståndare ansöker den f.d. polisen och ensamstående fadern Phil Lodge (Patrick John Flueger) tjänsten och får den. Han flyttar omgående in med sina två döttrar på 7 och 14 år. Men snart blir han varse om att något ondskefullt sker i hyreshuset. Misstankarna pekar mot tre olika män. Chefen Mr. Johnson (Paul Ben-Victor) som har något fuffens för sig, den pratglade kollegan och tjejtjusaren Julio (Yul Vazquez) samt den mystiske kollegan Walter (Val Kilmer) som de flesta är rädda för.



Man hade kunnat göra det hela till en renodlad slasher och det hade kunnat bli en trevlig sådan. Istället känner man tidigt att det hela nog kommer ha övernaturliga inslag, vilket den har. Nu är dessa övernaturliga inslag inte så dominanta eller överdrivna, så det är skönt. Men en otäck (verklig) mördare hade varit att föredra.



När Phil flyttar in i hyreshuset och tillsammans med sina två döttrar rör sig i källaren och uppåt i skyskrapan, får man lite The Shining (1980)-vibbar. Det är så klart inte lika öde här mitt i New York, men en del scener går åt det hållet när de rör sig i korridorerna och källaren.



Den elektroniska musiken gör sitt för att försöka höja stämningen. Vad filmen dock faller på är en story som inte lyckas övertyga. Filmen får förvisso en vändning som höjer en del och väcker nytt intresse under slutspurten. Men det kommer lite väl sent och alltså med övernaturliga inslag som inte direkt går hem.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.9

lördag 20 oktober 2018

The A-Team



Titel: The A-Team
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 2010
Regi: Joe Carnahan
I rollerna: Liam Neeson, Bradley Cooper, Sharlto Copley, Jessica Biel

Handling: En grupp veteraner från Irakkriget försöker rentvå sig inför den amerikanska krigsmakten, som misstänker de fyra männen för ett brott som de inte har begått.

Omdöme: Som liten hade man chansen att titta på "The A-Team", men det gjorde man aldrig. Det var annat som gällde och lockade mer. Visst har man sett glimtar av serien och dess karaktärer, men inte mer än så. Denna film hade därför inte högsta prioritet. Men man har trots allt samlat ett par intressanta namn i rollistan och en regissör man sett en del av.



Joe Carnahan blev ett namn att hålla ögonen på efter Narc (2002). Det följde han upp med Smokin' Aces (2006), The Grey (2011), Stretch (2014) och så denna där emellan. Kanske inga toppfilmer, men oftast underhållande och värda en titt.



I denna film stiftar vi bekantskap med fyra Army Rangers som kallas för The A-Team (Alpha-laget). Dess ledare är cigarrökande Hannibal (Liam Neeson), mannen som alltid har en plan. Face (Bradley Cooper), vars främsta egenskap är hans utseende och förmåga att charma kvinnor till att göra som han vill. Kraftpaketet B.A. Baracus (Quinton Jackson), vars älskling är hans Scooby Doo-bil och som snarare är muskler över hjärna. Och så har vi den galne piloten Murdock (Sharlto Copley) som kan flyga allt, även om det är på egen risk.



Vid sidan av de fyra medlemmarna i The A-Team blir det främst två karaktärer som utmärker sig. Dels är det Charissa Sosa (Jessica Biel) som är utsänd för att hålla ett öga på A-Teams operationer, och dessutom är ett gammalt ex till Face. Jessica Biel får man säga passar bra och gör vad hon ska. Dels är det den lurige CIA-mannen Lynch (Patrick Wilson) som ger A-Team uppdraget som de hamnar i trubbel för. Han är väl kanske ingen skådespelare med pondus, men är lite smårolig och sliskig när det krävs.



The A-Team hamnar gång på gång i trubbel och måste försöka rädda situationen på Mission: Impossible-vis. Det blir faktiskt lite likt M:I, bara att det blir än mer overkligt. Dessutom slängs det in en hel del cgi-effekter som känns taffliga. Som om det inte vore nog blir filmen allt mer som en superhjältefilm när våra vänner gör upp med fienden. Det blir helt enkelt alldeles för mycket och går till överdrift på ett sätt som får det att balla ur.



Det är en väldigt ojämn film man får ta del av. Inte bara att det i ena stunden är en komedi för att i nästa bli allvarlig och seriös. Det är helt ok och funkar oftast bra. Men nivån på storyn och vad man får ta del av är allt annat än stabilt. Man får sig ett par rejäla skratt, inte minst när Sharlto Copley och hans Murdock är i farten. Detta kombineras med oseriösa inslag som när teamet "hoppar" fallskärm med en tank. Hade man hållit en mer seriös nivå på det hela, med de komiska inslag man får, hade filmen funkat klart bättre.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.8

---

Volvo gör ett klassiskt gästspel...





fredag 19 oktober 2018

Out of Time



Titel: Out of Time
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2003
Regi: Carl Franklin
I rollerna: Denzel Washington, Eva Mendes, Sanaa Lathan, Dean Cain

Handling: Matt Lee Whitlock, respekterad polischef i en liten stad i Florida, måste lösa ett otäckt dubbelmord där alla ledtrådar pekar mot honom själv. Nu måste han ligga steget före sina kollegor för att hitta mördaren innan han åker fast för ett brott han inte begått.

Omdöme: Matt Whitlock (Denzel Washington) lever ett relativt lugnt och tillbakadraget liv som polischef i en liten stad i Florida. Han är separerad från sin fru Alex (Eva Mendes) som nyligen gått och blivit mordutredare. Matt har även ett förhållande med den gifta Ann (Sanaa Lathan) som är en gammal skolkärlek till Matt. Ann är gift med den f.d. amerikanska fotbollspelaren Chris Harrison (Dean Cain) som har en tendens att vara hårdhänt mot Ann.



En rad omständigheter gör att Matt och Alex måste samarbeta på ett mordfall. Vad som komplicerar det hela är att en hel del bevis pekar mot Matt som tidigt inser att han kan ha blivit ditsatt. Detta samtidigt som han manipulerar utredningen för att hålla misstankarna borta från sig själv. Men han blir allt mer intrasslad och får snart gå utanför lagen för att rädda sitt eget skinn.



På många sätt påminner filmens upplägg om gamla godingen No Way Out (1987) eller varför inte dess föregångare The Big Clock (1948). I alla tre fallen handlar det om en man där alla bevis pekar mot honom och han måste försöka hindra utredningen och lösa fallet själv. Det är ett roligt upplägg och en story man kan göra ganska mycket med.



Denzel Washington har aldrig tillhört de personliga favoriterna, men han funkar bra här och gör vad han ska. Det kan man inte direkt säga om Eva Mendes som får ses som en andra klassens skådespelerska. Förvisso ska hon väl vara lite ögongodis, men här hade man utan tvekan kunnat valt en bättre och intressantare skådespelerska. Dean Cain, som ju spelade Stålmannen på TV, övertygar inte heller som elak.



Filmen lever mycket på Denzel Washington och storyn som kretsar kring hans karaktär. Det känns tidigt som hans Matt blir lurad och det blir kul att se hur han ska ta sig ur knipan. Man kan lugnt säga att det i många fall blir i sista sekunden, och i vissa fall strular han till det ännu mer för sig själv. Även stämningen är så där neo-noir trevlig som tidigt drar in en i filmen. För regin står för övrigt Carl Franklin som gjorde den trevliga thrillern One False Move (1992). Han och Denzel samarbetade också tidigare på Devil in a Blue Dress (1995).

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5

torsdag 18 oktober 2018

Mina favoritprestationer - 1960

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Jack Lemmon (The Apartment)

Som försäkringstjänstemannen C.C. Baxter.



Shirley MacLaine (The Apartment)

Som den märkliga hissflickan Fran.



Alain Delon (Plein soleil / Purple Noon)

Som playboyen Ripley.



Janet Leigh (Psycho)

Som sekreteraren Marion Crane som hamnar på Bates Motel.



Anthony Perkins (Psycho)

Som den något udda motellägaren Norman Bates.



Kirk Douglas (Spartacus)

Som slaven/gladiatorn Spartacus.



Charles Laughton (Spartacus)

Som politikern Gracchus.



Laurence Olivier (Spartacus)

Som den styrande Crassus.



Peter Ustinov (Spartacus)

Som slavhandlaren Batiatus.



Jean Keraudy (Le trou)

Som fången Roland Darban, hjärnan bakom ett våghalsigt flyktförsök.