tisdag 16 januari 2018

The Commuter



Titel: The Commuter
Genre: Action/Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 2018
Regi: Jaume Collet-Serra
I rollerna: Liam Neeson, Vera Farmiga, Patrick Wilson, Sam Neill

Handling: En affärsman på väg hem med pendeltåget blir inblandad i en kriminell konspiration som inte bara hotar hans liv, utan även de runt omkring honom.

Omdöme: När det vankas gubbaction med Liam Neeson blir man lite nyfiken. Han återförenas med spanskfödde Jaume Collet-Serra som han gjorde Unknown (2011), Non-Stop (2014) och Run All Night (2015) med. Man kan lite lätt se detta som en fortsättning på Non-Stop (2014). Den enda skillnaden är egentligen att man förflyttat handlingen från ett flygplan till ett tåg. Dessutom kommer jag att tänka på en liten film vid namn 13 Sins (2014) där huvudpersonen precis som här kontaktas av någon som erbjuder pengar mot att han utför saker, samtidigt som han ständigt övervakas.



Michael (Liam Neeson) har tagit samma pendeltåg till och från jobbet i tio års tid. Han känner de flesta som pendlar fram och tillbaka. Men denna dag blir inte som andra. Han har nämligen precis blivit av med sitt jobb och när han kliver på pendeltåget hem upptäcker han att hans mobil är borta. Han blir så småningom kontaktad av en kvinna vid namn Joanna (Vera Farmiga) som kommer med ett förslag. Hon vet att han är en f.d. New York-polis och därför rätt man för jobbet. Och det är att hitta någon på tåget som inte hör dit och som har en väska som han ska sätta en GPS-sändare på. Det blir upptakten på en skrämmande helvetesresa för Michael och medpassagerarna.



Jag gillar upplägget och premissen. Sen är frågan hur man ska ta vara på det hela och göra det till en fungerande långfilm. I princip hela filmen utspelar sig ju ombord pendeltåget och då krävs en del finurliga lösningar, vändningar och några fler intressanta karaktärer än bara huvudpersonen. Riktigt så blir det inte. Det blir något för enformigt efter ett tag och istället för att bli tätare och bättre ju längre in man kommer, blir det för överdrivet och orealistiskt.



Det som ändå håller intresset uppe under stora delar av filmen är ändå mysteriet som bakats in i det hela. Man har flera misstänkta ombord på tåget och det är nästan så tankarna går till Agatha Christie och hennes mysterium. Nu är Liam Neeson ingen Hercule Poirot eller liknande, utan snarare en man som bröstar upp sig och tar i med hårdhandskarna när det krävs. Actionscenerna känns dock något trötta och bjuder precis som filmen inte på något man inte sett förr. Det är inte Neesons fel utan främst regin av Jaume Collet-Serra som inte heller övertygade med de tidigare nämnda samarbetena. Det är helt enkelt något liknande här och når inte upp till nästa nivå som man hade önskat sig.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.6

Best of 2018



Övriga noterbara filmer:

The Commuter

måndag 15 januari 2018

The Shape of Water



Titel: The Shape of Water
Genre: Drama/Fantasy/Romantik/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 2017
Regi: Guillermo del Toro
I rollerna: Sally Hawkins, Michael Shannon, Richard Jenkins, Michael Stuhlbarg, Octavia Spencer

Handling: Mitt under det kalla kriget 1962, jobbar Elisa som städerska på ett statligt laboratorium. En dag upptäcker hon och hennes kollega Zelda ett hemligstämplat experiment och hennes liv förändras drastiskt.

Omdöme: Man kan på sätt och vis säga att Guillermo del Toro här återvänder till stilen från El laberinto del fauno / Pan's Labyrinth (2006). Det är en saga som utspelar sig under en tid av krig, åtminstone det kalla kriget här. Det är fantasy kombinerat med hur världen såg ut i början av 1960-talet. Det är även romantik i form av förbjuden och omöjlig kärlek.



Farhågorna med denna film kom i form av att det hela skulle bli för mycket med en romans mellan en stum städerska och en varelse. Även att det kunde bli någon slags musikal av det hela. Nu blir det inte riktigt så, även om både det ena och det andra uppfylls. Skönt nog inte i den utsträckning som befarat, åtminstone vad gäller musikalen då det endast är ett kortare nummer i form av en dröm. Vad gäller romansen så känns det snarare som en erotisk fantasi och som sådan blir det hela något intressantare än väntat.



Sally Hawkins spelar Elisa som är en stum städerska. Hon bor granne med konstnären och vännen Giles (Richard Jenkins) ovanför en för det mesta tom singelbiograf. Elisa har även en vän i form av arbetskamraten Zelda (Octavia Spencer) som hon jobbar natt med när de städar på ett statligt laboratorium. En dag förs en varelse dit och ett hemligstämplat experiment inleds. Det hela övervakas av vetenskapsmän ledda av Dr. Hoffstetler (Michael Stuhlbarg) och säkerheten sköts av Strickland (Michael Shannon) som jobbar åt militären.



Det tar inte lång tid för Elisa att börja kommunicera, fatta tycke för och tycka synd om varelsen som lever i vatten. Den enda hon kan anförtro sig om hemligheten och sina planer är grannen Giles. Tillsammans planerar de att få ut varelsen därifrån. Men det är något Strickland inte kommer tillåta bara så där. Och vad har ryssarna i görningen? De vill inte att amerikanarna ska få en chans att få nytta av denna varelse som skulle kunna användas emot dem.



Även om alla funkar bra och sköter sig, sticker trion Sally Hawkins, Michael Shannon och Richard Jenkins ut på olika sätt. Hawkins med varelsen blir ju lite som skönheten och odjuret, även om hon kanske inte direkt är en klassisk skönhet men naturligt passande. Shannon är mest elak och det är han bra på. Jenkins får överraskande mycket att jobba med och får ut det mesta ur rollen.



Det som sticker ut mest med filmen är hur väl man lyckats med att få fram eran det utspelar sig i. Det är ett mycket elegant och skickligt foto där den turkosa (eller blågröna) färgen får en framstående roll. Det gör mycket för helheten när eran fångas så snyggt som här. Dessutom är TV:n ofta på hos Giles med diverse sångnummer från filmer och liknande vilket skapar en mysig stämning. Något bättre än väntat överlag, även om jag personligen hade föredragit att få se lite mindre av varelsen.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0

söndag 14 januari 2018

The Bridge on the River Kwai



Titel: The Bridge on the River Kwai / Bron över floden Kwai
Genre: Drama/Krig/Äventyr
Land: Storbritannien/USA
År: 1957
Regi: David Lean
I rollerna: Alec Guinness, William Holden, Sessue Hayakawa, Jack Hawkins

Handling: Under andra världskriget blir en grupp brittiska soldater tillfångatagna av japanerna. Britterna tvingas konstruera en järnvägsbro. Men den brittiska militärledningen ger en kommandostyrka i uppdrag att förstöra bron.

Omdöme: Legendariske regissören David Lean och den lika legendariske skådespelaren Alec Guinness samarbetade här på sin tredje film av sammanlagt sex stycken mellan åren 1946-1984. Detta kom att bli Guinness enda Oscarsvinst medan Lean vann sin första av två Oscars för bästa regi. Den andra kom ett par år senare på ett av deras andra samarbeten - Lawrence of Arabia (1962).



Guinness spelar den brittiske översten Nicholson som tillsammans med hundratals andra män blivit tillfångatagna av japanerna och nu hamnat i fångläger. Fånglägret ligger i den ogästvänliga djungeln i Burma och chansen för att lyckas rymma och överleva är nästan obefintlig. Men enligt den amerikanske fången Shears (William Holden) är det odds som möjligtvis är bättre än om man stannar kvar i fånglägret. Detta p.g.a flera omständigheter där huvudorsaken stavas den japanske överste Saito (Sessue Hayakawa) som styr och ställer med järnhand.



Något som är klart lyckat är att man inte bara låter det hela utspela sig i fånglägret, utan här konstrueras en järnvägsbro över floden Kwai och en sabotageoperation dras igång av britterna som ger det hela lite äventyr och variation. Något som även blir extra intressant är det psykologiska spelet på mer än ett sätt. Det blir en hjärnornas kamp mellan Nicholson och Saito samtidigt som Nicholson vet att hans mäns moral är avgörande under deras tid i fånglägret. Därför blir konstruktionen av järnvägsbron en viktig bricka i spelet. Men man vill inte hjälpa fienden för mycket...



Det är inte svårt att förstå varför denna storslagna matinéföreställning kammade hem hela sju Oscars och är ansedd som en stor klassiker. Mycket tack vare tidigare nämnda David Lean och Alec Guinness som gör det här till en så pass bra film som det är. Lean med utmärkt regi där allting känns väldigt genomarbetat och autentiskt. Guinness med en sådan självklarhet som han så ofta bjöd på. Frågan är om detta ändå inte är hans främsta roll. Utan tvekan en av dem. Riktigt bra. En film som funkar lika bra nu som när den sågs för första gången.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 8.2

lördag 13 januari 2018

Arsenic and Old Lace



Titel: Arsenic and Old Lace / Arsenik och gamla spetsar
Genre: Komedi/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1944
Regi: Frank Capra
I rollerna: Cary Grant, Priscilla Lane, Raymond Massey, Peter Lorre

Handling: Två tillsynes oskyldiga gamla damer har en annorlunda hobby. De förgiftar ensamma män som de sedan begraver i sin källare. Deras brorson får av en tillfällighet reda på deras högst omoraliska förehavanden - men vem kan ange två rara gamla damer?

Omdöme: Denna klassiska amerikanska komedi av Frank Capra med Cary Grant hade setts tidigare. Mindes det som en trevlig komedi med gott om roliga situationer och karaktärer. Det som hade satt sig mest var scenerna med "Teddy Roosevelt" som springer uppför trapporna och ropar "Chaaaaarge!". Resten var desto mer luddigt, så risken med en sån här film är alltid att man blir besviken och att den inte lever upp till hur man minns den.



Det hela baseras på en Broadwaypjäs och som sådan är det inte så konstigt att stora delar av historien utspelar sig på få utrymmen. Majoriteten av filmen utspelar sig i det stora vardagsrummet i huset där systrarna Abby och Martha Brewster bor tillsammans med deras galne, men harmlöse bror som tror att han är president Teddy Roosevelt. När deras systerson Mortimer Brewster (Cary Grant) kommer på besök för att berätta att han gift sig, upptäcker han en fruktansvärd hemlighet. Hans mostrar har förgiftat och dödat ett dussintal män. Och de ser inget fel i det och tänker fortsätta.



Cary Grant tar i för fulla muggar och han lär själv ha sagt att han spelat över som bara den, med all rätt. Det blir nästan för mycket. Tack och lov är de övriga inte lika överspelande och övertydliga som han är utan balanserar ut det hela. Här finns nämligen gott om bra prestationer.



Frågan är om filmen inte lyfter sig till nästa nivå i och med inträdet av två karaktärer en bit in i filmen. Det är en förrymd livstidsfånge tillika Mortimers bror, Jonathan Brewster (Raymond Massey). Och Jonathans kumpan Dr. Einstein (Peter Lorre) som utfört ansiktsoperationer på Jonathan som lämnat en del synliga ärr. Dessutom har operationerna gjort att Jonathan starkt påminner om en viss Boris Karloff, känd för att ha spelat diverse onda och skrämmande karaktärer, inte minst Frankensteins monster. När dessa två kliver in i handlingen blir det inte bara roligt utan bidrar även med lite spänning där i huset.



Det är en sån där klassisk Hollywood-komedi från den här eran som har mycket på gång. Dessutom har man en mycket duktig regissör i Frank Capra som skönt nog inte bara förlitar sig på sin stjärna Cary Grant. Precis som nämnts tidigare är det som så att det är just Cary Grant som nog är det svagaste kortet, vilket är överraskande. Kanske är det för att han spelar rollen som att det bara är han som inser hur galet det hela är eftersom de övriga är mer naturliga med situationen. Men då han sticker ut blir hans överspel också tydligare.



Även om filmen inte är bättre än jag mindes den som, så har den gott om roligheter för att underhålla och behålla intresset. Det känns även som man har ett bra manus som inte bara förlitar sig på sina skådespelare, även om de alltså gör bra ifrån sig. Det finns gott om roliga karaktärer som kommer och går, men bäst är ändå Jonathan, Dr. Einstein, Teddy Roosevelt och systrarna Brewster. En film som kanske börjar och avslutar lite svagare för att bli riktigt bra som helhet, men fortfarande klart bra. Svag fyra till fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.0

fredag 12 januari 2018

Meet the Parents



Titel: Meet the Parents / Släkten är värst
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 2000
Regi: Jay Roach
I rollerna: Ben Stiller, Robert De Niro, Teri Polo, Blythe Danner, Owen Wilson, James Rebhorn

Handling: Greg Focker är upp över öronen förälskad i sin flickvän Pam och väntar på rätta tillfället att fria till henne. Precis när han ska falla på knä ringer telefonen - Pams yngre syster ska gifta sig. De ger sig iväg till bröllopet. Greg är glad men nervös för att han för första gången ska träffa Pams föräldrar. Han planerar att traditionsenligt be fadern Jack Byrnes om hennes hand, men det visar sig att Greg och Jack absolut inte har någonting gemensamt och allt som kan gå fel går fel.

Omdöme: Det är inte alltid lätt att träffa sina potentiella svärföräldrar. Inte minst när det handlar om en svärfar som är minst sagt överbeskyddande av sin dotter. Så blir fallet för Greg Focker (Ben Stiller) som älskar sin Pam (Teri Polo) och tänkt fria. Han vill ju visa upp sig från sin bästa sida och vara värdig dotterns hand när han väl frågar svärfar Jack (Robert De Niro). Men allt han gör blir fel.



Det är så mycket som går fel för Greg och när han väl hamnar i en svår situation, ja då gräver han ner sig ännu djupare med små vita lögner. Han försöker hålla glatt humör, trots att han blir hårt pressad av Jack som är övertygad om att Greg döljer saker och inte är rätt för hans dotter. Inte blir det enklare av att Pams ex visar sig vara den rike och duktige Kevin (Owen Wilson) som är en svärmorsdröm. Dessutom skapar katten Jinx ett och annat problem för Greg...



Här finns mycket att skratta åt och gilla. Det känns som ett genomarbetat manus, vilket inte alltid är fallet med komedier av det här slaget. Det håller rakt igenom och blir snäppet bättre av att man både lyckas med en del romantiska inslag och att det finns hjärta. Man förstår även Gregs frustration som bara växer och växer. Ett klassiskt exempel på det är när han blir hårt ansatt av de övriga under en liten vänskaplig volleybollmatch i Kevins swimmingpool. Greg tar i för fulla muggar och resultatet blir att han blir än mer illa omtyckt.



En intressant notering med det hela, som jag inte visst sedan tidigare, är att filmen bygger på en film med samma namn från 1992. En indiefilm som inte lyckades hitta en distributör och sålde rättigheterna till Universal Pictures som till slut gjorde denna film. Det var först tänkt att Steven Spielberg skulle regissera med Jim Carrey och Al Pacino som Greg respektive Jack. Resultatet blev lyckat så som det blev och filmen, som hade en budget på höga $55m, blev en succé med över $300m inspelade världen om och ett par uppföljare på det.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0

torsdag 11 januari 2018

Mina favoritprestationer - 1941

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Barbara Stanwyck (Ball of Fire)

Som småkaxiga nattklubbssångerskan Sugarpuss O'Shea.



Orson Welles (Citizen Kane)

Som tidningsmagnaten Charles Foster Kane.



Laird Cregar (I Wake Up Screaming)

Som den besatte polisdetektiven Ed Cornell.



Humphrey Bogart (The Maltese Falcon)

Som privatdetektiven Sam Spade.



Elisha Cook, Jr. (The Maltese Falcon)

Som lakejen Wilmer.



Sydney Greenstreet (The Maltese Falcon)

Som Kasper Gutman, även kallad "Fatman".



Peter Lorre (The Maltese Falcon)

Som den skumme figuren Joel Cairo.



Vlasta Burian (Prednosta stanice)

Som Topka, som utger sig för att vara stationsmästare.



Gary Cooper (Sergeant York)

Som soldaten Alvin C. York.



Cary Grant (Suspicion)

Som kvinnotjusaren Johnnie Aysgarth.

onsdag 10 januari 2018

ARQ



Titel: ARQ
Genre: Sci-Fi/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 2016
Regi: Tony Elliott
I rollerna: Robbie Amell, Rachael Taylor, Shaun Benson, Gray Powell

Handling: Ett par är fast i en tidsloop och fångade i sitt labb där de måste försvara sig mot maskerade inkräktare som är ute efter en ny energikälla som kan rädda mänskligheten.

Omdöme: Sci-fi filmer som handlar om tidsresor eller tidsloopar brukar ofta kunna locka, och för det mesta funka. En orsak till det är att de bjuder på något lite annorlunda. Det behöver inte alltid vara de bästa filmerna man sett, men jag gillar att de liksom skapar sina egna regler. Det gör att det kan bli ganska kul att hänga med och se vart det hela ska ta vägen.



I denna Netflix-produktion utspelar sig i princip hela filmen i en villa (med källare) i en dystopisk framtid. Det är sammanlagt sex personer där inne. En man och en kvinna som vaknar upp i sängen och fyra maskerade inkräktare som överfaller dem. Mannen är Renton, eller kort och gott Ren (Robbie Amell). Ren bor där och jobbar på en maskin kallad ARQ som är en kraftig energikälla, men även skapar en tidsloop efter en olycka. Kvinnan är Hannah (Rachael Taylor) som är en gammal flamma till Ren som nu återvänt.



Ren upptäcker ganska snart att han befinner sig i en tidsloop som startar om när han dör. Varje gång han vaknar upp kl. 6:16 är han visare och försöker lista ut hur han ska överlista inkräktarna samtidigt som han behöver Hannahs hjälp. Men vem kan han lita på och vad är egentligen inkräktarna ute efter? Det blir fler frågor än dessa som behöver besvaras.



Som tur är blir filmen inte så upprepande utan bjuder på olika scenarier med gott om vändningar och nya infallsvinklar. Underhållning får man och de knappa 90 minuterna fyller man utan några direkta svackor eller liknande. Just det faktum att omständigheterna ändras och de inblandade anpassar sig ger nya problem för Ren som inte vill att hans kraftfulla maskin ska hamna i fel händer, men vill heller inte förstöra maskinen för alltid. Dessutom gör tidsloopen det möjligt att få flera chanser till att få till det rätt. Det gäller bara att hinna före fienden...



Tre andra Netflix-filmer hade setts i Beasts of No Nation (2015), Okja (2017) och Wheelman (2017), samt de tre Netflix-dokumentärerna The Square (2013), Winter on Fire: Ukraine's Fight for Freedom (2015) och Icarus (2017). Överlag måste sägas att de hållit ganska bra standard och de flesta av dem kan rekommenderas. Denna tycker jag också är värd en titt, speciellt om man gillar den här sortens filmer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.4

tisdag 9 januari 2018

The Friends of Eddie Coyle



Titel: The Friends of Eddie Coyle / Eddie Coyles kompisar
Genre: Kriminaldrama
Land: USA
År: 1973
Regi: Peter Yates
I rollerna: Robert Mitchum, Peter Boyle, Richard Jordan, Steven Keats

Handling: Eddie har många vänner, kriminella vänner. Men vilka av dem kan han verkligen lita på? Han är en småbrottsling som ska åka in på två år. Men för att slippa fängelsetid, går han med på att tjalla till polis på en vapenhandlare. Samtidigt fixar han vapen från honom åt sina bankrånarvänner. Men det finns en till tjallare, så vem får skulden om något går snett?

Omdöme: För många år sen när en vän till mig tipsade om den här filmen, visste jag väl inte så jättemycket om den. Minns inte riktigt varför min vän tipsade om den, men uppenbarligen gillade jag någon/några filmer som fick honom att tänka på denna. När jag så såg den uppskattade jag den inte riktigt. Har för mig att den inte var vad jag hade förväntat mig och tyckte den bara var ok. Har även för mig att kvalitén var ganska sunkig på VHS, vilket inte ska påverka så mycket. Men i kombination med att det inte riktigt var vad jag var upplagd för och hade väntat mig, gjorde det inte direkt saken bättre.



En sak man ska ha klart för sig är att detta inte är någon film med en vidare snygg yta. Det är mestadels lite grått och trist. Karaktärerna är för det mesta slitna och skådespelarna är härdade och något ovårdade, precis som det nog var på 70-talet och i dessa kretsar. Med det sagt har filmen karaktär och karaktärerna har karaktär. Och även om filmen inte har ett snyggt foto så är det inte heller sunkigt.



Regissören heter Peter Yates, förmodligen mest känd för Bullitt (1968) även om han nominerades till fyra Oscars under sin karriär. Till sitt förfogande har han en rad duktiga skådespelare i de stora som små rollerna, som alla passar mycket bra. Ta t.ex. Robert Mitchum som Eddie Coyle som man ofta sett bra och som tuffing, men som här spelar en småbrottsling och mest får ta order.



Richard Jordan som polisen Dave Foley är också klart bra och känns så där småsliskig så man inte vet om han kommer visa sig vara god eller ond. Steven Keats i sin filmdebut som vapenhandlaren Jackie Brown övertygar också. Gillar vad han gör med karaktären. Sen har man de gamla rävarna Peter Boyle och Alex Rocco som precis som de övriga passar utmärkt och bidrar till att filmen blir så pass bra.



Vissa filmer behöver man se om. Andra önskar man att man lämnat i fred efter en titt. Detta är en film som jag är glad över att ha sett om och gett en andra chans (även om jag inte tyckte den var dålig första gången). Uppskattar hela paketet klart mer nu. Och det är en film som med en gång väcker intresset med planeringen av en kidnappning och ett bankrån.



Filmen, som baseras på en bok, skapar flera intressanta karaktärer och ett händelseförlopp som både uppvisar en del spänning och den där känslan av att detta inte kan sluta väl för alla de inblandade. När eftertexterna rullar känner man att man fått ett lågmält, intressant och välspelat litet kriminaldrama väl värt att se.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6