torsdag 16 augusti 2018

Mina favoritprestationer - 1952

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



James Mason (5 Fingers)

Som spionen Ulysses Diello, även känd under kodnamnet Cicero.



Kirk Douglas (The Bad and the Beautiful)

Som den inte alltför trevlige filmproducenten Jonathan Shields.



James Stewart (Carbine Williams)

Som uppfinnaren David Marshall "Marsh" Williams.



Brigitte Fossey (Forbidden Games)

Som lilla flickan Paulette som förlorar sin familj.



Gary Cooper (High Noon)

Som sheriffen Will Kane.



Mel Ferrer (Scaramouche)

Som den charmige men onde Noel, Marquis de Maynes.



Joan Crawford (Sudden Fear)

Som den terroriserade författarinnan Myra Hudson.



Jack Palance (Sudden Fear)

Som den terroriserande skådespelaren Lester Blaine.



Ray Milland (The Thief)

Som spionen Dr. Allan Fields.



Carlo Battisti (Umberto D.)

Som stackars pensionären Umberto D.


onsdag 15 augusti 2018

American Animals



Titel: American Animals
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Storbritannien/USA
År: 2018
Regi: Bart Layton
I rollerna: Evan Peters, Barry Keoghan, Jared Abrahamson, Blake Jenner

Handling: Fyra unga män misstar sina liv för en film och försöker sig på en av de fräckaste kupperna i amerikansk historia. Detta är den sanna historien.

Omdöme: När filmen börjar inleder man med att förtälja att filmen inte baseras på en verklig historia. Detta är en verklig historia. Filmen visar sig sedan vara gjord i en semi-dokumentär stil där man lite då och då slänger in de riktiga personerna det handlar om, deras föräldrar och någon lärare som berättar om dem och vad det var som hände. Samtidigt får vi följa historien som vanlig spelfilm. Ett intressant grepp som till stor del funkar.



Spencer (Barry Keoghan) och Warren (Evan Peters) är bästa vänner och går på universitetet i Kentucky. Spencer inom konst, Warren inom idrott. Utan att egentligen ha någon anledning till det, börjar de två planera att råna universitetets bibliotek där de på en speciell avdelning har några av de mest värdefulla böckerna. En av dessa är värd $12m...



Eftersom kuppen de planerar kräver fler personer, rekryterar de utan större problem ytterligare två universitetsbekanta i Eric (Jared Abrahamson) som vill komma in hos FBI och rikemanssonen Chas (Blake Jenner). De fyra är medvetna om riskerna en misslyckad kupp skulle innebära, men det är inte förrän när det verkligen börjar hetta till som de inser allvaret i det hela. Detta trots att de verkar vara intelligenta unga män som har framtiden för sig.



Det kanske intressantaste med filmen och historien är att försöka förstå varför Spencer, Warren, Eric och Chas väljer att planera och genomföra kuppen. Det hade varit en sak om de var desperata och behövde pengarna, tog droger eller liknande. Vill de visa att de kan för att de har möjligheten? Är de bara ute efter adrenalinkicken? Tror de verkligen att de ska komma undan med det, amatörer som de är?



Eftersom det är svårt att komma över information över hur man genomför ett rån eller en kupp, tar de hjälp av - filmer. De tittar på en mängd kuppfilmer som t.ex. Kubrick-klassikern The Killing (1956) för att inspireras och få tips. Warren, som verkar vara den mest filmintresserade, kommer även upp med kodnamnen som de ska använda under själva kuppen - Mr. Black, Mr. Green, Mr. Yellow och självklart Mr. Pink för att jävlas med Chas. Warren bjuder även på referenser till bl.a. Jaws (1975), The Shawshank Redemption (1994) och The Matrix (1999).



Stundtals känns filmen och våra huvudpersoner inte helt seriösa, särskilt Warren som är lite av en trubbelmakare medan Spencer är den seriösa, tänkaren. Det roliga är att deras, men även de övrigas historier inte alltid överensstämmer med varandra. De ser inte alltid lika på saker, hur det gick till, vem som sa och gjorde vad osv. Men när vi kommer till kuppen och efterspelet höjer sig filmen och liksom skärper sig. Det blir då ganska nervigt och dramatiskt där allvaret går upp för de fyra. Vad är det de håller på med egentligen? Det är något man inte riktigt får svar på, men denna sanna historia har allt något. Kanske saknas ändå något litet för att bli något mer, men klart sevärt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5

tisdag 14 augusti 2018

Measure of a Man



Titel: Measure of a Man
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2018
Regi: Jim Loach
I rollerna: Blake Cooper, Donald Sutherland, Liana Liberato, Judy Greer, Luke Wilson

Handling: En mobbad tonåring upplever en vändpunkt i sitt liv när han under en sommar lär sig att stå upp för sig själv.

Omdöme: Så kallade coming of age-filmer finns det gott av, vissa bättre än andra. Denna handlar om tonåringen Bobby Marks (Blake Cooper) som mobbas för sin vikt. Det är 1960-tal och precis som varje sommar åker familjen till sitt sommarställe där Bobby umgås med bästa vännen och grannflickan Joannie Williams (Danielle Rose Russell). De båda är lite i samma sits då hon retas för sin stora näsa.



Bobby kallar denna sommar för One Fat Summer (vilket även är titeln på boken filmen bygger på). Under denna sommar kommer han ta ett sommarjobb hos Dr. Kahn (Donald Sutherland) i hans stora trädgård, upptäcka att Joannie håller något hemligt för honom, se sin syster Michelle (Liana Liberato) flirta och umgås med en vältränad äldre kille, se sina föräldrar gräla och helt enkelt lära sig växa upp och bli en man på många sätt och vis. Och så klart, bli mobbad av tre lokala äldre killar ledda av Willie Rumson (Beau Knapp).



Det visar sig vara en sån där gemytlig liten film som kanske inte direkt må fånga 60-talet, men det försöker den inte heller göra. Med det menar jag att kläder, frisyrer, bilar osv inte direkt sticker ut. De lyser snarare med sin frånvaro. Fast det är inget negativt. Soundtracket är fullt av 60-tals musik som inte alltid är känd, men passar bra. Likaså är den komponerade musiken med lite gitarr klart trevlig och skapar rätt stämning.



Några noteringar under filmens gång är att Blake Cooper i huvudrollen som Bobby Marks stundtals har en tendens att påminna om en återhållsam John Candy som tonåring. Inte direkt till utseendet, men rörelserna och stilen. Filmens ton och inte minst berättarrösten som används under filmens gång får en att tänka på mysiga ungdomsserien "The Wonder Years" (eller "En härlig tid" på svenska) där man på ett liknande sätt berättar historien, fast med mer humor än här. Sen påminner filmen (inte mycket men i några fall) om Mean Creek (2004) som också handlar om mobbning av en storväxt ung kille. Även om det är en viktig del av handlingen här, finns det alltså gott om annat som Bobby går igenom, både positivt och negativt.



Det är en film som puttrar på och liksom växer på en allt eftersom. Det är kanske aldrig direkt gripande eller roligt, men den hittar för det mesta rätt ändå. Det hjälper nog att det bygger på en bok. Dessutom är det aldrig fel att ha med favoriten Donald Sutherland på ett hörn, även om jag hade trott och hoppats på att han skulle få en mer framstående roll. Hans karaktär är dock viktig för Bobby som lär sig ett och annat av och hos honom. Nej, det här är inte så tokigt och är väl värt en titt om man är upplagd för den här typen av film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.2

måndag 13 augusti 2018

Tag



Titel: Tag
Genre: Komedi
Land: USA
År: 2018
Regi: Jeff Tomsic
I rollerna: Ed Helms, Jon Hamm, Jeremy Renner, Isla Fisher

Handling: En grupp före detta klasskamrater har varje år i 30 års tid organiserat en avancerad omgång av tafatt som kräver att flera deltagare reser över hela landet.

Omdöme: Premissen med en grupp medelåldersmän som leker tafatt (eller Tag) en gång om året låter redan på förhand ganska korkad. Fast kul nog är det hela inspirerat av verkliga händelser. En grupp vänner sedan barndomen lekte denna lek i flera årtionden och det hela blev en tidningsartikel i ansenliga "The Wall Street Journal". Här har man valt att göra det hela i stil med The Hangover (2009) och Horrible Bosses (2011) - fast svagare. Hade personligen önskat att det istället vore mer som Game Night (2018) med humorn och stilen...



Gruppen om fem numera medelåldersmän kör en omgång tafatt varje maj månad. Just detta år är det 30:e året de spelar. En av de fem är Jerry (Jeremy Renner) som aldrig (!) blivit träffad av de andra deltagarna när de spelar Tag. Nu ska han gifta sig den 31:a maj och lägga skorna på hyllan. De övriga fyra, ledda av Hoagie (Ed Helms) och Bob (Jon Hamm), tänker inte låta honom komma undan denna gång och "pensionera" sig obesegrad.



Det finns flera problem med den här filmen som gör att den inte funkar. Den är långt ifrån rolig, vilket en komedi måste vara. Kan inte minnas någon scen som var direkt rolig, även om det några gånger blev lite småroligt. Men det räcker så klart inte. Det hela är även alldeles för överdrivet, särskilt runt Jerry som besitter "superkrafter" när det kommer till Tag. Sen har den inget hjärta och själ. Man fattar aldrig tyckte för karaktärerna. Givetvis ska man ha med en knarkare i gänget som röker på filmen igenom, vilket börjar bli rejält tröttsamt i amerikanska komedier. Man glorifierar nästan beteendet. Fast värst är att det är en stereotyp som liksom alltid ska vara med.



Det är faktiskt lite konstigt att man lyckats få med ett par halvkända ansikten trots allt. Fast å andra sidan, kanske går det hem hos vissa grupper som ser något i det hela. Gillar man filmer som The Hangover (2009) finns det väl något att hämta här. Fast när det bara är en sämre kopia så hade man hellre varit utan och sett något mer originellt, och framförallt roligare! Slutet har dock lite värme och humor där man får till det lite mer, men alldeles för sent...

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.8

söndag 12 augusti 2018

First Reformed



Titel: First Reformed
Genre: Drama
Land: USA
År: 2017
Regi: Paul Schrader
I rollerna: Ethan Hawke, Amanda Seyfried, Cedric Kyles, Victoria Hill

Handling: En före detta fältpräst är förstörd av sorg efter sin sons död. Han lär känna en kvinna i sin församling vars man, en radikal miljöaktivist, vill döda deras ofödda barn.

Omdöme: Det är väl främst som manusförfattare Paul Schrader gjort sig ett namn efter manus till t.ex. Taxi Driver (1976), Raging Bull (1980), The Last Temptation of Christ (1988) och Bringing Out the Dead (1999), samtliga med regi av Martin Scorsese för övrigt. Men även som regissör har han gjort en hel del intressanta filmer, som t.ex. Hardcore (1979), American Gigolo (1980), Light Sleeper (1992) och Affliction (1997). Ett återkommande tema i dessa filmer är starka, men trasiga män som huvudpersoner.



Ernst Toller (Ethan Hawke) är präst i First Reformed-kyrkan utanför New York, en position han fått efter att ha varit fältpräst i militären. Han sörjer fortfarande sin son som dog i Irak-kriget, hans äktenskap klarade inte av förlusten och han lider av smärtor men söker inte läkarvård. Med andra ord är han en trasig man. Men det betyder inte att han inte kan göra nytta och hjälpa folk. Så blir fallet när den gravida Mary (Amanda Seyfried) i hans församling ber honom prata med hennes make Michael (Philip Ettinger). Toller dras snart in i deras problem som visar sig få honom själv att tvivla på allt han och kyrkan står för.



Så det här visar sig inte vara någon munter historia, vilket man inte heller förväntar sig när Paul Schrader är i farten. Temat är inte heller något som direkt lockar, men vad som lockade med filmen var att se Ethan Hawke i regi av Paul Schrader.

Toller visar sig vara en karaktär med flera lager som tampas med sina problem samtidigt som han verkar vara en genuint god man när någon behöver en hjälpande hand. Hawke får spela rollen relativt återhållsamt och kanske hade man önskat sig lite mer känslor. Han är ändå bäst i filmen, tillsammans med Cedric Kyles (eller Cedric the Entertainer som han är mer känd som) i rollen som Tollers chef, prästen Joel Jeffers.



Det är en långsamt berättad historia där man känner att Mary och Michaels historia är den som kommer kunna bli det som skapar mest intresse och få Toller att komma ut ur sin instängda kyrkovardag. Det blir det också till viss del, men där historien kan kicka igång väljer den att föra in politik. Att kombinera religion med politik blir minst sagt en tickande bomb. Det blir allt annat än lyckat när allt är sagt och gjort. Något av en besvikelse med andra ord då det kändes som den lika gärna kunde blivit kraftfull och stark. Nu saknas mer kraft i både karaktärerna, skådespeleriet och historien.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.4

lördag 11 augusti 2018

Disobedience



Titel: Disobedience / Olydnad
Genre: Drama/Romantik
Land: Storbritannien/Irland/USA
År: 2017
Regi: Sebastián Lelio
I rollerna: Rachel Weisz, Rachel McAdams, Alessandro Nivola, Allan Corduner

Handling: Ronit återvänder till sitt judiska hemkvarter i London efter att hennes pappa, en lokal rabbi, gått bort. Hon orsakar kontrovers i samfundet när hon inleder en romans med sin gamla väns fru.

Omdöme: Det hjälper när man har två skådespelerskor man brukar gilla i Rachel Weisz och Rachel McAdams. Kom genast att tänka på Passion (2012) där Rachel McAdams parades ihop med Noomi Rapace, något som funkade desto sämre. Inte bara för att filmen var ett bottennapp, utan för att Noomi Rapace inte alls funkade. Viss klasskillnad mellan henne och Rachel Weisz kan man lugnt säga...



Ronit (Rachel Weisz) återvänder hem till London och de judiska kvarteren efter att hennes far, den älskade rabbin gått bort. Man kan lite lätt säga att hon är som huvudpersonen i Rachel Getting Married (2008) som återvänder hem som den utstötta. Ronit har nämligen lämnat detta liv efter sig och flyttat till New York där hon är en halvkänd fotograf. Hon är singel, röker och ja, gör som hon vill och säger det hon tycker.



När Ronit återvänder välkomnas hon inte direkt med öppna armar av Dovid Kuperman (Alessandro Nivola) som är rabbins arvtagare, men som ändå är trevligare mot henne än många andra som kommit för att sörja hennes far. Dovid ber henne stanna hos honom och hans fru, Esti (Rachel McAdams). Det visar sig att de tre är gamla vänner som gått igenom en del. Exakt hur mycket låter man vara osagt. Men att Ronit inte längre hör hemma där blir glasklart.



Både Rachel Weisz och Rachel McAdams funkar bra och även om det är Rachel Weisz som har huvudrollen så får båda två intressanta roller att spela. Kanske så att Rachel McAdams som Esti får en mer komplex roll. Vid sidan av de två är Alessandro Nivola övertygande som Dovid. Hade ingen aning om att det var han förrän i eftertexterna.



Det är svårt att inte känna av hur Ronit känner sig. Det är nästan som om hon hamnat i en sekt. Det är ett mycket religiöst samhälle hon klivit in i där traditioner och seder är viktigare än livet självt. Så känns det åtminstone. Man kan givetvis vara lycklig om man följer denna tro och allt vad det innebär. Men om du vill vara fri är det inte så lätt. Man kan alltså likna det vid en sekt, eller kanske lite åt Amish-hållet, fast mitt i London. Kvinnorna bär (måste bära som det verkar) peruker, så redan där hamnar Ronit utanför då hon inte bär en. Detta förklaras aldrig (varför de måste eller väljer att bära peruker), fast det är uppenbarligen en del av sederna i just detta judiska samhälle.



Till en början känns det som man vill ha mer bakgrund. Varför blir Ronit nästan utstött, trots att hon är dotter till den älskade rabbin? Vad är historien mellan de tre vännerna, mellan Ronit, Esti och Dovid? Dessa frågor besvaras längre fram, men kanske hade man velat ha lite fler svar tidigare för att låta det hela sjunka in och utvecklas under resans gång. Nu blir det istället en något kall stämning, vilket nog också är meningen.



När Ronit och Esti äntligen får vara ensamma och visa sina känslor för varandra, är det svårt att inte känna att de beter sig lite som tonåringar. Fast det är kanske inte så konstigt. De, eller åtminstone Esti, lever i en inrutad värld och Ronit är hennes enda kontakt med omvärlden, känns det som. En något långsam film, fast på ett festivalfilms-liknande sätt. Den har något, men hade velat känna mer och kanske att man kunde tonat ner den religiösa biten en aning. Nu är den givetvis viktig för att man ska förstå de tre vännernas roll i samhället.

För övrigt baserad på en bok och regisserad av Sebastián Lelio som gjorde den Oscarsvinnande Una Mujer Fantástica (2017).

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

fredag 10 augusti 2018

Mission: Impossible - Fallout i 4DX



Efter att ha sett filmen i IMAX, togs även chansen att se om filmen i 4DX denna gång. Det kändes som det kunde vara en film som skulle kunna göra sig bra i formatet. Hade tidigare sett ett par filmer i 4DX, bl.a Captain America: The Winter Soldier (2014) där jag skrev mer om vad 4DX egentligen innebär och går ut på.



Vad som blev tydligt var att Mission: Impossible - Fallout gjorde sig mycket bra i 4DX-formatet. Det finns så många tillfällen då effekterna kan användas och det förhöjde faktiskt upplevelsen under denna andra titt av filmen. Med HALO-flygning, motorcykeljakter, biljakter, slagsmål, skottlossningar och inte minst helikopterjakten och allt vad det innebär så känns det under långa stunder som man är delaktig i filmen. Helt klart en kul visning och filmupplevelse som även höjde filmen ett snäpp.

Så här skrev jag om Mission: Impossible - Fallout (2018) efter IMAX-visningen som nu alltså fått ett högre betyg.

torsdag 9 augusti 2018

Mina favoritprestationer - 1951

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Kirk Douglas (Ace in the Hole)

Som den misslyckade journalisten Charles Tatum.



Dick Powell (Cry Danger)

Som den rappkäftade Rocky Mulloy.



Kirk Douglas (Detective Story)

Som den cyniske New York-polisdetektiven Jim McLeod.



Eleanor Parker (Detective Story)

Som Jim McLeods hustru, Mary McLeod.



Humphrey Bogart (The Enforcer)

Som den tuffe distriktsåklagaren Martin Ferguson.



Robert Mitchum (His Kind of Woman)

Som speltorsken Dan Milner.



Vincent Price (His Kind of Woman)

Som skådespelaren Mark Cardigan.



Alec Guinness (The Lavender Hill Mob)

Som Holland, en mesig bankkamrer som planerar en guldkupp.



Alec Guinness (The Man in the White Suit)

Som kemisten Sidney Stratton som vill väl.



James Stewart (No Highway in the Sky)

Som vetenskapsmannen/flygmekanikern Theodore Honey.