söndag 18 februari 2018

My Girl



Titel: My Girl / Min tjej
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1991
Regi: Howard Zieff
I rollerna: Anna Chlumsky, Dan Aykroyd, Jamie Lee Curtis, Macaulay Culkin

Handling: Vada, som är en 11-årig hypokondriker, bor tillsammans med sin far, Harry, och sin senila farmor ovanför faderns begravningsfirma. På sommarlovet tillbringar Vada den mesta tiden med sin bästa vän Thomas J. Vada berättar för fadern att hon vill gå en skrivarkurs över sommaren, ledd av herr Bixler, som Vada är kär i. Men fadern vägrar att ge henne några pengar till detta. Så kliver Shelly in i handlingen...

Omdöme: Det är lite intressant att man aldrig sett denna film tidigare, även om man känt till den väldigt länge. En av anledningarna var att jag dels trodde Macaulay Culkin hade huvudrollen och dels för att jag trodde det skulle vara mer av en barnfilm. Det visar sig istället vara Anna Chlumsky som har huvudrollen och att det snarare är en familjefilm som lutar åt dramahållet med inslag av humor. Det är trots allt producerat av Brian Grazer som något år innan producerade trevliga Parenthood (1989), och lite liknande stil hittar man här.



Vada (Anna Chlumsky) är något av en pojkflicka. Hon är i 11-års åldern och är uppväxt runt döden. Hennes far Harry (Dan Aykroyd) driver nämligen en begravningsfirma nere i källaren på huset de bor i. Uppfostrad i den miljön och utan någon mamma, endast den numera senila farmodern, har Vada en lite udda syn på livet. Hon tror nämligen ständigt att hon är döende och uppsöker läkare.



Hennes bästa vän är jämnåriga pojken Thomas J (Macaulay Culkin) som inte bara är allergisk mot allt, han är även något av mammas pojke och inte särskilt äventyrlig av sig. Den biten står istället Vada för. Denna sommaren 1972 anlitar pappa Harry hjälp på begravningsbyrån. Shelly (Jamie Lee Curtis) ska se till att de döda får en make-over innan begravningen sker. Men Shelly blir mer än bara en anställd. Hon får fram den gamle Harry och blir något av en mor åt Vada. Fast Vada ser ett problem med det hela...



Måste säga att det är skönt att Macaulay Culkin inte har huvudrollen och att det istället är Anna Chlumsky. Även om hon precis som Culkin inte är direkt strålande, så funkar hon bra i rollen. Det blir en mysig känsla när Vada och Thomas J är ute och cyklar, tar sig ner till vattnet och pratar om allt möjligt som de funderar på. Även Dan Aykroyd och Jamie Lee Curtis funkar bra. De hade tidigare spelat mot varandra i komediklassikern Trading Places (1983) och visar återigen att kemin finns där. Just Aykroyd har jag aldrig sett som någon vidare skådespelare, men i dessa två filmer funkar han bra.



En intressant aspekt med filmen är att jag hade fått för mig att en viss sak skulle ske. Nu visade det sig att det var det omvända mot vad jag hade förväntat mig, vilket kom något överraskande, även om det funkade bättre så här än om det hade varit tvärtom. Filmen visar sig vara lagom mysig, komisk och dramatisk med den unga Vada i fokus. En fin liten film som inte må nå upp till tidigare nämnda Parenthood (1989) som dock är en större film, men den har trots allt en liknande känsla. Skulle även vilja säga att The Man in the Moon (1991) från samma år kan ses som en perfekt "fortsättningsfilm" där tjejen är något äldre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

lördag 17 februari 2018

The Postman Always Rings Twice



Titel: The Postman Always Rings Twice / Postmannen ringer alltid två gånger
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA/Västtyskland
År: 1981
Regi: Bob Rafaelson
I rollerna: Jack Nicholson, Jessica Lange, John Colicos, Michael Lerner

Handling: Frank stannar vid en diner i Kalifornien och blir erbjuden ett jobb. Stället drivs av Nick och hans hustru Cora. Inom kort inleder Frank och Cora ett passionerat förhållande och börjar även smida planer på att röja Coras make ur vägen.

Omdöme: När denna remake av The Postman Always Rings Twice (1946) drar igång, är det första jag tänker att det är synd att den inte utspelar sig i modern tid. Man hade precis som Body Heat (1981), en annan nyinspelning från året på en klassisk film-noir i Double Indemnity (1944), kunnat förlägga det hela till början av 80-talet. Nu visar det sig funka så här också, men när man ändå gör en nyversion kan man göra lite mer. Det hade inte skadat att göra detta till en neo-noir i modern tid.



Under förtexterna bådar det hela gott. Jack Nicholson och Jessica Lange i huvudrollerna, Michael Small (bl.a. The Parallax View (1974) och Marathon Man (1976)) står för musiken, tvåfaldigt Oscarsbelönade Sven Nykvist står för fotot och tvåfaldigt Oscarsnominerade David Mamet står för manuset. Det enda frågetecknet var regissören Bob Rafaelson som egentligen gjorde sig ett namn med fem samarbeten med Jack Nicholson, varav det första på Five Easy Pieces (1970) gav honom hans enda två Oscarsnomineringar (för film och manus).



Filmen puttrar på ganska bra när den småkriminelle dagdrivaren Frank (Jack Nicholson) får ett jobb på en bensinmack med tillhörande mathak. Stället ägs och drivs av greken Nick (John Colicos) och hans hustru Cora (Jessica Lange). Det tar inte långa tid för Frank att inte kunna släppa blicken från henne, och hon gör snart anspelningar på att hon vill ha honom. Den heta romansen övergår snart i prat om kallblodigt mord på Nick för att de ska kunna bli fria att vara tillsammans.



Precis som med musiken och fotot har Jack Nicholson och Jessica Lange partier där de funkar. Men stundtals blir det lite teatraliskt och inte helt övertygande i denna erotiska thriller. Överlag känns det som det är lite för medelmåttig regi utan det riktiga drivet som det fanns potential till. Man hade t.ex. gärna velat få med några fler bra karaktärer.



Även om jag inte mindes originalet särskilt väl, känns det som denna version är ganska lik den, åtminstone under den första halvan eller så. Precis som originalet tycker jag inte det når upp till de bästa i genren, men det är fortfarande småtrevligt. Dock blir det hela lite för utdraget efter sisådär två tredjedelar. Nu har man fortfarande en del intressant kvar att avklara, men det borde ha tätats till en aning. Det känns helt enkelt för utdraget med speltiden på två timmar när det hela hade kunnat rundas av minst en kvart tidigare. Gillar dock hur det hela avslutas och lämnar en med ett klart och tydligt budskap - what goes around, comes around.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

fredag 16 februari 2018

Gruz 200 / Cargo 200



Titel: Gruz 200 / Cargo 200
Genre: Drama/Thriller
Land: Ryssland
År: 2007
Regi: Aleksey Balabanov
I rollerna: Agniya Kuznetsova, Aleksey Poluyan, Leonid Gromov, Aleksey Serebryakov

Handling: Slutet på Sovjet-eran. Planen kommer lastade med Cargo 200 - kistor från Afghanistan. I en liten stad försvinner partisekreterarens dotter efter en sen discokväll. Försvinnandet inkluderar en hårdsupande spritbrännare, den ateistiske universitetsprofessorn Artem, en sadistisk poliskapten, samt polisens gravt alkoholiserade mamma.

Omdöme: Året är 1984 och Sovjet-eran lider mot sitt slut. Denna kväll ska Artem (Leonid Gromov) köra hem från sin bror till en närliggande stad. Men på vägen får han motorproblem och får be om hjälp av spritbrännaren Aleksey (Aleksey Serebryakov) och hans vietnamesiska hjälpreda. Samtidigt beger sig Valera (Leonid Bichevin) ut på disco där han träffar Angelika (Agniya Kuznetsova). När Valera vill ha mer sprit, tar han med sig Angelika till Aleksey för att köpa lite fulsprit. Det är nu en viss Zhurov (Aleksey Poluyan) kliver in i handlingen och saker blir minst sagt knepiga för de inblandade.



Under filmens första halvtimme känns det hela något trevande där man mest får se några individer samlas i en stuga, börjar supa och filosofera. Det är egentligen när ungdomarna Valera och Angelika dyker upp där som det börjar hända saker. Zhurov, som mest bara varit en sidokaraktär som inte säger eller gör så mycket, träder nu fram på allvar. Exakt vem han är eller vad han gör där vet man inte. Men plötsligt gör han sin närvaro känd, och det ordentligt.



Filmen blir från den här punkten allt mer bisarr och har mycket svart humor. Samtidigt är det ganska magstarkt och i många fall helt sjukt vad dessa personer, främst Zhurov och hans mamma, har för sig. Det känns nästan som lite inavel-varning på dem. Något man skulle hitta i den isolerade amerikanska skogen. Och det är lite den känslan man får redan tidigare i stugan. Att detta kan sluta illa på ett eller annat sätt. Nästan som det kan bli The Texas Chain Saw Massacre (1974) av det hela. Riktigt så blir det inte, men likväl blir det riktigt skruvat.



Om man bara tar sig igenom den första tredjedelen och har lite tålamod, ja då bjuds man på en klart annorlunda och som sagt både magstark, skruvad och mörk inblick i hur det på sina håll kunde gå till i Sovjetunionen. Det är ingen positiv eller vacker syn på kommunisttiden, den saken är säker.



Även om det i inledningen av filmen står att det baseras på verkliga händelser är det oklart om det faktiskt gör det. Snarare kan det vara ett hopplock av verkliga händelser. Hur det än ligger till är det en effektiv film som stämningsfullt lyckas fånga eran mycket bra med den ogästvänliga skådeplatsen runt industristaden, ett småskönt ryskt soundtrack med tidstypisk musik, klart gedigna prestationer och alltså gott om mörk humor som får en att skaka på huvudet. Vrickat och underhållande på något sätt.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.1

torsdag 15 februari 2018

Blind



Titel: Blind
Genre: Drama
Land: Norge/Holland
År: 2014
Regi: Eskil Vogt
I rollerna: Ellen Dorrit Petersen, Henrik Rafaelsen, Vera Vitali, Marius Kolbenstvedt

Handling: Efter att nyligen ha förlorat sin syn, drar sig Ingrid tillbaka till tryggheten i sitt hem - en plats där hon kan känna kontroll, ensam med sin man och sina tankar. Men Ingrids verkliga problem finns inom henne och hennes djupaste rädslor och bortträngda fantasier tar snart över.

Omdöme: Detta är regidebuten för Eskil Vogt som även skrivit manuset. Han är nog annars mest känd för sitt samarbete med Joachim Trier då han skrivit manus till samtliga hans filmer. Därför skulle det bli intressant att se vad han kunde bjuda på när han själv regisserar och inte bara skrivit manus. För manus kan han skriva, speciellt när de är i regi av Joachim Trier.



Att följa en kvinna runt hemmet, i det här fallet Ingrid (Ellen Dorrit Petersen) som nyligen förlorat synen, kändes till en början inte särskilt upphetsande. Hon lämnas ensam hemma i den ljusa, men något kalla lägenheten när maken Morten (Henrik Rafaelsen) går iväg till jobbet, gymmet och annat. Skönt nog blir vi inte bara instängda i lägenheten med Ingrid. Vi får även följa hennes make Morten, hans gamle skolkamrat Einar (Marius Kolbenstvedt) och grannen Elin (Vera Vitali) som han Einar spanar på.



Under inledningen, ja en bit in i filmen så får man en känsla av fransk film. Det är lite sättet det är gjort på där man följer det vardagliga i dessa människors liv. Men någonstans på vägen, runt halvvägs in ungefär, händer något. Filmen fortsätter inte riktigt på den utsatta vägen. Eller den gör det, men med en liten twist på det hela. Denna twist känns inte riktigt rätt för egen del. Det tar ett tag innan man förstår hur det ligger till fullt ut. Problemet är dock att denna twist på det hela inte blir lika intressant som det man bjöds på innan dess.



Kan tänka mig att detta är en film som delar tittarna i två läger. Antingen de som gillar den här twisten och köper det hela. Eller de som tycker det är synd att filmen inte fortsatte med vad den bjöd på ungefär halvvägs in. Personligen tillhör jag snarare den andra halvan som känner att det inte blir lika bra nu. Det hade nog kunnat funka så här också och bli riktigt bra, men det leder egentligen ingenvart och det skapas inte tillräckligt med varken dramatik eller spänning som nog hade behövts.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

onsdag 14 februari 2018

Vremya pervykh / The Age of Pioneers



Titel: Vremya pervykh / The Age of Pioneers / The Spacewalker / Spacewalk
Genre: Drama/Äventyr/Thriller
Land: Ryssland
År: 2017
Regi: Dmitriy Kiselev
I rollerna: Evgeniy Mironov, Konstantin Khabenskiy, Vladimir Ilin, Anatoliy Kotenyov

Handling: Under det kalla kriget och 1960-talets Sovjetunionen, följer vi kosmonauterna Alexey Leonov och Pavel Belyayevs rymdfärd Voskhod 2 vars syfte var att utföra den första rymdpromenaden.

Omdöme: Det är mitten av 60-talet, det kalla kriget är i full gång och Sovjetunionen är i en rymdkapplöpning med USA. Nu är det tänkt att Sovjet ska bli först med att utföra en rymdpromenad. Programmet, som är tänkt att ta fem år innan man är redo, kortas ner med två år. 1965 ska man skicka upp två rymdfarkoster. Den första obemannad som ett test och den andra bemannad efter att ha lärt sig av misstagen från den första.



Den våghalsige kosmonauten Alexey Leonov (Evgeniy Mironov) är ett givet val för färden. Han är villig att göra det mesta och är duktig på det han gör, om än utan någon spärr. Hans partner blir Pavel Belyayev (Konstantin Khabenskiy) som är en mer sansad individ och en erfaren stridspilot. Han är även den av de två som blir kapten ombord Voskhod 2 som rymdfarkosten heter.



Detta är den verklighetsbaserade historien om Leonov och Belyayev när de i mars 1965 sköts upp för att försöka genomföra den första rymdpromenaden. Vad som inleds lite som The Right Stuff (1983) där man ju rekryterar de främsta piloterna till NASA:s astronautprojekt, övergår lite längre in till att bli mer som Apollo 13 (1995). Ett inte helt smärtfritt uppdrag som leder till en kamp på liv och död.



Vad gäller effekterna och fotot som alltid är viktigt i en sån här film, är det klart bra, mycket bra överlag. Enda gången det inte är klockrent är under inledningen där ett flygplan håller på att kraschlanda. Men eftersom resten av filmen övertygar både sett till effekterna, fotot och genomförandet, är det inget som stör. Detta är en välgjord produktion som fångar 60-talet fint, och bjuder på både stämning och dramatik.



Filmen är indelad i tre partier om man ska ta det lite enkelt. Första delen ser förberedelserna från kosmonauternas och ingenjörernas sida. Den andra är själva uppdraget med rymdpromenaden som mål. Och den sista delen är återvändandet till jorden. Uppskjutningen, rymdpromenaden och återvändandet till jorden ska endast ta lite över ett dygn. Filmen är en bit över två timmar och det ska en sån här film vara så att man får med allt och inte stressar igenom något. Nu hade man kanske ändå kunnat trimma sista delen en aning, men det är en smaksak. Detta är en klart sevärd rymdfilm.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.4

tisdag 13 februari 2018

TISDAGS DOK: The Farthest



Titel: The Farthest / The Farthest - Voyager in Space
Genre: Dokumentär
Land: Irland
År: 2017
Regi: Emer Reynolds

Handling: En dokumentär som handlar om människans största bedrift någonsin - att ta sig ut i rymden.

Omdöme: År 1972 drogs projektet igång av NASA. För första gången på 176 år skulle planeterna vara i en sådan linje att det var möjligt att med hjälp av planeternas dragningskraft kunna utnyttja detta och ta sig vidare till andra planeter. Tanken var att ta sig till Jupiter och Saturnus för att dokumentera planeterna. Men hoppet var att även kunna ta sig vidare till Uranus och Neptunus. 1977 var det så dags att skicka upp två rymdfarkoster, Voyager 2 först och Voyager 1 några dagar senare (fast i högre hastighet).



Detta är givetvis en fascinerande och historisk utforskningsresa. Det blir inte direkt så mycket större än så här. Eftersom man sköt upp dessa två rymdfarkoster, valde man även att skicka med varsin LP-skiva i metall innehållande två timmar material, främst musik men även en del annat. Denna del om vad som valdes ut och tanken bakom är intressant i grunden, men tycker personligen att det inte behandlas så bra här i dokumentären. Det är istället annat som gör den sevärd.



En sån här dokumentär om rymden och utforskning skapar per automatik intresse och nyfikenhet. Det ligger ju i vår natur. Därför känns det något konstigt när dokumentären tar tid på sig att bli riktigt intressant. Det visar sig nämligen att den blir bättre och bättre ju längre in man kommer. När man når Jupiter är det givetvis häftigt, likaså Saturnus. Men ska de lyckas ta sig vidare? Vad kommer de att hitta? Och hur långt kan Voyager ta sig där ute i rymden? Det blir något man inte vill missa.



Det blir till slut en dokumentär att se, även om den kunde gjorts bättre med tanke på materialet man har. Det blir lite för mycket upprepande intervjuer med de inblandade. Förvisso är de bra och intressanta på sina håll. Men man hade nog ändå velat ha hjälp av lite mer grafik och annat som hade kompletterat intervjuerna och bilderna från uppdraget. Stark trea som borde blivit något mer.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.2

måndag 12 februari 2018

Salyut-7



Titel: Salyut-7
Genre: Drama/Action
Land: Ryssland
År: 2017
Regi: Klim Shipenko
I rollerna: Vladimir Vdovichenkov, Pavel Derevyanko, Aleksandr Samoylenko, Igor Ugolnikov

Handling: Kontakten med den sovjetiska rymdstationen Salyut-7 upphör plötsligt av okänd anledning. Två erfarna kosmonauter får det riskfyllda uppdraget att docka med stationen och försöka få liv i den igen. Baserat på verkliga händelser som inträffade 1985.

Omdöme: En rysk rymdfilm? Ja, varför inte? Det man var lite rädd för var att effekterna inte skulle hålla den klass som man är van vid från påkostade amerikanska produktioner. Men denna ryska film visar tidigt att den klarar den biten utan större problem, vilket är skönt. Då kan man istället koncentrera sig på historien och karaktärerna.



Kosmonauten Vladimir (Vladimir Vdovichenkov) har varit uppe på den sovjetiska rymdstationen Salyut-7 tidigare på uppdrag. Men efter hemkomst och psykologisk genomgång får han förbud att flyga något mer. När kontakten med Salyut-7 en tid senare upphör av tekniska orsaker, måste man skjuta upp några kosmonauter som kan docka med Salyut-7 och försöka fixa problemet. Men då Salyut-7 hela tiden är i snabb rörelse visar sig en dockning vara i princip omöjlig när man genomför diverse simulationer. Ingen kosmonaut verkar kunna klara det. Vladimir är den mest erfarne och har ju redan varit på Salyut-7 tidigare. Utan så mycket val beslutar man för att ge honom chansen.



Vladimir tillsammans med kosmonauten/ingenjören och vännen Victor (Pavel Derevyanko) skjuts till slut upp. Vladimir har fru och en liten dotter att återvända till. Victor å sin sida har en höggravid hustru som han lämnar för uppdraget. Eftersom Sovjet och USA ständigt är fiender och amerikanarna planerar att skjuta upp en rymdfarkost som sovjeterna tror ska "kapa" Salyut-7, måste de ta sig dit först och försöka fixa felet - eller själva skjuta ner den. Tiden är därför knapp och marginalerna är minimala.



Det intressanta blir att effekterna och rymdscenerna nog nästan är det bästa med filmen. Det är nämligen klart bra gjort och det känns aldrig så där tydligt dataanimerat eller liknande. Det blir även en hel del av filmen som utspelar sig i rymdmiljö efter inledningen på jorden. Och denna verklighetsbaserade historia bjuder till slut på gott om spänning och vändningar som man inte kunde hittat på bättre.



Är det något som kunde gjorts bättre så är det väl stämningen, känslan i filmen som kunde vridits upp ett snäpp, åtminstone lite tidigare. För även om det blir lite småspännande att följa Vladimir och Victor där uppe, kunde det blivit bättre som helhet om man känt lite mer. Dessutom hade man kunnat få till eran lite bättre nere på jorden. Det känns lite för modernt för att vara mitten av 80-talet i Sovjetunionen.



Även efterspelet kunde man lagt ner lite tid på istället för att som nu visa autentiska klipp under eftertexterna. Dessa är bra och roliga att se, men filmen hade kunnat visa delar av detta för att avsluta filmen på ett lite kraftfullare sätt. Hur som helst är det en sevärd rymdfilm och kul att se en från "andra sidan" för en gångs skull.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

söndag 11 februari 2018

Mørke



Titel: Mørke / Murk / Mörker
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Danmark/Storbritannien
År: 2005
Regi: Jannik Johansen
I rollerna: Nikolaj Lie Kaas, Nicolas Bro, Laura Drasbæk, Morten Lützhøft

Handling: Jacobs rullstolsburna syster är lycklig för första gången på länge med en man som hon nyligen träffat. De gifter sig med stort familjebröllop, men redan under sin egen bröllopsnatt begår hon överraskande självmord. Den nyblivne förkrossade mannen försvinner snart efter begravningen. Jacob börjar ana att allt inte står rätt till när han i en kvarglömd bok hittar en dödsannons, märkligt lik hans systers.

Omdöme: Vad skulle hända om din syster, rullstolsburen efter ett självmordsförsök, träffar en ny man, gifter sig och dör på bröllopsnatten? Det är precis den mardröm Jacob (Nikolaj Lie Kaas) står inför. Hans lillasyster hade träffat Anker (Nicolas Bro), en man som inte ser särskilt bra ut, men verkar snäll och omtänksam. Men Jacob, som är en tjänstledig journalist, börjar nysta i vem Anker egentligen är och finner att allt inte står rätt till.



Manuset står intressant nog Anders Thomas Jensen för som själv regisserade Blinkende lygter (2000) och bl.a. skrev manuset till Oscarsvinnaren Hævnen (2010). Detta är också en gedigen story och någonstans får det mig att tänka på holländska Spoorloos (1988), förmodligen för att vi har en liknande elak och iskall gärningsman.



Detta är en film som har klart bra stämning, precis som man vill ha det när man bjuds på ett mysterium och en thriller som här. En sak man dock känner under filmens gång är att Jacob må vara lite för korkad då han inte förstår hur saker ligger till eller kan ligga till. Fast å andra sidan kan man se det som att han inte vill tro det värsta om en situation eller om folk. Men om man misstänker att någon kan ligga bakom ens systers död, ja då är man nog extra försiktig och misstänksam.



En stor del av handlingen är förlagd till det öde Jylland, något som blir en kuslig skådeplats för historien. Vägarna är öde, det verkar inte finnas mycket verksamhet. Är det möjligtvis inte säsong? Det är trots allt mitt under vinterhalvåret. Det är en perfekt plats för någon som vill begå fruktansvärda brott och ha en god chans att komma undan med det.



Det känns faktiskt som det här är en film som skulle kunna funka riktigt bra som remake. Som med några små ändringar skulle kunna bli riktigt bra, tät och minnesvärd. För det är precis vad denna har på gång. Den gör nämligen mycket rätt och genomgående är den så där "mysig" på ett smått obehagligt sätt. Hade bara önskat en något tätare regi, några fler spänningsmoment och en minnesvärd upplösning. Det är bra så här också och hamnar på mellan en stark trea och svag fyra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

Just Another Love Story



Titel: Kærlighed på film / Just Another Love Story / Kärlek på film
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Danmark
År: 2007
Regi: Ole Bornedal
I rollerna: Anders W. Berthelsen, Rebecka Hemse, Nikolaj Lie Kaas, Charlotte Fich

Handling: En man orsakar en bilolycka och går till sjukhuset och presenterar sig som den skadade kvinnans pojkvän. Hon ligger i koma men familjen dyker upp och han dras in i ett förlopp av lögner och dramatik.

Omdöme: Om namnet Ole Bornedal låter bekant så gjorde han sig ett namn med sin långfilmsdebut Nattevagten (1994) och dess amerikanska remake. I den handlade det om en nattvakt på ett bårhus. Det förekom en del nakna kroppar i den. Det gör det även här, hmm... Både levande och döda kroppar visas upp nakna, vilket inte minst under filmens första halva nästan går till överdrift. En fetisch regissören har mån tro.



Jonas (Anders W. Berthelsen) jobbar som fotograf hos polisen. Hans jobb är att fotografera döda kroppar på brottsplatser. Han har alltid drömt om att vara fotograf, fast på ett lite mer glamoröst jobb än det han har. Hemma har han frun Mette (Charlotte Fich) och två små barn. Men något verkar saknas i hans liv. Han har tappat livsgnistan och allt går på räls istället för att bjuda på lite äventyr. Han vill t.ex. åka till Polynesien och utforska medan Mette vill köpa en ny bil...



Plötsligt händer det. Jonas får ett äventyr och mysterium som han längtat efter när Julia (Rebecka Hemse) krockar och skadas svårt. Jonas hjälper Julia, men när han besöker henne på sjukhuset ligger hon i koma. Han utger sig för att vara hennes pojkvän för att få träffa henne, något som visar sig bli starten på en rad av lögner och mystik då hennes familj vill att han ska vara vid hennes sida. Vad Jonas inte vet är att Julia och hennes pojkvän Sebastian (Nikolaj Lie Kaas) hade hamnat i stora problem i Asien varifrån hon nyss var hemkommen.



Om man vill ha en film som bjuder på en realistisk historia kan man nog bli lite besviken. Man får nämligen känslan av att det är en historia man bara ser på film. Fast det behöver inte vara så tokigt det heller. Man skapar nämligen ett mysterium som så smått drar in tittaren i sitt spindelnät. Det blir kul att se hur Jonas lever ett dubbelliv där han känner att han kan leva det liv han alltid drömt om med Julia.



Man känner relativt tidigt att filmen har en något annorlunda stil där det till en början blir en hel del hoppande mellan karaktärer och i tid. Det stabiliseras efter ett tag och mysteriet kan börja nystas upp. Det hela bjuder på ett lite annorlunda bildspråk och foto som skapar en något drömlik stämning emellanåt. Även om filmen inte påminner om den särskilt mycket, finns här några scener som fick mig att tänka på Jacob's Ladder (1990). När allt är sagt och gjort känner man att man fått ett intressant litet mysterium som dock kunde blivit ännu bättre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2