måndag 30 april 2018

X: The Man with the X-Ray Eyes



Titel: X: The Man with the X-Ray Eyes / Dr X - Operation skräck
Genre: Sci-Fi/Thriller/Skräck
Land: USA
År: 1963
Regi: Roger Corman
I rollerna: Ray Milland, Diana Van der Vlis, Don Rickles, Harold J. Stone

Handling: En läkare som experimenterar på sig själv får möjligheten att se genom allt. Han får röntgenblick. Men han börjar missbruka sina krafter och sätter sig själv i livsfara.

Omdöme: Namnet Roger Corman förknippas med lågbudget- och b-filmer, så förväntningarna på att få se en toppfilm var inte särskilt stora. När så filmen drar igång känns det som det kan bli något i stil med Re-Animator (1985). Vi har en läkare i Dr. James Xavier (Ray Milland) som experimenterar med ögondroppar han tagit fram. När han demonstrerar sina framsteg för Dr. Diane Fairfax (Diana Van der Vlis) på en apa, visar det på att ögondropparna möjligtvis ger röntgenblick. Men apan dör också i en hjärtattack i samband med experimentet.



Filmens första halvtimme är också bäst. Här utspelar sig det mesta på sjukhuset där Dr. Xavier börjar experimentera på sig själv och blir allt mer besatt i jakten på röntgensyn. Dr. Xavier uppvisar det klassiska "galen professor"-syndromet som kan gå hur långt som helst.



Tyvärr tappar filmen en aning när handlingen förflyttas bort från sjukhuset. Experimenterandet fortsätter, men istället för att filmen ska spinna vidare och bjuda på roligheter, blir det istället lite för mycket 60-tals tv-serie känsla över det hela.



Effekterna är väl inte strålande, fast det hade man inte heller förväntat sig. Röntgensynen är dock inte så tokig och Ray Milland, som är lite som en fattigmans-Cary Grant, passar bra i huvudrollen som galen och besatt. Det känns bara som filmen hade mer att bjuda på med grunden man lade inledningsvis. Trots allt en småtrevlig och harmlös liten film som är värd en titt om man är sugen på den här sortens b-films sci-fi.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.7

söndag 29 april 2018

En vecka med klassisk Sci-Fi


Plötsligt kändes ett sug efter lite klassisk sci-fi, och då menar jag från 1950- och 60-talet. Äventyr och sci-fi som både utforskar vår planet, andra planeter och även behandlar det kalla kriget. Här fanns ett par osedda klassiker, men även några mindre kända (potentiella) pärlor att ta sig an.

Under kommande vecka är det dags att spänna fast säkerhetsbältet, ta på sig hjälmen och se vart filmerna tar oss. Vissa till andra planeter, andra in i människokroppen och psyket.

Snatch



Titel: Snatch
Genre: Kriminalare/Komedi
Land: Storbritannien/USA
År: 2000
Regi: Guy Ritchie
I rollerna: Jason Statham, Alan Ford, Brad Pitt, Dennis Farina, Benicio Del Toro, Rade Serbedzija, Vinnie Jones

Handling: Diamanttjuven och kuriren Franky Four Fingers anländer till London på väg till New York, där han skall leverera en diamant av enorm storlek till sin chef Avi. Dessutom har Franky i uppdrag att överlämna några mindre ädelstenar till Avis kusin i London, Doug 'The Head'. Medan Franky ändå är i stan, tänker han efter ett tips av Boris 'The Blade' satsa en summa pengar på en illegal boxningsmatch. Franky är helt omedveten om att han går rakt in i en fälla. Boris tänker nämligen med hjälp av sina två hejdukar Vinny och Sol "befria" honom från den åtråvärda diamanten, när han intet ont anande kommer till vadslagningskontoret.

Omdöme: Att Guy Ritchies andra film har en liknande stil och genre som hans första film Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998) är svårt att missa. Denna den yngre "brodern" har en lite mer polerad yta och några fler kända ansikten bland skådespelarna.



När filmen inleds bekantas vi med Franky Four Fingers (Benicio Del Toro) som utför en diamantkupp i Antwerpen, Belgien innan han tar sig till London. Han kommer dock inte bli huvudkaraktären och lite överraskande inte heller vara med så mycket. Istället kan man säga att han ersätts av den irländska zigenaren Mickey (Brad Pitt). Även om Mickey är en bra karaktär och filmen funkar bra utan Franky Four Fingers och Benicio Del Toro, hade det varit kul att ha med honom när det börjar bränna till längre fram.



Annars är det boxningspromotorn Turkish (Jason Statham) och hans högra hand Tommy (Stephen Graham) som hamnar i trubbel när deras boxare hamnar på sjukhus efter att ha stött på Mickey. Eftersom deras boxare skulle gå en illegal boxningsmatch mot en av gangstern Brick Tops (Alan Ford) boxare, tvingas de försöka ställa allt i ordning. Detta samtidigt som diamanthandlaren Avi (Dennis Farina) från New York vill ha sin diamant som Franky Four Fingers ska leverera efter sitt stopp i London. Problemet är bara att den smått galne vapenhandlaren Boris the Blade (Rade Serbedzija) fått i uppdrag att stjäla diamanten och i sin tur anlitar folk att genomföra rånet.



Det blir mycket som händer och en salig soppa av det hela - på ett positivt sätt. För det finns inte många döda punkter när jakten på diamanten påbörjas. Eftersom det inte är det enda som ska avverkas blir det en trevlig stund med dessa kriminella karaktärer som alla försöker hitta ett sätt att komma vinnande ur det hela.



Bäst är nog Alan Ford som Brick Top som är en sån där elak karaktär som är villig att gå hur långt som helst och inte bryr sig om han lämnar lik efter sig. Snarare tvärtom, han verkar gå igång på det med sina grisar och allt. Men det bör sägas att samtliga gör vad de ska och passar för respektive roll, inte minst Brad Pitt och Dennis Farina.



Guy Ritchie visade här att hans regidebut med Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998) inte bara var en engångsgrej. Nu kanske han inte lyckades följa upp dessa två med något på samma nivå med Revolver (2005) och RocknRolla (2008), men helt ok filmer är det trots allt. Sedan blev det bl.a. Sherlock Holmes (2009) och The Man from U.N.C.L.E. (2015) som hade hans stil, även om de var lite annorlunda mot dessa hans ursprungliga filmer.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.3

lördag 28 april 2018

Lock, Stock and Two Smoking Barrels



Titel: Lock, Stock and Two Smoking Barrels
Genre: Kriminalare/Komedi
Land: Storbritannien
År: 1998
Regi: Guy Ritchie
I rollerna: Nick Moran, Jason Flemyng, Jason Statham, Dexter Fletcher, Vinnie Jones, Sting

Handling: Eddy har ett rykte om sig att vara en av stans skickligaste kortspelare. Tillsammans med sina tre kompisar Tom, Bacon och Soap har han lyckats få ihop 100.000 pund, som han tänker satsa på illegalt kortspel. Kortkvällen slutar med katastrof. När Eddy lämnar spellokalen är han skyldig Yx-Harry, en hänsynslös falskspelare, en halv miljon, som han måste betala tillbaka inom en vecka. Om inte, kommer Eddy och hans polare att förlora sina fingrar ett i taget...

Omdöme: När Guy Ritchies långfilmsdebut inleds, är det svårt att inte se influenser från en viss Quentin Tarantino. När filmen är slut har man även fått lite Martin Scorsese och Sergio Leone. Det är inte fy skam, men det är inte värt så mycket om man inte kan göra något som kan stå på egna ben. Skönt nog har Guy Ritchie lyckats. Noterbart att en viss Matthew Vaughn producerat filmen, flera år innan han själv gjorde sig ett namn med sin regidebut Layer Cake (2004).



Under filmens inledande halvtimme lär vi känna karaktärerna och sätter upp premissen. Det är många karaktärer som blir inblandade, men inte speciellt rörigt för den delen. De fyra vännerna Eddy (Nick Moran), Bacon (Jason Statham), Tom (Jason Flemyng) och Soap (Dexter Fletcher) slår sin kloka huvuden ihop (nåja) och sina besparingar på £100.000 för att Eddy ska kunna vara med i ett illegalt kortspel.



Saker går inte riktigt som planerat och de fyra vännerna blir skyldiga £500.000 till Harry (P.H. Moriarty), en ökänd gangster mer känd som Hatchet Harry. De fyra vännerna måste än en gång slå sina kloka huvuden ihop och hitta en väg att få ihop pengarna inom en vecka, annars blir det trubbel de inte ens vill tänka på. De blir indragna i en värld med droger, stora summor pengar och två antika gevär. Men, de är inte de enda som är ute efter drogerna, pengarna och gevären...



Efter den inledande halvtimmen, som är den svagaste delen men behövs för att vi ska lära känna karaktärerna och få upplägget, blir man snart varm i kläderna. Det blir nämligen en både våldsam och rolig resa vi gör tillsammans med de många karaktärerna. Att det är en regidebut av Guy Ritchie kan man känna av till en början, men allt eftersom man kommer in i filmen känns det riktigt trevligt och gediget.



Det är alltid kul att återse en sån här film efter lång tid och konstatera att den faktiskt är bra och inte bara något man trodde eller tyckte en gång i tiden. Det är inte minst ett bra manus där man många gånger känner vad som är på gång och småler just för att man känner sig nöjd inför vad som komma skall, speciellt när man närmar sig slutet.



Är det något som man kan säga är det svagaste kortet i leken så är det skådespeleriet. Å andra sidan är det en sorts film där det inte gör så mycket och dessutom är det mycket komedi över det hela, svart humor som liksom löser sig själv. En viktig ingrediens blir den passande musiken som är något som ger en hel del Tarantino-vibbar då man på ett liknande sätt använt sig av rätt låtval i princip hela filmen igenom, och det gör mycket. Det skapar rätt stämning som annars hade varit svår att få till. Helt enkelt en underhållande film som bjuder på lager efter lager av trevligheter, humor och en del spänning.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 8.2

fredag 27 april 2018

Andre the Giant



Titel: Andre the Giant
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2018
Regi: Jason Hehir

Handling: En titt på livet och karriären för den professionella brottaren André Roussimoff, som blev berömd på 1980-talet som André the Giant.

Omdöme: När man har en man som är 2.24m (!) lång och väger runt 240 kilo, är det svårt att hålla en låg profil. André Roussimoff föddes på landet i Frankrike och spenderade sin uppväxt på familjens gård. Eftersom han växte snabbt blev brottningen en naturlig syssla. När han som vuxen togs över till Kanada och sedermera USA, blev han snart en stor attraktion inom den professionella brottningen och fick namnet André the Giant. För egen del var han dock känd för sin roll som jätten Fezzik i klassikern The Princess Bride (1987).



Man märker att denna dokumentär är gjord med kärlek, av någon som både fascinerades och idoliserade den minst sagt storväxta André the Giant. Det blir många klipp från hans tid inom brottningen som ju var hans liv. Man ska ha klart för sig att den amerikanska brottningen var ren underhållning som så småningom blev en nationell succé med intåget av kabel-tv på 80-talet. Redan under 70-talet var André the Giant en stor attraktion med hjälp av tidningsartiklar och ryktesvägen. Inte bara i USA, utan även i bl.a. Japan (så klart).



Trots sin enorma storlek lär han ha varit lite av en "friendly giant", en vänlig jätte. Men man gjorde så klart bäst i att inte få honom att ogilla dig, då hade man inte en chans. Han var även en stordrickare, och då pratar vi flera flaskor vin och två dussin öl per dag. Vissa säger att det var för att han skulle glömma bort sina smärtor i rygg och leder, vilket givetvis låter vettigt. Inte bara var han en jätte, han höll även på med brottning där det krävdes tunga lyft, kast och annat år in och år ut.



Dokumentären gör ett bra jobb med att balansera de bra och dåliga sidorna för André the Giants del. Det var tydligt att han gillade att stå i rampljuset och visste hur man bjöd publiken på underhållning. Men trots att han även var en stor personlighet utanför ringen, ville han leva ett mer tillbakadraget liv, vilket givetvis var omöjligt. Man kan tycka lite synd om honom också då det är svårt att inte förstå att han blev utnyttjad av alla promotors och managers som ville tjäna pengar på honom.



När man får se hur han reste förstår man vilka påfrestningar det måste ha varit på hans kropp. Inte mycket komfort att tala om. Idag hade en sådan här person varit en superstjärna som fått det bästa man kan få. Det hade kanske gjort honom till en sämre person också och inte så ödmjuk som han verkade vara. Nej, man blir allt lite känslosam när man ser det här. Det är en dokumentär som bjuder på en del skratt, men även värme och sorg. Väl värd att se. En svag fyra.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.0

torsdag 26 april 2018

Mina favoritfilmer - 2017

Ett stabilt år med många jämnbra filmer. Skulle vilja säga att topp 6 är de givna och att det är oerhört svårt att rangordna. Ingen given etta från året då de sex toppfilmerna alla är jämnbra och väldigt olika.

Flera filmer precis utanför listan håller hög klass och skulle kunna slå sig in i framtiden.

På topp tio återfinns filmer från:

4 USA
3 Storbritannien
1 Finland
1 Norge
1 Sydkorea

Uppdatering: The Outlaws tar sig in på plats #6. Det betyder att plats #10 (The Age of Pioneers) åker ur topp tio. 6/6-18


#10 Only the Brave (Joseph Kosinski)



En historia baserad på elitstyrkan med brandmän, Granite Mountain Hotshots, som kämpade mot en våldsam skogsbrand i Yarnell, Arizona, 2013.

Detta verklighetsbaserade drama tar god tid på sig att bygga upp karaktärerna och storyn, men belöningen blir att man känner starkt längre in. En film där magkänslan är avgörande.


#9 Three Billboards outside Ebbing, Missouri (Martin McDonagh)



En mamma hamnar i konflikt med stadens poliskår då hon upplever att de inte gör en seriös utredning av mordet på hennes dotter.

En film man minns för dess prestationer och blandning av svart humor med allvar. En sån där film man är sugen på att se om. Lite som en bröderna Coen-film, inte minst Fargo.


#8 It Comes at Night (Trey Edward Shults)



En pappa gör allt för att beskydda sin fru och deras son från den mystiska närvaron som terroriserar familjen utanför deras dörrtröskel.

Detta var en film som greppade tag i mig tidigt och aldrig släppte greppet. Inte riktigt som väntat, vilket visade sig vara positivt. Mer psykologisk skräck än något annat. Klart intressant och funkar hela vägen.


#7 Life (Daniel Espinosa)



En grupp astronauter ombord den internationella rymdstationen ISS hittar tecken på utomjordiskt liv från Mars, men problemen hopar sig när upptäckten visar sig vara långt farligare än de trott.

Klart lyckad sci-fi som för tankarna till klassiska Alien där uppe på rymdstationen. Fått en hel del inspiration från nämnda klassiker, men gör något eget. Tät, spännande och med ett passande slut på det hela.


#6 The Outlaws (Kang Yoon-seong)



Ett par rivaliserade gäng, några från området och ett från Kina, startar en våldsam uppgörelse om ett område i Seoul. Polisens specialenhet för våldsamma brott blir inkallad för att medla, men är starkt underbemannade. Baserat på verkliga händelser.

En hård, brutal men även rolig film som ska räknas bland de bättre koreanerna på senare år. Välgjorda och pulshöjande actionscener, bra prestationer och typisk koreansk humor blandet med de täta scenerna gör det här till en vinnare.


#5 The Foreigner (Martin Campbell)



Den Londonbaserade restaurangägaren Quan förlorar sin dotter i ett fruktansvärt terroristdåd och ger sig ut efter rättvisa. I sin kompromisslösa jakt på dotterns mördare, inleds en våldsam konflikt med regeringstjänstemannen Hennessy, vars förflutna kan innehålla nyckeln till terroristernas identiteter.

Pierce Brosnan och Jackie Chan ställs öga mot öga i denna actionthriller av gamle Bond-regissören Martin Campbell. Då blir det riktigt bra. Överraskande mörkt, actionladdat och välspelat.


#4 Dunkirk (Christopher Nolan)



Detta är berättelsen om de hundratusentals brittiska och allierade trupper som vid reträtt blir omringade på stranden vid Dunkerque av fientliga styrkor under andra världskriget.

Christopher Nolans krigsfilm är en intensiv filmupplevelse. Vad den kanske saknar i karaktärsdjup kompenserar den med en riktigt välgjord produktion som pumpar på filmen igenom. Berättas smart med tre tidslinjer samtidigt vilket ger filmen ett oerhört driv.


#3 Thelma (Joachim Trier)



En ung tjej som möter kärleken upptäcker att hon har skrämmande och oförklarliga krafter.

En film som bjöd på exakt den stämning som önskades under en festivalvisning. Svårt att värja sig mot denna snyggt ihopsatta film som har lite av det mesta.


#2 Shot Caller (Ric Roman Waugh)



En familjefar skickas i fängelse efter en dödlig trafikolycka. Under strafftiden tvingas han ansluta till ett fängelsegäng och blir allt djupare involverad i deras kriminella verksamhet.

Fängelsefilm (till stor del) som övertygar av regissören av en annan bra fängelsefilm i Felon. Hård, brutal, välspelad och viker sig inte en tum under hela speltiden. Bjuder även på något lite extra som gör detta till en minnesvärd film.


#1 The Unknown Soldier (Aku Louhimies)



Okänd soldat är en berättelse om en truppenhets tjänstgöring som varar i tre år under Fortsättningskriget. Filmen baseras på Väinö Linnas klassiska roman som redan filmatiserats två gånger. Filmen handlar om Rokka, Kariluoto, Koskela, Hietanen och deras vapenbröder. Den visar hur dessa män förenas av vänskap, humor och viljan att leva på sin väg dit och tillbaka. Kriget förändrar livet för soldaterna och för dem på hemmafronten, och lämnar också sin prägel på hela den finska nationen.

Denna imponerande finska film är en storslagen krigsfilm som lyckas engagera och övertyga från början till slut. Man känner för karaktärerna och krigsscenerna är fläckfria där i de finska skogarna. Utan tvekan en av årets allra bästa filmer.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

78/52
A Cure for Wellness
The Age of Pioneers
All the Money in the World
Brawl in Cell Block 99
Cardinals
Den 12. mann / The 12th Man
Detroit
Euthanizer
Falling
Ghost in the Shell
I, Tonya
John Wick: Chapter 2
Les Affamés
The Line
On Body and Soul
T2 Trainspotting
Underverden / Darkland
Wheelman
Who We Are Now

---

Sämsta filmen: Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales

Genomusel, onödig och en cgi-orgie man önskar att man varit utan.


Största besvikelsen: Star Wars: The Last Jedi

Svårt att inte bli besviken då den föregående delen The Force Awakens lyckades klart mycket bättre.

---

Plats 30-11
Plats 50-31
Utanför topp 50

onsdag 25 april 2018

Plats 30-11 från 2017

Platserna 30 till 11 är till stor del svaga fyror och med någon stark trea. En del av dessa har även potential att ta sig in på topp 10 vid omtitt.



30. Blade Runner 2049

Visuellt snygg och stämningsfull, men något långsam och för liten story.



29. The Florida Project

Härligt enkel och naturlig med bra barnskådisar. Lite tunn story.



28. The Killing of a Sacred Deer

Udda och känslokall, men även en annorlunda filmupplevelse.



27. Falling

Starkt romantiskt drama. Något långsamt, men klart sevärt.



26. Euthanizer

En mörk historia med en skönt principfast huvudkaraktär.



25. Cardinals

Intressant liten festivalfilm som engagerar och gör en nyfiken.



24. I, Tonya

Underhållande, rolig och välspelad konståkningsfilm.



23. Wheelman

Tät och nervig liten film som funkar från början till slut.



22. Who We Are Now

Ett drama som känns äkta med gedigna prestationer.



21. On Body and Soul

Tar en stund att komma igång, men växer till en fin liten film.



20. Brawl in Cell Block 11

En skön Vince Vaughn och en skön fängelsefilm.



19. Detroit

Starkt, intensivt och välspelat i denna verklighetsbaserade film.



18. T2 Trainspotting

Tar en stund att komma igång, men sen är man hemma.



17. Les Affamés

Tät med en del humor. En överraskande trevlig zombiefilm.



16. Ghost in a Shell

Inte lika bra som japanska originalet, men snygg och stämningsfull.



15. John Wick: Chapter 2

Mycket skön action och ger en precis vad man önskar sig.



14. The Line

Välspelat med en bra och engagerande story.



13. All the Money in the World

Trevligt kidnappningsdrama som fångar ens intresse. Härlig Plummer.



12. A Cure for Wellness

En visuell fröjd för ögat och stämningsfull från början till slut.



11. Underverden / Darkland

Skön dansk hämndfilm som får adrenalinet att pumpa i natten.



Imorgon avslutar vi med topp 10 från 2017