lördag 7 april 2018

The Innocents



Titel: The Innocents / De oskyldiga
Genre: Rysare/Drama
Land: Storbritannien
År: 1961
Regi: Jack Clayton
I rollerna: Deborah Kerr, Megs Jenkins, Martin Stephens, Pamela Franklin

Handling: Miss Giddens får anställning som barnflicka till två föräldralösa rikemansbarn, Flora och Miles. Flickans bror blir relegerad från skolan och kommer hem. Barnens uppförande får Giddens att undra över husets historia.

Omdöme: Även om det inte är en renodlad remake, så vill jag minnas att The Others (2001) har en hel del gemensamt med denna och uppenbarligen sneglat på denna och inspirerats. Detta är dock "originalet" och den bättre filmen. Den hade setts tidigare och minnet av den var bara positivt. Men exakt vad som händer och hur det slutar var desto mer oklart så suget efter att se om den blev allt större.



Miss Giddens (Deborah Kerr) ansöker om en ledig tjänst som en slags barnflicka åt två föräldralösa rikemansbarn. Hon får anställningen av deras farbror (Michael Redgrave) som varken har tid eller lust att ta hand om dem. Han är upptagen med sina affärer och sitt liv som singel i stan. Barnen bor på herrgården på landet tillsammans med hjälpen. Det blir upp till Miss Giddens att ta fullt ansvar för barnen och lösa alla potentiella problem som uppstår utan att blanda in farbrorn som vill bli lämnad i fred.



När Miss Giddens träffar de två barnen Flora (Pamela Franklin) och Miles (Martin Stephens) blir hon genast förtjust i dem. Men snart börjar hon få reda på mer om vad som egentligen hänt den tidigare barnflickan, barnen uppför sig inte alltid som barn och hon börjar se otäcka saker i och runt huset som får henne att rygga tillbaka. Vad är det egentligen som händer och vad kan vara orsaken?



En av de första sakerna jag vill framhäva är det delikata fotot av Freddie Francis. Denna skickliga fotograf kom att vinna två Oscars för sitt foto, och filmade bl.a. filmer som The Elephant Man (1980), Glory (1989) och Cape Fear (1991). Här bjuds det på många snygga bildkompositioner, både sådana som använder ljuset, skuggorna och skärpan på ett smart sätt. Fotot i sig skapar mycket av stämningen i filmen.



Deborah Kerr, som Oscarsnominerades hela sex gånger utan att vinna (mellan 1949-1960), lär ha sagt att detta var hennes främsta prestation, och det är svårt att säga emot. Hon är mycket duktig och övertygar filmen igenom. Hon har den där elegansen som rollen kräver, men visar även prov på en hel del känslor som karaktären går igenom. Hennes två främsta motspelare blir de två bortskämda rikemansbarnen. De spelas kanske inte alltid lika övertygande, men inte minst Miles växer på en under filmens gång. Han är så där lillgammal och snobbig så man nästan stör sig på honom, men i nästa stund får han en att skratta. Lite som pojken från The Omen (1976) skulle man kunna säga.



En av filmens främsta egenskaper är att den lyckas med helt rätt tempo och uppbyggnad. Filmen är precis lagom lång med sina 100 minuter och känns aldrig direkt utdragen eller med onödiga partier. Visst händer det inte skrämmande grejer hela tiden, men så ska det inte heller vara. Istället bygger man fint upp mystiken och auran runt huset och historien. Det är snarare en småkuslig och högst atmosfärisk film som definitivt får räknas som en klassiker som många kända filmskapare uppskattar och lånat inspiration från, inte minst dess foto och stämning.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9

4 kommentarer:

  1. Mmm, det här var utsökt på många håll, jag är en sucker för Svart/Vitt och visst är fotot delikat, likaså miljön med alla statyer och Cheruber som snyggt används, det är ju trots allt en kärlekshistoria som vägrar ge upp, även efter döden.
    Lill-gamla har jag också svårt för, det värsta är väl barnskådespelerskan i remaken på War of the Worlds...*Brr.
    Men jag ser inget utav det här, Miles skiner starkast efter Deborah Kerr, men hon har ju också något mer att jobba med...Miles är riktigt skön, och ja jag tänkte också Damien från Omen som du också nämde. Hade gärna sett honom som Damien istället, det hade varit något.
    Det är en krypande rysare som visar lagom mycket av entiteterna, och andvänder ljudeffekter på ett bra sätt. Jag hade köldplättar under hela halva delen av filmen vilket är ett mycket gott betyg, med tanke på hur van man är av allt man sett genom åren :) Bra slut också...Nu blir det Terence Young's Wait Until Dark som får avrunda aftonen! Tack igen för dina fina tips som alltid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du uppskattade filmen så pass mycket. Visst är det en fin liten film? Och ja, jag är också svag för det svartvita fotot, inte minst i 60-tals filmer som denna.

      Håller med, lill-gamla barnskådespelare är inget vidare. Men när de är bra kan det vara klart effektivt för en film, som Miles blir här.

      Wait Until Dark gillar jag också mycket.
      http://moviesnoir.blogspot.com/2008/10/wait-until-dark.html

      Radera
  2. Såg två versioner av filmen b/b resultatet blev nästan likvärdigt.

    https://filmitch.wordpress.com/2011/05/09/the-innocents-1961-storbr-usa-the-turn-of-the-screw-2009-storbr/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ej sett den nya versionen, men det känns inte som något man måste se om man gillar denna.

      Radera