onsdag 2 maj 2018

Panic in Year Zero!



Titel: Panic in Year Zero! / Panik år noll
Genre: Sci-Fi/Drama/Thriller
Land: USA
År: 1962
Regi: Ray Milland
I rollerna: Ray Milland, Jean Hagen, Frankie Avalon, Mary Mitchel

Handling: En familj beger sig ut på husvagnssemester en tidig morgon. När de kommit ut på landsbygden skakas plötsligt landet av en kärnvapenattack, radion blir tyst innan en nödsändare kommer igång och bekräftar för familjen vad som hänt. I strävan att sätta sig i säkerhet ställs familjen inför flera etiska val - hur långt ifrån civilisationen är man beredd att gå för att själv överleva?

Omdöme: Vad skulle man själv göra om landet plötsligt drabbades av en kärnvapenattack utan förvarning? Det är vad Harry (Ray Milland) tillsammans med sin fru och två barn i övre tonåren ställs inför. De är på väg på husvagnssemester, bort från Los Angeles när de tror att det åskar. Ett par ljusblixtar och smällar senare konstaterar de att det nog är bäst att de fortsätter sin väg bort från Los Angeles.



Paniken bland folk är ett naturligt steg och vägarna blir snart överfulla. Det betyder även att det blir rusning till bensinstationer, matställen och livsmedelsbutiker. Harrys överlevnadsinstinkt slår till ganska omgående. Han tar kontroll över situationen och vet att det bara är en tidsfråga innan situationen skapar kaos. Att vänta på att få hjälp av myndigheterna eller medmänniskorna är inte aktuellt. Harry vet att det är djungelns lag som gäller i denna så utsatta situation.



Den intressantaste aspekten med den här filmen är inte effekterna utan det på det stora hela trovärdiga händelseförloppet. Kärnvapenattacken visas nämligen endast på avstånd. Istället blir det Harrys kvicktänkta och rationella handlingar som gör att handlingen förs framåt. Han tar familjen till en plats som är avskild istället för att ta dem dit där det är mycket människor. Hans enda prioritet är att skydda familjen, även om det krävs att han tvingas döda...



Måste säga att denna film av och med Ray Milland lyckas bättre än väntat. Det känns som det är ett personligt projekt för Milland, som ju främst var en duktig skådespelare och vann en Oscar för Billy Wilders klassiker The Lost Weekend (1945). Han går in för rollen och blir rolig att skåda som alfahanen som vet bäst och också agerar med pondus. Hans fru Ann (Jean Hagen) hänger inte alltid med i matchen, vilket blir ett lite kul återkommande tema under filmens gång.



Filmens främsta egenskap är att den ställer flera bra frågor och besvarar dem på ett för det mesta övertygande sätt när det handlar om överlevnad för familjen. De hamnar i situationer som känns trovärdiga och det hela känns inte så tillrättalagt som man skulle kunna förvänta sig. Det finns dock en bov i dramat och det är den jazziga musiken. Den passar inte filmens allvarliga tema och ton, vilket är synd. Mer passande musik hade utan tvekan höjt det hela ett snäpp. Men det är trots allt en sevärd och tänkvärd film som håller det på en relativt liten skala, där man som tittar vet precis lika lite om läget som familjen vi följer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar