onsdag 20 juni 2018

Luftslottet som sprängdes



Titel: Luftslottet som sprängdes / The Girl Who Kicked the Hornet's Nest
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: Sverige/Danmark/Tyskland
År: 2009
Regi: Daniel Alfredson
I rollerna: Michael Nyqvist, Noomi Rapace, Anders Ahlbom, Lennart Hjulström

Handling: Mikael Blomkvist och Millennium-redaktionen får fram information om en hemlig grupp inom Säpo som bildades under kalla kriget. Denna grupp står ytterst bakom de rättsövergrepp som Lisbeth Salander har utsatts för sedan 12-årsåldern för att skydda den sovjetiske spionen Alexander Zalachenko, Salanders far.

Omdöme: Denna avslutande del i Stieg Larssons Millennium-trilogi tar vid direkt där Flickan som lekte med elden (2009) slutade. Lisbeth Salander (Noomi Rapace) spenderar första halvan av filmen på sjukhus och andra halvan med att klä ut sig till punkare när hon sitter i rättegångsförhandlingar åtalad för mordförsök. Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) försöker tillsammans med den övriga Millennium-redaktionen att ge ut ett nytt nummer som berättar Salanders historia och de övergrepp hon fått utstå.



Till skillnad från den föregående delen (med samma regissör) har denna ett bättre flyt redan från början. Det känns stabilare helt enkelt. När man dessutom får ett intressant konspirations-tema som sträcker sig tillbaka till 60- och 70-talet, skapar man en bra grund att jobba med. Den hemliga grupp inom Säpo som ligger bakom visar tidigt vad de är kapabla till med en kallblodig avrättning. Tyvärr blir det inte så mycket mer än så från deras sida, även om de avlyssnar och anlitar några klåpare längre fram.



När Salander hamnar i rätten blir det lite trist och enformigt. Här saknas ett driv och det som kommer fram har man redan förklarat och tagit upp tidigare. Rättegångar kan vara roliga att följa, men då ska det bjudas på lite överraskningar och vändningar. Här blir det mest småtrista samtal med en som vanligt otrevlig och respektlös Salander. Och då den hemliga gruppen inte visar sig vara så mäktig och smart som man hade önskat, får man sätta sitt hopp till den storväxte och farlige Ronald Niedermann. I föregående del kändes han som en Bond-skurk. Här blir han och scenerna med honom snarare åt The Terminator (1984)-hållet.



Sammanfattningsvis kan man konstatera att denna den tredje delen (och den andra) saknar det mesta som gjorde den första filmen så lyckad, inklusive drivet och spänningen. Denna tredje del är jämnare än den andra, har stabilare prestationer och puttrar på. Den blir dock aldrig direkt spännande eller särskilt mystisk. Den har egentligen inga toppar eller dalar, även om rättegångsförhandlingarna känns som temposänkare då de inte bjuder på något man inte redan visste.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3

tisdag 19 juni 2018

Flickan som lekte med elden



Titel: Flickan som lekte med elden / The Girl who Played with Fire
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: Sverige/Danmark/Tyskland
År: 2009
Regi: Daniel Alfredson
I rollerna: Michael Nyqvist, Noomi Rapace, Georgi Staykov, Paolo Roberto

Handling: Lisbeth Salander återkommer till Sverige efter en längre tids vistelse utomlands, där hon dras in i en mördarjakt där hon själv är villebråd. Salander bestämmer sig för att göra upp med sitt förflutna en gång för alla. Hon ska straffa dem som förtjänar att straffas. Samtidigt har Mikael Blomkvist på Millennium fått korn på hett nyhetsstoff. Journalisten Dag Svensson och hans sambo Mia Bergman kan visa avslöjande fakta om en omfattande sexhandel mellan Östeuropa och Sverige. Många av de personer som utpekas i traffickinghärvan har högt uppsatta positioner i samhället.

Omdöme: Den andra delen i Stieg Larssons Millennium-trilogi fortsätter där Män som hatar kvinnor (2009) slutade. Ja, ett år har gått och Lisbeth Salander (Noomi Rapace) återvänder till Sverige efter att ha rest runt världen. När tre mord sker inom kort tid i Stockholms-området, pekar allt mot Salander. Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist), som jobbar på ett scoop på Millennium, är övertygad om Salanders oskuld samtidigt som han måste hitta den mystiske Zala som är nyckeln till traffickinghärvan som scoopet handlar om.



I jämförelse med den första filmen är det väldigt tydligt att denna saknar samma jämnhet och klass. En stor skillnad är att denna till stor del utspelar sig i Stockholm istället för ute på landet som den första gjorde. Fast det är inte ett problem i sig, för det är inte helt fel att följa Salander och Blomkvist runt Stockholm. Vad som är värre är att skådespelarna genomgående håller en lägre nivå här. Blomkvists medarbetare på Millennium är alla svaga skådespelare och det hela känns snarare som en svensk film från 90-talet alternativt ett tv-avsnitt, vilket så klart inte är ett gott betyg. Denna känsla hade man inte i den första filmen. Att man har med Paolo Roberto på ett hörn säger ganska mycket.



Skönt nog blir det hela lite bättre när man kommer ungefär halvvägs in. Nu blir det heta spåret Zala, som senare kommer visa sig spelas skönt av bulgaren Georgi Staykov. Filmen känns stabilare under andra timmen och lyckas engagera lite mer när Salander och Blomkvist på var sitt håll försöker komma fram till sanningen och rentvå Salander från morden.



Historien saknar kanske en del spänning, även om det blir mer av den varan mot slutet. Man får även lite känsla av att man velat göra det hela till en Bond-historia med karaktärer som den storväxte och muskulöse Ronald Niedermann som inte känner smärta och kampsportstjejen Miriam Wu, men även huvudskurken Zala. Däremot får vi en klarare bild av Salanders bakgrund som lyfter filmen och intresset en aning. Mest synd är det alltså att den första halvan av filmen saknar internationell klass innan den tar sig under senare delen av filmen.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

måndag 18 juni 2018

Män som hatar kvinnor (Revisited)



Titel: Män som hatar kvinnor / The Girl with the Dragon Tattoo
Genre: Kriminalare/Drama/Mysterium/Thriller
Land: Sverige/Danmark/Norge/Tyskland
År: 2009
Regi: Niels Arden Oplev
I rollerna: Michael Nyqvist, Noomi Rapace, Sven-Bertil Taube, Peter Haber, Peter Andersson

Handling: Journalisten Mikael Blomkvist döms till fängelse för förtal av finansmannen Wennerström, och beslutar sig för att ta time-out från sitt jobb på tidskriften Millennium. I samma veva får han ett ovanligt uppdrag. Henrik Vanger, tidigare en av landets främsta industriledare, vill att Blomkvist ska ta reda på vem som mördade Vangers unga släkting Harriet, som varit spårlöst försvunnen i snart fyrtio år. Till sin hjälp får han Lisbeth Salander, en ung strulig tjej, tatuerad och piercad, men också professionell hacker och med unika egenskaper som gör henne till en oslagbar researcher.

Omdöme: Denna första del i Stieg Larssons Millennium-trilogi ser den smutskastade journalisten Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) och den problematiska Lisbeth Salander (Noomi Rapace) föras samman när de börjar gräva i försvinnandet av Harriet Vanger, brorsdotter till den förmögne Henrik Vanger (Sven-Bertil Taube) från Vanger-koncernen.



Efter att ha etablerat lite av Mikaels och Lisbeths bakgrund och karaktärer, kan man djupdyka i mysteriet kring Harriets försvinnande som gäckat polisen och Henrik Vanger i 40 år. Henrik har varje år fått en gåva i form av en tavla med en blomma på sin födelsedag. Vad som är av intresse med detta är att Harriet gav en sådan till Henrik som present på hans födelsedag när hon var åtta år. Det får Henrik att tro att den som skickar dessa tavlor/blommor är Harriets mördare.



Vissa gånger kommer Mikael och Lisbeth kanske lite väl enkelt fram till hur historien kan ligga till. Det är en sak att få fram fakta, gamla mordfall osv. Den biten är kul och ett bra mysterium att följa. Men det är mer på vilket sätt man kommer fram till bl.a. den judiska vinkeln som kanske är lite för enkel. Med det sagt har filmen oftast ett bra driv, spänning och hamnar sällan i några direkta svackor, trots en speltid på en bra bit över två timmar. Det är främst efter den stora upplösningen/konfrontationen som filmen går ner en del i tempo när man tar del av efterspelet.



Filmen har ett par bra och minnesvärda scener som sticker ut lite extra. Samtliga scener med Peter Andersson i rollen som Lisbeths förvaltare, äcklet Nils Bjurman är klockrena. Likaså är slutuppgörelsen med den misstänkte gärningsmannen i dennes hem och källare bra.



Även om skådespeleriet lämnar en del att önska på sina håll (inte minst av Michael Nyqvist och Noomi Rapace), så känns det som att produktionen till stor del håller internationell klass. Den amerikanska remaken The Girl with the Dragon Tattoo (2011) lyckades även den med en hel del, även om en del blev lite krystat. Så här gick för övrigt tankarna första gången som Män som hatar kvinnor (2009) sågs.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.8

söndag 17 juni 2018

A Clockwork Orange



Titel: A Clockwork Orange
Genre: Drama/Kriminalare/Sci-Fi
Land: Storbritannien/USA
År: 1971
Regi: Stanley Kubrick
I rollerna: Malcolm McDowell, Patrick Magee, Carl Duering, Steven Berkoff

Handling: En svart ironiserande berättelse om en framtid fylld av ultravåld. Alex ingår i ett gäng som terroriserar, misshandlar, rånar, våldtar och dödar. Han blir tillfångatagen och inspärrad och får genomgå behandling för att bli botad - säker - "en apelsin med urverk". Hel och sund på ytan men en krympling på insidan.

Omdöme: Det är inget snack om att Stanley Kubrick är en av de stora regissörerna, och lite av en personlig favorit. Detta är en av hans mest hyllade filmer, men som jag aldrig riktigt uppskattat lika mycket som flera av hans andra verk. Det har inte heller varit en film man känt ett sug efter att se om som man gör med många andra klassiker.



Alex (Malcolm McDowell) är ledaren för ett litet gäng på fyra personer. De härjar runt i ett framtida England, lite likt The Warriors (1979), fast där de terroriserar, misshandlar, rånar, våldtar och till och med dödar. Sen går Alex hem till sina föräldrar där han har sitt rum och lyssnar på Beethoven. Han skippar för det mesta skolan eftersom hans aktiviteter med gänget håller på långt in i natten. Det är ett samhälle där liknande gäng härjar och ingen verkar kapabel att sätta stopp för det hela.



Vet inte riktigt vad det är, men filmen har en annorlunda atmosfär som inte direkt går hem. Det är svårt att komma in i filmen och sympatisera med någon egentligen. Det blir även uppenbart att skådespelarna och prestationerna inte riktigt håller måttet. Det blir liksom inte på allvar utan känns tillgjort mest hela tiden. Malcolm McDowell funkar dock bra och passar både med sitt lite udda utseende och sitt sätt att spela. Tyvärr är det få runt honom som känns övertygande eller naturliga. Men det var väl så Kubrick ville ha det - en fiktiv framtid.



Att det är en något udda film som skiljer sig är tydlig. Den gottar sig i sex och våld, utan att varken bli intressant, spännande, gripande eller för den delen särskilt engagerande. Det är inte direkt dåligt, men när man inte faller för det man tar del av eller blir särskilt indragen så saknas uppenbarligen något. I mitt tycke gjorde Kubrick runt tio bättre filmer än denna, vilket säger ganska mycket med tanke på hur älskad och hyllad denna är.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 8.3

lördag 16 juni 2018

Doctor Zhivago



Titel: Doctor Zhivago / Doktor Zjivago
Genre: Drama/Romantik/Krig
Land: USA/Storbritannien/Italien
År: 1965
Regi: David Lean
I rollerna: Omar Sharif, Julie Christie, Geraldine Chaplin, Rod Steiger, Alec Guinness, Klaus Kinski

Handling: Detta drama ger ett porträtt av ett skakande människoöde mitt under den ryska revolutionen. Kring läkaren, äkta mannen, älskaren och poeten Zhivagos liv, slår historiens ofrånkomliga vingslag vilket tvingar honom och hans närmaste att försöka anpassa sig till den nya tiden.

Omdöme: Detta är en sån där klassisk och episk berättelse, baserad på Boris Pasternaks bok som han kom att vinna Nobelpriset i litteratur för. Med regi av erkänt duktige David Lean kom filmen att bli tiofaldigt Oscarsnominerad och vinna i fem kategorier (manus, foto, scenografi, musik och kostym). Vann för bästa film det året gjorde för övrigt en annan klassiker i The Sound of Music (1965).



Filmen, som är en bit över tre timmar, bjuder på klassisk overture under inledningen och en intermission halvvägs in (kommer efter två timmar). Det är inte ofta man ser det i dagens filmer, men det känns allt lite storslaget. När filmen öppnar är det en sovjetiskt tid där Yevgraf (Alec Guinness) försöker lokalisera sin brorsdotter. Det blir startskottet på berättelsen om Yevgrafs halvbror, poeten och läkaren Yuri Zhivago (Omar Sharif).



Vi får lära känna denna doktor Zhivago, hur han som liten pojke förlorade sina båda föräldrar och togs om hand av nära vänner till familjen. Hur han studerar till att bli läkare och då för första gången träffar Lara (Julie Christie). Denna Lara kommer bli en stor del i hans liv, men vi får även följa hennes tid med en viss Komarovsky (Rod Steiger) som sätter sina avtryck.



En rolig notering är att jag hade missat vem som spelade Komarovsky och under filmens gång tänkte att han var den som spelade bäst. Så slog det mig att han var väldigt lik Richard Burton, både till stilen och rösten. Men det var alltså Rod Steiger, en något underskattad skådespelare som var en riktig karaktärsskådespelare.



Annars är det Omar Sharif och Julie Christie som får huvudrollerna och ger två fina prestationer. Den alltid duktige Alec Guinness får inte så mycket att leka med men är bra när han är med. Och så har vi en ung Klaus Kinski som dyker upp i en sekvens på ett tåg som smått galen, vad annars.



Det är en historia där den första halvan bjuder på gott om intriger och flera karaktärer. När den ryska revolutionen och kriget kickar igång under den andra halvan, ungefär i samband med att vi förflyttar oss från Moskva till landsbygden, blir det mindre intriger och lite färre karaktärer. Den stora skillnaden blir dock att Yuri och de övriga inte kan leva sitt glamorösa liv längre utan blir ivägschasade och får leva ett enklare liv.



Även om detta är ett romantiskt drama med gott om romantik (Yuri kommer ha två viktiga kvinnor i sitt liv), så är det inte en så vacker film och historia som jag ville minnas den som. Visst är den vacker att se på med ett på många håll delikat foto och scenografi med oftast passande musik. Men den är snarare tragisk och sorglig med våldtäkt, otrohet och hopplös kärlek.



Alla har sina svagheter och ingen är perfekt, så är det väl i verkligheten också. Vad som är lite synd är att världen runt omkring dem är ful och även om de letar efter något vackert tar de ibland felbeslut. Det är väl en styrka med historien, men även något av en svaghet då man känner sig lite deppad...



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.0

fredag 15 juni 2018

The Majestic



Titel: The Majestic
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 2001
Regi: Frank Darabont
I rollerna: Jim Carrey, Laurie Holden, Martin Landau, Hal Holbrook

Handling: Det är i början av 1950-talets USA under den s.k. McCarthy-perioden. En ung ambitiös manusförfattare i Hollywood förlorar sitt jobb och sin identitet men finner istället mod, kärlek och styrka i sin övertygelse.

Omdöme: Efter de hyllade storfilmerna The Shawshank Redemption (1994) och The Green Mile (1999) var frågan om Frank Darabont kunde följa upp det med en tredje film av rang. Detta blev den tredje, men särskilt hyllad eller någon vidare succé blev det inte.



Jim Carrey är Peter Appleton, en manusförfattare i 1950-talets Hollywood som lever sin dröm, även om han bara skrivit manus till b-filmer - än så länge. När han så blir anklagad för att som student ha haft kopplingar till kommunismen, övergår dröm till mardröm. Förtvivlad och full råkar han sent en kväll ut för en bilolycka och slår i huvudet. När han vaknar upp uppspolad på en strand, minns han inte vem han är. Det lilla samhället tycker sig dock känna igen honom och han blir emottagen som en hemvändande hjälte.



När filmen sågs första gången var förväntningarna relativt obefintliga. Jim Carrey hade man mest sett i lättsammare roller och då filmen inte blivit särskilt omtalad visste man inte direkt vad som väntade. Det är dock något nästan magiskt över 1950-talet när det visas upp på det här sättet, inte minst när man uppvisar kärleken till film och en klassisk singelbiograf - The Majestic.



Riktigt så mysigt och magiskt som man hade önskat sig blir det inte. Men så länge Martin Landau är med i rollen som Harry Trimble som förlorat sin son och äger The Majestic, så är det allt lite mysigt och magiskt. Hans närvaro ska inte underskattas då han ger filmen en hel del värme. Gillar även att historien lämnar en öppning till en alternativ förklaring till Peters identitet och historia. Men i och med att Landau kliver åt sidan tappar också filmen och övergår till att handla om politik snarare än drömmar och film.



På sätt och vis går tankarna en aning till The Truman Show (1998) där ju Jim Carrey också spelar en karaktär som får allas ögon på sig och en historia som utspelar sig på 1950-talet. Lite kul att man här lär ha velat ha Matt Damon i huvudrollen, men han valde istället att göra The Bourne Identity (2002). Han är dock med på ett hörn då han lånat ut sin röst i en viktig scen. Carrey gör vad han ska och inte hade det blivit bättre med Damon. Det är en film som har något, men den tappar snarare än lyfter under sista tredjedelen, vilket så klart är synd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

torsdag 14 juni 2018

Mina favoritprestationer - 1947

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Cary Grant (The Bishop's Wife)

Som ängeln Dudley.



David Niven (The Bishop's Wife)

Som biskopen Henry Brougham.



Loretta Young (The Bishop's Wife)

Som biskopens hustru Julia Brougham.



Burt Lancaster (Brute Force)

Som fången Joe Collins.



Richard Widmark (Kiss of Death)

Som den elake skurken Tommy Udo.



Edmund Gwenn (Miracle on 34th Street)

Som jultomten (?) Kris Kringle.



Charlie Chaplin (Monsieur Verdoux)

Som familjefadern och kvinnomördaren Henri Verdoux.



James Mason (Odd Man Out)

Som den jagade Johnny McQueen.



Jane Greer (Out of the Past)

Som femme fatalen Kathie.



Robert Mitchum (Out of the Past)

Som f.d. privatdetektiven Jeff vars förflutna hinner ikapp honom.