fredag 8 juni 2018

Memoir of a Murderer



Titel: Salinjaui gieokbeob / Memoir of a Murderer
Genre: Kriminalare/Drama/Thriller
Land: Sydkorea
År: 2017
Regi: Won Shin-yeon
I rollerna: Sol Kyung-gu, Kim Nam-gil, Kim Seol-hyun, Oh Dal-su

Handling: Byung-su är en f.d. seriemördare som nu jobbar som veterinär och lever ett lugnt liv med sin dotter. Han blir diagnostiserad med Alzheimers när en serie med nya mord börjar dyka upp. Han börjar tvivla på sig själv och sitt eget minne om vad han gör på kvällarna. Samtidigt börjar hans dotter dejta en ung polisman. Men har Byung-su mött honom förut och är han verkligen en hyvens kille som alla tror?

Omdöme: Nästan femton år tidigare kom en annan koreansk film med den snarlika titeln Memories of Murder (2003) som är bland de absolut bästa koreanska filmerna. Här följer man också en seriemördare, men eftersom huvudpersonen lider av Alzheimers, har filmen snarare en del gemensamt med Memento (2000) och belgiska De zaak Alzheimer / The Memory of a Killer (2003).



Byung-su (Sol Kyung-gu) bor med sin dotter Eun-hee (Kim Seol-hyun) som är runt 20 år gammal. Han har inte dödat någon på 17 år, men var då en seriemördare som aldrig åkte fast. Nuförtiden är han en omtyckt veterinär i det lilla samhället och vän med en lokal polis som är fast besluten att sätta dit seriemördaren som dödade en vän till honom. När det nu börjar hittas mördade unga kvinnor, misstänker man att en ny seriemördare härjar i det lilla samhället. Eller är det så att Byung-su, som drabbats av Alzheimer, börjat döda igen?



Under sisådär den inledande halvan av filmen visar man Byung-su som yngre när han begick morden och vad som drev honom. Man får även ta del av olyckan/huvudskadan som kan ha föranlett att han drabbats av Alzheimer. Det är snyggt, stämningsfullt och skapar genast ett intresse. När så Byung-su stöter på den yngre Tae-ju (Kim Nam-gil), uppdagas att han också kan vara en seriemördare. Han visar sig vara polis på orten och till råga på allt börjar han dejta Byung-sus dotter Eun-hee.



Tae-ju är ett riktigt äckel på ett sätt som gör att man vill att han ska råka illa ut. Han har det där skolpojke-utseendet med ett ständigt flin och en överlägsen attityd som gör att man vill att Byung-su ska ge honom vad han förtjänar. Man har med andra ord uppenbarligen lyckats med rollsättningen, karaktären och utseendet på Tae-ju för att skapa känslor.



Vad som komplicerar saker och ting är att det vi får se berättas av Byung-su som ju lider av Alzheimers. Många gånger blir det aningen rörigt då vad vi får se senare visar sig inte stämma. Eller åtminstone att det kan ligga till på ett annat sätt. Det gör att man efter ett tag inte känner den där spänningen och intresset som man gjorde inledningsvis.



Man vill ju trots allt veta vad som faktiskt hänt/händer och inte hela tiden hoppa mellan Byung-sus minnen som inte verkar stämma. Men det är ju det filmen går ut på och det finns lyckligtvis en poäng med det hela. Det gör att man får en avslutning som höjer en aning. Men det känns också som en film som kunde varit bättre och lite mindre rörig med alla minnen som liksom spelar oss ett spratt mest hela tiden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar