söndag 15 juli 2018

The Odd Couple II



Titel: The Odd Couple II / Omaka par II
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1998
Regi: Howard Deutch
I rollerna: Jack Lemmon, Walter Matthau, Richard Riehle, Jonathan Silverman

Handling: Det är 17 år sedan Oscar och Felix sett varandra. Oscar bor i Florida, Felix i New York. En dag får Oscar telefon från sonen Brucey som inbjuder honom till sitt bröllop i Kalifornien. Och bruden är ingen mindre än Felix dotter! Det blir en galen resa när Oscar och Felix måste ta sig till bröllopet tillsammans.

Omdöme: Passande nog blev detta det tionde och sista samarbetet för radarparet Jack Lemmon och Walter Matthau. 30 år tidigare hade de nämligen gjort den första filmen The Odd Couple (1968) som man kan säga var startskottet på deras framgångsrika samarbete, även om Billy Wilder-filmen The Fortune Cookie (1966) var deras första film ihop.



För regin står Howard Deutch som några år tidigare hade regisserat Grumpier Old Men (1995) med Lemmon och Matthau, uppföljaren till Grumpy Old Men (1993). Så han kunde detta med uppföljare med radarparet. Hans bästa film är nog annars Some Kind of Wonderful (1987) med manus av John Hughes. På tal om manus är det i det här fallet skrivet av Neil Simon som även skrev The Odd Couple (1968) som byggde på hans pjäs.



Oscar (Walter Matthau) lever ett gott pensionärsliv i Florida där han mest hänger med sina pensionärsvänner som han anordnar pokerträffar med. Han är en skojare och trivs som fisken i vattnet med att driva med sina pensionärsvänner. När hans son ska gifta sig i Kalifornien, visar det sig att bruden är dotter till hans gamle vän Felix (Jack Lemmon).



Felix är en klassisk hypokondriker och även om han och Oscar är väldigt olika och inte ser saker på samma sätt, har de förblivit vänner. De har dock inte setts på 17 år så återseendet blir något av en shock. De flyger nämligen tillsammans till Los Angeles och ska sedan hyra bil och bila till bröllopet som ligger ett par timmar bort. Problemet är att när de två ska samarbeta, och pensionärer som de är, går de varandra mest på nerverna och strular till det. Så pass att de får rättvisan efter sig...



Man märker hur mycket bra skådespelare och ett bra manus gör för en film. Det blir gott om skratt under roadtrippen som Oscar och Felix gör. För trots att de bara ska ta sig en relativt kort sträcka inom Kalifornien, går det mesta fel. Tyvärr är filmen också något ojämn. Lemmon och Matthau gör absolut vad de ska och det blir roligast när de får sköta sig själva.



Filmen har en del filmreferenser som är roliga. Thelma & Louise-kopiorna funkar t.ex. bra när Oscar och Felix träffar dem på ett hak. Men när deras makar kommer in i bilden känns det krystat och något man kunde varit utan. Likväl visar sig historien med pensionären de träffar på i samma veva och som erbjuder dem skjuts svag. Så filmen har lite av en svacka här. Annars får man alltså gott om skratt och därför fyller filmen sin funktion.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.4

lördag 14 juli 2018

Out to Sea



Titel: Out to Sea
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1997
Regi: Martha Coolidge
I rollerna: Walter Matthau, Jack Lemmon, Dyan Cannon, Brent Spiner

Handling: Charlie övertalar sin svåger Herb att sluta sörja sin frus död och istället följa med honom på en kryssning till Karibien. Vad han inte berättat är att han fått dem båda anställda som dansvärdar i utbyte mot gratis resa. Och självklart är baktanken med resan att försöka få rika änkor på kroken.

Omdöme: Detta kom att bli den nionde av sammanlagt tio filmer som radarparet Walter Matthau och Jack Lemmon gjorde tillsammans. Trots att deras glansdagar var förbi sedan länge klarade de av denna sortens film utan större problem p.g.a. att de var duktiga skådespelare och komiker. Intressant nog kom sex av de tio filmerna under 90-talet (två på 60-talet, en på 70-talet och en på 80-talet).



Charlie (Walter Matthau) är en gambler och skojare som behöver komma iväg från sin bookmaker som vill ha pengarna han är skyldig honom. Charlies svåger Herb (Jack Lemmon) sörjer sin kära fru och firar ensam deras bröllopsdag. Men Charlie lyckas övertala Herb att följa med honom på en lyxkryssning till Karibien som han säger att han fått av en han känner som jobbar med kryssningen. Herb borde förstått att något inte stod rätt till. Det visar sig nämligen att Charlie fixat in dem som dansvärdar på kryssningen då han vill att de ska träffa kvinnor. Om de inte fullföljer sitt kontrakt kommer de tvingas att betala flera tusen dollar för kryssningen.



Charlie och Herb har snart siktet inställt på två kvinnor de vill spendera mer tid med under kryssningen. Charlie stöter på den desto yngre Liz (Dyan Cannon) som är där med sin krävande sydstatsmor. Herb å sin sida faller för den jämnåriga änkan Vivian (Gloria DeHaven) som dragits med av sin dotter och svärson på deras bröllopsresa. Men det blir inte så enkelt för Charlie och Herb då de samtidigt måste jobba som dansvärdar åt den krävande Gil Godwyn (Brent Spiner) som ständigt håller ett öga på dem.



Det blir ganska roligt när Walter Matthau och Jack Lemmon försöker charma och luras där på kryssningen. Stundtals får man faktiskt lite känsla av Dirty Rotten Scoundrels (1988), även om det inte är lika bra här. Herb är egentligen ganska oskyldig och dras in i en lögn han har svårt att ta sig ur. Charlie å sin sida älskar att improvisera och rida på sina lögner.



Det är helt klart Walter Matthau som står för mest av humorn med sin torra stil som går hem. Även Brent Spiner som Gil bjuder på en del humor, och så klart Jack Lemmon som dock spelar en seriösare karaktär. Hade önskat att man fått fler bra karaktärer som det ju är upplagt för ombord en kryssning som det är här. Gamlingarna Matthau och Lemmon är dock aldrig fel tillsammans.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.1

fredag 13 juli 2018

My Fellow Americans



Titel: My Fellow Americans
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1996
Regi: Peter Segal
I rollerna: Jack Lemmon, James Garner, Dan Aykroyd, Lauren Bacall

Handling: Två ex-presidenter som hatar varandra tvingas ge sig av på flykt genom USA när deras efterträdare försöker skylla en uppseglande skandal på dem.

Omdöme: Radarparet Walter Matthau och Jack Lemmon var tänkta att spela mot varandra i denna film, och det kan man förstå. Men Matthau var inte tillgänglig och istället fick James Garner spela hans roll. Det valet kan man absolut inte klaga på. För på förhand var jag personligen lite osäker på hur Garner skulle hantera en komedi som denna, men det visar sig snart att han är ett av filmens starkaste kort.



Jack Lemmon är ex-presidenten Russell Kramer, republikan, gift med Margaret (Lauren Bacall) och extremt snål. James Garner är ex-presidenten Matt Douglas, demokrat, singel och en kvinnokarl. De har hatat varandra och ställt upp mot varandra under en lång tid. De saknar båda att vara president och få stå i rampljuset. Nuvarande presidenten William Haney (Dan Aykroyd) ogillas av båda (så klart). Inte gör det saken bättre när han och hans stab försöker lägga skulden på dem för en skandal som håller på att uppdagas. De måste helt enkelt lära sig att samarbeta för att rentvå sig själva och sätta dit Haney.



Filmen funkar utan tvekan bäst när det blir en slags roadmovie då Lemmon och Garner tar sig tvärs över USA tillsammans. De gnabbas ständigt som ett gammalt par och man bjuds på klassisk komedi som ger en hel del skratt under resans gång. Det hela blir inte lika bra när NSA och de övriga är efter dem. Skönt nog får Dan Aykroyd ganska lite att jobba med då han sällan funkar i mina ögon. Istället blir det Lemmon och inte minst Garner som övertygar.



Ett plus med filmen är att det inte känns som den väljer sida vad gäller republikaner eller demokrater. De målas alla upp som lika stora kålsupare, politiker som de är. Det är också inte helt politiskt korrekt i alla situationer, och det gillas så klart. En sån här film gör bäst i att tänja lite på spelreglerna och inte vara för fin i kanten, så att säga.



Kul nog påminner filmen stundtals om favoritfilmerna Planes, Trains and Automobiles (1987) och Midnight Run (1988). Kan mycket väl tänka mig att man sneglat lite på dessa när man gjorde denna. Det är nämligen mycket roadmovie och buddy-tema över det hela med två huvudpersoner som försöker bräcka varandra. Stundtals riktigt kul. Trea till stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.5

torsdag 12 juli 2018

Mina favoritprestationer - 1949

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Robert Mitchum (The Big Steal)

Som mordanklagade armésoldaten Duke Halliday.



Kirk Douglas (Champion)

Som boxaren Midge Kelly.



Olivia de Havilland (The Heiress)

Som den naiva arvtagerskan Catherine Sloper.



Edward G. Robinson (House of Strangers)

Som pappa Gino Monetti.



Alec Guinness (Kind Hearts and Coronets)

Som hela familjen D'Ascoyne.



Robert Ryan (The Set-Up)

Som den avdankade boxaren Bill "Stoker" Thompson.



Orson Welles (The Third Man)

Som den tredje mannen, Harry Lime.



Dan Duryea (Too Late for Tears)

Som utpressaren Danny Fuller.



Lizabeth Scott (Too Late for Tears)

Som Jane Palmer, hyperfarlig femme fatale.



James Cagney (White Heat)

Som den smått galne gangstern Cody Jarrett.


onsdag 11 juli 2018

The Shootist



Titel: The Shootist / Den siste gunfightern
Genre: Västern
Land: USA
År: 1976
Regi: Don Siegel
I rollerna: John Wayne, Lauren Bacall, Ron Howard, James Stewart

Handling: En legendarisk revolverman har drabbats av cancer och kommer till en liten stad för sin sista vila. Men tre gamla fiender vill fortfarande möta honom i en sista duell.

Omdöme: Detta kom att bli legendaren John Waynes sista film, och lämpligt nog blev det en västern. Dessutom fick han avsluta med att spela mot två andra legendarer i James Stewart och Lauren Bacall, plus att Don Siegel stod för regin. Siegel hade gjort Dirty Harry (1971) några år tidigare, en film John Wayne gärna hade haft huvudrollen i.



J.B. Books (John Wayne) anländer till en liten stad och uppsöker en gammal vän han inte sett på 15 år, Dr. Hostetler (James Stewart). Undersökningen visar att Books drabbats av cancer och inte har mer än några veckor, kanske två månader kvar att leva. Books bestämmer sig för att stanna i staden och hyr ett rum hos änkan Bond Rogers (Lauren Bacall) där han även blir vän med hennes son, Gillom (Ron Howard).



J.B. Books är en välkänd och ökänd revolverman som dödat åtskilliga män genom åren. Det gör att ryktet snabbt sprider sig om att han befinner sig i den lilla staden, men även att han är döende. Det får andra revolvermän att se sin chans att själva bli historiska genom att döda legendaren Books. Samtidigt som Books får revolvermän efter sig, får han även kvinnors uppmärksamhet och måste försöka reda ut vad han ska göra under sina sista dygn.



Detta är inte någon storslagen västern med en massa fina vyer över landskapet där revolvermännen rider och gör upp. Istället är det en lugn och lite meditativ historia där J.B. Books på ålderns höst vill lämna sitt gamla liv bakom sig och bli lämnad i fred. Det blir en ganska fin historia där man främst bjuds på ett par gedigna prestationer, inte minst av John Wayne som allt var lite av en mysfarbror med sin stil och röst. Trevlig och mysig liten västern med klassiska skådespelare och en film som blev en passande svansång för Wayne.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.7

tisdag 10 juli 2018

Brannigan



Titel: Brannigan
Genre: Action/Kriminalare/Komedi
Land: Storbritannien/USA
År: 1975
Regi: Douglas Hickox
I rollerna: John Wayne, Richard Attenborough, Judy Geeson, Mel Ferrer, John Vernon

Handling: Poliskommissarie Jim Brannigan skickas till London för att hämta hem gangstern Ben Larkin. När det visar sig att Larkin anlitat en torped blir uppdraget svårare än vad det först verkade.

Omdöme: Den 67-årige John Wayne gjorde året efter McQ (1974) sin andra och sista roll som polis. Denna gång spelar han Chicago-polisen Jim Brannigan som måste ta sig till London för att hämta hem den amerikanske gangstern Ben Larkin (John Vernon). Till Brannigans förvåning är Larkin inte i polisförvar utan "hålls under uppsikt" enligt den brittiske polischefen Charles Swann (Richard Attenborough).



Under sin vistelse i London får den burduse amerikanen Brannigan hjälp av polisinspektör Jennifer Thatcher (Judy Geeson) som blir hans personliga förare, men som även ska hålla koll på Brannigan. Det tar inte lång tid innan Brannigans besök övergår till en jakt på Londons gator då han blir indragen i en vågad kidnappning och utpressning. Som om det inte vore nog har han en utsänd torped efter sig som Larkin kallat in för att tysta Brannigan.



Filmen har jämförts en del med Clint Eastwood-filmen Coogan's Bluff (1968) där en polis från landet hamnar i storstaden och ska plocka hem en förrymd fånge. Här är det förvisso en storstadspolis som kommer till en annan storstad, men då det är ett annat land och något av en kulturkrock, blir det trots allt lätt att se likheterna.



Om man jämför med John Waynes föregående polisfilm McQ (1974), känns han mer komfortabel här. Det bjuds på mer humor och Brannigan har en mer avslappnad stil än vad McQ hade. En orsak till varför John Wayne funkar bättre här kan ha att göra med att han inte längre var så sjuk som han var på den förra filmen. Men materialet han hade att jobba med här hade uppenbarligen också mer glädje.



Vad som är lite synd är annars att filmen på sina håll blir lite för mycket komedi. Tänker inte minst på barslagsmålet som inte funkar och blir för mycket. Inte heller hjälper det att musiken försöker blanda olika stilar. Vissa gånger funkar det, andra inte så mycket. Men överlag är det en relativt underhållande och småtrevlig film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

måndag 9 juli 2018

McQ



Titel: McQ
Genre: Action/Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1974
Regi: John Sturges
I rollerna: John Wayne, Eddie Albert, Diana Muldaur, Al Lettieri

Handling: Poliskommissarie Lon McQ utreder mordet på sin bäste vän och upptäcker korrupta delar av polisväsendet djupt nere i drogträsket.

Omdöme: Skådeplatsen är i och runt Seattle på den amerikanska västkusten. Efter att ett par poliser kallblodigt dödats på öppen gata, står polisen handfallna. Vem kan ligga bakom och varför? De högt uppsatta cheferna misstänker radikala extremister, men McQ (John Wayne) är inte lika övertygad. En av de dödade poliserna var hans bästa vän och det gör honom extra motiverad att hitta hans mördare. De hade jobbat på ett fall som skulle kunna avslöja knarkkungen Santiago (Al Lettieri). Han börjar sina efterspaningar där.



Det är inte så svårt att se vilka filmer den här försöker efterlikna. John Wayne lär ha varit besviken över att inte ha fått spela Dirty Harry ett par år tidigare och detta är något av en kopia av Dirty Harry (1971) och Bullitt (1968). McQ har precis som Harry Callahan problem med sina chefer, tar inte skit från någon och skjuter hellre än snackar. Och precis som Frank Bullitt kör han runt i ett vrålåk som självklart måste innebära biljakt. De två filmerna utspelade sig i San Francisco, denna alltså i Seattle. Man får inte med lika mycket av skådeplatsen som i de två andra filmerna, vilket är lite synd då Seattle har en del att bjuda på.



Detta kom att bli första gången John Wayne spelade polis i en film, även om han hade spelat sheriff och liknande ett otal gånger i sin älskade västerngenre. Intressant nog har man en regissör som var mest känd för just västerns i John Sturges, men trots det var detta den enda filmen de gjorde ihop. I ärlighetens namn var John Wayne för gammal för rollen vid 66 års ålder och passar väl inte så jättebra. Dessutom var han inte i bästa form (sjuk) och det märks.



Även om det inte är någon direkt minnesvärd film som får pulsen att stiga nämnvärt, ger den lite underhållning för stunden och är ganska brutal på sina håll. Det känns som att det saknas något i utförandet, att man saknar lite själ. Förmodligen en kombination av att ha en oerfaren regissör på en sån här typ film och en fallande stjärna som inte riktigt passar. Filmen var annars skriven för Steve McQueen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på filmens titel. Det hade helt klart varit intressantare att se, som en slags fortsättning på Bullitt (1968)... Svag trea till trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2

söndag 8 juli 2018

Fatherland



Titel: Fatherland / Faderland
Genre: Drama/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1994
Regi: Christopher Menaul
I rollerna: Rutger Hauer, Miranda Richardson, Peter Vaughan, Jean Marsh

Handling: I en värld där Hitler vann andra världskriget och nazisternas krigsförbrytelser ännu är okända. Ett mord sker. Vem? Varför? Högre ort verkar vilja dölja sanningen bakom mordet.

Omdöme: Tänk om... Det är den där alternativa världen ifall historien sett lite annorlunda ut. Om de allierade inte hade lyckats vinna andra världskriget. Om Hitler och nazisterna tagit över stora delar av Europa. Det är vad denna film baserad på Robert Harris bästsäljare väljer att berätta. Robert Harris skrev för övrigt även boken som senare låg som grund för Roman Polanskis trevliga film The Ghost Writer (2010).



Året är 1964 och det har gått runt 20 år sedan de allierade fått se sig besegrade och nazismen dragit över Europa som en våt filt. De enda som fortfarande står emot är ryssarna där kriget fortfarande härjar. Tyskland och Berlin har äntligen börjat öppna sina gränser för amerikanska turister och journalister som kommer på besök i guidade turer. Hitler ska inom kort fira sin 75-års dag och den amerikanska presidenten Joseph Kennedy har planerat ett besök i Berlin för att diskutera bättre relationer mellan länderna. Detta ska givetvis följas av de amerikanska journalisterna som kommit på besök.



En av journalisterna är Charlie Maguire (Miranda Richardson) som föddes i Tyskland och vars pappa var en amerikansk diplomat i Berlin som flydde till staterna under kriget. Kort efter sin ankomst till Berlin kontaktas hon av en okänd man som ger henne ett stort brunt kuvert. Kuvertet innehåller en gammal bild av flera män stående framför en byggnad på 40-talet och med en adress och ett namn skrivet på bilden. Samtidigt har en man hittats död i en sjö och SS-mannen Xavier March (Rutger Hauer) får hand om fallet. Dessa två händelser kommer visa sig hänga samman och snart måste de två samarbeta för att försöka avslöja en konspiration.



Det är inget snack om att det är en fängslande premiss som drar in en med en gång. Man målar upp det mesta på ett övertygande sätt och trots att det är en TV-film (vilket är lite synd) har man lyckats skapa en känsla av att det är 60-tal. Dessutom med byggnader som byggts upp av nazismen, främst av Hitlers favoritarkitekt Albert Speer. Intressant nog är filmen inspelad i Prag, Tjeckien där man hittat en hel del passande platser och byggnader som fångar det man velat skapa på ett slående sätt. Det gör helt klart en hel del för filmens trovärdighet.



En annan sak man inte ska underskatta som funkar fint till vad man får ta del av är musiken av Gary Chang. Lågmäld musik som hela tiden skapar stämning och aldrig blir för mycket, aldrig så den vill ta över. Precis lagom helt enkelt. Tittar man på de andra filmerna han jobbat på märker man att han var ganska ojämn. Intressant nog hade han ett nära samarbete med John Frankenheimer på fem filmer mellan 1986-2002, även det (hans musik) med blandad kvalité. Här alltså klart lyckat.



Om man ska vara kritisk till något så är det främst att filmen inte riktigt når nästa nivå. Den bygger fint upp intresset och premissen vilket sedan håller i sig filmen igenom. Men man hade kanske velat ha lite mer spänning och en tätare film helt enkelt. En viss Mike Nichols köpte rättigheterna till boken och ville göra film av det hela, men då ingen filmstudio ville finansiera det hela (inte så populärt ämne), blev det en TV-film producerad av HBO istället. Fast HBO lyckades ju mycket fint med Citizen X (1995) året senare och denna tycker jag har vissa likheter med den. Avslutningsvis är ett tips att ta sig en titt på en annan HBO-film i form av Conspiracy (2001) för att ta del av det där ökända mötet i Wansee som nämns här.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.5