torsdag 19 juli 2018

Don't Go in the House



Titel: Don't Go in the House
Genre: Skräck
Land: USA
År: 1979
Regi: Joseph Ellison
I rollerna: Dan Grimaldi, Robert Carnegie, Johanna Brushay, Bill Ricci

Handling: Donny blev under sin uppväxt bestraffad av sin mor genom att hon brände honom. När modern dör införskaffar Donny en eldkastare som han använder på unga kvinnor.

Omdöme: Stackars Donny (Dan Grimaldi), han har det inte lätt. Efter en arbetsplatsolycka där Donny blir som förstenad när en kollega råkar illa ut, beger han sig hem till mamma som han bor med i deras stora hus. Men när han finner sin mor död, tappar han fattningen. Inre röster säger åt honom att han nu är fri att göra vad han vill. Sorgen han först känner övergår snart till glädje. Han är äntligen fri från sin dominanta mor som brände honom när han var liten för att få bort det onda inom honom. Uppenbarligen funkade det inte särskilt väl för nu är Donny ute efter att hämnas på alla kvinnor p.g.a. sin mor.



Donny och filmen är lite som en blandning mellan Norman Bates från Psycho (1960), John Eastland från The Exterminator (1980) och Frank Zito från Maniac (1980). Han är nämligen en galning som använder en eldkastare och har en död mor i ett stort hus. Ja, plus att han hör röster. Med andra ord är Donny en tvättäkta psykopat som man gör bäst i att hålla sig undan från.



Även om det är långt ifrån en bra film så har den saker den lyckas klart bra med. En av dessa är att skapa en lite otäck stämning där i det stora öde huset som både är vackert som slitet. Det känns liksom som att det bor en galning där när man tar sig runt huset och ser hur det ser ut. Givetvis har han mamma i ett rum och lämnar henne så som han hittade henne. I ett annat rum fixar han sitt "lekrum" dit han för sina offer. Det enda som finns i rummet, förutom att vara heltäckt med plåtplattor, är en krok i taket...



Filmen har utan tvekan två bättre delar och en sämre. Det är mittdelen som spökar en del då man tappar i tempo. Den inledande halvtimmen bygger nämligen fint upp premissen och det första offrets öde är riktigt snyggt genomfört, inklusive uppbyggnaden. Efter den svagare mittdelen tar sig filmen igen under den sista halvtimmen när Donny bjuds med på disco av sin arbetskollega Bobby (Robert Carnegie). Donny köper lite discokläder och ansluter sedan till discot där skön musik spelas samtidigt som Donny försöker vara social. Det går väl så där...



2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.6

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar