lördag 28 juli 2018

Hereditary



Titel: Hereditary
Genre: Skräck/Drama
Land: USA
År: 2018
Regi: Ari Aster
I rollerna: Toni Collette, Gabriel Byrne, Alex Wolff, Milly Shapiro

Handling: Efter att deras tillbakadragna mormor gått bort försöker familjen fly från det mörka ödet de har ärvt.

Omdöme: Vi får lära känna en familj efter att mammans mor tillika barnens mormor gått bort. Mamma Annie (Toni Collette) har aningen svårt att känna sorg efter bortgången då hon inte stod sin mor så nära mot slutet, trots att de bodde under samma tak den sista tiden. Annies make Steve (Gabriel Byrne) och sonen Peter (Alex Wolff) tar inte heller bortgången särskilt hårt. Yngsta barnet, dottern Charlie (Milly Shapiro) uppträder däremot något udda. Fast är det för att hon redan är udda som hon är eller har hon blivit det efter sin mormors bortgång?



När filmen börjar (och av trailern att döma), känns det som dottern Charlie kan bli filmens akilleshäl. Hon är nämligen ganska äcklig att se på och farhågan är att man ska irritera sig på hennes utseende och klickande ljud under filmens gång. Men filmen tar efter en stund en lite annan väg som gör att man undrar vart det hela ska ta vägen. Plötsligt känns det som spelreglerna omkullkastas helt, och det är givetvis kul.



Till stor del är detta en s.k. slow burner som låter det hela ta sin tid. Det är en psykologisk dramaskräckis på en bit över två timmar som sakta lurar in en i en falsk säkerhet. Man anar att något kommer hända och att allt inte står rätt till. Man får se en del under filmens gång, men smart nog bjuder man endast på lite åt gången istället för mycket på en och samma gång. Många gånger kan en film av det här slaget förlora en relativt tidigt så att man slutar bry sig hur det ska gå.



Stora delar av filmen utspelar sig i familjens stora villa där även Annie har sitt arbetsrum där hon bygger modeller. Det mesta av det bästa sker väl också i huset, men så fort man ser att familjen har två Volvo-bilar, vet man att något av intresse måste hända med dem. Mycket riktigt bjuds man på en av filmens mer minnesvärda scener runt en Volvo.



Filmens främsta egenskap, och som man önskar sig av en psykologisk skräckfilm är att stämningen är bra. Under långa stunder är den på topp och skapar en krypande spänning som låter det hela ta sin tid med långa tagningar och inte så många snabba klipp. På sätt och vis påminner detta om lite mer klassisk skräck än mer modern som man är van vid, och det är välkommet. Det blir gott om handsvett och mindre billiga jump-scares, något som oftast håller i längden.



Under lång tid känns det lite åt The Exorcist (1973)-hållet, men mot slutet går tankarna lite till The Wicker Man (1973). Sista fem minuterna eller så blir inte helt tillfredsställande och man önskar att man valt ett annat sätt att avsluta det hela på och få ihop storyn på. För något dåligt hantverk är det inte. Det är bara det att man önskar att man hade fått en mer värdig avslutning som överlag hade höjt filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar