fredag 13 juli 2018

My Fellow Americans



Titel: My Fellow Americans
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1996
Regi: Peter Segal
I rollerna: Jack Lemmon, James Garner, Dan Aykroyd, Lauren Bacall

Handling: Två ex-presidenter som hatar varandra tvingas ge sig av på flykt genom USA när deras efterträdare försöker skylla en uppseglande skandal på dem.

Omdöme: Radarparet Walter Matthau och Jack Lemmon var tänkta att spela mot varandra i denna film, och det kan man förstå. Men Matthau var inte tillgänglig och istället fick James Garner spela hans roll. Det valet kan man absolut inte klaga på. För på förhand var jag personligen lite osäker på hur Garner skulle hantera en komedi som denna, men det visar sig snart att han är ett av filmens starkaste kort.



Jack Lemmon är ex-presidenten Russell Kramer, republikan, gift med Margaret (Lauren Bacall) och extremt snål. James Garner är ex-presidenten Matt Douglas, demokrat, singel och en kvinnokarl. De har hatat varandra och ställt upp mot varandra under en lång tid. De saknar båda att vara president och få stå i rampljuset. Nuvarande presidenten William Haney (Dan Aykroyd) ogillas av båda (så klart). Inte gör det saken bättre när han och hans stab försöker lägga skulden på dem för en skandal som håller på att uppdagas. De måste helt enkelt lära sig att samarbeta för att rentvå sig själva och sätta dit Haney.



Filmen funkar utan tvekan bäst när det blir en slags roadmovie då Lemmon och Garner tar sig tvärs över USA tillsammans. De gnabbas ständigt som ett gammalt par och man bjuds på klassisk komedi som ger en hel del skratt under resans gång. Det hela blir inte lika bra när NSA och de övriga är efter dem. Skönt nog får Dan Aykroyd ganska lite att jobba med då han sällan funkar i mina ögon. Istället blir det Lemmon och inte minst Garner som övertygar.



Ett plus med filmen är att det inte känns som den väljer sida vad gäller republikaner eller demokrater. De målas alla upp som lika stora kålsupare, politiker som de är. Det är också inte helt politiskt korrekt i alla situationer, och det gillas så klart. En sån här film gör bäst i att tänja lite på spelreglerna och inte vara för fin i kanten, så att säga.



Kul nog påminner filmen stundtals om favoritfilmerna Planes, Trains and Automobiles (1987) och Midnight Run (1988). Kan mycket väl tänka mig att man sneglat lite på dessa när man gjorde denna. Det är nämligen mycket roadmovie och buddy-tema över det hela med två huvudpersoner som försöker bräcka varandra. Stundtals riktigt kul. Trea till stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar