fredag 31 augusti 2018

Upgrade



Titel: Upgrade
Genre: Sci-Fi/Action/Thriller
Land: Australien
År: 2018
Regi: Leigh Whannell
I rollerna: Logan Marshall-Green, Betty Gabriel, Benedict Hardie, Melanie Vallejo

Handling: I en nära framtid där tekniken kontrollerar nästan alla aspekter av liv mördas teknofoben Greys fru. Hans enda hopp för hämnd är ett experimentellt chip-implantat kallat för Stem.

Omdöme: Namnet Leigh Whannell lär inte ringa några klockor för de flesta, men en del känner igen namnet då han skrev manuset till (och hade en av huvudrollerna i) Saw (2004). Denna australier har sedan skrivit manus till Saw II (2005), Saw III (2006), Insidious (2010) samt den trevliga lilla australiska filmen The Mule (2014). Här har han skrivit och regisserat en sci-fi/thriller med actioninslag.



Grey Trace (Logan Marshall-Green, som för övrigt påminner en del om Tom Hardy) mekar och fixar gamla amerikanska vrålåk och är inte särskilt förtjust i den moderna tekniska världen. Hans fru Asha (Melanie Vallejo), som jobbar på ett dataföretag kör däremot ny teknik där du inte ens behöver köra bilen själv.



En dag strular tekniken till det och paret hamnar i en olycka som kommer förändra allt. Greys enda chans till ett normalt liv stavas Stem, ett chip-implantat som kommer innebära både himmel och helvete för honom.



Efter "uppgraderingen" med Stem, rör sig roligt nog Grey något stelt likt Peter Weller i RoboCop (1987). Dessutom har han någon att hålla honom sällskap då Stem kan kommunicera med honom, vilket bjuder på en del roliga scener. Hade nästan kunnat visa fler sådana situationer där folk runt omkring honom tror att han är galen då han pratar med Stem som ingen annan hör.



Grey får också oanade krafter i form av att han tack vare Stem blir en jäkel på att slåss, något som påminner om The Matrix (1999) när Neo kan röra sig blixtsnabbt och blir till något av en mördarmaskin. Leigh Whannell var för övrigt själv med i The Matrix Reloaded (2003).



Detta visar sig vara en film som med relativt liten budget (endast runt $5m) kombinerar en nära framtid med gott om sci-fi med en mer normal nutid. Det gör att man i ena stunden känner av den moderna och tekniska framtiden för att i nästa stund i princip inte alls se någon skillnad mot dagens samhälle.



Kanske hade man kunnat göra lite mer för att göra allt modernt och tekniskt, men samtidigt ska det vara i en nära framtid och då är det bara naturligt att det är i en övergångsperiod där allt inte behöver vara hypermodernt. Eller där vissa helt enkelt inte har råd med det.



Filmen tar en stund att komma in i och lyfter sig under ett par sekvenser. Det blir kanske aldrig riktigt en wow-upplevelse, men samtidigt har den hela tiden något. Det blir kul att följa Grey när han allt mer tas över av Stem.



Manuset känns inte som det försöker vara översmart eller bjuda på så mycket nytt vad gäller grundstoryn där en man försöker hitta sin frus mördare. Men avslutningen får till det snyggt och på ett effektivt sätt får man ihop en helhet som funkar. Då man bjuds på ett minnesvärt och rätt slut, lyfter det filmen ett snäpp till en svag fyra.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

torsdag 30 augusti 2018

Mina favoritprestationer - 1954

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Grace Kelly (Dial M for Murder)

Som det tilltänkta offret Margot Wendice.



Ray Milland (Dial M for Murder)

Som den mordplanerande maken Tony Wendice.



Jean Gabin (Grisbi)

Som veterangangstern Max.



Joan Crawford (Johnny Guitar)

Som den iskalla saloonägarinnan Vienna.



Sterling Hayden (Johnny Guitar)

Som den nonchalante Johnny Guitar.



Marlon Brando (On the Waterfront)

Som f.d. boxaren Terry Malloy.



Grace Kelly (Rear Window)

Som Lisa, flickvännen till Jeff.



James Stewart (Rear Window)

Som rullstolsburne fotografen L.B. "Jeff" Jeffries.



Audrey Hepburn (Sabrina)

Som den dagdrömmande Sabrina.



Toshirô Mifune (Seven Samurai)

Som den smått galne samurajen Kikuchiyo.


onsdag 29 augusti 2018

Jade



Titel: Jade
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1995
Regi: William Friedkin
I rollerna: David Caruso, Linda Fiorentino, Chazz Palminteri, Michael Biehn, Richard Crenna

Handling: Vissa fantasier kan gå för långt... Makt, passion och svek är ingredienserna. Den ambitiöse åklagaren David Corelli väntar på det stora fallet som kan leda till framgång. Matts fru Trina är en vacker kvinna med ohämmad djärvhet, kapabel till vad som helst.

Omdöme: Mycket tack vare Basic Instinct (1992), som ju var en remake på holländska De vierde man / The Fourth Man (1983), kom det en rad s.k. sexthrillers med kvinnor som mördare/misstänkta. En annan sådan var The Last Seducation (1994) där Linda Fiorentino spelade en femme fatale, precis som hon får göra här.



När man har William Friedkin och en sån här film, tror man att det ska passa som handen i handsken. Hans storhetsperiod var dock över efter filmer som The French Connection (1971), The Exorcist (1973), Sorcerer (1977) och To Live and Die in L.A. (1985). Kunde ett manus av Joe Eszterhas som skrev manus till liknande filmerna Jagged Edge (1985), tidigare nämnda Basic Instinct (1992) och Sliver (1993) locka fram det bästa ur Friedkin?



David Caruso hoppade av ett framgångsrikt gig på tv-serien "NYPD Blue" ("På spaning i New York") och skulle bli filmstjärna på riktigt var det tänkt. Fast han hade redan lämnat avtryck efter sig flera år tidigare i First Blood (1982) som hade räckt gott nog. Istället axlar han rollen som åklagaren David Corelli som tillsammans med polisutredarna på fallet får ta hand om det brutala mordet på en rik och maktgalen äldre man.



Misstankarna pekar tidigt mot Trina Gavin (Linda Fiorentino) som är psykolog och föreläsare. Inte bara är hon gift med Corellis gamle vän, stjärnadvokaten Matt Gavin (Chazz Palminteri), hon är även Corellis gamla flamma. Corelli har fortfarande känslor för henne, vilket givetvis försvårar utredningen. När det visar sig att bl.a. guvernör Edwards (Richard Crenna) kan ha varit utsatt för utpressning som leder till den dödade, hamnar Corelli allt mer i hetluften när någon försöker döda honom och vittnen.



Att David Caruso skulle vara otrevlig och så där osympatisk som man är van vid att se honom förvånar inte nämnvärt. Han har ingen direkt karisma som man skulle önska sig av en huvudrollsinnehavare. Han kan gott få vara allvarlig och hård, men helst ska där finnas lite mer. Linda Fiorentino har en bra roll att spela, men det försvinner i klippningen och utrymmet borde varit större. Man har sett henne klart bättre och mer komfortabel än vad hon är här. Chazz Palminteri känns mest som han har uppspärrade ögon och ett påklistrat flin mest hela tiden... Fast frågan är om inte regin är det stora problemet varför man inte får ut mer av skådespelarna. Ja, förutom Caruso då som levererar ungefär på den nivån man är van vid.



Själva storyn är egentligen inte så tokig och filmen håller uppe intresset för det mesta. Men det är något som gör att det liksom inte riktigt går ihop. Visst kan man klaga på storyn och säga att den borde kunnat få till det bättre. Men i ärlighetens namn känns det som storyn hade funkat någorlunda väl om filmen lyckats bättre med att berätta den. Det blir förvånansvärt konstig klippning där man inte känner att scenerna riktigt hänger ihop. Ett bättre flyt hade helt enkelt behövts. Konstigt ihopsatt film helt enkelt.



Friedkin skulle senare släppa en Director's Cut av filmen som lär vara runt 12 minuter längre och bl.a. ha ett annat slut. Vad gäller slutet känns det som slutet här nog ändå funkar bättre. Men kanske hade de extra minuterna i DC-versionen gjort att man fått ett bättre flyt och att det inte hade känts lika ryckigt och hoppigt mellan scenerna. För detta är det som känns som det största problemet med filmen. Trots det är den inte så usel som den har rykte om sig att vara. Just det, biljakten med jättehoppen blir lite småkomisk, speciellt när man i en scen ser hur airbagen flyger ut ur ratten...

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.2

tisdag 28 augusti 2018

The 40 Year Old Virgin



Titel: The 40 Year Old Virgin
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 2005
Regi: Judd Apatow
I rollerna: Steve Carell, Catherine Keener, Paul Rudd, Seth Rogen

Handling: 40-årige Andy har hunnit med en hel del i livet. Han har ett välbetalt jobb, en trevlig lägenhet med en imponerande samling av action-figurer och serietidningar, schyssta kompisar och en cool inställning till livet. Det är bara på ett område som Andy inte gjort det som de flesta i hans ålder har gjort. Andy har aldrig någonsin haft sex, inte ens lite grann av misstag.

Omdöme: När man tar sig an en sån här film med ett sånt här tema, är det ofrånkomligt att man per automatik har sina farhågor om att det bara blir en tramsig sexkomedi. Det hade det också mycket väl kunnat bli, trots att det handlar om lite äldre karaktärer. Stundtals under filmens gång kommer jag att tänka på hur annorlunda filmen hade varit om Steve Carell hade bytts ut mot Ben Stiller eller Adam Sandler. Då hade man nog fått den där utpräglade tramsiga sexkomedin...



40-årige Andy (Stave Carell) bor ganska trevligt (ensam) och cyklar glatt till jobbet där han jobbar bakom utlämningsdisken av varor i en elektronikbutik. Han kommer inte i kontakt med så mycket folk, men är inte direkt osocial och ser normal ut. Men han är oskuld, något hans arbetskollegor blir varse om en kväll då de samlas för att spela poker. Vännerna vill honom både väl och skoja med honom för att han ska bli av med oskulden, något som pushar Andy till att ändra på sin vardag och komma ut lite mer.



Filmen visar sig vara lite mer nedtonad än väntat, vilket självklart bara är positivt. Visst finns här många sexskämt och annat som är typiskt för en renodlad komedi, men den har även en del värme. Lite av ett drama blir det trots allt på sina håll då Steve Carell oftast (men inte alltid) spelar rollen som Andy på ett relativt återhållsamt sätt.



När Andy är på jobbet och hans arbetskollegor David (Paul Rudd), Jay (Romany Malco) och Cal (Seth Rogen) håller på att snacka om allt möjligt och ha sig, går faktiskt tankarna lite till High Fidelity (2000). Visst är detta lättsammare överlag, men just scenerna runt elektronikbutiken påminner en del om gänget i skivbutiken.



Kul nog bjuds det på gott om skratt under filmens gång där Steve Carell bjuder på det mesta av det bästa. En favoritscen är bl.a. när Andy av Cal instrueras att ställa en massa frågor när han stöter på butiksbiträdet Beth (Elizabeth Banks) i en bokaffär. Andy väljer då att köra den arroganta stilen David Caruso körde med i Jade (1995), vilket självklart är störtskönt att se när man vet hur osympatisk Caruso kan vara. En del låtval är bra och Lionel Ritchies "Hello" passar givetvis utmärkt. Sen är Catherine Keener ett mycket bra val i rollen som kärleksintresset Trish som går bra ihop med Steve Carell och hans Andy.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

måndag 27 augusti 2018

The Incredibles



Titel: The Incredibles / Superhjältarna
Genre: Animerat
Land: USA
År: 2004
Regi: Brad Bird
Röster: Craig T. Nelson, Holly Hunter, Samuel L. Jackson, Wallace Shawn

Handling: En familj som består av hemliga superhjältar, försöker leva ett alldeles vanligt, tillbakadraget förortsliv. Vardagslivet har sin gilla gång tills de en dag måste ge sig ut på ett räddningsuppdrag, och det är inte vilket uppdrag som helst - de måste rädda världen!

Omdöme: När jag först såg The Incredibles förväntade jag mig inte så mycket. Men detta var Pixar det handlade om och det skulle jag snabbt lära mig var vad som gällde för bra animerad film som föll mig i smaken. Superhjältar i vanlig filmform lockar sällan, men visst kan det vissa gånger bli lyckat, om än sällan. När det kommer till animerat gäller inte riktigt samma regler, om man så vill. "All bets are off" och det kan bli trevligt med superhjältar som dessa.



Bob och Helen Parr är gifta och har tre barn. De lever ett relativt stillsamt och småsömnigt liv i en villaförort. Bob jobbar med försäkringsärenden och Helen är hemmafru. Men Bob är i själva verket superhjälten Mr. Incredible och Helen är Elastigirl. Givetvis har även barnen Dash och Violet superkrafter, men inte babyn Jack-Jack... eller?



Familjen försöker hålla en låg profil, men Bob finner det vanliga livet som en enda stor tristess och saknar superhjältelivet. En gång i veckan smyger han därför iväg med vännen Lucius, även känd som superhjälten Frozone på lite räddningsuppdrag. När Bob kontaktas i syfte att kunna vara superhjälte igen, är han inte sen med att nappa på erbjudandet och snart är han och familjen indragna i fara och äventyr av stora mått.



Med tanke på att minnet sa att detta var en av de bättre animerade filmerna där ute, hade den en del att leva upp till. Visst visar den sig vara bra och visst tillhör den en av de bättre animerade filmerna, tillsammans med inte minst flera andra Pixar-filmer. Den är något mer nedtonad än Incredibles 2 (2018) som har ett något högre tempo och fler actionsekvenser. Fast det är inte som så att denna blir seg eller inte har gott om action, utan känns snarare lite mer välbalanserad.



En kul grej när man ser om denna efter att ha sett Incredibles 2 (2018) är att det faktiskt funkar bra att se dem i fel ordning. Man känner nämligen igen sig och det finns flera saker i uppföljaren som kopplar till detta original. En sak som blir noterbar är att musiken är snarlik i de två filmerna, men här är det mer Bond-musik och mindre jazzigt, vilket är välkommet. Det funkar helt klart bra och gillar när det hela är lite mer nedtonat överlag.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.0

söndag 26 augusti 2018

Summer of '84



Titel: Summer of '84
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Kanada/USA
År: 2018
Regi: François Simard, Anouk Whissell, Yoann-Karl Whissell
I rollerna: Graham Verchere, Rich Sommer, Tiera Skovbye, Caleb Emery

Handling: Sommaren 1984 är en perfekt tid att vara en bekymmersfri femtonåring. Men när grannskapets konspirationsteoretiker Davey Armstrong börjar misstänka att hans polisgranne är seriemördaren som ständigt benämns i de lokala nyheterna, inleder han och hans tre bästa vänner en utredning som snart visar sig bli mycket farlig.

Omdöme: Ah året 1984, det väcker goda filmminnen med sommarfilmer som inte minst A Nightmare on Elm Street (1984), Blood Simple (1984), The Terminator (1984) och Beverly Hills Cop (1984) som kom det året.



Denna film är gjord lite i 80-talets skola vad gäller ungdomsfilm. Vi har ett gäng på fyra tonårsvänner som spenderar denna sommar tillsammans i villaförorten där de bor. Den ena av dem, Davey (Graham Verchere) är dessutom förtjust i granntjejen Nikki (Tiera Skovbye) som är hans f.d. barnvakt. Men det största och viktigaste denna sommar är nog ändå att en seriemördare som härjat i kommunen i flera års tid, nu skickat ett brev till polisen och tar på sig mer än ett dussintal mord på unga pojkar. Davey misstänker snart grannen från mittemot, polisen Wayne Mackey (Rich Sommer).



Det första man måste nämna och som gör så oerhört mycket är den elektroniska musiken av kanadensiska Synthwave-bandet Le Matos. Man kan lugnt säga att det är lite som modern Tangerine Dream-musik, och det kan man aldrig få nog av. Givetvis skapar det genast ett välbehag där i villaförorten, kombinerat med en krypande känsla av att allt inte står rätt till, precis som vår huvudperson varnar oss om redan från början.



Vad som verkar vara en relativt typisk ungdomsfilm som blinkar åt Steven Spielberg och 80-talets ungdomsfilmer, visar sig ha ytterligare en växel att sätta in mot slutet. Just att man lyckats med både mysteriet de fyra vännerna försöker klura ut, förälskelsen Davey har gentemot granntjejen Nikki och att det hela faktiskt får en del skräckinslag längre fram gör det här till en klart trevlig och sevärd film.



Nu fångar den kanske inte sommarkänslan fullt ut då man inte riktigt känner av värmen och lite annat man hade kunnat få med. Inte heller går den till överdrift med att återskapa 80-talet, men trots det är det lagom av den varan. Många gånger kan man gå för långt med att försöka återskapa en era och då blir det lätt bara påklistrat. Här känns det genomgående lagom och därför blir det trovärdigt. Musiken och det oväntade slutet höjer också helheten vilket gör att man känner sig nöjd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
5 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.5

lördag 25 augusti 2018

Gone Fishin'



Titel: Gone Fishin' / Gone Fishin': Den som fiskar efter mycket
Genre: Komedi/Kriminalare
Land: USA
År: 1997
Regi: Christopher Cain
I rollerna: Joe Pesci, Danny Glover, Rosanna Arquette, Willie Nelson

Handling: De två inte alltför intelligenta arbetarna Joe och Gus tycker äntligen att de ska ha lite kul då de ska på en fiskeresa till Florida. De åker iväg på resan men deras otur verkar inte ge med sig och de råkar ut för det ena missödet efter det andra. Till slut finner de sig mitt uppe i jakten på en livsfarlig mördare tillsammans med två hämndlystna kvinnor och frågan är hur detta ska sluta...

Omdöme: Barndomsvännerna Joe (Joe Pesci) och Gus (Danny Glover) älskar att fiska. Varje år de senaste åren ger de sig iväg på ett fiskeäventyr. Denna gång är det Florida som gäller, något av en dröm för de båda. Där hemma lämnar de sina fruar och familjer. Hemma till Thanksgiving lovar de att vara. Problemen börjar dock när de stöter på en lurendrejare som dessutom visar sig vara en eftersökt mördare. De måste slå sig ihop med Rita (Rosanna Arquette) och Angie (Lynn Whitfield) som är mördaren på spåren då de vill komma åt pengar som mördaren kommit över. Men för Joe och Gus hopar sig problemen och oturen.



Om man läser lite om produktionen av filmen, visar det sig att den var nästan lika otursförföljd (eller åtminstone dömd att misslyckas) som våra två huvudkaraktärer. Ursprunglige regissören John G. Avildsen, som bl.a. gjorde Rocky (1976) och The Karate Kid (1984), fick sparken efter två veckor. Han ersattes av Christopher Cain som mest är känd för Young Guns (1988). Ett motorbåtsstunt gick snett och dödade en stuntkvinna. Dessutom drog filmen över budget och kostade hela $53m, vilket är helt osannolikt när man ser filmen. Filmens två stjärnor och dragplåster Danny Glover och Joe Pesci (som ju hade spelat tillsammans i Dödligt vapen-filmerna) fick runt $2m vardera. Men man kan undra vad resten gick till...



Duon Danny Glover och Joe Pesci som ska ut och fiska, det låter som det kan bli både roligt och trevligt. Man kan ju göra så mycket som skulle kunna få det att bli både en mysig, trevlig och komisk film. Nu verkar man helt ha glömt bort... ja, det mesta. Glover och Pesci spelar två rejält korkade män som trots att de mentalt verkar vara 10 år har familj, barn och jobb.



Det blir förvånansvärt få gånger det blir roligt, även om man ett par gånger har svårt att hålla sig för skratt. Men det blir snarare för att de är så korkade, lite som Jim Carrey och Jeff Daniels är i Dumb and Dumber (1994). En komedi ska vara rolig och det har den här svårt för att lyckas med, mer än några gånger alltså. Ett stort problem med filmen är också att de inte alls fiskar som man skulle kunna tro. De kommer liksom aldrig till skott och där missar man en chans att göra något mer av det hela. Som det blir nu dribblar man bort sig på en massa sidospår som rinner ut i sanden (eller havet i det här fallet).

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.0 alt. 5.5
IMDb: 4.7