fredag 7 september 2018

Dressed to Kill (Revisited)



Titel: Dresse to Kill / I nattens mörker
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1980
Regi: Brian De Palma
I rollerna: Michael Caine, Angie Dickinson, Nancy Allen, Dennis Franz

Handling: En galen mördare förföljer en prostituerad kvinna som råkade bli vittne till ett mord. Kvinnan bestämmer sig för att forska i händelsen med hjälp av mordoffrets son.

Omdöme: Två intressanta iakttagelser med Brian De Palma. Dels hans uppenbara kärlek och blinkningar till Alfred Hitchcocks filmer. Dels hur ojämna hans filmer kan vara. Inte bara om man jämför filmerna, utan en film i sig kan både innehålla bitvis mästerliga som b-filmsaktiga inslag.



Här har De Palma tagit fram sin inre Hitchcock, men även kryddat det hela med lite Dario Argento. Det blir nämligen en kombination av ett mysterium i stil med Hitchcocks uppbyggande spänningsmoment och Argentos giallo-filmer med en maskerad (här utklädd) mördare som går till attack med rakblad.



Angie Dickinson spelar den uttråkade och inte minst sexuellt frustrerade hemmafrun som fantiserar om en okänd man i duschen. Hon berättar om sina problem och funderingar för sin psykiatriker Dr. Elliott (Michael Caine) som vänligt tackar nej till hennes närmanden. När hon en dag besöker ett museum stöter hon på en mystisk främling och hennes fantasi besannas. Frågan är dock om det inte snarare blir en mardröm hon dras in i. Inte bara för att den mystiske mannen kan visa sig vara farlig utan även för att någon där ute vill skära upp henne.



Nancy Allen, som var De Palmas fru på den här tiden, spelar den prostituerade Liz Blake som blir vittne till ett mord. Men hon blir även mordmisstänkt då hon klumpigt (och korkat) nog plockar upp rakbladet som ligger bredvid offret. Detta får polisutredaren Marino (Dennis Franz) att gå igång på alla cylindrar.



Kul blir det då Dennis Franz bjuder på sin kaxiga, sliskiga och komiska stil som man sett många gånger. Det blir nästan mer en komedi än något annat varje gång han är med. Åtminstone upplever jag det så då jag måste småskratta åt Dennis Franz. Svagaste kortet är Nancy Allen som främst är känd från just De Palmas filmer som denna, Carrie (1976) och Blow Out (1981), även om hon senare var med i bl.a. RoboCop (1987) och dess uppföljare.



Angie Dickinson gillar jag, hon hade klass. Hon lär ha sagt att detta tillsammans med Rio Bravo (1959) var hennes favoritfilmer som hon medverkade i. Skulle personligen även vilja lägga till Point Blank (1967) som är mycket bra. Michael Caine, ja han är med på mer än ett hörn, men han får inte riktigt det utrymme han borde få. Lite svårt att komma hans karaktär nära, fast det har sina skäl.



De Palma skrev själv manuset som han fick idén till då han som ung fick i uppdrag av sin mamma att spionera på sin pappa med hjälp av kamerautrustning då hon misstänkte honom för att vara otrogen. Men han har alltså plockat en hel del influenser från Hitchcock där inte minst Vertigo (1958) och Psycho (1960) kommer upp på näthinnan.



Scenen på museet påminner till en början om en scen ur nämnda Vertigo (1958), men utvecklas till en något udda upplevelse då den håller på i nästan tio minuter utan någon dialog. Här var det tänkt att man skulle få berättarröst, men så blev det inte till slut. Scenen känns något för utdragen och krystad, om än fascinerande och med en poäng som visar sig i slutet av sekvensen.



Allt som allt är det en något ojämn filmupplevelse som blandar och ger, men den har något och tål att ses om. Tyckte även den var lite bättre än senast den sågs.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.1

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar