fredag 21 september 2018

The Young Savages



Titel: The Young Savages / Unga vildar
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 1961
Regi: John Frankenheimer
I rollerna: Burt Lancaster, Shelley Winters, Telly Savalas, Dina Merrill

Handling: En åklagare undersöker varför tre italiensk-amerikanska ungdomar är misstänkta för att han dödat en blind pojke med latinamerikansk bakgrund.

Omdöme: Detta kom att bli en av John Frankenheimers allra första långfilmer, även om han hade erfarenhet från TV-serier och TV-filmer. Det kom även att bli det första av sammanlagt fem samarbeten med stjärnan Burt Lancaster. De kom snart att lära sig av varandra. Inte minst kom Lancaster att lära sig uppskatta Frankenheimers lite annorlunda stil då han gillade att använda sig av innovativa kameravinklar som var nytt för Lancaster.



Burt Lancaster spelar distriktsåklagaren Hank Bell som tillsammans med Telly Savalas (i sin första filmroll) som polisdetektiven Gunderson (vad annars) försöker komma till botten med vad som egentligen skedde och varför tre unga italiensk-amerikanska killar dödade en puertoricansk 15-åring som dessutom var blind. Snart framkommer det att pojkarna är med i ett gäng och dådet skedde på mark där det puertoricanska rivaliserande gänget har sitt område. Men det förklarar inte varför man gav sig på en blind pojke som inte kunde försvara sig.



Samtidigt som Bell, som själv har italiensk bakgrund och kommer från det tuffa området där dådet skedde, försöker komma till botten med sanningen, skapar han irritation hos de två gängen. Inte blir det bättre av att en av de anklagade pojkarnas mammor, Mary DiPace (Shelley Winters) är en gammal flamma till Bell. Det hela får sin upplösning i rättegångssalen - om Bell tar sig dit helskinnad vill säga.



Vad som inleds med själva dådet utfört av de tre ungdomarna, verkar bli en ganska ordinär och lite intetsägande historia. Detta till något jazzig och skrikig musik som inte direkt gör sitt. Men det hela bygger på en bok och sakta men säkert faller bitarna på plats. Inte bara för filmen, utan även för Bell och hans utredning. Ju närmare sanningen han kommer, ju bättre blir det då man liksom tar sig ut ur dimman och ser helheten. Även musiken stabiliseras skönt nog under filmens gång.



Burt Lancaster övertygar allt mer ju längre in i filmen man kommer. Han har vissa gånger en tendens att inte verka ta i och bara köra sin stil. Här funkar det och han vrider upp sin prestation ytterligare lite till när det behövs. Några av de övriga är det dock lite si och så med. Shelley Winters känns inte helt övertygande som orolig mamma, även om hennes karaktär ska vara lite labil. De tre ungdomarna är ojämna där de i ena stunden känns som amatörer för att i nästa ge övertygande prestationer i vissa scener.



När röken har lagt sig kan man konstatera att man fått ett starkt drama som har en historia som berättas väl och skapar känslor. Det blir inte riktigt som förväntat, det är helt enkelt bättre än väntat. Kanske inte en klassiker eller regissörens främsta, men utan tvekan en bra film. Stilen känns annars igen och det är kul att se att Frankenheimer fick till det redan tidigt i sin karriär.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.0

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar