fredag 30 november 2018

In Too Deep



Titel: In Too Deep
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1999
Regi: Michael Rymer
I rollerna: Omar Epps, LL Cool J, Stanley Tucci, Nia Long, Pam Grier

Handling: Kriminalaren Jeff Cole går undercover på sitt farligaste uppdrag hittills. Han ska infiltrera gangsterkungen Gods innersta krets. Han måste ändra sitt namn, utseende och beteende.

Omdöme: Polisen Jeff Cole (Omar Epps) siktar på att jobba undercover, något han drömt om ända sedan han växte upp i ghettot. Han lär sig snabbt och får diverse uppdrag av sin chef och kontaktperson Preston (Stanley Tucci). Cole visar sig vara utmärkt för undercover-jobb och snart får han sin chans att infiltrera den värsta gangsterkungen i Cincinnati, kallad för God (LL Cool J). Cole går nu under namnet J Reid och kommer in i Gods gäng när något oväntat inträffar.



Några år tidigare kom Deep Cover (1992) där Laurence Fishburne infiltrerade sig i Jeff Goldblums gäng, en klart bra film i genren och lite lik denna. Denna film är inspirerad av verkliga händelser och ser alltså Omar Epps i huvudrollen. Han sköter sig bra som Jeff Cole/J Reid och känns övertygande både när han infiltrerar och i sitt privatliv. Lite blandad kvalitet på de övriga, men Stanley Tucci är alltid stabil och så även här.



Man kan bara tänka sig vilka påfrestningar en undercover-polis måste utsättas för. Att hela tiden vara på sin vakt samtidigt som man behöver skapa ett förtroende hos de kriminella, utföra gärningar som inte är inom ens komfortzon och givetvis illegala. Samtidigt är det nog svårt att inte komma nära vissa om de behandlar dig väl, du tjänar bra med pengar och kanske inte får den uppskattning du förtjänar av de egna cheferna. Balansgången måste vara oerhört svår och det är vad filmen och Cole visar upp. Gör inget strålande, men allt är stabilt. Trea till stark trea.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.2

torsdag 29 november 2018

Breakaway



Titel: Breakaway / Speedy Singhs
Genre: Sport/Komedi/Drama/Romantik
Land: Kanada/Indien
År: 2011
Regi: Robert Lieberman
I rollerna: Vinay Virmani, Rob Lowe, Camilla Belle, Russell Peters

Handling: I en förort till Toronto, kämpar en ung man mellan sin familjs förväntningar och hans egna drömmar om att bli hockeystjärna.

Omdöme: Rajveer Singh (Vinay Virmani) har det inte helt lätt. Han är född och uppvuxen i Kanada i en Sikh-familj. Men familjetraditionerna, religionen och att följa i sin fars fotspår och jobba på farbrorns speditionsbolag är inte vad han drömmer om. Han vill passa in, vara som alla andra och inte minst spela ishockey - Kanadas nationalsport. Så han har vid ung ålder slängt turbanen och klippt håret, vilket inte sitter väl hos hans far.



Tillsammans med några barndomsvänner har de sedan barnsben spelat hockey på gatan och på senare år på is. Rajveer är stjärnan och skulle kunna platsa i ett lag - om han fick chansen vill säga. Istället beslutar sig Rajveer och vännerna att starta ett eget ishockeylag och vara med i den lokala turneringen. De får hjälp av den f.d. spelaren och numera fastighetsskötaren Dan Winters (Rob Lowe) vars lillasyster Melissa (Camilla Belle) får Rajveers hjärta att slå fortare. Samtidigt som Rajveer lever sin dröm får han kämpa mot faderns besvikelse och planeringen runt kusinens bröllop.



Att blanda kanadensisk nationalsport med Bollywood kan bli hur katastrofalt som helst. Man är minst sagt tveksam till om det kan funka med denna kulturkrock. Att se indier spela ishockey låter ju kul på förhand, men om det snarare blir sång- och dansnummer stup i kvarten kan det istället bli en kalkon. Skönt nog visar det sig bara vara några inslag av Bollywood och man tar det hela på relativt stort allvar. Självklart med en stor gnutta humor mellan varven, men ändå med hjärtat på rätt plats.



Kanske lite överraskande visar det sig vara mindre hockey och mer dramakomedi om familjen, kärleken och vännerna. Och det funkar. Hade man bara velat se en renodlad hockeyfilm hade man nog hängt med huvudet, särskilt om man inte förväntade sig en del Bollywood-inslag. Men dessa inslag kryddar det hela på ett någorlunda charmigt sätt. Humorn går inte heller till överdrift och blir för mycket utan det hålls för det mesta på rätt nivå som får en att skratta med jämna mellanrum. Lagom seriös, lagom komisk kan man säga.

Intressant notering att regissören Robert Lieberman flera år tidigare stod för Fire in the Sky (1993), ett trevligt litet sci-fi/mysterium.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.8

Mina favoritprestationer - 1962

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Charles Laughton (Advise & Consent)

Som sydstatssenatorn Seabright Cooley.



Robert Mitchum (Cape Fear)

Som den grymme och onde ex-fången Max Cady.



Jack Lemmon (Days of Wine and Roses)

Som den alkoholiserade Joe.



Lee Remick (Days of Wine and Roses)

Som Kirsten, som dras ner i alkoholfördärvet av Joe.



Sean Connery (Dr. No)

Som den iskalle agenten 007 - James Bond.



Peter O'Toole (Lawrence of Arabia)

Som T.E. Lawrence på äventyr i arabvärlden.



Kirk Douglas (Lonely Are the Brave)

Som Jack, en gammaldags cowboy i ett modernt samhälle.



Angela Lansbury (The Manchurian Candidate)

Som den elaka och dominanta Eleanor.



James Stewart (Mr. Hobbs Takes a Vacation)

Som Roger Hobbs vars familjesemester blir allt annat än lugn.



Anthony Quinn (Requiem for a Heavyweight)

Som boxaren Mountain Rivera vars karriär lider mot sitt slut.



Andra som var med i diskussionen:

Burt Lancaster (Birdman of Alcatraz)
Karl Malden (Birdman of Alcatraz)
Telly Savalas (Birdman of Alcatraz)
Lee Marvin (The Man Who Shot Liberty Valance)
James Stewart (The Man Who Shot Liberty Valance)
John Wayne (The Man Who Shot Liberty Valance)

onsdag 28 november 2018

Hang 'Em High



Titel: Hang 'Em High / Häng dom högt
Genre: Västern
Land: USA
År: 1968
Regi: Ted Post
I rollerna: Clint Eastwood, Pat Hingle, Ed Begley, Inger Stevens, Bruce Dern, Dennis Hopper

Handling: Ett gäng tar fast fel man och lynchar honom. De tror att han dör men har fel. Snart är han dem hack i häl och vill ha hämnd...

Omdöme: Ett gäng blodtörstiga män bestämmer sig för att lyncha en man de misstänker mördat deras vän och hans fru. Utan rättegång eller tillräcklig bevisning hänger de mannen från ett träd och låter honom dingla. Mannen är Jed Cooper (Clint Eastwood) och han dör inte. Istället räddas han av en förbipasserande sheriff som tar honom till närmaste stad där domare Fenton (Pat Hingle) får bestämma om han ska hängas på nytt eller är oskyldig. Cooper, som är oskyldig, vill givetvis hämnas på de män som hängde honom. Nu får han chansen.



Det är med ett klassiskt hämndmotiv huvudpersonen Cooper spelad av Eastwood tar sig an uppgiften att söka upp de skyldiga och ställa dem inför rätta. Men att ensam plocka in upp emot tio män blir inte lätt, särskilt som de inte tänker följa med frivilligt och riskera att hängas. Han kan inte heller bara döda dem utan anledning för då är det hans nacke som ligger risigt till. Det blir därför en fin balansgång för Cooper.



På vägen stöter vi på en rad gedigna skådespelare och prestationer. Som t.ex. Pat Hingle som domare Fenton som Cooper börjar arbeta för, men där de inte delar samma syn på rättvisa. Ed Begley som ledaren för lynchmobben. Eller varför inte en ung Bruce Dern som en ur gänget som Cooper är ute efter. Dennis Hopper får man inte glömma i en liten roll som spritt språngande galen (inte helt överraskande). Här finns dock flera mindre kända namn som också ger bra prestationer i de mindre rollerna.



Ted Post, som senare gjorde Magnum Force (1973) med Clint Eastwood, hade främst gjort sig ett namn inom TV och det var därifrån Eastwood kände honom då de hade jobbat på "Rawhide" tillsammans. Tycker man märker av TV-stilen ibland vad gäller kameraarbetet med lite för många inzoomningar och även den typiska klippningen där det blir svart för en stund när det (i TV-serier) var dags för reklamavbrott. Men det är annat som gör att denna västern inte når upp till några vidare höjder. Den är alldeles för utdragen och har ett tempo som är för lågt. Den nästan två timmar långa speltiden har inte material för det. Istället blir det prestationerna som till stor del håller intresset uppe, även om det finns några starkare scener och partier.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.0

Two Mules for Sister Sara



Titel: Two Mules for Sister Sara / Sierra Torrida
Genre: Västern
Land: USA
År: 1970
Regi: Don Siegel
I rollerna: Clint Eastwood, Shirley MacLaine, Manolo Fábregas, Alberto Morin

Handling: Nunnan Sara räddas från tre cowboys av Hogan, som är ute på rekognosceringstur inför ett kommande uppdrag - att inta ett franskt fort. Fransmännen jagar Sara, men inte av den anledning som Sara anger. Hogan bestämmer sig för att hjälpa henne i utbyte mot information om fortet.

Omdöme: Detta kom att bli det andra samarbetet av sammanlagt fem mellan Don Siegel och Clint Eastwood. De övriga fyra filmerna var Coogan's Bluff (1968), The Beguiled (1971), Dirty Harry (1971) samt Escape from Alcatraz (1979). Samarbetet med Siegel hjälpte för övrigt även Eastwood som regissör, vilket man inte ska glömma bort.



På många sätt ser man att filmen tagit inspiration från den italienska spaghettivästern som inte minst blev populär i och med dollar-trilogin. Man har även låtit Ennio Morricone stå för musiken, vilket självklart gör väldigt mycket. Spaghettivästern-melodierna han stod för är tidlösa och så även här. Speciellt huvudmelodin är både passande, bra och komisk. Han har nämligen på ett smart sätt fått med åsneliknande ljud i melodin vilket får mig att kort och gott kalla den för åsnemelodin.



Clint Eastwood spelar en skräddarsydd roll för honom som man sett flera gånger och som man aldrig tröttnar på. Här paras han ihop med Shirley MacLaine i rollen som nunnan Sara. Men hon visar sig inte vara en helt ordinär nunna vilket Hogan (Eastwood) inte kan missa. Filmens titel är förresten lite rolig då den syftar på åsnan Sara rider på och "åsnan" (Hogan) hon rider med. Hon finner honom nämligen envis som en åsna och kallar honom även för en.



På sätt och vis kan man kalla det hela för en buddy-västern då Hogan och Sara slår följe och det i princip endast handlar om dessa två filmen igenom. Visst stöter de på diverse mexikaner och en del franska soldater under resans gång, men filmen lever mycket på deras samspel (och Morricones musik). Det blir faktiskt småroligt och trevligt där man får sig en del skratt. Själva upplösningen hade kanske kunnat göras med lite mer finess då det nu blir lite väl mycket pang-pang. Men vägen dit med Eastwood och MacLaine är tillräckligt rolig och underhållande för att man ska känna sig nöjd.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

tisdag 27 november 2018

Without a Trace



Titel: Without a Trace / Inga spår efter Alex
Genre: Drama/Mysterium
Land: USA
År: 1983
Regi: Stanley R. Jaffe
I rollerna: Kate Nelligan, Judd Hirsch, David Dukes, Stockard Channing

Handling: 6-årige Alex Selky skiljs som vanligt från sin mor på morgonen för att gå till skolan. Men han kommer inte hem på eftermiddagen. Susan ringer till en klasskamrat och får då veta att Alex aldrig kom till skolan den dagen. Han har försvunnit spårlöst...

Omdöme: När Susan Selky (Kate Nelligan) precis som varje vardagsmorgon skickar iväg sin 6-årige son Alex (Danny Corkill) till skolan i New York, kan hon inte ana att det kan bli sista gången hon ser honom. Han har bara två kvarter att promenera till skolan, men senare på eftermiddagen när Alex inte kommit hem, visar det sig att han aldrig dök upp i skolan den morgonen. Polisen kopplas snabbt in då det handlar om en så ung person och polisutredaren Al Menetti (Judd Hirsch) blir ansvarig för utredningen.



Redan relativt tidigt efter försvinnandet och utredningen dragit igång, känner man att det hela känns både trovärdigt och autentiskt. Filmen bygger inte på verkliga händelser, däremot är den (och boken filmen bygger på) inspirerad av verkliga händelser som skedde 1979. En 6-årig pojke skulle gå två kvarter till skolbussen i New York, men dök aldrig upp och var spårlöst försvunnen. Detta blev startskottet för hur polisen skulle komma att gå tillväga med barnförsvinnanden av det här slaget, och där man för första gången gick ut med en mjölkpaketsefterlysning.



Filmen, som till stora delar blir ett klassiskt drama, visar bra upp hur föräldrarna till den försvunne pojken slängs mellan hopp och förtvivlan. Poliserna lägger mycket resurser på utredningen, men tiden går och intresset för fallet både från polisens och medias sida kommer inte hålla i sig hur länge som helst. Mamma Susan och pappa Graham (David Dukes), båda lärarprofessorer, är skilda men har ett vänskapligt förhållande med varandra - för det mesta. För i en sån här situation är det ofrånkomligt att nerverna och psyket får sig en rejäl törn.



På många sätt är detta ett klassiskt New York-drama från 70- och början av 80-talet. Man får gott om gedigna prestationer och även om man inte har de mest kända skådespelarna så sköter de sig alla bra. Kate Nelligan känns genomgående stabil och övertygande som den sörjande modern och i ett par gripande scener känner man verkligen hennes frustration och sorg.



Judd Hirsch passar också perfekt som polisutredaren Menetti och var en sån där karaktärsskådis som kunde dyka upp i större som mindre filmer och roller och alltid vara bra. Minns honom inte minst från Oscarsvinnaren Ordinary People (1980) där han spelar psykiatrikern. Just det, både Tobin Bell (främst känd från Saw (2004) och dess uppföljare) och William H. Macy dyker upp i tidiga små biroller man lätt missar.



Är det något man hade kunnat önska sig så är det kanske att filmen kunde varit mer spännande och mer av ett mysterium. Nu är det inte fel att det främst är ett drama, men det var trots allt upplagt för något mer. Sen kan man tycka att det på vissa håll finns en del brister i polisarbetet med saker de inte verkar kolla upp och liknande. Men till viss del kan man förstå det med tanke på att de alltså inte hade några rutiner att gå efter i sådana här fall och då blev det lite rörigt. Avslutningsvis är slutet något för melodramatiskt och även om det funkar så känns det lite ditplacerat (skiljer sig t.ex. mot det verkliga fallet). Trea till stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.0

måndag 26 november 2018

Safe House



Titel: Safe House
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA/Sydafrika/Japan
År: 2012
Regi: Daniel Espinosa
I rollerna: Ryan Reynolds, Denzel Washington, Brendan Gleeson, Vera Farmiga, Sam Shepard, Robert Patrick

Handling: Tobin Frost har undvikit att åka fast i nästan ett decennium. Tidigare var han en av de bästa agenterna som CIA haft, nu överför han istället tillgångar och säljer underrättelseinformation till vem som helst med pengar. Från handel med Nordkorea till stöd åt terroristceller - den skada han orsakat USA går inte att mäta. Nu är han tillbaka och han bär på en hemlighet.

Omdöme: Detta var en film som inte lockade nämnvärt när den kom. Efter den lyckade Life (2017) av Daniel Espinosa kändes den värd en chans. Lite överraskande visar det sig att Denzel Washington inte axlar huvudrollen utan det är istället Ryan Reynolds, även om man nog kan säga att de delar huvudrollen.



Vi befinner oss i Kapstaden, Sydafrika där Matt Weston (Reynolds) är lycklig med sin flickvän Ana (Nora Arnezeder), men inte berättat att han faktiskt jobbar åt CIA. Hans tjänst är dock långt ifrån fartfylld då han i tolv månader fått vakta ett s.k. "safe house" dit CIA kan föra vittnen, fångar och liknande för säkert förvar eller hålla förhör med dem utan någons vetskap. Matt vill gärna bli förflyttad till Paris där en tjänst blivit tillgänglig, men han får aldrig visa vad han går för - förrän nu. Den för CIA ökände Tobin Frost (Washington) är nämligen på väg att föras till Matts safe house och det är högsta beredskap som gäller. Frost har något CIA vill ha samtidigt som en grupp tungt beväpnade män vill se honom död.



Det är ju klart annorlunda att se en sån här film utspela sig i Sydafrika, speciellt Kapstaden som sällan syns på film, men gör sig ganska bra. Det blir snart en våldsam jakt då Matt och Frost måste försöka samarbeta för att hålla sig vid liv. Då det uppenbarligen finns en läcka inom CIA (vilket Matt inte inser), blir det snart svårt att följa order och direktiv från hans överordnade. Lite improvisation är vad som krävs och som tur är besitter både Matt och Frost en del av den färdigheten.



Det är något av en blandad kompott man bjuds på med den här filmen. Överlag är det en gedigen actionfilm som blir fartfylld nästan från början till slut. Man lyckas bra med en del biljakter och annat som känns rejäla med en hel del pang pang, fart och krockar. Men det är också något ryckigt och på sina håll lite svagt berättat. Även om högt uppsatta inom CIA vill förhala räddningsoperationen, tycker man att någon borde reagera på att man inte kan få dit några agenter för att stötta Matt. Det saknas lite finess över det hela vad gäller klippningen, fotot, storyn, berättandet och även musiken.



På sätt och vis känns det som man försökt efterlikna Bourne-filmerna med stilen. Den stora skillnaden är att det i den passar och görs på ett sätt så att man bryr sig mer. Lite av en fattigmanskopia av Bourne-filmerna kan man alltså säga att det blir. Inget uselt försök, men det har gjorts bättre och inte minst där man brytt sig mer om hur det ska gå.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

söndag 25 november 2018

City Slickers II: The Legend of Curly's Gold



Titel: City Slickers II: The Legend of Curly's Gold / City Slickers II - Jakten på Curlys guld
Genre: Komedi/Äventyr/Västern
Land: USA
År: 1994
Regi: Paul Weiland
I rollerna: Billy Crystal, Jack Palance, Daniel Stern, Jon Lovitz

Handling: Mitch och Phil återvänder till vildmarken för att leta efter en skatt. Som hjälp har de en gammal skattkarta som Curly lämnade efter sig. Med på resan är också Mitchs klantige bror Glen.

Omdöme: Originalfilmen City Slickers (1991) gav Jack Palance hans enda Oscarsvinst i rollen som den tuffe cowboyen Curly. Här dyker han åter upp, men som Curlys tvillingbror Duke med lite andra egenskaper. Återvänder gör även Billy Crystal och Daniel Stern som de två vännerna. In i leken ansluter Jon Lovitz i rollen som Crystals bror.



Mitch (Crystal) fyller 40 år och han ser fram emot en romantisk kväll med sin fru. Till helgen ska han och Phil (Stern) åka till Las Vegas i jobbrelaterade ärenden. Mitch har lovat sin äldre bror Glen (Lovitz) få följa med i hopp om att han ska kunna binda kontakter och få ett jobb. Men planerna omkullkastas när Mitch hittar en skattkarta gömd i Curlys gamla hatt. Det gör att de tre ger sig iväg i jakten på Curlys guld ute i vildmarken en bit från Las Vegas.



Även om den första filmen inte tillhör mina personliga favoriter så är det en småmysig äventyrskomedi. Att denna uppföljare skulle vara bättre hade man inte väntat sig, men att det kunde vara en småtrevlig titt vore inte helt fel. Det är också ungefär vad man får. Gänget är tillbaka, den gemytliga huvudmelodin likaså och humorn känns igen. Det må inte bli lika bra, men en del skratt får man sig allt av inte minst Billy Crystal och Jack Palance. De är utan tvekan filmens stjärnor då Daniel Stern och Jon Lovitz känns som lättviktare i jämförelse.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.5

lördag 24 november 2018

Dawn of the Dead



Titel: Dawn of the Dead
Genre: Skräck/Action
Land: USA/Kanada/Japan
År: 2004
Regi: Zack Snyder
I rollerna: Sarah Polley, Ving Rhames, Jake Weber, Mekhi Phifer

Handling: När något pestliknande sprider sig och skapar arméer av köttätande zombies söker en sjuksköterska, en polis och ytterligare några överlevande sin tillflykt till ett köpcentrum där de slåss för sina liv.

Omdöme: När man först såg denna remake av Dawn of the Dead (1978) var det lite av en frisk fläkt. Man hade inga direkta förväntningar och tänkte mest att det skulle vara ytterligare en onödig remake i mängden. Riktigt så blev det inte. För en gångs skull kom det en remake som man personligen nog föredrog. Iofs mycket tack vare att originalet inte var någon favorit. Istället är det den tredje delen i originaltrilogin, Day of the Dead (1985) som alltid varit favoriten.



När en fruktansvärd epidemi sprider sig i princip över en natt, måste de överlevande fatta snabba beslut och försöka ta sig i säkerhet. Att försöka rädda nära och kära är bara att glömma, särskilt om de blivit bitna av infekterade. Då blir de levande döda - zombies - och allt hopp är ute. Endast en kula i huvudet stoppar dem, något våra hjältar snart sätter i verket.



Bland de överlevande som tar sig till ett köpcentrum där de någorlunda kan hålla sig isolerade från den zombiedominerade omvärlden, syns flera karaktärer som kommer och går (dör). Sjuksköterskan Ana (Sarah Polley), polisen Kenneth (Ving Rhames) och allt-i-allon Michael (Jake Weber) får störst utrymme. Kenneth tillsammans med Andy (Bruce Bohne), som driver en vapenaffär en bit från köpcentrumet, blir filmens behållning.



Även om zombisarna är aggressiva och snabba så blir de sällan direkt skrämmande. Det är inte heller en film där man lever på en massa skrämseleffekter. Istället blir det lite kul att följa gänget som håller sig inne i köpcentrumet samtidigt som de måste försöka komma med en plan för att ta sig därifrån. Någon hjälp verkar inte komma. Under tiden försöker de ha lite kul med bl.a. en prickskyttetävling som bjuder på skratt. Allt som allt kan man inte klaga. Det är en underhållande, oftast snyggt filmad och ganska rå film.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3