måndag 19 november 2018

Wildlife



Titel: Wildlife / Under en öppen himmel
Genre: Drama
Land: USA
År: 2018
Regi: Paul Dano
I rollerna: Ed Oxenbould, Carey Mulligan, Jake Gyllenhaal, Bill Camp

Handling: I 60-talets Montana bevittnar en son sina föräldrars relation sakta lösas upp. När fadern får sparken lämnar han staden i jakt på arbete medan sonen och mamman får försöka klara sig på egen hand.

Omdöme: När en skådespelare sadlar om och blir regissör kan det ibland bli lyckat. Men det händer inte alltid att de lyckas över en natt. Ibland behövs det några filmer innan de hittar rätt. Paul Dano har här gjort sin regidebut med en historia som bygger på en bok. Han har själv skrivit manuset tillsammans med sin fru Zoe Kazan.



Att man har favoriten och den duktige Jake Gyllenhaal i en av de stora rollerna ger per automatik filmen trovärdighet. Däremot var man lite mer tveksam till Carey Mulligan som jag aldrig sett som någon favorit eller som en särskilt bra skådespelerska. Ingen av de två visar sig övertyga sig själva. Istället blir det nykomlingen Ed Oxenbould som ger ett klart stabilt och sympatiskt intryck.



Det är tidigt 1960-tal och Joe (Oxenbould) är 14 år. Han är en god son och duktig i skolan. Tillsammans med pappa Jerry (Gyllenhaal) och mamma Jeanette (Mulligan) har han precis flyttat till Montana där Joe fått jobb på en golfklubb. Men när han får sparken börjar saker och ting falla samman. Joe ser hur hans föräldrar glider ifrån varandra och när Jerry söker arbete som tvingar honom att vara borta hemifrån under en längre tid, förlorar mamma Jeanette fattningen. Det får Joe att inse att han mer eller mindre måste klara sig själv.



Vad som någorlunda byggs upp inledningsvis när vi följer Joe, Jerry och Jeanette, förlorar riktning när Jerry sticker iväg för att arbete. Jake Gyllenhaal försvinner från handlingen och Carey Mulligan lyckas inte bära filmen på sina axlar. Det känns verkligen som att hon spelar istället för att kännas naturlig, vilket aldrig är ett bra tecken. Visst blir det småintressant att se situationen från unge Joes ögon, men man känner inte att det finns någon direkt poäng med historien.



En sak man uppfattar filmen som är seg och utan driv i berättandet, vilket tyvärr kan skyllas på en oerfaren regissör. Här finns en del scener som sticker ut när vackra Montana visas upp till passande musik. Men storyn hjälper inte till när filmen behöver en skjuts. Antingen borde Jerry varit med mer, han är ju borta under runt en timme av filmen, eller så borde man fått med fler karaktärer. För som det är nu är det endast tre-fyra karaktärer genom hela filmen och det räcker inte med en story som inte bjuder på särskilt mycket, tyvärr.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.3

---

Om visningen: Möter upp Jojje två timmar innan filmen ska börja för en fika och lite filmsnack, trevligt. Anländer sedan till Sture i god tid och vi ställer oss längst fram vid insläppet. Bara några minuter senare har det bildats en relativt lång kö bakom oss så vi känner att det var bra att vara på plats i tid.

Men, samtidigt som vi har en kö bakom oss har ett femtontal personer letat sig förbi oss. Det brukar nämligen vara en specifik plats där volontärerna brukar scanna korten och sedan släppa in en i salongen. Men denna "oskrivna" gräns bryr sig inte dessa människor om.

Väl inne i salongen sätter sig tre-fyra pensionärer på den raden där vi tänkt sätta oss, så vi sätter oss på raden framför dem. Det kommer visa sig vara ett misstag, åtminstone för egen del. För Jojjes del visar det sig inte heller bli helt klockrent då killen bredvid honom tar fram en hamburgare under reklamen och glufsar i sig. Lukten känner även jag så klart. Vi skrattar lite lätt och skakar på huvudet åt det hela. När filmen sedan ska börja tar killen fram en till hamburgare så att vi åter får känna på lukten, trevligt. Sen har jag för mig att killen under filmens gång tar av sig skorna, vilket får Jojje att rygga tillbaka...

För egen del blir hela visningen ett otrevligt genomlidande av det enkla skälet att någon (förmodligen pensionärerna bakom) har vissen andedräkt. En sådan som luktar riktigt illa vilket först gör att jag tror att någon släppt sig. Men då den illaluktande lukten kommer med jämna mellanrum under hela filmen förstår jag snart att det måste vara andedräkten från någon av pensionärerna bakom oss. Dessa som alltså "tog" våra platser och dessutom slank förbi i kön.

Efter filmen konstaterar vi båda att filmen inte tilltalade oss. Säger hej då till Jojje som beger sig hemåt medan jag ska stanna då jag ska se nästa film i samma salong.

Inga kommentarer: