torsdag 31 januari 2019

Mina favoritprestationer - 1971

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Richard Attenborough (10 Rillington Place)

Som seriemördaren John Christie.



Michael Caine (Get Carter)

Som den hårdkokte brottslingen Jack Carter.



Clint Eastwood (Dirty Harry)

Som San Francisco-snuten Harry Callahan, även kallad "Dirty Harry".



Andrew Robinson (Dirty Harry)

Som den psykopatiske mördaren "Scorpio".



Warren Beatty ($ / Dollars)

Som den sluge säkerhetsexperten Joe Collins.



Arthur Brauss ($ / Dollars)

Som den elake narkotikalangaren "Candy Man".



Gene Hackman (The French Connection)

Som kriminalinspektören Jimmy "Popeye" Doyle.



Jane Fonda (Klute)

Som Bree Daniels, en callgirl i New York.



Donald Sutherland (Klute)

Som privatdetektiven John Klute.



Peter O'Toole (Murphy's War)

Som Murphy, som vill hämnas en tysk u-båt.



Andra som var med i diskussionen:

Fernando Rey (The French Connection)
Roy Scheider (The French Connection)

onsdag 30 januari 2019

The Girl in the Spider's Web



Titel: The Girl in the Spider's Web
Genre: Action/Kriminalare/Drama/Thriller
Land: Storbritannien/USA/Tyskland/Sverige/Kanada
År: 2018
Regi: Fede Alvarez
I rollerna: Claire Foy, Sverrir Gudnason, Lakeith Stanfield, Sylvia Hoeks

Handling: Tidskriften Millennium har fått nya ägare och Mikael Blomkvist funderar på att sluta. Lisbeth Salander är rastlös och till synes utan mål. Hon medverkar i en hackerattack bara för att och hon tar onödiga risker vilket inte är likt henne. En sen natt ringer professor Frans Balder, en ledande auktoritet inom AI-forskning, till Blomkvist. Balder säger sig sitta på världsavgörande information om amerikanska underrättelsetjänsten. Han har dessutom haft kontakt med en ung kvinnlig superhacker, som bär vissa likheter med en person Blomkvist känner väl.

Omdöme: Lisbeth Salander (Claire Foy) växte upp med en översittarfar i Alexander (Mikael Persbrandt) vilket gjorde att hon tvingades fly vid ung ålder och hela hennes uppväxt formade henne. Nu som vuxen är hon en duktig hacker, men hennes sociala förmågor lämnar en del att önska. Efter att hon blivit ombedd av professor Frans Balder (Stephen Merchant) att hacka sig in hos amerikanska NSA för att komma över programmet han själv skapat, får Salander NSA-agenten Ed Needham (Lakeith Stanfield) efter sig i Stockholm.



Samtidigt som Salander försöker hålla sig undan NSA-agenten och svenska underrättelsetjänsten SÄPO, tampas hon med sitt förflutna. Hennes syster Camilla (Sylvia Hoeks) stannade kvar hos pappan och har tagit över pappans verksamhet, men även hans psykopatiska ådra. Salander ser ingen annan utväg än att vända sig till journalisten Mikael Blomkvist (Sverrir Gudnason) för hjälp.



I ett kylslaget Stockholm följer vi Salander och de övriga i denna historia som filmatiseras för första gången och följer Millennium-trilogin. För regin står Fede Alvarez som tidigare hade gjort remaken Evil Dead (2013) och den desto trevligare Don't Breathe (2016).



Det var med viss förhoppning och tillförsikt man såg fram emot att se denna. För även om det känns något fel med en amerikansk film om svenska karaktärer, så funkade det någorlunda väl i den amerikanska remaken The Girl with the Dragon Tattoo (2011). Där hade man dock en bra handling att jobba med och erkänt duktige David Fincher vid rodret. Sammanfattningen av denna film är en besvikelse och huvudordet som gång på gång dyker upp i ens huvud är "oinspirerat". Faktiskt lite som Bond-filmen Spectre (2015) som på ett liknande sätt inte gjorde vad den skulle.



Det första problemet är att vissa av karaktärerna/skådespelarna ska prata med brytning, det problemet hade man även i nämnda The Girl with the Dragon Tattoo (2011). Det är störande redan från början, inte minst med huvudpersonen Salander. Skippa dessa tillgjorda brytningar då de bara stör. Dessutom låter Claire Foys brytning här tysk om något, vilket inte funkar mer än att man stör sig på det. Annars har man både islänningar och holländare i andra roller som får prata med sina brytningar. Och någon engelsman och amerikan som inte har någon brytning utan talar sin vanliga engelska. Blir faktiskt inte klok på vad man försöker åstadkomma med dessa brytningar/icke-brytningar.



Det största problemet med filmen är dock att allt känns oinspirerat som tidigare nämnts. Man känner att handlingen skulle kunna funka om man tagit tillvara på allt runt omkring. Nu blir det istället många gånger långsökt och inte särskilt engagerande. Stockholm hade kunnat användas mer och bli en viktig del istället för att som nu bara bli en bakgrund. Musiken är väldigt medelmåttig vilket också är ett tecken på en produktion som inte får till det på något plan. Om man har låga förväntningar kan filmen dock funka som tidsfördriv, men borde så klart ha blivit mer än så.

3 - Skådespelare
3 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.1

tisdag 29 januari 2019

52 Directors - Luc Besson



Topparna hos Luc Besson är obestridbara. En trio mycket starka, känslomässiga och stämningsfulla filmer som kom efter varandra. Därefter lämnade han till stor del "den verkliga världen" och hans filmer blev allt som oftast överdrivna. En smaksak så klart, men personligen har hans karaktärsdrivna och mer verklighetstrogna filmer alltid föredragits.

Även om topp tre var relativt given (tvåan och trean kan gott byta plats) och fyran likaså, så var det desto mer ovisst med femteplatsen. Ingen direkt given där det kan krävas omtittar på utmanarna för att säkerställa en topp fem.




Plats #5

Subway (1985)



Christopher Lambert ränner runt i Paris tunnelbana innan han blev odödlig i Highlander. Småmysig och stilsäker.



Plats #4

The Fifth Element (1997)



Lekfull sci-fi/action med sevärda trion Bruce Willis, Milla Jovovich och Gary Oldman. Tappat sen den först sågs då den är lite "out there".



Plats #3

Le grand bleu / The Big Blue (1988)



Stämningsfullt, vackert och drömlikt med Eric Serras musik och den starka passionen och kärleken för havet och fridykning.



Plats #2

Nikita (1990)



Lika bra nu som då. Hökoktanig action varvat med en känslomässig berg och dal-bana för huvudkaraktären. Plus städaren, så klart.



Plats #1

Léon (1994)



Trion Gary Oldman, Natalie Portman och Jean Reno tillsammans med det finstämda actiondramat gör detta till en vinnare.





Totalt har 10 filmer setts av Luc Besson:

Le dernier combat (1983)
Subway (1985)
Le grand bleu / The Big Blue (1988)
Nikita (1990)
Léon (1994)
The Fifth Element (1997)
The Messenger: The Story of Joan of Arc (1999)
The Family (2013)
Lucy (2014)
Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Totalt snittbetyg på samtliga 10 filmer (av 5.00) = 3.00





Vilka fem filmer har Henke valt att fokusera på?

måndag 28 januari 2019

Kursk



Titel: Kursk
Genre: Drama/Action/Thriller
Land: Belgien/Luxemburg
År: 2018
Regi: Thomas Vinterberg
I rollerna: Matthias Schoenaerts, Léa Seydoux, Colin Firth, August Diehl, Peter Simonischek, Pernilla August, Max von Sydow

Handling: Historien följer katastrofen som drabbade ubåten K-141 Kursk och den statliga försumlighet som följde år 2000. Medan sjömännen kämpade för sin överlevnad, utövade deras familjer en desperat kamp mot politiska hinder och omöjliga odds för att rädda sina älskade.

Omdöme: Ubåtsfilm är väl egentligen aldrig fel. I denna film och historia har dansken Thomas Vinterberg, bl.a. Festen (1998) och Jagten (2012) axlat rollen som regissör när man gör film om ubåtskatastrofen Kursk. Till sin hjälp har han inte minst Oscarsvinnande kompositören, fransmannen Alexandre Desplat och Oscarsvinnande fotografen, britten Anthony Dod Mantle. Bland skådespelarna syns bl.a. belgaren Matthias Schoenaerts, fransyskan Léa Seydoux, britten Colin Firth, tyskarna August Diehl och Peter Simonischek samt svenskarna Max von Sydow och Pernilla August. Med andra ord är den internationella prägeln stor på denna belgisk-luxemburgiska produktion.



Historien visas från tre olika personer. Ubåtskaptenen Mikhail (Matthias Schoenaerts) ombord Kursk tillsammans med sin besättning som beger sig ut för övning. Mikhails hustru Tanya (Léa Seydoux) som nervöst väntar där hemma med sonen och det ofödda barnet. Samt den brittiske flottiljamiralen David Russell (Colin Firth) som otåligt följer utvecklingen med Kursk på avstånd och erbjuder ryssarna hjälp och stöd under räddningsuppdraget.



Den tidigare nämnda internationella blandningen bland skådespelarna ger en något ojämn skara prestationer. Personligen stör det alltid när brytningarna skiljer sig, vilket det blir gott om med tanke på att vi har så många olika nationaliteter på de som spelar de många ryska rollerna. Dock är trion Matthias Schoenaerts, Léa Seydoux och Colin Firth som har mest att jobba också de som sköter sig bäst.



Det är svårt att inte känna för denna domedagshistoria som man vet inte kommer sluta väl. Utan att exakt komma ihåg detaljerna kring katastrofen som inträffade år 2000 var det lite osäkert hur det skulle gå, om några ur besättningen skulle klara sig eller inte. Själva katastrofen är ett faktum relativt tidigt, så det blir främst en titt på överlevnaden, räddningsuppdraget, familjernas brist på information och det politiska rävspelet. Frågan är om Kathryn Bigelows K-19: The Widowmaker (2002) ändå inte är lite vassare och mer dramatisk om en annan verklighetsbaserad ubåtskatastrof.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

---

Sågs under Stockholm filmdagar. Biopremiär 1:a mars.

söndag 27 januari 2019

Non-Fiction



Titel: Doubles vies / Non-Fiction
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: Frankrike
År: 2018
Regi: Olivier Assayas
I rollerna: Guillaume Canet, Juliette Binoche, Vincent Macaigne, Nora Hamzawi

Handling: Berättelsen om en parisisk förläggare och hans framgångsrika skådespelarfru som anpassar sig till det nya medialandskapet.

Omdöme: Lite fransk relationskomedi, det låter ju ganska harmlöst. Någon direkt komedi är det dock inte, även om det finns en del underliggande humor som kommer fram på sina håll. Istället är det främst ett relationsdrama med flera karaktärer som känner varandra som vänner eller via arbetet. I centrum har vi Alain (Guillaume Canet) som driver ett bokförlag i Paris. Hans fru Selena (Juliette Binoche) är skådespelerska och håller i nuläget på att spela in en framgångsrik TV-serie som tuff polis.



Vad går då filmen ut på? Ja, två saker utan tvekan. Den ena är otrohet då alla verkar vara otrogna. Den andra är prat om i princip ingenting. Det blir nämligen en hel del dialog om vardagliga ting och inte minst bokmarknaden som alltmer övergår från pappersform till det digitala. Småtrevligt och lyckat i vissa stunder, lite mer ofokuserat i andra. Inte jätteroligt eller direkt gripande, mest en bagatell man kan slötitta på.



Det är en välspelad film där trion Guillaume Canet, Juliette Binoche och inte minst Vincent Macaigne i rollen som författaren Léonard Spiegel är bäst. De känns komfortabla i sina roller och känns övertygande som dessa karaktärer.



Något som främst saknas är att det inte blir mer intriger mellan karaktärerna. För trots att de vet eller åtminstone misstänker otrohet så är de oerhört likgiltiga inför det hela. Hade velat se mer känslor skapas som hade kunnat lyfta filmen en aning. Nu puttrar det på, en del scener är bättre än andra, men summeringen blir att det är väldigt lättglömt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.6

---

Sågs under Stockholm filmdagar. Biopremiär 12:e april.

lördag 26 januari 2019

If Beale Street Could Talk



Titel: If Beale Street Could Talk
Genre: Drama/Romantik/Kriminalare
Land: USA
År: 2018
Regi: Barry Jenkins
I rollerna: KiKi Layne, Stephan James, Regina King, Colman Domingo

Handling: Tish är 19 år och Fonny är 22 år, de har varit vänner sedan barnsben och är nu förlovade och planerar en framtid tillsammans samtidigt som de väntar sitt första barn. Lyckan krossas när Fonny blir arresterad och får fängelse för ett brott han inte har begått. Deras föräldrar och Tish gör allt de kan för att få hem Fonny till Tish och bevisa hans oskuld.

Omdöme: Oscarsvinnande Moonlight (2016) var inte alls tokig. Barry Jenkins följer upp den med ännu ett starkt drama, denna gång i början av 70-talets New York. Det unga paret Tish (KiKi Layne) och Fonny (Stephan James) kämpar med det faktum att Fonny spärrats in i fängelset efter att ha blivit utpekad för våldtäkt. Samtidigt väntar paret sitt första barn vilket får Tish tillsammans med sina föräldrar, inte minst mamma Sharon (Regina King) att försöka rentvå Fonny och få hem honom.



Det är en film som bygger på en bok skriven på 70-talet och som tar upp ung kärlek, en tryckt familjesituation och givetvis rasism. I regissörens tidigare film Moonlight var man skönt nog befriad från rasismen, åtminstone var det inget man direkt tänkte på utan filmen hade en historia att berätta om annat som höll uppe ens intresse. Men här blir det tyvärr en central del som till stor del lämnar en med en mycket bitter eftersmak. De vita är djävulen, säger man i filmen. Och gång på gång är filmen starkt rasistisk mot vita. Hade det varit det omvända är det tveksamt om filmen fått gå upp på bio, den saken är solklar.



Förutom den nämnda rasismen är det största problemet att en hel del scener är oerhört utdragna. Överhuvudtaget har man inte en historia för två timmar, men man mjölkar ur så mycket man kan vilket blir något frustrerande att se. Man hoppar även tillbaka till en del saker man redan avverkat utan att det bidrar med något nytt till helheten.



Det är synd att filmen har dessa två egenskaper som drar ner den alldeles för mycket. För i grunden är det en fin kärlekshistoria som skulle kunna bli hur bra som helst. Det är också ganska stämningsfullt gjort med genomgående bra musik. Det är därför synd att filmen förstörs med de utdragna och repetitiva scenerna och budskapet som inte hör hemma i en film, eller någon annanstans för den delen. Det är trist att behöva nämna de svartas rasism mot vita, men det trycks verkligen ner i halsen på en på ett smaklöst sätt som varken kan eller bör accepteras.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.8

---

Sågs under Stockholm filmdagar. Biopremiär 8:e februari.

fredag 25 januari 2019

Ben Is Back



Titel: Ben Is Back
Genre: Drama
Land: USA
År: 2018
Regi: Peter Hedges
I rollerna: Julia Roberts, Lucas Hedges, Courtney B. Vance, Kathryn Newton

Handling: En problemfylld ung man återvänder hem till sin familj på julafton.

Omdöme: Man ska ha klart för sig att Julia Roberts aldrig tillhört ens favoriter. Hennes bror Eric Roberts är dock en annan historia. Med det sagt stör hon mig mindre än tidigare och ibland kan hon vara ganska bra. Här spelar hon fyrbarnsmamman Holly vars äldsta barn är sonen Ben (Lucas Hedges). Ben har hamnat på rehab efter starka drogproblem och diverse andra otrevligheter. Nu dyker han upp runt jul vilket ställer familjen inför ett tufft dilemma samtidigt som hans blotta närvaro medför problem utifrån.



Peter Hedges har både regisserat och skrivit manuset. Givetvis är han far till Lucas Hedges som syns i rollen som Ben. Peter Hedges hade tidigare bl.a. stått för förlagan och manuset till What's Eating Gilbert Grape (1993). Denna film om Ben är något av en motsvarighet till Beautiful Boy (2018) där far och son kämpar med sonens ihärdiga drogberoende. Det är den starkare och bättre filmen utan tvekan, men denna är inte heller så tokig.



En sak som gör att man inte blir helt indragen i denna film är det digitala fotot som ger det hela en något amatörmässig look, lite TV-aktigt. Och det är inte som så att man försökt göra det dokumentärlikt. Det saknar helt enkelt filmkänslan man vill ha och då blir det svårt att bli helt engagerad i en annars stark historia. Julia Roberts och Lucas Hedges gör båda vad de ska, men något saknas ändå för att deras prestationer ska nå nästa nivå. Detsamma kan man alltså säga om filmen som förvisso funkar, men inte höjer sig över mängden.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

---

Sågs under Stockholm filmdagar. Biopremiär 15:e februari.