tisdag 15 januari 2019

52 Directors - The Coen Brothers



The Coen Brothers, alltså Joel Coen och Ethan Coen har ända sedan sin imponerande regidebut med Blood Simple (1984) varvat toppfilmer med lite mer magplask. Deras tre bästa filmer är för egen del utan tvekan deras thrillers som får med deras typiska svarta humor. När filmerna endast satsar på humor funkar det inte lika bra i mitt tycke.

Bakom de givna på topp tre var det desto svårare att välja bland resterande filmer. Vissa gick bort med en gång medan andra behövde ses om för att kunna komma fram till en topp fem man var nöjd med. Efter omtittarna var en topp fem relativt given. Däremot kan topp tre i princip kastas om helt då samtliga är på gränsen till femmor...




Plats #5

The Big Lebowski (1998)



Gillar den. Har bra karaktärer och en skön stil. Men älskar den inte.



Plats #4

Miller's Crossing (1990)



Uppskattar den mer än tidigare. Välgjord med ett bra manus.



Plats #3

Fargo (1996)



En toppfilm som har skön humor, bra karaktärer och är minnesvärd.



Plats #2

Blood Simple (1984)



Vilken regidebut! En neo noir med det mesta en sån här film ska ha.



Plats #1

No Country for Old Men (2007)



Det är svårt att värja sig mot Javier Bardem i denna utmärkta thriller.





Totalt har 13 filmer setts av The Coen Brothers:

Blood Simple (1984)
Raising Arizona (1987)
Miller's Crossing (1990)
Barton Fink (1991)
The Hudsucker Proxy (1994)
Fargo (1996)
The Big Lebowski (1998)
The Man Who Wasn't There (2001)
No Country for Old Men (2007)
Burn After Reading (2008)
A Serious Man (2009)
True Grit (2010)
Inside Llewyn Davis (2013)

Totalt snittbetyg på samtliga 13 filmer (av 5.00) = 3.08





Vilken topp fem listar Henke? Titta in hos Fripps filmrevyer.

måndag 14 januari 2019

Der Hauptmann / The Captain



Titel: Der Hauptmann / The Captain / Bödeln från Emsland
Genre: Drama/Krig
Land: Tyskland/Frankrike/Polen/Kina
År: 2017
Regi: Robert Schwentke
I rollerna: Max Hubacher, Milan Peschel, Frederick Lau, Bernd Hölscher

Handling: En ung tysk soldat, som kämpar för sin överlevnad i Andra världskrigets slutskede, hittar en kaptensuniform. När han utger sig för att vara officer, tar han snabbt efter den grymma identiteten hos de förövare han försöker fly från.

Omdöme: Denna verklighetsbaserade och otroliga historia om "Bödeln från Emsland" har regi av tysken Robert Schwentke. På sin resumé har han bl.a. Tattoo (2002), Flightplan (2005), The Time Traveler's Wife (2009) och RED (2010). Till dessa kan man lägga detta krigsdrama som både är fascinerande, starkt och brutalt.



Valet att ha filmen i svartvitt ser jag inga problem med. Det är ett snyggt och passande foto vi bjuds på som per automatik ger filmen ett klassiskt utseende. Men det räcker inte bara att ha ett elegant svartvitt foto för att lyckas med en film. Här har man en stark historia om en ung tysk soldat i menige Willi Herold (Max Hubacher). Han är desperat och på flykt när han kommer över en kaptensuniform. Per omgående iklär sig Herold rollen och blir snart en levande mardröm för de som har oturen att träffa på honom.



Även om filmen uppvisar en brutal och obeveklig skildring av Willi Herold så är den inte utan svart humor. Han är inte sen med att visa vart skåpet ska stå för att övertyga de runt honom vilken auktoritet han besitter. Frågan blir om han gör det för att hålla skenet uppe eller om han faktiskt gillar maktpositionen han hamnar i. Lite både och skulle man nog kunna säga. Han uppvisar sällan ett svagt ögonblick, även om han då och då tvekar en stund. Men många gånger blinkar han inte för en sekund och går längre än vad han behöver.



Skulle vilja säga att filmen håller bra klass rakt igenom, men för egen del är den bättre under lite över första halvan. För när filmen påbörjar sin sista trekvart börjar det spåra ur en del för Herold och männen runt honom. De blir alltmer desillusionerade och blir själva precis sådana män som de försökt stoppa. Filmen lyckas inte riktigt ta det hela i mål p.g.a. detta, men det är alltså en fascinerande och skrämmande historia som man måste skaka på huvudet åt. Att en ung man kan lyckas utge sig för att vara kapten på detta sätt och terrorisera sina egna landsmän, det kräver både nerver av stål och en (stor) gnutta galenskap.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

söndag 13 januari 2019

Barton Fink



Titel: Barton Fink
Genre: Drama/Thriller/Komedi
Land: USA
År: 1991
Regi: Joel & Ethan Coen
I rollerna: John Turturro, John Goodman, Judy Davis, Michael Lerner, John Mahoney, Steve Buscemi

Handling: Året är 1941 och pjäsförfattaren Barton Fink kommer till Hollywood från New York för att skriva ett manus till en wrestlingfilm. Barton får dock trots hjälp från sin hotellgranne Charlie problem med kreativiteten, samtidigt som en rad bisarra incidenter drabbar honom.

Omdöme: Efter att Barton Fink (John Turturro) fått en succé med sin pjäs i New York, sprider det sig ända till västkusten och Hollywood. Året är 1941 och Barton skriver helst om arbetarklassen, något som går tvärt emot livet ute i Hollywood och filmbranschen. Men när han får ett kontrakt hos ett filmbolag vars chef Jack Lipnick (Michael Lerner) tror på honom, ger han det en chans.



Barton får per omgående skrivkramp när han bor på ett sjabbigt hotell, långt ifrån glamouren i Hollywood. Hans granne Charlie Meadows (John Goodman) visar sig bli ett gott sällskap medan han söker inspiration och råd från en författare han tycker om i W.P. Mayhew (John Mahoney) och hans sekreterare/älskarinna Audrey (Judy Davis).



Det blir inte så mycket av handlingen som utspelar sig ute runt det bildsköna Hollywood och Los Angeles, utan det mesta kretsar kring det nedgångna hotellet Barton bor på där Chet (Steve Buscemi) är hotellets receptionist och allt-i-allo. Han hade för övrigt gärna fått vara med mer då han mest bara hörs över telefonen när Barton behöver något. Dock blir John Goodman något av en radarpartner till John Turturro och de båda sköter sig klart bra. Det gör de flesta, inklusive Oscarsnominerade Michael Lerner. Det enda svaga kortet visar sig bli Tony Shalhoub i rollen som producenten Ben Geisler som överspelar så det förslår.



När man tänker efter finns här en del kopplingar och likheter med självaste The Shining (1980), även om filmerna skiljer sig åt en hel del. Men en del ingredienser finns helt klart här med författaren som bor på ett hotell där han har svårt med kreativiteten, där det händer en del oförklarliga och otäcka saker, han håller på att bli galen och ja, där det även finns ett par tvillingar med i leken. Som om det inte vore nog är skoputs (shining) något som blir ett återkommande inslag på hotellet.



Att det skulle vara en av bröderna Coens starkaste filmer skulle väl vara att ta i, men å andra sidan är deras bästa filmer på en mycket hög nivå. Detta är en bra film som Coen-bröderna skrev när de hade svårt att skriva klart Miller's Crossing (1990). Kanske inte så konstigt då att filmen handlar om en författare med skrivkramp som når nästan mardrömslika proportioner likt en David Lynch-film. Inte så tokigt trots allt och något bättre än vad jag mindes den som. Och just det, Carter Burwell gör väldigt mycket med lite vad gäller musiken. Hittar precis rätt och ger filmen lite mystik och något vackert, nästan drömlikt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.7

lördag 12 januari 2019

Miller's Crossing



Titel: Miller's Crossing
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1990
Regi: Joel & Ethan Coen
I rollerna: Gabriel Byrne, Albert Finney, John Turturro, Marcia Gay Harden, Joe Polito, Steve Buscemi, Frances McDormand

Handling: Tom Reagan, rådgivare till en maffiaboss under förbudstiden, försöker hålla fred mellan två rivaliserande gäng samtidigt som hans lojalitet ifrågasätts.

Omdöme: När denna tidiga bröderna Coen-film sågs för länge sen uppfattades den som något seg och möjligtvis lite överskattad. Men mindes även att det var en välgjord film så en omtitt kändes den värd. Efter att nu ha sett den på nytt står det klart att filmen uppskattades mer denna gång.



Filmer som utspelar sig under förbudstiden och den stora depressionen har en tendens att inte falla mig i smaken. Bättre blir det oftast lite senare när det utspelar sig under 50-talet. Men här är det alltså förbudstiden där Tom Reagan (Gabriel Byrne) är rådgivare åt stadens mäktigaste man, gangsterbossen Leo (Albert Finney). När ett litet krig utbryter mellan Leo och en rivaliserande boss i form av Johnny Caspar (Jon Polito), får Tom svårt att hålla sin lojalitet i schakt. Speciellt som bråket handlar om Bernie (John Turturro), bror till Leos flamma Verna (Marcia Gay Harden) tillika Toms älskarinna...



Till en början känns många scener och prestationer något teatraliska, vilket gör det svårt att komma in i filmen helt och hållet. Men detta släpper en bit in och då växer också filmen. Det blir sedan en rejält invecklad historia där prat om lojalitet och dubbelspel blir vardagsmat. Vem har egentligen Tom sina sympatier och sin lojalitet hos? Är allt planerat från hans sida eller tar han det som det kommer för att rädda sitt eget skinn? Det blir några av frågorna man funderar över under filmens andra timme när ingen kan känna sig säker.



Som nämnts känns en del prestationer något teatraliska till en början. Men samtliga inblandade visar sig snart bli komfortabla i sina respektive roller. Man har samlat en bra skara skådespelare där många var i början av sina karriärer. Gabriel Byrne, Albert Finney och Frances McDormand (i en liten roll) var förvisso etablerade, men Marcia Gay Harden, John Turturro och Steve Buscemi (i en liten roll) var inte direkt hushållsnamn vid det här laget.



Filmen har inte bara ett bra manus skrivet av bröderna Coen och bra skådespelare att leka med. Två av brödernas gamla vapendragare sedan tidigare i fotografen Barry Sonnenfeld och kompositören Carter Burwell sätter sin prägel på filmen som lyfter det hela ett snäpp. Deras bidrag till filmen bör inte underskattas och ger filmen en känsla av både film-noir och västern. Sonnenfeld sadlade för övrigt om efter att ha fotat denna och Misery (1990) och regisserade bl.a. Men in Black (1997). Burwell då? Ja, han har fortsatt vara bröderna Coen trogen ända sedan deras regidebut med Blood Simple (1984).

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.8

fredag 11 januari 2019

The Jericho Mile



Titel: The Jericho Mile / Bakom murarna
Genre: Drama/Kriminalare/Sport
Land: USA
År: 1979
Regi: Michael Mann
I rollerna: Peter Strauss, Roger E. Mosley, Brian Dennehy, Ed Lauter, Geoffrey Lewis

Handling: Murphy sitter på Folsomfängelset i USA, dömd för mord. För att finna någon form av mening med sin tillvaro börjar han springa. Han blir så pass bra att han kan mäta sig med världens elit och vill så göra, men politik inom rättsväsendet nekar honom den möjligheten.

Omdöme: Murphy (Peter Strauss) sitter på Folsomfängelset och är lite egen. Han vill bli lämnad ifred, inte ha några fiender eller vänner. Bara sköta sig själv och löpa. Varje dag löper han runt inne på rastgården. Med sig har han sin träningspartner och cellgranne Stiles (Richard Lawson).



Samtidigt som fängelseledningen med bl.a. Dr. Janowski (Geoffrey Lewis) får upp ögonen för Murphy och fixar så att han tränas professionellt av Jerry Beloit (Ed Lauter), händer det grejer runt Murphy. Saker som får honom att tvingas ta ställning och inte vara så anonym som han önskar att han kunde vara. Hans enda vän där inne, Stiles hamnar nämligen i konflikt med Dr. D (Brian Dennehy) som är ledaren för de vita och som sköter drogförsäljningen.



Denna TV-film av Michael Mann i början av hans karriär kom att belönas med tre Emmys. Den återfinns på min lista Topp Tio TV-filmer och är en fängelsefilm som helt och hållet utspelar sig på Folsomfängelsets mark. Ett par gånger under löpscenerna används för övrigt The Rolling Stones-melodin från deras "Sympathy for the Devil" klart passande.



Peter Strauss axlar huvudrollen klart bra och tillsammans med flera kända ansikten har de en stabil story att jobba med. Det är en fint balanserad historia som inte bara lägger allt krut på Murphy, utan alla de inblandade får vara med. I slutändan är det dock Murphys historia som hamnar i blickfånget där innanför murarna. Vägen dit blir långt ifrån smärtfri då de olika grupperingarna efter ras gör sig påminda.



Man får en blandning mellan fängelsefilm och sportfilm, men i grunden är det ett drama om det mänskliga psyket och viljan. Ibland räcker det inte med att vara bäst och ha den rätta inställningen. Vissa gånger ligger saker och ting utanför din makt, särskilt om man blandar in politik. Frågan är om Murphy har något att leva för om han inte har löpningen?

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

torsdag 10 januari 2019

Mina favoritprestationer - 1968

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Cliff Robertson (Charly)

Som den långsamme Charly som det experimeteras på.



Anthony Hopkins (The Lion in Winter)

Som Richard, en av kung Henrik II:s söner.



Peter O'Toole (The Lion in Winter)

Som kung Henrik II som ställs inför ett svårt familjeval.



Charles Bronson (Once Upon a Time in the West)

Som Harmonica - en hämnare.



Henry Fonda (Once Upon a Time in the West)

Som den elake lönnmördaren Frank.



Peter Sellers (The Party)

Som indiske skådespelaren Hrundi V. Bakshi som skapar kaos.



Anthony Perkins (Pretty Poison)

Som den mentalt labile Dennis Pitt.



Richard Burton (Where Eagles Dare)

Som major Smith som leder en liten styrka mot Örnnästet.



Clint Eastwood (Where Eagles Dare)

Som löjtnant Schaffer som röjer allt och alla ur vägen.



Derren Nesbitt (Where Eagles Dare)

Som den sliskige Gestapo-mannen Von Hapen.



Andra som var med i diskussionen:

Tony Curtis (The Boston Strangler)
Steve McQueen (Bullitt)
Klaus Kinski (Il grande silenzio / The Great Silence)
Katharine Hepburn (The Lion in Winter)
Timothy Dalton (The Lion in Winter)
Rod Steiger (No Way to Treat a Lady)
Jack Lemmon (The Odd Couple)
Walter Matthau (The Odd Couple)
Claudia Cardinale (Once Upon a Time in the West)
Jason Robards (Once Upon a Time in the West)
Mia Farrow (Rosemary's Baby)
Burt Lancaster (The Swimmer)

onsdag 9 januari 2019

The Pawnbroker



Titel: The Pawnbroker / Pantlånaren
Genre: Drama
Land: USA
År: 1964
Regi: Sidney Lumet
I rollerna: Rod Steiger, Jaime Sánchez, Geraldine Fitzgerald, Brock Peters

Handling: En överlevande från ett nazistiskt koncentrationsläger arbetar som pantlånare mitt i New York. Då och då upplever han tillbakablickar som visar hur han blev behandlad i koncentrationslägret.

Omdöme: Det är 25 år sedan Sol Nazerman (Rod Steiger) förlorade allt han älskade här i livet. Numera lever han i New York och driver en pantbank. Dit kommer diverse desperata kunder för att pantsätta sina värdesaker. Han har anställt en ung man i Jesus Ortiz (Jaime Sánchez) för att hjälpa till. Pantbanken används även för penningtvätt av en gangster vid namn Rodriguez (Brock Peters) som styr den delen av stan.



Nazerman har förträngt minnesbilderna och känslorna från det som hände för 25 år sedan så gott han har kunnat. Nu är han en känslokall och bitter man. Inte gör det saken bättre att minnesfragment från vad som hände honom och hans familj har börjat göra sig påminda. Helst av allt vill han bara bli lämnad ifred. Men det är smått omöjligt med tanke på vad han jobbar med. Hela tiden verkar folk vilja prata med honom och störa honom. Frågan är när han når bristningsgränsen.



Sidney Lumet hade redan gjort klassikern 12 Angry Men (1957) ett par år tidigare som gav honom hans första Oscarsnominering. Men man kan säga att det var i och med denna film som han sparkade igång sin framgångsrika karriär på allvar med en rad oförglömliga klassiker. Han kom aldrig att vinna en Oscar trots fem nomineringar, men fick till slut en heders-Oscar år 2005.



Filmen hade setts tidigare och inte riktigt lämnat ett bestående intryck. Eller rättare sagt, det var något med den som jag ville minnas gjorde att det hela inte blev så bra som det borde ha blivit. Det är ganska enkelt att lista ut vad det är när man ser om filmen. Ett "åh nej" dyker upp redan under förtexterna när det står klart att Quincy Jones stått för musiken. En jazzsoppa som håller sig någorlunda på mattan under första halvan, men sen kulminerar i en massa opassande oljud som inte alls synkar med vad man får i bild. Väldigt frustrerande måste sägas och förstör vad som borde varit några av filmens starkaste scener.



Om man istället pratar om det positiva så är en av dessa utan tvekan Rod Steigers Oscarsnominerade prestation som Sol Nazerman. Den må kanske inte vara helt perfekt, men det har också att göra med karaktären. En karaktär som under runt två tredjedelar är riktigt skön som bitter och uppgiven, med en rad klockrena svar till kunder och andra som försöker få kontakt med honom. Man småskrattar mest hela tiden, trots att det är allvarliga situationer. Men Nazerman förlorar sin mask runt två tredjedelar in och med det tappar även filmen en del.



Lumets regi ska också ha en eloge då filmen stundtals berättas med hjälp av tillbakablickar som är effektivt inbakade. De presenteras många gånger via snabba klipp som dyker upp när något påminner Nazerman om just detta minne. Vi får via fragment se Nazermans förflutna som han försökt förtränga och glömma. Lumet och Steiger gör denna film till något mer än vad man kanske hade fått ut annars. Tyvärr kommer Quincy Jones med sin musik och förstör vad som byggts upp likt en mobbare som vill jävlas.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
1 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.8