onsdag 13 mars 2019

Q & A



Titel: Q & A / Dödligt protokoll
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 1990
Regi: Sidney Lumet
I rollerna: Timothy Hutton, Nick Nolte, Armand Assante, Luis Guzmán

Handling: En tuff och korrupt polis skjuter en narkotikalangare och skrämmer vittnena till att säga att det var självförsvar. Chefsåklagaren godtar snabbt att det var självförsvar och att samhället är kvitt en förbrytare. Men en ung distriktsåklagare driver fallet vidare och finner en härva av korruption och rasism inom rättsväsendet.

Omdöme: Att Sidney Lumet tillhör en av de regissörer jag uppskattar är ingen hemlighet. Han gjorde ett flertal filmer om poliser och korruption, som t.ex. The Offence (1973), Serpico (1973), Prince of the City (1981), Night Falls on Manhattan (1997) och denna.



Timothy Hutton är Al Reilly, en ung och hungrig distriktsåklagare med en bakgrund som polis. Nu har han plockats in för ett rutinuppdrag där den tuffe och hårdföre polisen Mike Brennan (Nick Nolte) ska förhöras om en dödsskjutning under ett så kallat Q & A. Ju mer Reilly gräver i fallet tillsammans med polisutredarna Valentino (Luis Guzmán) och Chapman (Charles S. Dutton), desto djupare går korruptionen. Kan den kriminelle Bobby Texador (Armand Assante), som var på plats natten då dödsskjutningen ägde rum sitta inne med information som kan vara avgörande för utredningen? Och vad har Texadors flamma Nancy Bosch (Jenny Lumet) för förflutet med Reilly?



Detta är inte någon av Lumets starkare filmer, men dålig är den inte heller. Något som sänker helhetsupplevelsen en del är tonen i filmen som till stor del förstörs av den opassande musiken. Musik som liksom inte stämmer överens med vad vi får ta del av. Musik som skulle funka bättre i en lättsammare romantisk film eller liknande, inte ett mörkt kriminaldrama som detta. En annan sak som inte direkt funkar är relationen mellan Al och Nancy då det mest bara drar ner tempot gång på gång och inte har någon direkt vikt för storyn.



Filmens starkaste sida är främst prestationerna, bortsett från Sidney Lumets dotter Jenny Lumet som är något svag. Nick Nolte är ett kraftpaket varje gång han är med och även om det är en tacksam roll att spela så känns det övertygande och väcker intresset. Armand Assante är något av en Al Pacino-kopia här i kombination med en look som Robert De Niro hade i Angel Heart (1987). Han funkar bra och är så där skönt sliskig och passande i rollen.



Här finns en del starka scener och det är ingen tokig film, men det blir lite för mycket snack istället för att täta till det en del. Dessutom blir det aldrig riktigt så gripande, starkt eller stämningsfullt som det borde kunnat bli. Musiken är alltså en del av boven, men Lumet borde nog kunnat få ut lite mer av storyn. Kommer inte upp i närheten av trion The Offence (1973), Serpico (1973) och Prince of the City (1981) som alla är mycket bra polisfilmer om våldet, psyket och korruptionen.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar