fredag 19 april 2019

Dragged Across Concrete



Titel: Dragged Across Concrete
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 2018
Regi: S. Craig Zahler
I rollerna: Mel Gibson, Vince Vaughn, Tory Kittles, Jennifer Carpenter, Don Johnson, Udo Kier, Thomas Kretschmann

Handling: När två poliser blir avstängda från tjänst, måste de ge sig in i den kriminella världen för att skipa rättvisa.

Omdöme: Poliserna Ridgeman (Mel Gibson) och Lurasetti (Vince Vaughn) är ett sammansvetsat radarpar som blir avstängda från tjänst efter att ha gått över gränsen vid ett gripande. Ridgeman är i 60-års åldern och är trött på att ha slitit och satt dit många bovar genom åren och inte fått något för det. Nu är det dags att göra något för att säkra sin frus och dotters framtid.



Ridgeman får ett tips om en kriminell som är på väg att komma över en stor summa pengar. Han och Lurasetti får snart upp spåret. Samtidigt har Henry Johns (Tory Kittles) nyligen släppts ut ur fängelset och är i färd med att försöka säkra sin mammas och lillebrors framtid. Det blir en uppgörelse mellan tjuvar och poliser där gränsen mellan dem blir lövtunn.



Regissören S. Craig Zahler stod för Bone Tomahawk (2015) och Brawl in Cell Block 99 (2017). Har man sett de båda vet man lite vad som väntar här. Det är slow burners som är långsamt uppbyggda och slår sedan till ordentligt med brutala scener.



Skådespelarna sköter sig alla utan att någon direkt sticker ut. Gibson och Vaughn funkar bra ihop och även en del torr humor blir rolig när de driver med varandra. Mel Gibson påminner för övrigt en del om Omar Sharif med sin mustiga mustasch.



Det finns utan tvekan en del att gilla med filmen. Det vill säga om man gillar den här typen av bleka och avskalade filmer. För egen del är det en typ av film som kan bli riktigt bra, som låter det hela ta sin tid och där det blir desto kraftfullare när det väl bränner till. Riktigt så blir det inte. För även om det blir brutalt på sina håll så saknas något. Något som får en att känna och engageras mer.



Ett minus är att den 160 minuter långa filmen helt saknar musik, förutom låtarna som spelas på bilradion. Avsaknaden av stämningsfull musik, speciellt i en sån här film tycker jag är synd. Det gör att man inte lyckas nå nästa nivå som filmen hade behövt och förtjänat. Inte heller helt tillfredsställd med upplösningen som lämnar en del att önska. Kunde blivit riktigt bra och minnesvärt. Nu är det klart sevärt, men hade hoppats på lite mer.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

2 kommentarer:

  1. Många kommentarer, men begränsar mig till två: 1. musik - det är självklart ett medvetet val att inte ha det och man måste kunna försöka se det som regissören tänkt sig. Precis som i "Cast Away" fungerar det bättre utan, och 2. Slutet kunde inte vara bättre, allting förklaras och binds ihop med att Henry Johns vill plocka fram det gamla spelet han spelade med sin son innan allt hände.. "ska vi jaga lejon?" - briljant.
    S. Craig Zahlers bästa film - och nåt så ovanligt som ett nytt grepp på cop-noir.
    Mvh/M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar, och välkommen till Movies - Noir!

      Jag kan förstå vad du är inne på med avsaknaden av musik. Det behövs inte alltid och självklart är det ett medvetet val. Vissa gånger funkar det men i vissa fall vill jag ändå ha musik (så länge den lyckas höja stämningen).

      Vad gäller slutet är det som du säger att det binds ihop bra. Har inga problem med det. Det är något annat som sänker för egen del. Tar det i en liten spoiler nedanför för de som inte sett filmen.


      ***SPOILER***

      Eftersom jag "håller" på poliserna (spelade av Mel och Vince) vill jag att de ska klara sig och inte rånarna. Tycker filmen är gjord på ett sätt så man sympatiserar och förstår polisernas situation och anledning till varför de gör som de gör. Så personligen sänks filmen av att det går som det går.

      ***SLUT SPOILER***

      Radera