fredag 31 maj 2019

Flaskepost fra P



Titel: Flaskepost fra P / Department Q: A Conspiracy of Faith / Flaskpost från P
Genre: Thriller
Land: Danmark/Tyskland/Norge/Sverige
År: 2016
Regi: Hans Petter Moland
I rollerna: Nikolaj Lie Kaas, Fares Fares, Pål Sverre Hagen, Jacob Lohmann

Handling: Syskonparet Samuel och Magdalena har vuxit upp i en dansk religiös sekt och de två barnen försvinner plötsligt. Till Köpenhamns polishus kommer det en åtta år gammal flaskpost med ett rop på hjälp från en pojke i fångenskap. Carl Mørck och hans kollega Assad vid polisens Avdelning Q inser snabbt att det finns en koppling mellan de två händelserna.

Omdöme: Norske regissören Hans Petter Moland, som bl.a. gjorde Kraftidioten (2014) axlar denna tredje film om Avdelning Q. Och passande är det när man har en antagonist som är just norrman.



De båda Köpenhamnspoliserna Carl Mørck (Nikolaj Lie Kaas) och kollegan Assad (Fares Fares) får ett lite udda fall på sitt bord. En militär har hittat flaskpost på en strand. Brevet i flaskan är flera år gammalt och verkar skrivet av ett barn. Dessutom hittas blod på brevet. Exakt varför Avdelning Q får ta hand om flaskpost utan att det finns något annat som tyder på ett brott eller liknande är ett mysterium. Men när ett liknande fall dyker upp där två barn försvinner, upptäcker Carl och Assad att ingen vill prata med polisen.



Även om inledningen känns något krystad med flaskposten som hamnar på Avdelning Q:s bord, tar sig filmen sakta men säkert upp på en genomgående hög nivå. Norske Johannes (Pål Sverre Hagen) glider in med sin gamla BMW och rör om i grytan på den danska landsbygden. Han besöker ett troende par och deras två unga barn, en flicka och en pojke. Snart visar det sig att han har ögonen på just barnen, i synnerhet den något äldre flickan. Men vad är det han vill och vad driver honom? Det är inte riktigt som man först tror.



Gillar denna mer än den första filmen Kvinden i buret (2013) och nog är den lite bättre och tätare än den andra filmen Fasandræberne (2014). Vad gäller den fjärde filmen Journal 64 (2018) skulle man nog kunna säga att denna är i klass med den.



Känns som filmen sätter i nästa växel i samband med tågscenerna och den efterföljande jakten på iskalle norrmannen Johannes som spelas bra av Pål Sverre Hagen. Man ska inte heller underskatta ett lite mer genomtänkt foto som tillför en del till helheten. Överhuvudtaget är det en trevlig thriller att ta sig igenom. Några småsaker hade kunnat lyfta den ännu lite till. Tänker främst mot slutet där någon händelse kunde fått en annan utgång, plus efterspelet som kändes ganska onödigt. Filmen borde helt enkelt ha slutat fem minuter tidigare för mer effekt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

torsdag 30 maj 2019

Mina favoritprestationer - 1987

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Mickey Rourke (Barfly)

Som alkoholisten och poeten Henry.



Glenn Close (Fatal Attraction)

Som kaninkokerskan och femme fatalen Alex Forrest.



Vincent D'Onofrio (Full Metal Jacket)

Som den inte helt mentalt stabile Gomer Pyle.



Martin Short (Innerspace)

Som hypokondrikern Jack som bjuds på sitt livs äventyr.



John Candy (Planes, Trains and Automobiles)

Som den vänligt sinnade försäljaren Del Griffith som skapar kaos.



Steve Martin (Planes, Trains and Automobiles)

Som Neal Page, familjefadern som får dras med Del Griffith.



Arnold Schwarzenegger (Predator)

Som rovdjursutrotaren Dutch.



Morgan Freeman (Street Smart)

Som den Pucko-drickande hallicken Fast Black.



Sean Connery (The Untouchables)

Som den omutbare veteranpolisen Malone.



Michael Douglas (Wall Street)

Som finansgurun Gordon Gekko, mannen utan skrupler.



Andra som var med i diskussionen:

Faye Dunaway (Barfly)
James Woods (Best Seller)
Robin Williams (Good Morning, Vietnam)
Gary Busey (Lethal Weapon)
Kevin Costner (No Way Out)
Gene Hackman (No Way Out)
Will Patton (No Way Out)
Steve Martin (Roxanne)
Richard Dawson (The Running Man)
Arnold Schwarzenegger (The Running Man)
Gene Simmons (Wanted: Dead or Alive)

onsdag 29 maj 2019

Fasandræberne



Titel: Fasandræberne / Department Q: The Absent One / Fasanjägarna
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: Danmark/Tyskland/Sverige
År: 2014
Regi: Mikkel Nørgaard
I rollerna: Nikolaj Lie Kaas, Fares Fares, Pilou Asbæk, David Dencik

Handling: År 1994 hittas två unga tvillingar brutalt mördade i en sommarstuga. Flera ledtrådar pekar i riktning mot en grupp unga överklass-studenter från en närliggande internatskola, men ärendet avslutas när en lokal outsider tar på sig morden och döms för dåden. När ärendet hamnar på Carl Mørcks bord 20 år senare, inser han snart att något är fruktansvärt fel.

Omdöme: Avdelningen Q tar hand om s.k. kalla fall, olösta mordfall i Danmark. Detta kom att bli den andra filmen om Carl Mørck (Nikolaj Lie Kaas) och hans partner Assad (Fares Fares). Kvinden i buret (2013) var den första. Båda filmerna har även samma regissör i Mikkel Nørgaard. "Hjältarna" spelade av Nikolaj Lie Kaas och Fares Fares får här sällskap av "elakingarna" Pilou Asbæk, som jag bl.a. bekantade mig med i fängelsefilmen R (2010), och den som vanligt småäcklige David Dencik.



Den buttre Carl är en arbetsnarkoman och bryr sig inte så mycket om den sociala biten. När han får ett 20 år gammalt mordfall på sitt bord som ägde rum sommaren 1994, är han fast besluten att gå till botten med sanningen. Hans kollega Assad är lite av motsatsen. Han är desto mer social och sköter oftast kontakten med människorna, men är snabb med att vilja göra så lite som möjligt. Till sin hjälp får de båda en assistent i form av Rose (Johanne Louise Schmidt) som visar sig vara en klippa på research.



Historien som ägde rum 1994 utspelar sig på och runt en internatskola där många av landets högt uppsatta gått. Med hjälp av material insamlat av den f.d. polisen vars tvillingbarn blev mördade i juni 1994, misstänker Carl att det handlar om en konspiration där någon annan än den dömde låg bakom morden. Under utredningens gång får vi se vad som faktiskt skedde samtidigt som vi får följa de inblandade och misstänkta nu 20 år senare.



Filmen rullar på under stora delar av speltiden. Man berättar även en hel del saker om fallet som man senare visar med hjälp av flashbacks. Det hela blir bättre när man närmar sig slutet och får se hur allt gick till. Frågan är dock om det inte hade varit att föredra att vänta med att avslöja för mycket. Nu försvinner effekten till stor del när man väl tar del av vad som hände då man alltså redan berättat det tidigare. Det blir ändå tillräckligt bra som helhet för att ta sig upp till en stark trea i betyg.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.1

tisdag 28 maj 2019

52 Directors - Rob Reiner



Rob Reiner är kanske inte det första namnet man tänker på om man ska lista filmer och topplistor. Men faktum är att när man tittar på hans karriär så har han gott om kända och bra filmer. Dessutom har han lyckats i olika genrer. Hans storhetsperiod kom utan tvekan under 80- och början av 90-talet. Filmerna uppvisar ofta hjärta och värme, men även känsla för spänning och stämning när det behövs.

En stark topp tre med klassiker i olika genrer kompletteras med två andra bra filmer. Den ena en av många älskad klassiker, den andra en mindre känd och modernare film som dock ej bör underskattas




Plats #5

Stand by Me (1986)


Ses som något av en klassiker. Må inte vara en personlig favorit, men en mysig ungdomsfilm är det. En film man inte har några problem att se om.



Plats #4

Flipped (2010)


Blev positivt överraskad av denna lilla film om ungdomskärlek. Det är något oskyldigt över den och träffar rätt utan att bli sockersöt.



Plats #3

The Princess Bride (1987)


Hade man gjort en lista över favoritfilmer när man var yngre hade denna hamnat högt. Fortfarande mysig och trevlig med gott om äventyr, kärlek och humor. En klassiker i genren.



Plats #2

When Harry Met Sally... (1989)


En av de mer lyckade romantiska dramakomedierna där ute. Billy Crystal och Meg Ryan funkar ypperligt ihop och Reiner har skapat ännu en klassiker i sin genre.



Plats #1

Misery (1990)


Välkommet med en Stephen King-historia som håller sig på banan och inte förlitar sig på övernaturligheter. Kathy Bates är otäckt elak och stackars James Caan får utstå ett helvete i hennes klor. En film värd sitt rykte och visar att Reiner kan annat än komedi och romantik.





Totalt har 11 filmer setts av Rob Reiner:

This Is Spinal Tap (1984)
The Sure Thing (1985)
Stand by Me (1986)
The Princess Bride (1987)
When Harry Met Sally... (1989)
Misery (1990)
A Few Good Men (1992)
The American President (1995)
The Story of Us (1999)
The Bucket List (2007)
Flipped (2010)

Totalt snittbetyg på samtliga 11 filmer (av 5.00) = 3.36





Vilka Rob Reiner-filmer väljer Henke ut?

måndag 27 maj 2019

The Dark Corner



Titel: The Dark Corner
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1946
Regi: Henry Hathaway
I rollerna: Mark Stevens, Lucille Ball, Clifton Webb, William Bendix

Handling: När en privatdetektiv blir förföljd av en annan man och känner att någon vill döda honom, hjälper privatdetektivens sekreterare honom. Tillsammans försöker de lösa mysteriet samtidigt som de måste försöka hålla sig vid liv.

Omdöme: Redan från allra första scenen känner man att detta är en äkta film-noir. Det finns många filmer i genren, men vissa är endast delvis en film från genren. Det här är en film-noir från början till slut. Fotot, skuggorna, belysningen, cigarettrökandet, privatdetektiven och så klart en eller två femme fatales på det.



Filmen må inte ha de stora namnen som Humphrey Bogart och Lauren Bacall, men Mark Stevens och Lucille Ball är inte fy skam de heller. De spelar privatdetektiven Galt (Stevens) respektive hans sekreterare Kathleen (Ball). Vid sin sida har de två erfarna rävar från noir-världen i William Bendix som den anlitade tuffingen Stauffer och Clifton Webb som den rike och lurige Hardy Cathcart. Rollistan rundas av med två mindre men bra och viktiga biroller i Kurt Kreuger som Galts gamle affärspartner Anthony Jardine och så Cathy Downs i femme fatale-rollen som Mari, gift med den äldre Hardy Cathcart och älskarinna till Jardine.



Jag gillar det här. Det kanske inte är den bästa noiren man sett, men definitivt en att se om man gillar genren och vill ha mer än de mest kända filmerna. Det mesta funkar faktiskt och den drar in en med en gång i den underbara noir-världen. Som tidigare nämnts finns det många noir-filmer där ute, men långt ifrån alla har den äkta noir-stämningen som man hittar här.



Handlingen funkar och gör det smart som inte spelar ut sina kort för tidigt. Mysteriet med vem som är ute efter privatdetektiven byggs upp och tätnar allteftersom. Man hade, som många andra filmer, kunnat börja med händelser som sker senare i filmen och jobbat vidare därifrån. Det gör man alltså inte här och det ger liksom filmen flera lägen. Filmen har även en del av den klassiska kvicka noir-dialogen som är rolig att skåda. Det mesta hade kanske kunnat vridas upp ett snäpp för att bjuda på fler minnesvärda scener och prestationer, men det hamnar ändå på en svag fyra, mycket p.g.a. den ständiga noir-känslan.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.2

söndag 26 maj 2019

Split Second



Titel: Split Second / Atomexplosion in Nevada
Genre: Film-Noir/Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 1953
Regi: Dick Powell
I rollerna: Stephen McNally, Jan Sterling, Alexis Smith, Keith Andes

Handling: Sam Hurley, nationens mest efterspanade mördare lyckas med hjälp av en medfånge rymma från fängelset där de hålls fångna. För att undvika att åka fast igen tar han ett par personer gisslan och flyr till en spökstad, belägen i Nevadas öken. Medveten om att ingen kommer att leta efter dem här då området är avstängt av militären för en atombombssprängning följande morgon.

Omdöme: Om en noir-älskare hör namnet Dick Powell tänker man nog per automatik på honom i rollen som en hårdkokt privatdetektiv eller liknande då han flera gånger axlade de rollerna. Men under senare delen av sin karriär sadlade han nästan helt om till att regissera. Detta skulle bli hans regidebut, med en film-noir så klart. Hans främsta film som regissör skulle däremot bli The Enemy Below (1957).



Det här kan inte räknas som någon av de bättre inom film-noir, inte heller någon av de mer klassiska vad gäller stilen. Med det sagt är den inte så tokig. Skulle vilja dra paralleller mellan denna och den desto mer kända noiren Key Largo (1948). Orsaken är att ett gäng människor under omständigheterna som råder tvingas trycka i ett hus. Här har ett par rymlingar tagit gisslan och begett sig till en kåkstad i Nevada där militären ska utföra ett atombombstest morgonen därpå.



Mördaren och rymlingen Sam Hurley (Stephen McNally) har planen klar för sig. Tillsammans med sina två kumpaner ska de ta gisslan och bege sig till kåkstaden där ingen kommer leta efter dem. Han är medveten om att de ska genomföra ett atombombstest, men innan det kommer de sticka därifrån. Problemet är bara att en av hans kumpaner har blivit skjuten under rymningen och behöver en doktor. Maken till en i gisslan är just doktor, men frågan är om han kommer kunna komma i tid - eller dyka upp överhuvudtaget.



Filmen stannar upp en del när rymlingarna och gisslan tagit sig till kåkstaden. Men det skapas en del intriger då Sam Hurley visar sitt intresse för de två kvinnorna i gisslan, den blonda Dottie (Jan Sterling) och brunetten Kay (Alexis Smith) vars make är doktorn. Båda kvinnorna är inte sena med att försöka rädda sitt eget skinn och övertyga Sam om att han ska ta med just henne när han ska fly därifrån.



Roligast blir det att följa Sam Hurley och de två kvinnorna som ger filmen dess dynamik. Stephen McNally funkar bäst tillsammans med Jan Sterling som tidigare visat att hon funkar bra i film-noirs. Filmen hade kunnat göra mer för att öka spänningen runt det stundande atombombstestet. Istället lämnar man det mest till slutet då tiden blir knapp och alla inte kan hinna sätta sig i säkerhet. Man hade gott kunnat bjuda på ett mörkare slut än vad man får istället för som nu där det blir lite för tillrättalagt. Den kompromisslöse Sam Hurley gör dock filmen värd en titt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

lördag 25 maj 2019

Lured



Titel: Lured / Lockfågeln
Genre: Kriminalare/Mysterium/Film-Noir
Land: USA
År: 1947
Regi: Douglas Sirk
I rollerna: Lucille Ball, George Sanders, Charles Coburn, Boris Karloff

Handling: En seriemördare i London skickar dikter till Scotland Yard innan han mördar unga kvinnor. Polisen står handfallna, men när en ung dansös försvinner kommer de i kontakt med hennes bästa väninna, som blir en perfekt lockfågel för att få fram mördaren.

Omdöme: Erkänt duktige Douglas Sirk gjorde sig ett namn med sina melodramer under 50-talet. Detta är en av hans tidigare filmer i Hollywood efter att ha kommit över från sitt hemland Tyskland under andra världskriget.



Skådeplatsen är London, men i själva verket är det inspelat i Hollywood. En seriemördare hittar sina offer genom tidningsannonser - unga vackra kvinnor. Mördaren skickar kryptiska meddelanden till polisen inför varje mord. Polisinspektör Harley Temple (Charles Coburn) vid Scotland Yard har hand om fallet.



När en ung dansös försvinner efter att polisen fått ännu ett kryptiskt meddelande från mördaren, tar Temple hjälp av dansösens väninna Sandra Carpenter (Lucille Ball). Sandra är en amerikanska som kommit till London för att uppträda. Nu rekryteras hon av inspektör Temple som lockfågel.



Även om detta väl räknas som film-noir så ska man inte förvänta sig en sådan. Åtminstone inte under stora delar av speltiden. Man får inte se mördaren i aktion och det är inte heller särskilt spännande. Däremot är det lite småkul att se Lucille Ball som den kvicktänkta Sandra som snarare påminner om typ Rosalind Russell i His Girl Friday (1940).



Det blir en småtrevlig film att ta sig igenom där skådespelarna gör sitt ledda av Lucille Ball och de två Oscarsvinnarna Charles Coburn och George Sanders. Filmen tätnar till mot slutet och mysteriet får sin upplösning med vem som faktiskt är mördaren. Det blir nästan mer ett Agatha Christie-mysterium över filmen än en film-noir. Det är så klart inte fel, men hade nog väntat mig en lite mer spännande film-noir.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.0