söndag 30 juni 2019

The Whistle Blower



Titel: The Whistle Blower / Mullvaden
Genre: Thriller
Land: Storbritannien
År: 1986
Regi: Simon Langton
I rollerna: Michael Caine, John Gielgud, Barry Foster, James Fox

Handling: Robert Jones arbetar som rysk översättare åt brittiska underrättelsetjänsten. Ett par agenter som misstänkts arbeta som ryska dubbelagenter dör i mystiska olyckor, och när underrättelsetjänsten börjar utreda om flera av deras kollegor kan vara inblandade blir Robert orolig att britterna själva kan ligga bakom dödsfallen. Han anförtror sig åt sin far, en före detta agent, att han tror CIA satt press på sina brittiska kollegor att täppa till läckorna. Så en dag dör Robert själv i en olycka...

Omdöme: I ett grått och trist Cheltenham, England besöker Frank Jones (Michael Caine) sin son Robert (Nigel Havers), eller Bob som han kallas. Redan när Bob hämtar sin far på tågstationen säger han lite skämtsamt att han har två flickvänner. Det visar sig stämma, och vara gifta kvinnor. Detta är bara ett av problemen Bob hamnat i. Han jobbar nämligen som rysk översättare på G.C.H.Q. ("Government Communications Headquarters"), den brittiska underrättelsetjänsten som har sitt högkvarter i Cheltenham.



Den intelligente Bob är också klumpig, en slarver och har svårt att hålla tyst. Det är ingen bra kombination när underrättelsetjänsten spionerar på honom och andra som jobbar på G.C.H.Q. När så medarbetare till Bob börjar dö i olyckor, är det inte så smart av honom att fortsätta prata med folk och gräva i saker. Pappa Frank, som själv jobbat inom underrättelsetjänsten, får till slut själv försöka ta reda på vad det är som händer. Frågan är om han inte tagit sig vatten över huvudet?



Nja, detta är en kalla kriget-film som förvisso känns lite John le Carré över stilen, men saknar väl en del för att bli något. Det bygger också på en bok, av John Hale. Storyn fanns nog där, men det blir lite för mycket av en brittisk pratfilm istället för att bli särskilt spännande eller bra. Den håller dock intresset uppe även om den tar lite för god tid på sig att verkligen komma igång. När den väl gör det får Michael Caine sätta i nästa växel. Tyvärr blir det inte som Get Carter (1971) där han får röja upp. Istället puttrar det på och mysteriet får sin upplösning utan att riktigt tända till.

3 - Skådespelare
3 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2

lördag 29 juni 2019

Bedtime Story



Titel: Bedtime Story / Herre på täppan
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1964
Regi: Ralph Levy
I rollerna: Marlon Brando, David Niven, Shirley Jones, Dody Goodman

Handling: Två sol-och-vårare lurar kvinnor på deras pengar. De gör upp i en pittoresk stad vid Medelhavet. När de båda får upp ögonen för Janet kan tävlingen börja. Kommer den erfarne, högklassige lurendrejaren att dra det längsta strået, eller kommer den yngre, opolerade lurendrejaren att ta hem spelet?

Omdöme: När man sett favoritkomedin Dirty Rotten Scoundrels (1988) många gånger, kanske det vore på sin plats att en gång för alla se originalet? Förvåningen är ganska stor när det visar sig att filmerna är väldigt lika i mycket, även om de har en del saker som skiljer sig.



Marlon Brando är Freddy Benson, en amerikansk soldat stationerad i Europa. Han lurar yngre kvinnor på småpengar och lyckas ta sig ur det militära så att han fritt kan ta sig en titt på Franska Rivieran. David Niven är Lawrence Jameson, en äldre playboy som bor flott och lurar förmögna kvinnor som tror att han är en kunglighet. När Lawrence stöter på Freddy som är på väg till kuststaden där Lawrence är verksam och bor, tar en klassisk katt-och-råtta lek sin början.



Vad gäller de två skådespelarna så föredrar jag kombinationen Michael Caine & Steve Martin framför David Niven & Marlon Brando. Främst är det Brando som kanske inte riktigt funkar fullt ut i en komisk roll som här. Niven är desto mer komfortabel och är den bättre av de två i mitt tycke. Steve Martin är ju en komiker och dessutom kändes det som han fick skräddarsy rollen som Freddy i nyversionen.



Om man lite enkelt ska säga vad som skiljer de två filmerna åt så är det början och slutet. Man inleder nämligen lite trevande här där Freddy ska vara soldat och den storyn är inte med i nyversionen. Slutet är annorlunda här och båda funkar och passar i respektive film. Kul att man avslutar annorlunda här, vilket man inte riktigt hade väntat sig då det mesta pekade på samma upplösning som i nyversionen.



Under filmens gång märker man att nyversionen plockat bort en del saker som inte är så kul här. Nyversionen har istället behållit det mesta av det som funkar bra och är roligt, faktiskt helt identiska scener och dialog i många fall. En del saker har även förbättrats i nyversionen, så är det. Original är oftast bäst, men i det här fallet har nyversionen smart nog sett potentialen och filat på vissa scener som blivit ännu bättre och roligare än här. Med det sagt är detta originalet och man skrattar gott flera gånger, trots att man i många fall vet exakt vad som väntar.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

fredag 28 juni 2019

Smile



Titel: Smile
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1975
Regi: Michael Ritchie
I rollerna: Bruce Dern, Geoffrey Lewis, Annette O'Toole, Melanie Griffith

Handling: Det är dags för den årliga skönhetstävlingen "Young American Miss" i Kalifornien. Alla vill att det ska fungera felfritt men problemen hopar sig under tävlingens gång.

Omdöme: Regissören Michael Ritchie och Bruce Dern hade ett lyckat samarbete på Diggstown (1992). Denna kom dock nästan 20 år innan dess och båda var de relativt unga och på toppen av sina karriärer. Uppskattar ett par av Ritchies filmer och Dern har växt på mig. Från att ha tyckt att han var lite småjobbig till att han blivit en skön och mycket duktig skådespelare i mina ögon



Filmen är en komedi och något av en parodi över skönhetstävlingar, i synnerhet mindre och amatörmässiga sådana. Tankarna går lite lätt till Milos Formans tidiga tjeckiska film Horí, má panenka / The Fireman's Ball (1967) där ett gäng brandmäns-volontärer anordnar en lokal skönhetstävling där inget går som planerat.



Bilförsäljaren Big Bob Freelander (Bruce Dern) är en av de ansvariga. Han är främst chefsdomaren i femmannateamet som dömer tävlingen och intervjuar tjejerna. Han har hjälp av Brenda (Barbara Feldon) som själv är en f.d. vinnare av tävlingen. Hon har problem med sin make Andy (Nicholas Pryor) som börjat supa. Wilson (Geoffrey Lewis) har det övergripande ansvaret för att organisera tävlingen detta året, hans första. Brenda har lyckats fixa den välkända (men även griniga och diviga) danskoreografen Tommy French (Michael Kidd) som ska jobba med tjejerna inför skönhetstävlingen som även bjuder på sång- och dansnummer.



Det klart bästa med filmen är Bruce Dern och en hel del humor som får en att skratta. Inte hela tiden, men på sina håll är det klart kul. Det är dock synd att Dern inte får det utrymme han borde ha och hade förtjänat. Han gör rollen klart bra och på sina håll tänker man lite på Chevy Chase. Senare skulle ju Michael Ritchie regissera just Chevy Chase i Fletch (1985) och Fletch Lives (1989).



Även om filmen inte alls är tokig och är smårolig mest hela tiden så blir den tyvärr inte så bra som den verkade kunna bli. Ett problem är att den vill visa för mycket av skönhetstävlingen, förberedelserna och uppträdandena. Annette O'Toole, Joan Prather och en ung Melanie Griffith (i en av sina första rollen) sköter sig alla bra.


Det är egentligen allt som händer runt skönhetstävlingen som är bäst och roligast. Det är intrigerna och hur Big Bob försöker hålla uppe skenet av att allt är strålande som funkar bäst. Men det är en trevlig liten film som i sina bästa stunder är klart bra, även om den kanske tappar en del under sista tredjedelen för att bli mer än en trea till stark trea. Avslutningsvis är det värt att notera att den fina låten "Smile" som sjungs av Nat King Cole är skriven av en viss Charlie Chaplin...

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2

torsdag 27 juni 2019

Mina favoritprestationer - 1991

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Donald Sutherland (Backdraft)

Som pyromanen Ronald Bartel.



Robert De Niro (Cape Fear)

Som den galne våldtäktsmannen Max Cady.



Jack Palance (City Slickers)

Som den ärrade guiden och äkta cowboyen Curly.



Michelle Pfeiffer (Frankie & Johnny)

Som den slitna servitrisen Frankie.



Viggo Mortensen (The Indian Runner)

Som f.d. Vietnamveteranen och kåkfararen Franky Roberts.



Gary Oldman (JFK)

Som JFK-skytten Lee Harvey Oswald.



Jodie Foster (The Silence of the Lambs)

Som den gröna FBI-agenten Clarice Starling.



Anthony Heald (The Silence of the Lambs)

Som den självgode Dr. Frederick Chilton.



Anthony Hopkins (The Silence of the Lambs)

Som den intelligente, manipulative och farlige Hannibal Lecter.



Ted Levine (The Silence of the Lambs)

Som Jame Gumb, även känd som seriemördaren "Buffalo Bill".



Andra som var med i diskussionen:

Lili Taylor (Dogfight)
Linda Hamilton (Terminator 2: Judgment Day)
Arnold Schwarzenegger (Terminator 2: Judgment Day)

onsdag 26 juni 2019

My Name Is Julia Ross



Titel: My Name Is Julia Ross
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1945
Regi: Joseph H. Lewis
I rollerna: Nina Foch, May Whitty, George Macready, Roland Varno

Handling: Den unga Julia Ross får ett jobb som sekreterare hos Mrs. Hughes. Men när hon flyttar in hos Mrs. Hughes och hennes son har de en djävulsk plan för henne.

Omdöme: Om man sett Gun Crazy (1950) och The Big Combo (1955) av Joseph H. Lewis så vet man att det är en regissör som kan göra ganska mycket med lite. Det är precis vad han gör med denna lilla noir med en speltid på blott 65 minuter. Det räcker gott så då man bara tar med det viktigaste och inte har någon dötid.



Julia Ross (Nina Foch) är en ung kvinna som kommit till London. Då hon inte lyckats gifta sig blir det att försöka hitta ett jobb som sekreterare. När en nyöppnad rekryteringsbyrå söker en ung sekreterare, hänger hon på låset. Det visar sig att hon är exakt den de söker. Hon är singel, har ingen "ung man" i sitt liv och ingen släkt då föräldrarna är döda. Mrs. Hughes (May Whitty) har gått igenom tre sekreterare på kort tid och behöver någon som kan bo hos henne, vilket Julia inte har något emot.



Så fort Julia anländer till Mrs. Hughes hus där även sonen Ralph (George Macready) bor, sker något konstigt. Julia vaknar upp dagen efter i ett helt annat hus vid vattnet ute på landet och långt bort från London. Mrs. Hughes, sonen Ralph och de som jobbar åt familjen kallar henne för Marion och att hon är fru till Ralph. Julia kan inte tro att det är sant och försöker både kalla på hjälp och rymma, men så lätt blir det inte. Vem ska tro på henne när de säger att hon haft ett nervöst sammanbrott och inte vet vad hon säger...



Trevlig liten noir det här som alltså inte krånglar till det utan går rakt på sak. Både May Whitty och George Macready är bra i sina roller, men det är lite mer ojämnt på annat håll. Lite för teatraliskt för att det ska bli helt övertygande. Men så är också en del karaktärer med för att bidra med lite humor.



Skulle kanske inte vilja påstå att det är en noir som är ett måste i genren, men definitivt klart trevlig och värd en titt. Gillar att man inte behöver krångla till det för mycket, även om det många gånger också kan vara välkommet. Ibland räcker det dock att göra som här. Ha en kul idé och sedan skapa lite noir-stämning med ett tillfredsställande foto. Det enda är väl att filmen avslutas lite tvärt och inte så minnesvärt som man hade önskat sig. Hade gott kunnat dra ut på det lite mer och överraska tittaren med en smart avslutning.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

tisdag 25 juni 2019

52 Directors - Sidney Lumet



Sidney Lumet är en av de stora, så är det bara. Han må inte vara lika uppskattad som de allra största, men listan över hans filmer visar prov på hög kvalité. Han gjorde kvalitativ film i 50 år och fick ut det mesta ur sina skådespelare. Regisserade 17 Oscarsnominerade prestationer, vilket talar sitt tydliga språk. Hans filmer kändes trovärdiga och flera gånger behövde han inte använda filmmusik, vilket är ovanligt.

Att välja ut fem filmer är inte kul. Detta då man lätt hade kunnat välja ut tio filmer. Önskar att man hade kunnat göra det då det känns tungt att lämna filmer som Fail-Safe (1964), The Offence (1973), Murder on the Orient Express (1974) och The Verdict (1982) utanför listan. Men det visar även på hur många bra filmer han gjorde. De två toppfilmerna är för övrigt givna femmor. Hugget som stucket vilken av dem som är favoriten då jag gillar båda väldigt mycket.




Plats #5

The Hill (1965)


En film jag uppskattar mer och mer. Sean Connery i en av sina bättre roller och det är en svettig och dramatisk film som är snyggt filmad i svartvitt.



Plats #4

Prince of the City (1981)


Har alltid varit svag för polisfilmer och Lumet gjorde flera bra i genren. Detta är en av de bästa. Mindre känd än Serpico (1973), men på samma nivå. Treat Williams i sitt livs roll. Detta är bra, mycket bra.



Plats #3

Serpico (1973)


Al Pacino är riktigt bra som Serpico och det är också en viktig film som synar korruptionen i New York på den här tiden.



Plats #2

12 Angry Men (1957)


Vilken långfilmsdebut det här är! En riktig pärla till film och visar hur mycket man kan göra på liten yta. Lås in 12 personer i ett rum och låt dem försöka komma överens i ett mordfall. Underbart.



Plats #1

Dog Day Afternoon (1975)


Al Pacino och John Cazale är underbara i detta bankrånardrama. Härlig 70-talare och en riktigt bra film och story. En favorit som håller i alla väder.





Totalt har 22 filmer setts av Sidney Lumet:

12 Angry Men (1957)
Vu du pont / A View from the Bridge (1962)
The Pawnbroker (1964)
Fail-Safe (1964)
The Hill (1965)
The Deadly Affair (1966)
The Appointment (1969)
The Anderson Tapes (1971)
The Offence (1973)
Serpico (1973)
Murder on the Orient Express (1974)
Dog Day Afternoon (1975)
Network (1976)
Prince of the City (1981)
Deathtrap (1982)
The Verdict (1982)
The Morning After (1986)
Running on Empty (1988)
Q & A (1990)
Night Falls on Manhattan (1996)
Find Me Guilty (2006)
Before the Devil Knows You're Dead (2007)

Totalt snittbetyg på samtliga 22 filmer (av 5.00) = 3.41





Uppskattar Henke denna lite underskattade regissör?

måndag 24 juni 2019

Le chant du loup / The Wolf's Call



Titel: Le chant du loup / The Wolf's Call
Genre: Drama/Action
Land: Frankrike
År: 2019
Regi: Abel Lanzac
I rollerna: François Civil, Omar Sy, Mathieu Kassovitz, Reda Kateb

Handling: I en närbelägen framtid hamnar en fransk atomubåt i en stundande krissituation.

Omdöme: Efter att ubåtskapten Grandchamps (Reda Kateb) tillsammans med sin besättning bestående av bl.a. sina närmaste män D'Orsi (Omar Sy) och Chanteraide (François Civil) lyckats undkomma en oidentifierad ubåt som attackerat dem, skickas de ut på nytt uppdrag. Ryssland har nämligen börjat invadera Finland, närmare bestämt Åland. Frankrike ställs nu inför en internationell krissituation där atomubåten Grandchamps numera har hand om kan bli avgörande för utgången.



Detta är en klart solid fransk ubåtsfilm. Chanteraide, eller Socks som han kallas, är sonaroperatör och är alltså ubåtens öron. Socks är den man följer mest då han blir besatt av ljuden han hör och som han försöker komma i bukt med även ovanför ytan. Vad var det för oidentifierad ubåt som utsatte dem för en attack? När han utför sina efterforskningar kommer han i kontakt med Diane (Paula Beer) som är ansvarig på biblioteket och gnistor uppstår omedelbart.



Stundtals lyckas man att få till känslan av storfilm, mycket tack vare musiken av tomandandy. En bit kvar har den till att räknas bland de stora i ubåtsgenren, men tycker allt den hamnar i kategorin klart sevärda ubåtsfilmer. Den kunde varit mer storskalig om man så vill, men det betyder inte att den hade blivit bättre om den varit mer åt Hollywood-hållet. Däremot hade det varit lite spännande att se vad man hade fått om man expanderat det hela lite mer. Nu valde man alltså främst att låta sonarexperten stå i fokus och det funkar det med.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4