söndag 9 juni 2019

Four Flies on Grey Velvet



Titel: 4 mosche di velluto grigio / Four Flies on Grey Velvet / Fyra flugor på grå sammet / Den djävulska fällan
Genre: Mysterium/Kriminalare/Thriller/Skräck
Land: Italien/Frankrike
År: 1971
Regi: Dario Argento
I rollerna: Michael Brandon, Mimsy Farmer, Jean-Pierre Marielle, Francine Racette, Bud Spencer

Handling: Roberto dödar en man i självförsvar. Någon fotograferar händelsen och skickar sedan foton till honom. Roberto börjar drömma mardrömmar och de som kommer nära sanningen blir dödade. Ett av mordoffren används i ett vetenskapligt experiment där man fotograferar näthinnan på den döde för att få fram en bild av vad denne såg i sitt sista ögonblick.

Omdöme: Den tredje filmen av Dario Argento, som kom samma år som The Cat o' Nine Tails (1971), känns inte lika mycket som en renodlad giallo. Det experimenteras mer och en hel del humor slängs in, som förvisso är lite småkul ibland men inte tillför så mycket och många gånger känns onödig. Tänker främst på karaktärerna "Gud" (Bud Spencer) och hans vän "professorn" (Oreste Lionello).



När det hela inleds med att en maskerad person fotograferar musikern Roberto Tobias (Michael Brandon) just som han i självförsvar råkar knivhugga en man som följt efter honom en längre tid, känns det lite orealistiskt. Men det hela är givetvis iscensatt just för att psyka Roberto och kunna utpressa honom. Roberto är gift med den hyfsat rika Nina (Mimsy Farmer). När så hennes kusin Dalia (Francine Racette) plötsligt kommer på besök har Roberto svårt att hålla tassarna borta.



Även om det är en tidig Argento så hade han redan visat sin potential. Därför känns det lite som ett steg tillbaka med denna. Det mesta känns lite mer mediokert. En sådan är skådespelarna som är lite småtrista. Varken Michael Brandon eller Mimsy Farmer övertygar, även om det inte brukar vara prestationerna man minns eller tar med sig från Argentos filmer. Här är de dock lite för bleka. Francine Racette som kusinen Dalia har dock ett trevligt inhopp. Likaså funkar Jean-Pierre Marielle helt ok som den homosexuelle privatdetektiven Gianni Arrosio.



I princip som vanligt bjuds man på ett par lekfulla scener och mord. Det må inte vara lika snyggt som i Argentos främsta ögonblick, men det är fortfarande ett elegant foto med flera smarta bildlösningar. Precis som man är van vid med hans filmer har man ett mysterium som sakta men säkert nystas upp.



Ennio Morricone stod för tredje filmen i rad för musiken, men han och Argento var inte helt överens om musiken här. Och det kan man förstå. Det må inte vara dåligt, men det är långt ifrån den Morricone-klass man är van vid. Argento skulle efter detta vända sig till Goblin som kom att göra minnesvärd musik till flera av hans mest kända filmer.

2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

2 kommentarer:

  1. Yup, Argentos djurfilmer blir tyvärr successivt sämre och sämre. Den här är verkligen inte bra, märklig och krystad. Plus, som du säger, ganska rackiga skådisprestationer

    SvaraRadera
    Svar
    1. När du säger Argentos djurfilmer, syftar du då på hans tre första Bird, Cat och Flies? ;) Phenomena är ju t.ex. en "djurfilm" och den gillar jag. Tenebre med lite hundar är också en "djurfilm" om man så vill ;)

      Tyckte denna ändå var ok. Fanns något där och småtrevlig, men absolut inte en toppfilm.

      Radera