lördag 8 juni 2019

The Cat o' Nine Tails



Titel: Il gatto a nove code / The Cat o' Nine Tails / De nio heta spåren
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Italien/Frankrike/Västtyskland
År: 1971
Regi: Dario Argento
I rollerna: James Franciscus, Karl Malden, Catherine Spaak, Horst Frank

Handling: Franco Arno är en blind man som lever på att lösa korsord och pussel. En kväll under en promenad, råkar han höra en konstig konversation mellan två män som sitter i en bil framför ett medicinskt institut. Samma natt bryter någon sig in i institutet och dödar nästan en vakt. Arno bestämmer sig för att undersöka saken närmare med hjälp av en reporter.

Omdöme: Efter regidebuten The Bird with the Crystal Plumage (1970) var det givet att Dario Argento skulle fortsätta göra giallo. I denna hans andra film fick han med Oscarsvinnaren Karl Malden i rollen som den blinde Franco Arno. Arno är en f.d. tidningsreporter som efter att han blev blind spenderar sin tid med att lösa korsord och pussel. Nu får han just ett pussel, ett mysterium att hugga tänderna i.



När Arno en kväll går förbi en parkerad bil under sin promenad, hör han två män prata om utpressning. Han ber den lilla flickan han tar hand om att se om hon kan se männen som sitter i bilen. Hon kan endast se den ena. När det samma natt sker ett inbrott på det medicinska institutet där bilen stod parkerad, stöter Arno på reportern Carlo Giordani (James Franciscus). Denna reporter skriver sedan om en olyckshändelse på tågstationen där en forskare från institutet ramlat framför tåget och dött. Detta har fångats på bild och den lilla flickan är övertygad om att det var mannen hon såg i bilen den där kvällen. Arno och Giordani slår sig nu ihop för att försöka lösa mysteriet. Det visar sig att de har nio spår att gå efter.



Efter inledningen där Karl Malden står i centrum och drar det tunga lasset, får han kliva lite åt sidan när den yngre förmågan James Franciscus tar över. Han är den som mest får söka upp vittnen och misstänkta, även ha en romans. Malden får mer vänta där hemma och försöka luska ut mysteriet och känns lite som James Stewart i Hitchcock-klassikern Rear Window (1954) som ju tvingas att hålla sig hemma då han brutit benet. Just det, musiken av Ennio Morricone är aldrig strålande men genomgående bra. Lite mer funkig än vad man är van vid av honom. Påminner ibland lite om Lalo Schifrins musik från Dirty Harry (1971). Dessutom tycker jag mig höra väldigt liknande toner som Tarantino senare använde i Jackie Brown (1997).



Ett trevligt mysterium det här, precis som det oftast blir när Argento är i farten (åtminstone under hans storhetsperiod på 70- och 80-talet). Det blir inte lika mycket fokus på att skapa originella dödsfall som i vissa av hans senare filmer, utan det är mysteriet man lägger mest krut på. Med det sagt får man några mord så klart. Mord som föranleds av att man ser mördarens öga. En ganska bra effekt som förtäljer att mördaren kommer slå till.



Det är lite kul med Argento då man utan större problem kan se om flera av hans filmer utan att komma ihåg så mycket från dem. Det har mycket att göra med att det inte bara är enkla historier man får ta del av. Det är mysterium där det händer en del under resans gång och där finalen sedan bjuder på något minnesvärt. Så blir det även här. En final som verkligen är helfestlig. Men det är trevligt rakt igenom måste sägas.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

2 kommentarer:

Sofia sa...

Bättre än Four Flies, sämre än Bird. Men Karl Malden är ju alltid sevärd :)

Movies - Noir sa...

Jag instämmer. Sämre än Bird, bättre än Flies. Gillar Argentos mysterium kryddat med giallo. Karl Malden är lite av en mysfarbror som jag alltid gillat.