onsdag 31 juli 2019

The Ghost and the Darkness



Titel: The Ghost and the Darkness / Savannens härskare
Genre: Äventyr/Drama/Thriller
Land: USA/Tyskland
År: 1996
Regi: Stephen Hopkins
I rollerna: Val Kilmer, Michael Douglas, Tom Wilkinson, Emily Mortimer

Handling: Ingenjören John Patterson sänd till Afrika 1896 för att bygga en järnvägsbro. Tidsgränsen för att färdigställa bron är knapp men John är säker på att klara uppgiften. Dock går det inte riktigt som John hade tänkt sig. Plötsligt börjar arbetare dödas och slitas i stycken på nätterna av lejon. John ser som sin uppgift att lösa problemet. Till sin hjälp har han den beryktade storviltsjägaren Charles Remington.

Omdöme: När ingenjören John Patterson (Val Kilmer) rekryteras av Robert Beaumont (Tom Wilkinson) och sänds till Afrika för att överse och färdigställa en järnvägsbro, är han överlycklig. För trots att Beaumont är ett svin och behandlar honom illa, ser han fram emot utmaningen och framförallt att få uppleva det Afrika han alltid beundrat.



John lyckas ganska snabbt få arbetarna att dra åt samma håll och respektera honom. Han har tidigare erfarenhet från bl.a. Indien och vet hur man tas med olika religioner och kulturer. Vad han dock inte räknat med är lejon. Lejon som går till attack om natten och sätter skräck i arbetarna. Så pass att de inte ses som lejon utan som "anden och mörkret", något övernaturligt. Det blir inte så konstigt med tanke på att dödsantalet stiger, och då talar vi inte om några få, utan tiotals döda. John, som jagat förr, får hjälp av storviltsjägaren Charles Remington (Michael Douglas). En udda figur, men som kan det där med att jaga...



Något man läser i efterhand är att regissören Stephen Hopkins kallade inspelningen för en mardröm av lite olika orsaker. Förutsättningarna var inte de bästa, men med det i åtanke måste man säga att slutprodukten är till belåtenhet. Detta trots att man enligt honom tvingades klippa bort runt 45 minuter av filmen så att Michael Douglas, som var med och producerade filmen skulle få en mer framstående roll i filmen. Om så var fallet eller inte låter jag vara osagt, men visst hade man varit nyfiken på hur det hela blivit med den längre speltiden. Nu stannar den på precis under 1.50.



Douglas dyker inte upp förrän 45 minuter in, men det känns som det är precis vid rätt tidpunkt för att historien ska få lite extra skjuts. Fram till att han dyker upp har Kilmer mestadels fått vara en enmansshow. Kilmer och Douglas blir nu ett bra radarpar och ger sig ut på jakt efter lejonen. Även innan detta kom filmen Jaws (1975) upp i tankarna, men nu blir det riktigt uppenbart. Finns även någon slinga av Jerry Goldsmith som för tankarna till nämnda klassiker. Det blir faktiskt inte alls tokigt och välgjort är det också.



Skulle inte vilja påstå att det är någon perfekt film, långt därifrån. Det finns skavanker här och där, men överlag finns här gott om trevligheter för att fängslas under långa stunder. De vackra vyerna fotade av Vilmos Zsigmond och Jerry Goldsmiths passande musik ger känslan av något storslaget. Större kunde det ha blivit, men det funkar så här. Tänk om den hade slutat med Johns mardröm. Å andra sidan bygger det på verkliga händelser så man kan inte få allt...

*SPOILER* Markera texten innanför parentesen nedanför.

(Mardrömmen John har ser Johns fru komma och överraska honom med deras nyfödde son när lejonet attackerar och dödar dem.)

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.8

tisdag 30 juli 2019

52 Directors - Walter Hill



Walter Hill är utan tvekan en regissör som likt John Carpenter hade sin absoluta storhetsperiod under 70- och 80-talet. Det kan även vara lätt att missa att han förutom filmerna han själv regisserat bl.a. även skrivit manus till The Getaway (1972) och Aliens (1986) samtidigt som han var med och producerade Alien (1979) och de övriga filmerna i serien.

Hans topp fem visar prov på vad han gjorde bäst och blev mest känd för. Actionfilmer med inslag av komedi. Buddyfilmer skulle man kunna säga, även om de i många fall snarare är fiender än vänner. Ett gäng sköna filmer där vissa hade potential till att kunna vara ännu bättre.




Plats #5

The Driver (1978)


Inte alls någon tokig film med biljakter och några twists. Hade dock önskat mig lite mer av den här då potentialen fanns där.



Plats #4

Southern Comfort (1981)


Gillar denna träskmarksfilm som bygger upp en tät stämning. Påminner lite om Deliverance (1972) på sina håll. Sänks tyvärr av sista kvarten, annars är detta klart bra.



Plats #3

Red Heat (1988)


Den mest underskattade filmen på listan. Kanske inte den bästa filmen, men Arnold och Belushi är ett bra radarpar som bjuder på en hel del action och humor. Underhållande actionkomedi som definitivt inte görs idag.



Plats #2

48 Hrs. (1982)


Klassisk buddy-film där Nick Nolte och Eddie Murphy funkar klart bra som det omaka paret som måste samarbeta. Gillar denna en hel del. En av de bättre i sin genre.



Plats #1

The Warriors (1979)


Klassiker från det sena 70-talet. En av årtiondets bättre filmer. Fångar baksidan av dåtidens New York på ett slående sätt och är skönt cool.





Totalt har 13 filmer setts av Walter Hill:

Hard Times (1975)
The Driver (1978)
The Warriors (1979)
The Long Riders (1980)
Southern Comfort (1981)
48 Hrs. (1982)
Streets of Fire (1984)
Brewster's Millions (1985)
Extreme Prejudice (1987)
Red Heat (1988)
Another 48 Hrs. (1990)
Last Man Standing (1996)
Bullet to the Head (2012)

Totalt snittbetyg på samtliga 13 filmer (av 5.00) = 3.08





Vilka fem filmer har Henke valt?

måndag 29 juli 2019

The Russia House



Titel: The Russia House / Ryska huset
Genre: Drama/Thriller/Romantik
Land: USA
År: 1990
Regi: Fred Schepisi
I rollerna: Sean Connery, Michelle Pfeiffer, Roy Scheider, James Fox, Klaus Maria Brandauer, John Mahoney, J.T. Walsh

Handling: En anteckningsbok med ryska militära hemligheter överlämnas till en brittisk bokförläggare vid namn Barley. Secret Service blir mycket intresserade, men inser att någon måste undersöka äktheten på dokumenten. De anlitar Barley som upptäcker att han dragits in i en komplicerad härva.

Omdöme: Jag gillar spionhistorier och det ligger oftast något i luften när man inte vet vad för slags vändningar man ska bjudas på och vilka platser som besöks. I det här fallet bygger filmen på en bok av John le Carré och efter att ha sett ett flertal filmer (och en miniserie) baserade på hans böcker vet man ungefär vilken typ av historia och film man kan förvänta sig. För det är ingen slump att filmerna alltid har ett något långsamt tempo, så även här.



Det hela inleds med att den brittiske bokförläggaren Barley (Sean Connery) plockas in på förhör av den brittiska underrättelsetjänsten i Lissabon där han numera bor. De har nämligen kommit över en försändelse till honom från Ryssland som de är nyfikna på. Det visar sig att en ung rysk kvinna vid namn Katja (Michelle Pfeiffer) skickat ett hett manuskript till en bok och med en kärleksfull hälsning specifikt till honom. Men Barley säger att han aldrig träffat någon Katja. Däremot minns han att han träffade en likasinnad rysk författare under sin senaste visit till Ryssland. En man som han endast känner som Dante (Klaus Maria Brandauer). Den brittiska och amerikanska underrättelsetjänsten rekryterar Barley och skickar honom tillbaka till Ryssland för att skapa kontakt med Katja och försöka ta reda på vem Dante faktiskt är.



Med den typiska lite sävliga John le Carré-stilen vankar sig filmen fram. Det må inte vara fartfyllt eller direkt spännande, men inte heller ointressant. Man är hela tiden med i matchen, så att säga. En stor del i det har skådespelarna då inte minst, men inte bara Sean Connery och Michelle Pfeiffer är bra och övertygande. Gillar även de båda så det hjälper. Det samma kan sägas om birollerna där gamla "inofficiella" Bond-skurken Klaus Maria Brandauer passar bra som Dante, medan Roy Scheider väl inte riktigt får det utrymme man hade önskat.



Gillar det faktum att filmen utspelar sig och är inspelad på plats. Det gör att man får se en hel del av Moskva, Leningrad och Lissabon där det mesta utspelar sig. Det oftast lite trista London och brittiska vädret får man därför inte mycket av, och det tillför en del till en spionhistoria. Sen har man oftast fin och passande musik av "Guldsmeden", veteranen Jerry Goldsmith. Överlag klart bra och med en del ryska toner. Men ibland slängs en del jazzmusik in då Barley gillar att spela, och det är inte riktigt min kopp té. Kan funka i rätt film och tillfälle, men inte i en spionfilm som här.



Spionfilm alltså, men inte någon James Bond eller Jason Bourne. Som sagt, ungefär vad man kan förvänta sig av en John le Carré-historia där man önskat sig lite mer fart och fläkt, åtminstone på sina håll. Nu blir det snarare om historien mellan Barley och Katja som utvecklar sig till mer romantik än spioneri, även om det finns där i bakgrunden. Eftersom man gillar Connery och Pfeiffer funkar det också någorlunda väl.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

söndag 28 juli 2019

The Human Stain



Titel: The Human Stain
Genre: Drama/Thriller/Romantik
Land: USA/Tyskland/Frankrike
År: 2003
Regi: Robert Benton
I rollerna: Anthony Hopkins, Nicole Kidman, Gary Sinise, Ed Harris

Handling: Coleman Silk är en respekterad litteraturprofessor, men säger upp sig efter att ha blivit anklagad för rasism. Han inleder ett förhållande med en yngre trasig kvinna, och 50 år gamla hemligheter kan komma att avslöjas.

Omdöme: När en film inleder med en gammal Volvo som kommer åkandes i ett kylslaget och snötäckt landskap ute på landet så är det svårt att inte dras in med en gång. Givetvis med förhoppning om att Volvon kommer vara inblandad i en krock av något slag. Så händer det, redan i öppningsscenen. Volvon råkar ut för en olycka och man kan bocka av ytterligare en Volvo som råkat ut för detta öde i amerikansk film. Alltid lika kul (och väntat). Se Volvo-bilderna längre ner.



Så det här inleds inte så tokigt med Volvon och annat som får en i rätt stämning. För regin står Robert Benton vars Kramer vs. Kramer (1979) är en favoritfilm. Det hjälper även att man har ett par skådespelare man gillar i rollerna, även om Nicole Kidman inte direkt tillhör dessa. Aldrig varit en favorit, även om hon kan vara duktig. Det är något med henne som känns lite kallt och inte alltid naturligt för egen del. Här spelar hon en bruten kvinna, en inte alls trevlig person. Lite av blandning mellan en femme fatale och white trash skulle man kunna säga.



När Coleman Silk (Anthony Hopkins) träffar och förförs av den yngre Faunia Farley (Nicole Kidman), har han svårt att värja sig. Han är änkling och tas med storm av denna mystiska kvinna som vill ha honom. Men är det endast en sexuell relation för de båda eller för den ena av dem? När saker från det förflutna kommer fram hos Faunia, mörka incidenter som gjort henne till den hon är idag, kan Coleman rädda henne eller kommer hans egna hemlighet avslöjas?



Vad problemet för egen del blir med filmen och historien är att Colemans hemlighet, som man får ta del av i flashbacks från hans ungdom, inte riktigt förklaras fullt ut. Känns inte heller övertygande och när det handlar om rasfrågor blir det sällan helt lyckat i mina ögon. Det är synd att man behöver ta upp det och göra det till något som inte hade behövts i filmen. Man hade i princip helt kunnat skippa Colemans bakgrund och lagt ner mer krut på relationen till Faunia, hennes ex-make Les (Ed Harris) och ge honom och författaren Nathan Zuckerman (Gary Sinise) mer utrymme. Finns något där, men ger en lite bitter eftersmak när allt är sagt och gjort.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3

"Volvo in action"





lördag 27 juli 2019

84 Charing Cross Road



Titel: 84 Charing Cross Road
Genre: Drama/Romantik
Land: Storbritannien/USA
År: 1987
Regi: David Hugh Jones
I rollerna: Anne Bancroft, Anthony Hopkins, Judi Dench, Jean De Baer

Handling: En manusförfattare i New York ser en annons för en bokaffär i London. Hennes intresse för svårfunna böcker leder till en korrespondens med en försäljare i bokaffären.

Omdöme: Den något ensamma och egna Helene Hanff (Anne Bancroft) är en författare som skriver manus och försöker få livet och ekonomin att gå runt. Hon älskar även den engelska litteraturen, men har svårt att komma över de böcker hon suktar efter i New York. När hon kommer över en annons om en bokaffär i London som specialiserar sig på de böcker hon letar efter, skriver hon ett brev i hopp om att de kan ha någon eller några av böckerna. Det är så hennes korrespondens börjar med bokförsäljaren Frank P. Doel (Anthony Hopkins) och en livslång vänskap med inslag av romantik blomstrar upp.



Denna verklighetsbaserade historia bygger på en bok av Helene Hanff som hon skrev i början av 1970-talet. Rättigheterna till boken köptes av Mel Brooks som en gåva till Anne Bancroft. Det är en drömroll för henne att spela och även om Anthony Hopkins är klart bra som vanligt så är hennes roll vassare. Hon gör också mycket med rollen och lyckas förmedla en hel del känslor, vissa gånger i en och samma scen. Även ett kul inslag där hon bryter den fjärde väggen och med glimten i ögat talar till publiken.



Vad som inleds småtrevligt där man hoppar mellan Anne Bancroft i New York och Anthony Hopkins i London, utvecklar sig inte riktigt till den mysiga och trevliga romantiska filmen jag hade önskat. Det blir efter ett tag lite upprepande och även om deras liv går framåt, känns det som filmen inte riktigt gör det. Det blir helt enkelt lite småtråkigt, utan att vara dåligt. Skulle vilja säga att utan duktiga Anne Bancroft och Anthony Hopkins skulle filmen vara ett snäpp sämre. Tror också historien har mer att erbjuda, men den för mig okände David Hugh Jones lyckas inte fullt ut med sin regi.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

fredag 26 juli 2019

Wedlock



Titel: Wedlock / Deadlock
Genre: Action/Kriminalare/Sci-Fi/Thriller
Land: USA/Storbritannien
År: 1991
Regi: Lewis Teague
I rollerna: Rutger Hauer, Mimi Rogers, Joan Chen, James Remar

Handling: I framtidens fängelser behövs inga galler eller murar. Istället förses fångarna med varsin wedlock, ett elektroniskt halsband som detonerar om man försöker avlägsna det - eller befinner sig hundra meter från den hemlige fånge man är sammanlänkad med. Frank Warren lyckas lista ut vem hans okända fånge är och fly med henne. Jagad av både polisen och skurkarna som vill åt hans gömda byte måste han både göra sig kvitt sprängladdningen och sin förhatliga medfånge - alltmedan hans ursinne ständigt växer. Warren är färdig att explodera!

Omdöme: B-actionrökare med gamle gode Rutger Hauer som sågs på hyrvideo på 90-talet men som inte hade setts sedan dess. Man har en liknande premiss som The Running Man (1987) vad gäller de elektroniska halsbanden fångarna får på det futuristiska fängelset. Skillnaden är att det här av någon anledning inte detonerar om du tar dig utanför fängelsets gränser. Detta då man tycker att det räcker med att du inte får vara hundra meter från en annan fånge som är sammanlänkad med ditt halsband. Då ryker huvudet på båda.



Frank Warren (Rutger Hauer) har hamnat på det experimentella fängelset efter att han begått ett rån med två kumpaner. Kumpanerna Noelle (Joan Chen) och Sam (James Remar) blåste honom och lämnade honom att dö, men bytet hann han gömma innan dess. Nu vill de tillsammans med andra komma över bytet och Frank litar inte på någon. Men han blir tvingad att lita på medfången Tracy Riggs (Mimi Rogers) när de lyckas fly och jagas av hans ex-kumpaner, polisen och den korrumperade fängelsechefen Holliday (Stephen Tobolowsky).



Detta är som sagt något av en B-actionrökare vilket det kom en drös av under slutet av 80-talet och början av 90-talet. Det har sin charm och vissa lyckas underhålla, vilket denna gör. Den har inga direkta svackor att tala om och är hela tiden i rörelse. Frank visar sig både vara smart och korkad vilket leder till en del roliga situationer. Han har även lätt att falla för kvinnor, vilket kan bli hans fall. Om man vill ha lite tidsfördriv, sett en del andra (oftast svagare) B-filmer med Rutger Hauer och från den här tidsperioden, så är detta inte så tokigt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.9

torsdag 25 juli 2019

Mina favoritprestationer - 1995

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



James Woods (Casino)

Som hallicken Lester Diamond.



William McNamara (Copycat)

Som seriemördaren och copycaten Peter Foley.



Gene Hackman (Crimson Tide)

Som ubåtskaptenen och gamle räven Frank Ramsey.



Robert De Niro (Heat)

Som den principfaste och professionelle mästertjuven Neil McCauley.



Kevin Gage (Heat)

Som den oberäknelige och illojale Waingro.



Nicolas Cage (Leaving Las Vegas)

Som manusförfattaren Ben som håller på att supa ihjäl sig.



Elisabeth Shue (Leaving Las Vegas)

Som prostituerade Sera som försöker rädda Ben.



Tim Roth (Rob Roy)

Som den lömske och hänsynslöse Archibald Cunningham.



Kevin Spacey (Se7en)

Som den bestialiske seriemördaren kallad för John Doe.



Kevin Spacey (The Usual Suspects)

Som Verbal Kint med fysiskt handikapp och en liten hemlighet.



Andra som var med i diskussionen:

Clint Eastwood (The Bridges of Madison County)
Meryl Streep (The Bridges of Madison County)
Robert De Niro (Casino)
Jeremy Irons (Die Hard: With a Vengeance)
Samuel L. Jackson (Die Hard: With a Vengeance)
Val Kilmer (Heat)
Al Pacino (Heat)
Tom Sizemore (Heat)
Morgan Freeman (Se7en)
Benicio Del Toro (The Usual Suspects)