söndag 7 juli 2019

Stray Dog



Titel: Nora inu / Stray Dog / Revolvern
Genre: Drama/Kriminalare/Mysterium/Film-Noir
Land: Japan
År: 1949
Regi: Akira Kurosawa
I rollerna: Toshirô Mifune, Takashi Shimura, Keiko Awaji, Eiko Miyoshi

Handling: Den unge polisdetektiven Murakamis pistol blir stulen. För att rädda ansiktet ger han sig ut på jakt efter en mördare och sitt vapen.

Omdöme: Akira Kurosawas lite tidigare filmer Drunken Angel (1948) och Ikiru (1952) gick inte riktigt hem hos mig. Detta kriminaldrama (eller japansk film-noir som den även ses som) var en film jag länge varit nyfiken på, främst för att film-noir är en genre som ligger mig varmt om hjärtat.



Polisdetektiven Murakami (Toshirô Mifune) jobbar sitt första år som mordutredare när han en dag blir av med sitt tjänstevapen, en Colt-pistol (ej en revolver som filmens svenska titel lite lustigt lyder). Då han upptäcker att vapnet är borta ombord på bussen, tar han upp jakten på den misstänkte. Det blir startskottet på Murakamis desperata jakt på sitt vapen, en handel med stulna vapen och en mördare.



Mitt under den tryckande värmeböljan har Murakami hamnat i en prekär situation. Han berättar för sin överordnade om situationen och fruktar att han kommer bli avskedad. Så blir inte fallet, men han får avdrag på lönen i ett par månader. Han paras även ihop med den rutinerade polisdetektiven Sato (Takashi Shimura) som är metodisk och desto lugnare i sitt arbete. Murakami och Sato får snart upp ett par spår på förövarna, och kommer även varandra närmare.



Så här i efterhand uppskattar jag nog filmen lite mer än under titten. Det kan ha att göra med att filmen har de klassiska elementen man önskar sig av en sån här film, även om det inte är en klassisk amerikansk noir. Vad problemet blir under filmens gång är att det hela är något långsamt berättat vilket gör att filmen känns lite seg att ta sig igenom. Filmens speltid på två timmar hade gärna fått trimmas ner för att tajta till det hela och fått ett bättre flyt.



Det är två saker som noteras under filmens gång som sticker ut lite mer. Den ena är att Takashi Shimura och hans Sato är den jag gillar mer än Toshirô Mifune och hans Murakami. Båda gör det bra, men Sato är den bättre karaktären av de två. Murakami är lite för uppskruvad och harig, vilket förvisso inte är så konstigt med tanke på situationen och omständigheterna. Han tar fallet väldigt personligt medan Sato varit med ett tag i matchen och vet att man inte får bli för personligt involverad i fallen.



Den andra saken är att filmen blir som bäst när regnet kommer, när den ihållande värmen äntligen släpper greppet. Det är uppenbarligen symboliskt för när skyfallet gör sitt inträde får filmen en annan dynamik som uppskattas. Det blir nu lite mer fart, mer spänning och mer noir över det hela. Det är därför synd att man väntar lite för länge med att släppa på tyglarna. En film ska funka rakt igenom, inte bara under de sista 15-20 minuterna. Nu bygger den förvisso upp det hela skapligt innan dess, men det känns trots allt som detta hade kunnat bli vassare om man tätat till speltiden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.9

2 kommentarer:

  1. Har inte sett denna, men är lite sugen. Kanske i höst... Synd att den är så lång, även om han har längre förstås.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som du noterar är den inte så lång för att vara Kurosawa.

      Eftersom jag länge velat se den var det givet att kolla in den. Har helt klart ett värde, även om den är lite småseg.

      Radera