tisdag 26 maj 2020

Another 52 Directors - Phil Karlson



Phil Karlson, vem är det? Definitivt inte en regissör som de flesta skulle känna igen, men fick upp ögonen för honom i och med en film-noir som visade sig vara en av de trevligare i genren. Efter det söktes fler filmer upp och ingen lämnade mig besviken. Helt enkelt en jämn och fin nivå på hans filmer, oftast med hårda och tuffa huvudpersoner.

Toppfilmen är ohotad och tvåan är också en uppskattad film i sin genre. Desto svårare med platserna där bakom då filmerna är ganska jämnbra. De tre som valts ut har alla tillräckligt med minnesvärda scener som gör att filmerna sticker ut lite mer än resten.




Plats #5

Gunman's Walk (1958)


Trevlig västern som har lite av varje för att tillfredsställa för stunden. Ganska simpel historia, men som lyckas skapa en del känslor.



Plats #4

Framed (1975)


Phil Karlsons sista film blev denna hårdkokta action-kriminalare med en skön Joe Don Baker. Inte den högsta produktionskvalitén vilket sänker en del, men det stör inte så mycket i en sån här film.



Plats #3

99 River Street (1953)


Hårdkokt film-noir med många minnesvärda scener. En film som rullar på och funkar fint filmen igenom. Inte den mest kända i genren, men med regi som får ut det lilla extra.



Plats #2

Walking Tall (1973)


Joe Don Baker är klart minnesvärd i en roll som känns klippt och skuren för honom (och bygger på verkliga händelser). Gammal hederlig tuff 70-talare där en man rensar upp.



Plats #1

Kansas City Confidential (1952)


En fin fin film-noir som har ett riktigt fräckt upplägg som gör att jag gillar denna lite extra. Det är även en hårdkokt film som har mer än ett bra upplägg, den genomför också bra. Dessutom kul med en ung och skön Lee Van Cleef i en av birollerna.





Totalt har 8 filmer setts av Phil Karlson:

Scandal Sheet (1952)
Kansas City Confidential (1952)
99 River Street (1953)
The Phenix City Story (1955)
The Brothers Rico (1957)
Gunman's Walk (1958)
Walking Tall (1973)
Framed (1975)

Totalt snittbetyg på samtliga 8 filmer (av 5.00) = 3.25

måndag 25 maj 2020

Ne le dis à personne / Tell No One (Revisited)



Titel: Ne le dis à personne / Tell No One / Berätta inte för någon
Genre: Kriminalare/Drama/Romantik/Mysterium/Thriller
Land: Frankrike/Storbritannien
År: 2006
Regi: Guillaume Canet
I rollerna: François Cluzet, Marie-Josée Croze, Kristin Scott Thomas, Jean Rochefort

Handling: För åtta år sedan föll Margot Beck offer för en seriemördare. Hennes man Alexandre lever på tomgång, helt absorberad av smärtsamma minnen och sitt jobb som barnläkare. När polisen kommer över två kroppar och ett blodigt baseballträ i närheten av platsen där man fann Margot, tas fallet upp på nytt, och Alexandre blir återigen misstänkt. Samtidigt får han mystisk e-post med bilder från en övervakningskamera som ställer frågan om allt verkligen är som det ter sig.

Omdöme: Tiden går men goda minnen består. För minnet av denna film var enbart goda. En fransk thriller som levererade. Frågan var om den skulle funka lika bra vid omtitt eller var en typ av film som funkar bäst första gången. Mindes trots allt premissen, men inte hur det hela artade sig. Just att inte veta hur allt ligger till är självklart en fördel med en sån här film. Det visar sig att filmen är lika bra och effektiv även denna gång.



François Cluzet är franska motsvarigheten till Dustin Hoffman och spelar här Alexandre Beck. Alexandre är barnläkare och lyckligt gift med sin Margot (Marie-Josée Croze), ända tills det ofattbara sker. Under en romantisk simtur i en liten avlägsen sjö mister Alexandre sin Margot. Exakt vad som hänt är oklart då Alexandre blir slagen medvetslös. Åtta år senare hittas två nedgrävda kroppar vid sjön och Alexandre får ett kryptiskt e-postmeddelande. Vad hände egentligen den där kvällen för åtta år sedan och kan folk i hans närhet sitta på svaren?



Det är en smart ihopsatt historia som bygger på en roman av amerikanen Harlan Coben. Från början var det tänkt att det skulle bli en Hollywood-film, men Guillaume Canet älskade boken och övertalade författaren att låta honom göra filmen istället. Han delade författarens vision om att det i grunden var en romantisk historia, att kärleken var central och inte bara en thriller. Just den biten, att kärleken driver Alexandre blir en viktig ingrediens som inte bör underskattas. Det ger även det hela en djupare mening när han börjar gräva i sanningen.



Detta är en kvalitativ thriller, men alltså mer än så. Den uppvisar gott om hjärta vilket gör att den skapar känslor. De flesta musikvalen passar perfekt och höjer upplevelsen, precis som den komponerade musiken gör. Det är ett tillräckligt invecklat mysterium för att ge både en och två vändningar när allt är sagt och gjort, utan att det känns krystat eller pålagt för effektens skull. Vi känner med Alexandre när han avslöjar mer och mer av mysteriet samtidigt som han själv misstänks och jagas av polisen. Flera pulshöjande sekvenser filmen igenom och aldrig någon svacka att tala om. En film som håller lika bra nu som .

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5

söndag 24 maj 2020

Real Life



Titel: Real Life
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1979
Regi: Albert Brooks
I rollerna: Albert Brooks, Charles Grodin, Frances Lee McCain, J.A. Preston

Handling: Albert Brooks debutfilm som på den tiden uppfattades som en komedi, inspirerad av en enda mediahändelse: den amerikanska serien "An American Family". Det har dock på senare tid visat sig att den är en satir över det hela internationella fenomenet, nuförtiden kallat "reality TV".

Omdöme: Regissören Albert Brooks spelar sig själv när han i denna mockumentär ska spela in en film i Phoenix, Arizona. Upplägget är som sådant att en familj har valts ut bland tusentals sökande för att vara med i hans film. Tanken är att han och hans filmteam under ett års tid ska följa med och filma familjen Yeager i deras vardag, dag in och dag ut.



Veterinären Warren Yeager (Charles Grodin) har fru och två barn, en äldre dotter och en yngre son. Att deras liv ska bli dokumenterat på det här viset har de inga problem med - tror de. De har blivit utvalda efter att ha genomgått flera tester och nu ska de bara leva sina liv som vanligt är det tänkt. Men när Albert Brooks och kamerorna ständigt är på plats blir det för mycket för familjen och filmen verkar inte riktigt bli som Brooks tänkt sig. Inte blir det enklare av att hans chef och de psykologiska experterna inte håller med hans syn och vision.



Det är en idé som är god och före sin tid. Reality TV skulle bli en stor grej. Det är upplagt för både humor och ett familjedrama om Brooks bara hade spelat sina kort rätt. Av någon anledning ser jag framför mig familjen Griswold från Ett päron till farsa-filmerna och hur ett kamerateam följer deras vardag. Det hade kunnat vara riktigt roligt. Även om filmen har sina ögonblick så blir det inte särskilt roligt.



En del av problemet är att familjen vi följer och deras vardag varken är särskilt rolig eller intressant. Visst kan en familjs vardag vara trist och händelsefattig, men det här är trots allt en film så man borde ha kunnat göra det roligare och/eller mer dramatiskt. Charles Grodin är vanligtvis duktig och ganska rolig, men precis som övriga familjen är hans karaktär blek. Albert Brooks gillar jag oftast och han har sina stunder här, men spelar även över när det väl gäller.



Genomförandet finns inte riktigt där. Med det menar jag att själva känslan av att vi följer en familj i deras vardag och det dokumenteras av ett filmteam saknas. Något saknas för att det ska kännas äkta. Det blir helt enkelt en film i en film. Och inte bara en film. Detta är något som The Truman Show (1998) lyckas väldigt bra med. Ett lite annat upplägg förvisso, men med ett genomförande som saknas här. Det fanns helt enkelt mycket mer att få ut av den här filmen.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.0

The Jacket



Titel: The Jacket
Genre: Thriller/Mysterium/Sci-Fi
Land: USA/Tyskland
År: 2005
Regi: John Maybury
I rollerna: Adrien Brody, Keira Knightley, Jennifer Jason Leigh, Daniel Craig, Kris Kristofferson, Kelly Lynch

Handling: Gulfkriget 1991. Jack Starks överlever ett pistolskott i huvudet men drabbas av minnesförlust, vilket betyder att han inte har något att sätta emot när han efter hemkomsten till Vermont blir anklagad för mord på en polisman. Han blir inlagd på en sluten avdelning på ett mentalsjukhus och utsatt för en gammaldags, omänsklig typ av behandling. Starkt påverkad av hallucinogena medel reser han till framtiden, där han träffar Jackie. Hon har nyckeln till det mörka förflutna som Jack inte kan minnas. Och när hon inser att Jack är fyra dygn från sin egen dödsdag blir de tvungna att tillsammans försöka undgå det oundvikliga.

Omdöme: Här har vi en film som när den sågs när den kom inte direkt kändes särskilt speciell. En till titt kändes därför på tiden då den kunde vara värd en andra chans när man inte kom ihåg så mycket från den. En rad andra titlar kommer under filmens gång upp på näthinnan, som t.ex. The Butterfly Effect (2004), The Machinist (2004) och Source Code (2011) för att nämna några. Lite som en blandning mellan dessa skulle jag vilja påstå.



Jack Starks (Adrien Brody) är en 27-åring som efter att ha blivit svårt skadad i Gulfkriget 1991 skickas hem till Vermont i USA. Efter en incident som han inte har något minne av hamnar han på mentalsjukhus där okonventionella metoder används av Dr. Becker (Kris Kristofferson). Jack får injektioner, tvångströja och läggs in i en förvaringsbox för lik ett par timmar åt gången. Där upptäcker han att han kan färdas in i framtiden till år 2007 och träffar Jackie (Keira Knightley) som han träffade på vägen i Vermont 15 år tidigare tillsammans med hennes mamma. Jack börjar pussla ihop ett och annat och kan även minnas detaljer kring vad som skedde och vad som kommer att ske. Men det blir en kamp mot klockan då han kommer dö på nyårsdagen 1993.



Förutom de tidigare nämnda filmerna är det en annan film som givetvis gör sig påmind och det är Jacob's Ladder (1990), en mycket bra film som gör det hela bättre på många sätt. Även om denna inte alls är tokig och har en ganska bra stämning så går det inte att jämföra med nämnda film som också blir rysligare. Detta är dock också en film med mörk ton och som tar med oss in i Jacks mardrömslika upplevelse. Fast här hade det kunnat utnyttjats mer med saker som inte stämmer eller blir förvrängda i hans huvud. Istället är saker och ting väldigt normala när han spenderar tid med Jackie.



Det är ett gäng bra prestationer man bjuds på där det inte minst blir kul att se Daniel Craig året innan han för första gången tog på sig James Bond-smokingen i Casino Royale (2006). Han var dock en duktig skådespelare på uppgång redan innan dess vilket han visar här och inte minst i Layer Cake (2004). Det roligaste med hans prestation här som mentalpatienten Rudy Mackenzie är att han ser exakt ut som en raggare med sin stil, frisyr och sitt mörka hår, klockrent!



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

lördag 23 maj 2020

National Treasure: Book of Secrets



Titel: National Treasure: Book of Secrets / National Treasure: Hemligheternas bok
Genre: Äventyr/Action/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2007
Regi: Jon Turteltaub
I rollerna: Nicolas Cage, Diane Kruger, Justin Bartha, Ed Harris, Jon Voight, Helen Mirren, Harvey Keitel, Bruce Greenwood

Handling: Skattletaren Benjamin Franklin Gates försöker finna den sanna historien bakom mordet på Abraham Lincoln, genom att lösa mysteriet i de saknade sidorna från lönnmördaren John Wilkes Booths dagbok.

Omdöme: Uppföljaren till National Treasure (2004) ser återigen Nicolas Cage på skattjakt. Denna gång är insatserna dock lite högre då han även ska försöka rentvå sitt familjenamn efter det att ny bevisning pekar på att hans gammelfarfarsfar (eller något sånt) kan ha varit inblandad i attentatet på Abraham Lincoln.



Ben Gates (Cage) slår sig åter ihop med Abigail Chase (Diane Kruger) och Riley Poole (Justin Bartha). De får även sällskap av Bens pappa Patrick (Jon Voight) och mamma Emily (Helen Mirren). Spåren leder dem till Paris, London och hem till USA, inte minst Washington D.C. Ledtrådarna pusslas ihop och snart är de en stor skatt på spåret. Men efter sig har de Mitch Wilkinson (Ed Harris) som är en rival som vill hitta skatten först.



Det visar sig vara en fullt duglig uppföljare. Inte så skrikig och överdriven som väntat. Faktiskt trevlig och det hjälper att man har ett gäng gedigna skådespelare. Visst är Cage lite smårolig som en blandning mellan Indiana Jones och Robert Langdon från The Da Vinci Code (2006). Det blir en hel del äventyr och skattjakt, inte så tokigt.



Äventyret rullar på när våra vänner (och fiender) tar sig runt och plockar upp ledtrådar. Det hela blir inte så otroligt eller korkat, även om det givetvis inte kan tas på fullaste allvar. När vi nått slutdestinationen och teamet hamnar i liv och död-situationer så blir det något svagare, precis som i föregångaren. Men det hålls ändå på en stabil nivå filmen igenom och frågan är om inte denna uppföljare håller samma standard som föregångaren. Kan även vara snäppet högre standard sett överlag. God underhållning för stunden och på tillräckligt stort allvar för att man inte ska tappa intresset.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.5

Awake



Titel: Awake
Genre: Thriller/Mysterium
Land: USA
År: 2007
Regi: Joby Harold
I rollerna: Hayden Christensen, Jessica Alba, Terrence Howard, Lena Olin

Handling: Clay Beresford har allt man kan drömma om: pengar, en vacker fästmö och en fantastisk karriär. Men inte det han behöver allra mest; ett nytt hjärta för transplantation. Så finner läkarna äntligen en donator och operationen kan genomföras. Men det som skulle göra Clays liv komplett förvandlas snart till en värre mardröm än han någonsin kunnat föreställa sig. Under operationen blir han lämnad vaken och vid medvetande, men helt paralyserad.

Omdöme: Clay Beresford (Hayden Christensen) är son till en förmögen man som byggde upp ett företagsimperium. Efter hans död har Clay tagit över tillsammans med sin mamma Lilith (Lena Olin). Clay är en framgångsrik ung man som har världen och framtiden för sig. Han är förälskad i Sam (Jessica Alba) och de båda är förlovade, men håller det hemligt från mamma Lilith då Clay är medveten om att hon inte skulle acceptera Sam som är Liliths personliga assistent.



Vad som försvårar för Bruce Wayne, eh Clay är att han behöver ett nytt hjärta. Men att hitta ett hjärta med rätt blodgrupp är inte lätt. Hans hjärtläkare och vän Dr. Jack Harper (Terrence Howard) är redo att utföra transplantationen så fort de hittar en donator. Men när ögonblicket Clay väntat på är här sker en hel del inom kort tid. Ska han äntligen avslöja sin kärlek för Sam till sin mor, ska han gifta sig med Sam och ska han verkligen låta sin vän operera honom när mamma Lilith har kontaktat den ledande experten på den typen av hjärttransplantationer i landet?



När vi kommer till operationen övergår filmen till att bli en renodlad thriller och ett mysterium. Detta då Clay sövts ner inför operationen, men fortfarande kan höra och känna allt. Han är vid medvetande men kan inte röra sig. Paralyserad som han är hör och känner han hur teamet skär och sågar i honom. Men han hör även något ännu värre - planen är att han ska dö. Varför börjar han snart förstå när han pusslar ihop vad han sett och hört tidigare med de inblandade.



På förhand trodde jag att det kanske skulle vara en thriller i sjukhusmiljö som den gamla goda Michael Crichton-thrillern Coma (1978) där misstänkta dödsfall på ett sjukhus kan ha att göra med experiment. Thriller i sjukhusmiljö blir det här också, men där stannar likheterna. Det betyder inte att detta inte blir sevärt för det blir det. Den drygt 80 minuter långa speltiden lyckas inte minst med obehagskänslan som den sövde Clay går igenom. Riktigt otäckt att föreställa sig hur det skulle kännas. Verkligen tortyr på högsta nivå när du inte kan göra ett dugg.



Filmens story är kanske lite väl otrolig, men det är trots allt bara film. Man har använt konceptet med att en del sövda faktiskt är vid medvetande och paralyserade under operationen och lagt på en sidohistoria som gör det hela till en thriller. Det blir tillräckligt intressant för att man ska vilja veta hur det ska gå. Det bör dock sägas att Hayden Christensen är en ganska tråkig skådespelare i huvudrollen. En bättre skådespelare hade gjort en hel del för filmen. De övriga med Jessica Alba, Lena Olin och Terrence Howard är desto stabilare. Ingen direkt nagelbitare, men när allt är sagt och gjort så är det en godkänd liten thriller.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

fredag 22 maj 2020

Suicide Kings



Titel: Suicide Kings
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Peter O'Fallon
I rollerna: Christopher Walken, Denis Leary, Sean Patrick Flanery, Jay Mohr, Henry Thomas, Jeremy Sisto, Johnny Galecki

Handling: Ett gäng unga rika killar kidnappar en maffialedare för att få pengar till att betala lösensumman för en en av killarnas syster, som även hon har blivit kidnappad. Det hela spårar ur.

Omdöme: Maffialedaren Carlo Bartolucci är en respekterad man i New York som dragit sig tillbaka och numera går under namnet Charlie Barret (Christopher Walken). När han en dag kidnappas av ett par rikemansungar startar det en rad oförutsägbara händelser. En av killarnas syster har nämligen kidnappats och planen är att få Charlie att försöka ta reda på vem som ligger bakom och få honom att betala lösensumman på $2m. För att Charlie ska förstå att de menar allvar kommer de klippa av honom fingrar och skära av honom öron i den takt som kidnapparna gör detsamma med systern...



Detta är en film som man inte hade sett av två anledningar. Dels så utannonserades den som en komedi, vilket inte direkt visar sig stämma. Visst förekommer det en del svart humor, men någon renodlad komedi är det inte och det är skönt. Dels är Denis Leary med och han brukar sällan funka. I kombination med att det skulle vara en komedi var det inte något som lockade nämnvärt. Däremot var Christopher Walken den som till slut fick en att ge filmen en chans. Plus att man var upplagd för något lite lättsammare, som det alltså inte visar sig vara.



En stor del av historien utspelar sig i huset hemma hos en av kidnapparna. Eller rättare sagt, de fyra som planerat och utfört kidnappningen har tagit honom hem till en av sina vänner som är ovetandes om deras planer. Han är Ira (Johnny Galecki) som påminner något om en ung George Costanza från Seinfeld. Han visar sig vara den svagaste skådespelaren i filmen, även om han också agerar som en slags comic relief. Denis Leary är inte heller bra, men funkar bättre här än i en del annat man sett honom i. Han spelar Charlies chaufför som vi får följa parallellt när han försöka lokalisera de som kidnappat systern.



Vad filmen gör bra är att manuset har en del överraskningar längs vägen. Charlie har varit med förr och vet hur han ska överleva, men även hur han ska psyka sina kidnappare. Så pass att han kanske kan få dem att tvivla på vad de gör och om de kan lita på varandra. Det gör att det blir kul att se dynamiken i gruppen. Det hela får sedan både en, två och kanske tre vändningar där man får en ganska trevlig filmstund. En sak som är skön är att den inte försöker vara för cool utan berättar istället sin historia i lugn och ro.

3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

A Perfect Getaway



Titel: A Perfect Getaway
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2009
Regi: David Twohy
I rollerna: Milla Jovovich, Steve Zahn, Timothy Olyphant, Chris Hemsworth

Handling: En smekmånad på Hawaii förvandlas för ett nygift par till en farlig resa när de får reda på att ett par psykopater reser runt på de hawaiiska öarna och mördar turister.

Omdöme: Det bildsköna Hawaii (även om stora delar är inspelade i Puerto Rico) är som en egen karaktär i filmen. Vi kastas in på det nygifta paret Cliffs (Steve Zahn) och Cydneys (Milla Jovovich) smekmånad där de ska bege sig till den femte och sista ön Kauai på Hawaii. Vad de inte vet just då är att ett annat par har blivit mördade och polisen söker efter en man och en kvinna.



Cliff och Cydney träffar på paret Kale (Chris Hemsworth) och Cleo (Marley Shelton) som liftar, samt Nick (Timothy Olyphant) och hans Gina (Kiele Sanchez) som de träffar under vandringen. Kan någon av dem vara mördarna? Cliff och Cydney får vara på sin vakt samtidigt som de inte vill att det ska förstöra deras underbara smekmånad.



Det hela blir inte riktigt som väntat där förväntningarna var att det skulle bli en något korkad och lite lättsammare film om ungdomar som festar och har sig. Nu handlar det om lite äldre och det går ut på att vandra och utforska. Man har inga problem med att njuta av de vackra omgivningarna när Cliff och Cydney inleder sin smekmånad.



Man kan dela in filmen i tre delar där den första är början av smekmånaden där allt är frid och fröjd. Under mellandelen blir de varse om att det begåtts ett mord i trakterna och börjar misstänka paren de stöter på. Under den sista akten vrids det hela upp när mysteriet får sin upplösning med någon twist och pulsen ökar.



En underhållande och sevärd film som definitivt inte gör bort sig som tidsfördriv. Nu var det "unrated"-versionen som sågs som är tio minuter längre än bioversionen. Utan att ha sett bioversionen så är det en flashback-sekvens som är längre i denna version än i bioversionen. Den känns aningen lång måste erkännas (den håller på i 15 minuter), men det funkar. Man hade inte behövt visa så mycket från flashbacken men det är ett intressant grepp trots allt. Överlag måste sägas att filmen gör sitt jobb utan att bli strålande, men absolut inte heller dålig.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.5