torsdag 27 februari 2020

Take the Money and Run



Titel: Take the Money and Run / Ta pengarna och stick!
Genre: Komedi/Kriminalare
Land: USA
År: 1969
Regi: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Janet Margolin, Lonny Chapman, Jan Merlin

Handling: Filmen är gjord som en dokumentär om livet för en inkompetent småskurk - Virgil Starkwell. Filmen beskriver Virgil i hans tidiga år, hans misslyckade musikaliska karriär, och hans besatthet av bankrån. Vi får ta del av en berättarröst och intervjuer med hans familj, vänner och bekanta.

Omdöme: Även om Woody Allen officiellt sett gjorde regidebut med What's Up, Tiger Lily? (1966) så gjorde han om en befintlig film. Här har han istället gjort regidebut "på riktigt" med allt vad det innebär, inklusive eget manus och huvudroll.



Filmen, som är något av en mockumentär, följer Virgil (Woody Allen) från tidig ålder och synar hur han blev en notorisk om än inte särskilt framgångsrik tjuv och bankrånare. På vägen träffar han vackra Louise (Janet Margolin) som han snabbt förälskar sig i. Han berättar inte sin riktiga bana här i livet utan utger sig istället för att vara cellist, något han spelade under skoltiden. Hon faller för honom och snart kan han inte hålla sin kriminella bana från henne, särskilt som han behöver pengar och genomför ett bankrån.



Filmen är väldigt fragmenterad och visar främst olika ögonblick från Virgils liv och misslyckade kriminella bana. Producenterna var inte alls nöjda med resultatet vilket gjorde att man plockade in erkänt duktige klipparen Ralph Rosenblum som rekommenderade att klippa om filmen och ta bort det tunga slutet som Woody Allen tänkt sig. Resultatet blev en uppskattad och omtyckt film, ett vidare samarbete under 70-talet och möjligtvis det som gjorde att Woody Allen fick en lång och framgångsrik karriär och inte föll på första hindret.



Här finns roliga skämt och scener, sådana man känner igen och lärt sig från hans senare filmer. Idén är det inget fel på och överlag har man fått till det bra. Däremot är det ingen toppfilm och det blir mest bara bitvis roligt utan att helheten känns på topp. Gillar nog nästan mest när Janet Margolin är med då det känns som filmen tappar sista halvtimmen när Virgil hamnat i trubbel med rättvisan. En del blinkningar och försök till Charlie Chaplin finns också där. Summeringen lyder att det finns tillräckligt för en titt, men inte så mycket mer för egen del.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.3

onsdag 26 februari 2020

Lifeguard



Titel: Lifeguard
Genre: Drama
Land: USA
År: 1976
Regi: Daniel Petrie
I rollerna: Sam Elliott, Anne Archer, Kathleen Quinlan, Parker Stevenson

Handling: Rick jobbar som badvakt på stranden i Los Angeles och han trivs med det. Men omgivningen tycker att han är för gammal för det och att han bör göra något annat. När han går på en återträff med sin gamla skolklass händer det en del som får honom att fundera över sitt liv.

Omdöme: Regissören Daniel Petrie, som senare gjorde filmer som Resurrection (1980) och Fort Apache, the Bronx (1981) ska inte blandas ihop med sonen Daniel Petrie Jr. som skrev manuset till favoritfilmen Beverly Hills Cop (1984). Orsaken till varför man valde att se denna film var istället en ung Sam Elliott. En Sam Elliott som här ser ut som en ung Zeb Macahan, alltså James Arness.



Rick (Sam Elliott) jobbar som badvakt på en strand i Los Angeles. Han är över 30 år och har god rutin från jobbet. Han är omtyckt av många, inte minst bland tjejerna. Han har en yngre kille att lära upp över sommarlovet i Chris (Parker Stevenson) och de två är med om både det ena och det andra där på stranden de vakar över.



Under denna sommar får Rick ett och annat att tänka på. Den unga tjejen Wendy (Kathleen Quinlan) söker hans uppmärksamhet, den gamle skolkamraten Larry (Stephen Young) tipsar honom om att han kan tjäna bra med pengar genom att komma och jobba som Porsche-försäljare där han själv jobbar. Dessutom går Rick på en återträff med sin gamla skolklass efter 15 år och återförenas då med Cathy (Anne Archer) som han haft något på gång med.



Även om det inte är en film med ett manus som alltid leder någonvart så är det en inblick i Ricks vardag och liv. Han har kommit till en punkt i sitt liv, ett vägskäl som ger honom ett par rejäla tankeställare. Vad vill han egentligen och vad vill människorna runt honom? Inga lätta frågor att ta ställning till. Ännu svårare att svara på då han måste känna efter vad han egentligen vill och känner, inte vad andra tycker. Just denna bit känns väldigt äkta, hur folk ser på någon som inte går efter status och pengar utan istället välmåendet och att leva i nuet.



En film som alltså har mer att bjuda på än vad man kanske först tror. Till stor del är det här en föregångare till TV-serien "Baywatch" (kul nog kände man igen Parker Stevenson här som visar sig spela i nämnda TV-serie). Detta är dock seriösare, med en helskön Sam Elliott och en skönt avslappnad stil filmen igenom. För även om filmen inte bjuder på någon wow-faktor är det en trevlig och skön upplevelse att ta med sig. Växer också efter att filmen slutat.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7

tisdag 25 februari 2020

Another 52 Directors - Robert Wise



Robert Wise kanske flyger lite under radarn. Men detta är utan tvekan en av de stora regissörerna med flera klassiker och andra lyckade filmer på sin meritlista. Började lyckat inom film-noir innan han visade att han kunde mycket annat också, och det i över 30 år.

Innan han blev en framgångsrik regissör var han en hyfsad filmklippare, t.ex. med en Oscarsnominering för Citizen Kane (1941). En av hans sista filmer som regissör blev för övrigt den första Star Trek-filmen.

Sju filmer slogs om en topp fem placering. Till slut kneps femteplatsen av en film som är svår att inte ta med, trots att den betygsmässigt möjligen är något svagare än en av filmerna som lämnades vid sidan. Samtliga topp fem filmer har starka budskap och historier som grund. Executive Suite (1954) och The Sound of Music (1965) var de två som var närmast att komma med.




Plats #5

The Andromeda Strain (1971)


En realistisk sci-fi film med manus av Michael Crichton som bjuder på en hel del att fundera över. Genomtänkt, detaljrik och stämningsfull.



Plats #4

Odds Against Tomorrow (1959)


Film-Noir eller inte, en film som skapar en tryckt stämning med både planeringen och genomföringen av ett rånförsök, men även rasfrågan.



Plats #3

The Sand Pebbles (1966)


Steve McQueen i sin enda Oscarsnominerade roll, och bra är han precis som filmen. Rakt igenom en klassfilm som kan kännas något förbisedd idag, trots att den fick hela åtta Oscarsnomineringar.



Plats #2

The Set-Up (1949)


En härlig film-noir som är snyggt ihopsatt, har en bra och stark story, elegant svartvitt foto och en minnesvärd Robert Ryan i huvudrollen.



Plats #1

The Day the Earth Stood Still (1951)


Klassisk sci-fi som smart nog väljer att lägga mycket tid på att leverera ett starkt budskap. Sci-fi bitarna är relativt nedtonade och gör att filmen till stor del kan vara lika relevant nu som då.





Totalt har 15 filmer setts av Robert Wise:

Born to Kill (1947)
The Set-Up (1949)
The House on Telegraph Hill (1951)
The Day the Earth Stood Still (1951)
Executive Suite (1954)
I Want to Live! (1958)
Run Silent, Run Deep (1958)
Odds Against Tomorrow (1959)
The Haunting (1963)
The Sound of Music (1965)
The Sand Pebbles (1966)
The Andromeda Strain (1971)
The Hindenburg (1975)
Audrey Rose (1977)
Star Trek: The Motion Picture (1979)

Totalt snittbetyg på samtliga 15 filmer (av 5.00) = 3.67

måndag 24 februari 2020

Heaven



Titel: Heaven
Genre: Drama/Thriller/Romantik
Land: Storbritannien/Frankrike/Italien/Tyskland/USA
År: 2002
Regi: Tom Tykwer
I rollerna: Cate Blanchett, Giovanni Ribisi, Remo Girone, Stefania Rocca

Handling: En kvinna tar lagen i sina egna händer efter att polisen ignorerat hennes vädjan att gripa den man som är ansvarig för hennes makes död. Nu befinner hon sig inte bara gripen för mord utan även kär i en polis.

Omdöme: Efter flera fina filmer i hemlandet blev detta Tom Tykwers första engelskspråkiga film, även om stora delar av dialogen även är på italienska då den utspelar sig i Italien. Filmen bygger på ett manus av Krzysztof Kieslowski (som dog 1996) och är den första delen i en trilogi.



Historien följer Philippa (Cate Blanchett) som grips för mord och förhörs av italiensk polis. Philippa, som är född i England förstår och talar italienska, men väljer att prata engelska. Filippo (Giovanni Ribisi) är en ung polis som får agera tolk. Han faller snart för den mordanklagade och får reda på saker om henne som gör att han vill hjälpa henne fly. Vad gör man inte för kärleken?



Det är en på många sätt lågmäld film som hade kunnat bli en fartfylld thriller. Istället har man valt att få fram kärlekshistorien och se det vackra i en tragisk situation. Bitvis blir det något poetiskt, inte minst mot slutet när Philippa och Filippo kommer varandra närmare. Budskapet är tydligt. Kärleken är blind och vet inga gränser. Ingenting är omöjligt så länge kärleken är stark.



En film som hade setts en gång i tiden och som gillades då. Den gillas även nu, även om man känner att den liksom har mer att ge. Det har mycket med stilen och berättandet att göra, men framförallt manuset. Man kan dela upp filmen i tre etapper och alla har de sina styrkor, men även partier som kunde varit starkare. Stark trea till svag fyra.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

söndag 23 februari 2020

Spies Like Us



Titel: Spies Like Us / Spioner är vi allihopa
Genre: Komedi/Äventyr
Land: USA
År: 1985
Regi: John Landis
I rollerna: Chevy Chase, Dan Aykroyd, Donna Dixon, Bruce Davison

Handling: Två obetydliga kontorsråttor på CIA har som högsta önskan att stiga i graderna och bli riktiga spioner. De gör ett intagningsprov men ertappas med att fuska. Istället för att få sparken används de av sina befäl som lockbeten på ett livsfarligt uppdrag i Sovjetunionen, och deras befäl hoppas att de inte ska komma tillbaka överhuvudtaget.

Omdöme: Denna komedi kom året innan John Landis regisserade Chevy Chase i ¡Three Amigos! (1986). Dan Aykroyd spelar Chases partner och har även varit med och skrivit manuset till filmen. Från början var det tänkt att John Belushi (som var med i Blues Brothers (1980) med Aykroyd som även den regisserades av Landis) skulle vara med här. Men då han dog blev det Chase som fick ta över rollen.



Chevy Chase som Emmett Fitz-Hume och Dan Aykroyd som Austin Millbarge har stundtals ett slags Helan & Halvan samspel som funkar bra. Chase har man sett roligare och bättre, men frågan är om Aykroyd inte funkar bäst här. Han har nämligen oftast en tendens att kännas svagare än sin medspelare. Han känns seriösare än vanligt men ändå rolig. Kanske beror det på att han alltså varit med och skrivit manuset. Dessutom har Aykroyd fått med sin fru Donna Dixon i en stor roll som Karen Boyer som de träffar på under sitt uppdrag.



Det är ingen tvekan om att om man gillar flera av John Landis bästa filmer så uppskattar man även denna och dess humor. Det är inte en lika bra eller rolig film som hans bästa, men den bjuder på en del humor och underhållning för stunden. Det som kanske överraskar mest är att den är välgjord även i detaljerna med en del bra effekter och actionscener. En komedi, men inte överdriven då den behåller en viss standard och realism under omständigheterna. Funkar som ett helt ok tidsfördriv.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.4

The First Great Train Robbery



Titel: The First Great Train Robbery / The Great Train Robbery / Det stora tågrånet
Genre: Äventyr/Kriminaldrama
Land: Storbritannien
År: 1978
Regi: Michael Crichton
I rollerna: Sean Connery, Donald Sutherland, Lesley-Anne Down, Malcolm Terris

Handling: Året är 1855 och kassaskåpsexperten Edward Pierce (även känd som John Simms) har beslutat sig för att råna det mytomspunna tåget som går till Folkestone. Tåget fraktar stora mängder guld, som ska till engelska trupper. Därav är det extremt hårt bevakat. För att komma in i de två kassaskåp som guldet förvaras i krävs sammanlagt fyra nycklar, som förvaras hos olika personer, bl.a. av chefen för Huddlestone & Bradford Bank, Edgar Trent.

Omdöme: I denna Michael Crichton-film har han själv stått för regi och manus baserat på hans egen bok. Det handlar om det stora tågrånet, ett verklighetsbaserat fall som ägde rum 1855. Nu är inte filmen eller boken trogen den sanna händelsen till punkt och pricka utan en del har ändrats för att bli mer av ett äventyr.



Vi får egentligen veta väldigt lite om Edward Pierce (Sean Connery) och hans bakgrund. Han verkar ha det relativt gott ställt och umgås med högt uppsatta. Man visar dock senare hur han utan större problem lyckas nästla sig in nästan varsomhelst, vilket tyder på att han gjort detsamma inledningsvis. Han planerar att råna ett tåg där ena vagnen har två kassaskåp som fraktar stora mängder guld. De fyra nycklarna som krävs för att öppna kassaskåpen behövs och till det uppdraget rekryterar han Robert Agar (Donald Sutherland) som är en fingerfärdig ficktjuv och expert på nycklar och lås. Tillsammans sätter de planen i verket och tar även hjälp av diverse medhjälpare, inte minst Edwards flamma Miriam (Lesley-Anne Down) som får agera lockbete.



Filmen hade setts en gång i tiden och tidseran från mitten av 1800-talet mindes som lite småtrist. Småtrist eller inte så har Crichton varit fast besluten att i detalj visa planeringen och genomförandet av kuppen, precis som väntat när det kommer till Crichton. Det intressanta i sammanhanget är att man lägger ner klart mycket mer tid på själva uppbyggnaden där tjuvarna försöker komma över nycklarna än själva kuppen. Kuppen avverkas på runt 20 minuter medan resten av handlingen tar runt 90 minuter på sig. Hade önskat att man kortat ner planeringen och uppbyggnaden en del och istället lagt lite mer tid på själva kuppen. Det blir inte stressat mot slutet, men det känns något för utdraget på sina håll innan dess.



Trion Connery, Sutherland och Down sköter sig fint och det är kul att skåda klasskådespelare som får agera ihop som här. Även om filmen inte tillhör mina favoriter så är det ett småtrevligt äventyr med en del scener som sticker ut. Sutherland ser t.ex. inte klok ut under kuppförsöket när han dyker upp ur kistan. Galet roligt utseende på honom. Connery får å sin sida göra en hel del stunts under tågfärden och även om han kanske inte utförde samtliga stunts ser man klart och tydligt att han gör många av dem. Det känns och är äkta, vilket höjer en sån här film jämfört med om det varit cgi-effekter och snabba klipp som man ofta bjuds på i nyare filmer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

lördag 22 februari 2020

Dead Ringer



Titel: Dead Ringer / Vem ligger i min grav?
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1964
Regi: Paul Henreid
I rollerna: Bette Davis, Karl Malden, Peter Lawford, George Macready

Handling: Edith och Margaret är enäggstvillingar, men ändå mycket olika. Edith är ogift, har skulder och utan framtidsutsikter. Margaret är nybliven änka, men hon besitter en oändlig förmögenhet - tack vare att hon stal sin make från Edith för länge, länge sedan. Nu sätter Edith en djävulsk plan i verket för att hämnas på Margaret...

Omdöme: För regin står en viss Paul Henreid som inte gjorde sig något vidare namn som regissör med främst TV-serier på meritlistan. Han var dock inte helt okänd som skådespelare, inte minst som Victor Laszlo i storklassikern Casablanca (1942). Här har han regisserat Bette Davis som han bl.a. spelade mot i småtrevliga noiren Deception (1946).



Edith (Bette Davis) går på begravningen av den rike DeLorca som var gift med hennes tvillingsyster Margaret (Bette Davis). Edith och Margaret har inte sett varandra på snart 20 år och det har sina skäl. För det första ogillar de varandra och för det andra stal Margaret DeLorca från Edith och gifte sig sedan med honom.



Som i en film-noir, eller varför inte ett Columbo-avsnitt smider snart Edith en djävulsk plan. Kan hon komma undan med att döda sin tvillingsyster Margaret och sedan utge sig för att vara den rika änkan? Givetvis blir det inte lätt. Hon måste inte minst ta sig an personalen som jobbar åt Margaret, hunden Buster, hennes vänner, advokaten och älskaren. Dessutom det svåraste av allt - Ediths pojkvän tillika polisen Jim (Karl Malden) som inte kan släppa att hans Edie dött.



Upplagt för trevligheter, intriger och spänning. Något man har svårt att komma ifrån är det faktum att Bette Davis axlar huvudrollen, ja en dubbelroll. Detta eftersom man aldrig riktigt gillat henne och inte ser storheten i henne som skådespelare. Här känns hon också ojämn och typiskt teatralisk som hon ofta känns. Bättre är det med de flesta andra, men hon är den lysande stjärnan som det mesta faller med.



Det är en idé som på det stora hela funkar ganska väl och där det inte är några problem med att kännas övertygande med tvillingbiten. Däremot känns det som en mer erfaren, duktigare regissör hade kunnat få ut mer av filmen med tanke på materialet. För även om det inte är något direkt nytt så saknas det mer spänning och något som gör att det sticker ut. Trots det kul att se hur Edith ska komma undan med det hela och även några vändningar längs vägen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.3

Off Limits



Titel: Off Limits / Saigon - ett helvete för snutar
Genre: Thriller/Action/Drama/Krig
Land: USA
År: 1988
Regi: Christopher Crowe
I rollerna: Willem Dafoe, Gregory Hines, Fred Ward, Scott Glenn, Amanda Pays

Handling: McGriff och Albaby arbetar som civila militärpoliser under kriget i Saigon. De utreder flera mord på prostituerade som leder dem till högt uppsatta amerikanska militärer. Detta gör deras situation extra utsatt och riskabel.

Omdöme: Med den svenska titeln Saigon - ett helvete för snutar var detta en film som fanns tillgänglig på videoband där hemma när man växte upp. Det var dock ingen favorit man återvände till många gånger. Istället var det titlar som inte minst Snuten i Hollywood, Ombytta roller, Drömtjejen och Pang! Pang! Du är död som gick varma i VHS-spelaren.



Saigon under Vietnamkriget är ingen lek. Amerikanska soldater är illa omtyckta av många, men är också en stor inkomstkälla för de som vill tjäna pengar, inte minst via prostitution och illegal handel. När en ung vietnamesisk prostituerad hittas mördad, skjuten intill sin baby, kopplas militärpoliserna McGriff (Willem Dafoe) och Albaby (Gregory Hines) in på fallet. Detta eftersom man hittar bevis och ett vittne som pekar ut en högt uppsatt amerikansk militär.



McGriff och Albaby börjar luska i fallet och förhöra vittnen. Men någon vill inte att de ska komma fram till sanningen. Folk som kan veta något dör plötsligt och de själva blir utsatta för attentat. Saigon var redan en tillräckligt farlig plats för McGriff och Albaby. Men ju mer de blir motarbetade och tuffa saker sker, ju mer driver det dem att lösa fallet.



När filmen nu ses är det lätt att konstatera att den inte alls är tokig. Faktiskt lite bortglömd eller åtminstone något underskattad. För här bjuds det på en hel del som funkar. Det är fartfyllt och hårdkokt där det händer något mest hela tiden, utan att kännas stressat. Ett mysterium och en thriller som tätnar allt eftersom.



Man får genomgående bra prestationer, inte minst av Dafoe och Hines i sina buddy cop-roller. Mustaschprydde Fred Ward som deras överordnade Dix är bättre än man oftast sett honom. Scott Glenn är även klockren som överste Armstrong när han väl dyker upp. De vietnamesiska rollerna funkar också bra. Det skulle väl vara Amanda Pays i rollen som franska nunnan Nicole som känns något svag precis som hennes rollfigur som inte alltid klickar med resten av filmen.



Regissören och manusförfattaren Christopher Crowe (ej släkt med Cameron Crowe) har inte så mycket annat på sin resumé som regissör, men var åtminstone med och skrev manuset till The Last of the Mohicans (1992).

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.2