onsdag 21 oktober 2020

Little Nikita



Titel: Little Nikita / Spioner i familjen
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Richard Benjamin
I rollerna: Sidney Poitier, River Phoenix, Richard Jenkins, Caroline Kava, Richard Bradford, Richard Lynch

Handling: Roy Parmenter är en FBI-agent i San Diego. För 20 år sedan dödades hans partner av en Sovjetisk spion kallad för Scuba. Denne Scuba är fortfarande aktiv och har nu börjat döda hemliga sovjetiska s.k. sovande agenter i USA som väntar på order. Snart är Roy inblandad...

Omdöme: För de som kan sin Westworld (1973), så var det Richard Benjamin som spelade huvudrollen i den. Han fortsatte spela i filmer, men sadlade delvis om för att hamna bakom kameran som regissör. Främst gjorde han komedier och dramer. Här var det tänkt att det skulle bli lite mer spänning, men stora delar av filmen blir ett familjedrama. Filmen bör för övrigt ej förväxlas med Running on Empty (1988) som också ser River Phoenix med föräldrar på rymmen.



Jeff Grant (River Phoenix) är en 17-årig kille som vill bli pilot och söker till flygvapnet i San Diego. Hans föräldrar Richard (Richard Jenkins) och Elizabeth (Caroline Kava) äger och driver en plantskola i San Diego. Vad Jeff inte vet är att hans föräldrar är sovjetiska sovande agenter som kom till USA för 20 år sedan. När en sovjetisk dubbelagent endast känd som Scuba (Richard Lynch) börjar mörda de sovande sovjetiska agenterna då han kräver pengar, skickas KGB-agenten Konstantin Karpov (Richard Bradford) till San Diego för att få tag i Scuba. Samtidigt får FBI-agenten Roy Parmenter (Sidney Poitier) nys om att Scuba är i farten igen. Det var nämligen Scuba som för 20 år sedan dödade hans partner...



Detta är en film som sågs i slutet av 80-talet/början av 90-talet då filmen fanns hemma på video. Den sågs nog ett par gånger på den tiden, men inte kom man ihåg mycket från den nu. Kanske inte så konstigt då den visar sig vara lite... sömnig, om man ska vara fyndig. Det är nämligen ingen direkt dum idé vi har att göra med (visade sig flera år senare att det faktiskt fanns s.k. sovande agenter i USA likt det vi ser här), men det blir lite för händelsefattigt för att bli något. Fokus läggs främst på familjedramat istället för agent-/spionbiten.



Poitier och Phoenix blir ett något omaka radarpar som får samarbeta. Ja, inte på det klassiska buddy cop-viset, men där Roy håller ett öga på Jeff och delar med sig av vad han vet om föräldrarna och vad som håller på att ske. För Jeffs del blir det givetvis en chock. Denna amerikanske tonåring som älskar sitt land får reda på att hans föräldrar är sovjetiska agenter. Inget lätt att höra eller ta itu med. Men de är en stark familj som älskar varandra, så kanske kan de ta sig igenom krisen - om de nu kan ta sig ur levande med Scuba, Karpov och Roy efter sig.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0

Unhinged



Titel: Unhinged
Genre: Thriller/Action
Land: USA
År: 2020
Regi: Derrick Borte
I rollerna: Russell Crowe, Caren Pistorius, Gabriel Bateman, Jimmi Simpson

Handling: En stressad mamma råkar tuta på fel bil vid ett rödljus under rusningstid. Ett ödesdigert misstag som gör henne själv och alla hon älskar till måltavlor för en man som tröttnat på allt och bestämt sig för att lära världen en sista läxa.

Omdöme: Detta verkade bara vara en dussinfilm eller värre än så. Men kanske kunde den åtminstone bjuda på lite underhållning för stunden. Det hela inleds kraftfullt när en man, Tom Cooper (Russell Crowe) dödar vad som visar sig vara sin ex-fru och hennes nya man för att sedan tända eld på huset. Detta sätter definitivt tonen och visar vad mannen är kapabel till.



Rachel (Caren Pistorius) är stressad denna morgon och kör sin ruttna Volvo i rusningstrafik för att i tid hinna lämna av sonen Kyle (Gabriel Bateman) till skolan och sedan ta sig till en av sina bästa kunder som hon ska klippa. Det är då deras vägar korsas. Mannen som redan dödat minst två är eftersökt och har inget att förlora. När Rachel med sonen Kyle i baksätet gör mannen upprörd inleds mardrömmen.



Det är lite som en kusin till The Hitcher (1986) och Falling Down (1993). Skillnaden är att mannen, Tom Cooper är elakare. Ja, åtminstone då han inte har några spärrar och alltså inget att förlora. Nej, det må inte vara lika bra som dessa två filmer, men faktiskt inte så tokigt. Bra tempo, ganska nervig och ihållande spänning. Bättre än väntat.



Vad som gör att filmen funkar bättre än en lättglömd dussinfilm stavas Russell Crowe. Aldrig varit ett stort fan, men han har gjort ett par bra roller. Här påminner han starkt om John Goodman, det är ofrånkomligt att missa, speciellt i ett par scener. Han känns också övertygande som denna förbannade man som fått nog. Denna bit av filmen lyckas man väldigt bra med. Överhuvudtaget skulle jag vilja påstå att alla scener med Crowe är bra.



Även om filmen lyckas bättre än väntat så kunde den ha blivit ännu bättre. Det ligger liksom på gränsen till något mer, för den klarar av att skapa den nerviga känslan man är ute efter med en sån här film. Till slut hänger det på filmens avslutning och även om den inte gör bort sig så är det en alldeles för ordinär upplösning man bjuds på. Här önskar man sig något överraskande att ta med sig. Betygsmässigt nosar den snarare på ett lite högre betyg än tvärtom.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

tisdag 20 oktober 2020

Another 52 Directors - Anthony Mann



Anthony Mann, en regissör jag förknippar med film-noir och senare en rad västernfilmer. Han skulle dessutom komma att göra åtta filmer med James Stewart, inklusive flera fina västerns. En regissör som jag sett en del filmer av och där de flesta håller en jämnbra nivå.

Topp två är ganska svåra att välja bland, men i topp får det bli den jag gillade bäst vid omtitt. Tredje- och fjärdeplats känns också ganska givna. Desto svårare med den avslutande filmen på listan. Detta då det fanns tre-fyra jämnstarka filmer att välja bland i olika genrer.




Plats #5

Men in War (1957)


En realistisk krigsfilm om Koreakriget där männen måste hantera de psykologiska ansträgningarna de ställs inför. Mindre känd krigfilm som växer på en.



Plats #4

The Far Country (1954)


Inte det främsta Mann/Stewart-samarbetet, men en västern som är bra. En västern med ett par minnesvärda scener, bra huvudskurk och en som vanligt gedigen James Stewart.



Plats #3

T-Men (1947)


Det utmärkta fotot utmärker sig lite extra i denna semidokumentära film-noir. En hel del ögongodis med det svartvita fotot av John Alton och en ganska händelserik verklighetsbaserad historia.



Plats #2

Winchester '73 (1950)


En fin västern och det första samarbetet mellan Anthony Mann och James Stewart. Finns mycket att gilla och måste ses som en klassiker i västerngenren.



Plats #1

The Man from Laramie (1955)


Det sista samarbetet mellan Mann och Stewart gav kanske den bästa filmen de gjorde, tillsammans med Winchester '73. En västern med udd och där Stewart får ta i med hårdhanskarna. Fin titellåt dessutom.





Totalt har 16 filmer setts av Anthony Mann:

Desperate (1947)
T-Men (1947)
Raw Deal (1948)
Border Incident (1949)
Side Street (1950)
Winchester '73 (1950)
The Tall Target (1951)
Bend of the River (1952)
The Naked Spur (1953)
The Far Country (1954)
The Man from Laramie (1955)
Men in War (1957)
The Tin Star (1957)
Man of the West (1958)
El Cid (1961)
The Heroes of Telemark (1965)

Totalt snittbetyg på samtliga 16 filmer (av 5.00) = 3.25


måndag 19 oktober 2020

El Cid



Titel: El Cid
Genre: Drama/Äventyr/Romantik/Krig
Land: USA/Italien
År: 1961
Regi: Anthony Mann
I rollerna: Charlton Heston, Sophia Loren, Raf Vallone, Geneviève Page, Herbert Lom

Handling: Han blev oskyldigt anklagad för förräderi. Han måste strida för sin heder och bevisa sin oskuld för sin blivande hustru. Han segrade och blev känd som en krigare utan fruktan. Och han utses till härförare över de kristnas arméer.

Omdöme: Två år efter episka mastodontklassikern Ben-Hur (1959) var det dags för Charlton Heston att gestalta ännu en historisk figur, denna gång El Cid. Och visst är detta ännu en episk film. En sådan man länge känt till och varit nyfiken på. En 3-timmars film med både Overture och Intermission, precis som man förväntar sig av en sån här matiné.



Det är i slutet av 1000-talet när Rodrigo (Charlton Heston) är på väg till sin blivande hustru Jimena (Sophia Loren). Han tvingas ta sig an ett gäng morer, men släpper emirerna och anklagas då för förräderi mot kungen av Spanien. Från denna stund kallas han för El Cid och blir den naturlige ledaren av Spanien mot morerna.



Någon ny Ben-Hur (1959) är det inte, åtminstone inte lika bra. Allt finns annars med här med intriger, fäktning, storslagna slag och allt annat som hör till denna typ av episka film. Dåligt är det inte heller, men de tre timmarna flyger inte direkt fram, snarare tvärtom. Det känns istället som en film utan den riktiga passionen. Man går heller aldrig riktigt på djupet på karaktärerna. El Cid till viss del, men inte på ett sätt så att Heston får göra skäl för sin lön. Det saknas lite känslor och intrigerna väcker därför inte ens intresse nämnvärt.




En av filmens huvudaktörer blir musiken av Miklós Rózsa som även Oscarsnominerades, tillsammans med filmens scenografi. Scenografin och fotot håller bra klass. Musiken, inte lika mycket. Ojämn nivå, om man ska vara helt ärlig. Bättre under mellanspelen och som bakgrundsmusik. Inte särskilt bra under krigsscenerna och de mer spännande scenerna.



Det tar emot att kritisera en sån här film då det inte är något fel på produktionen och man får en dos av vad man är ute efter med en episk film. Det är dock svårt att inte jämföra med nämnda Ben-Hur (1959). Tycker personligen även en mindre känd film som The War Lord (1965), även den med Charlton Heston i en medeltidshistoria, är att föredra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

söndag 18 oktober 2020

Men in War



Titel: Men in Wr / Män i krig
Genre: Drama/Krig
Land: USA
År: 1957
Regi: Anthony Mann
I rollerna: Robert Ryan, Aldo Ray, Robert Keith, Vic Morrow

Handling: Under Koreakriget befinner sig löjtnant Benson och hans pluton mitt inne i fiendeområde efter en reträtt. Snart ansluter sig sergeant Montana och en överste. Benson ska nu få sina män att ta sig till höjd 465, där de tror att deras division befinner sig.

Omdöme: Likt vad Samuel Fuller gjorde med The Steel Helmet (1951), gör Anthony Mann här. I båda fallen har vi nämligen realistiska krigsfilmer om Koreakriget. Här ser vi Robert Ryan som löjtnant Benson. Han har hand om en pluton som är omringad av fienden i ett bergigt landskap. Deras bästa chans är att ta sig till höjd 465 där deras allierade befinner sig - hoppas han. På vägen träffar de på sergeant Montana (Aldo Ray) som transporterar en chockad överste. Montana kommer visa sig bli ett nyttigt, om än motvilligt tillskott till gruppen.



Sergeant Montana påminner kul nog en del om huvudpersonen i tidigare nämnda Fuller-film. Montana är en typ av soldat som skjuter först och frågar sen, något löjtnant Benson inte gillar nämnvärt. Men han kommer snart att förstå att det är män som Montana som behövs i det prekära läget de befinner sig i. Så även om de inte gillar varandra, lär de sig att samarbeta när det kommer till kritan. Tillsammans med de övriga männen kommer de få fullt upp med att hantera de psykiska påfrestningarna som de möter.



Det är en film som i princip utspelar sig i realtid där vi kastas in i hetluften och följer männen när de ska försöka ta sig ur fiendeland. De kommer att upptäcka att farorna kan finnas framför, bakom, vid sidan, ovanför och nedanför dem. Filmen förs framåt utan att bli direkt actionfylld, förutom lite mer mot slutet. Tempot, realismen, skådeplatsen som fångas effektivt samt enkel men passande musik av Elmer Bernstein gör detta till en bra, mindre känd liten krigsfilm. Saknar väl något för att bli klassiskt bra, men klart sevärd och växer även på en i efterhand.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

lördag 17 oktober 2020

The Far Country



Titel: The Far Country / Farornas land
Genre: Västern
Land: USA
År: 1954
Regi: Anthony Mann
I rollerna: James Stewart, Ruth Roman, Corinne Calvet, Walter Brennan

Handling: En egensinnig äventyrare och cowboy, Jeff Webster drabbar samman med en korrupt lagman i Mr. Gannon medan han för boskap till Dawson.

Omdöme: Mellan åren 1950 och 1955 skulle Anthony Mann göra hela åtta filmer med James Stewart. Fem av dessa åtta var västerns. Detta var den fjärde. James Stewart spelar Jeff Webster som mot betalning för boskap åt och med sin vän Ben (Walter Brennan). Men när de ska föra boskapen genom Skagway för att ta sig till Dawson, hamnar Jeff i trubbel med Mr. Gannon (John McIntire) som styr och bestämmer. Kanske kan Jeff få hjälp av Ronda Castle (Ruth Roman) som gör affärer med Gannon? Eller varför inte unga Renee (Corinne Calvet) som jobbar på Castles ställe?



Det är alltid något mysigt och liksom hemtrevligt med att se James Stewart. Även om han oftast spelade mysfarbror och helyllekille, kunde han visa upp en hårdare och tuffare sida, vilket han gör här. Jeff är nämligen inte mycket till människoälskare. Han bryr sig inte nämnvärt om han är omtyckt eller inte, så länge han blir lämnad ifred och får som han vill.



Ruth Roman blir en trevlig motspelare till James Stewart och hennes Ronda Castle visar sig vara en bestämd kvinna. Inte bara bestämd, hon kan även vara farlig. Så där på gränsen vilket gör att Jeff fascineras av henne, men inte riktigt kan vara säker på hennes avsikter eller lojalitet med skurken Gannon efter sig. På tal om Gannon är han en iskall herre och hetsar inte upp sig i onödan. Han vet att han har makten i trakten.



Filmen utspelar sig i Alaska under guldruschen, men spelades in i Kanada. Stundtals bjuds vi på vackra landskap utan att fotot skulle fånga det på ett märkvärdigt sätt. Det är en film som gör det bra överlag utan att kanske bli det bästa man sett i västernväg. Men den har något, förutom ett par bra prestationer och karaktärer. Detta trots att den på sina håll får med lite lättsammare scener som inte direkt hade behövts. Stark trea till svag fyra hamnar det på.



En intressant notis är att hästen James Stewart rider i filmen var samma häst som han red i 17 olika filmer och som han blev väldigt förtjust i. När hästen dog 1970, lät han begrava den på sin ranch.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.2

fredag 16 oktober 2020

Border Incident



Titel: Border Incident / Dödsdalen
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1949
Regi: Anthony Mann
I rollerna: Ricardo Montalban, George Murphy, Howard Da Silva, Charles McGraw

Handling: En amerikansk agent och en mexikansk agent slår sig ihop för att stoppa en liga som smugglar mexikaner in i Kalifornien som illegal arbetskraft.

Omdöme: Efter sin semidokumentära film-noir T-Men (1947) som synade hur agenter från finansdepartementet infiltrerade och jagade penningförfalskare, tog sig Anthony Mann här an gränspolisen mellan den amerikanska och mexikanska gränsen. Berättarrösten förtäljer att det vi får se bygger på verkliga fall och händelser för att visa hur deras arbete går till i jakten på de kriminella. Rättare sagt de som ser till att illegala tar sig in över gränsen från Mexiko.



Pablo Rodriguez (Ricardo Montalban) från mexikanska sidan och Jack Bearnes (George Murphy) från den amerikanska sidan är agenterna som ska jobba under täckmantel för att försöka sätta dit en smugglarliga. Pablo utger sig för att vara en mexikansk kriminell som behöver ta sig över till USA medan Jack visar sig ha kommit över immigrationspapper som ligan behöver.



Ricardo Montalban, 40 år innan han spelade minnesvärd skurk i The Naked Gun (1988). Det är kul att se honom som ung här, men varken han eller filmen blir något utöver det vanliga. Det hela känns som en propagandafilm sponsrad av den amerikanska staten för att visa upp vilket bra jobb gränspolisen gör. Man känner relativt tidigt att detta inte kommer bli något, men vill ändå ge det en chans. Visst tar det sig så småningom och filmen är inte dålig, men den faller mig inte i smaken. Känns någorlunda realistisk, men lite väl enkel och tillrättalagd.



Som bäst blir det när det börjar knaka i fogarna för Pablo och Jack. När ligan börjar förstå vilka de är. Scenen ute på fältet blir inte minst svettig och kunde lika gärna ha varit med i en bröderna Coen-film eller liknande. Synd att vi inte bjuds på fler sådana scener. Men som sagt, det är en typ av film som känns mer som propaganda och lite väl simpel, utan spets. Något besviken trots allt, även om det alltså redan från början inte kändes som en film som skulle locka så värst mycket.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1