fredag 31 juli 2020

The Taking of Pelham One Two Three (Revisited)



Titel: The Taking of Pelham One Two Three / Pelham 1-2-3 kapat
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1974
Regi: Joseph Sargent
I rollerna: Walter Matthau, Robert Shaw, Martin Balsam, Hector Elizondo

Handling: En grupp beväpnade män tar över ett tunnelbanetåg i New York. De kräver en miljon dollar av staden New York inom en timme, annars kommer de att döda en passagerare i minuten.

Omdöme: Ibland känner man för en hårdkokt 70-talare och detta är ett typexempel på denna typ av film från den här tiden. Det är en film som setts förr, men det spelar ingen roll. Filmer som dessa tål att ses om och om igen. Filmen fick en remake med The Taking of Pelham 1 2 3 (2009) som givetvis inte kan mäta sig med denna.



Fyra tungt beväpnade män med långa rockar stiger på ett tunnelbanetåg i New York. De kliver ombord på olika stationer och tar till slut över tåget. De fyra är ledaren Mr. Blue (Robert Shaw), Mr. Green (Martin Balsam), Mr. Grey (Hector Elizondo) och Mr. Brown (Earl Hindman). Med militärisk precision sätter de sin plan i verket och sätter hela New York i skräck. De kräver $1m som ska levereras inom en timme, annars börjar de avrätta en ur gisslan varje minut. Polisen Garber (Walter Matthau) sköter förhandlingarna med gisslantagarna från ledningscentralen och försöker vinna tid samtidigt som han och de övriga försöker lista ut hur de tänkt komma undan.



Direkt när filmen drar igång ryggar jag tillbaka av musiken som spelas under förtexterna. Det är inte bra. Som tur är tar musiken inte en central plats i filmen, åtminstone inte med lika förskräcklig musik. Istället är det ganska funkiga och passande 70-tals toner vi får filmen igenom. På tal om 70-tal så är 70-tals känslan påtaglig. Kläderna, modet och attityden i New York är på topp. Det må inte vara snyggt, men charmigt på ett sätt som inte går att återskapa. Det fångar en tidsera som är lika viktig för filmen som resten. Det är helt enkelt en av huvudfigurerna.



Till stor del blir det en hjärnornas kamp mellan Garber och Mr. Blue, och då är det skönt att ha Walter Matthau och Robert Shaw som är perfekta för rollerna. Detsamma kan sägas om de flesta rollerna. Hector Elizondo är t.ex. skönt elak och sliskig i rollen som Mr. Grey. Kul också med Ben Stillers far (och George Costanzas pappa i "Seinfeld") Jerry Stiller i en biroll som polisen Rico Patrone. Eller varför inte Matthew Brodericks far James Broderick som tågföraren Denny Doyle. Givetvis är användandet av färgkoderna på kidnapparna något som Tarantino sedan återanvände i Reservoir Dogs (1992).



Är det något jag hade önskat var annorlunda med filmen så är det när man närmar sig upplösningen. Det är inte som att filmen tappar eller har ett dåligt slut eller avslutning innan dess. Men en sån här film hade gärna fått ha ett riktigt minnesvärt och bra slut. I vilket fall som helst är det en 70-tals klassiker som tål att ses i alla väder. De görs helt enkelt inte så här längre.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7

torsdag 30 juli 2020

Dirty Mary Crazy Larry



Titel: Dirty Mary Crazy Larry / Läskiga Mary, knäppa Larry
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1974
Regi: John Hough
I rollerna: Peter Fonda, Susan George, Adam Roarke, Vic Morrow

Handling: Larry och Deke tar frun och dottern till en butiksägare gisslan och flyr med lösensumman. Nu startar den stora jakten där polisen jagar Larrys Dodge Charger med allt från 426 Hemis till helikoptrar.

Omdöme: Larry (Peter Fonda) och Deke (Adam Roarke) är två tjuvar som kommit till en liten stad för att råna en stor butik på innehållet i kassaskåpet. Larry, som spenderat natten med Mary (Susan George) på ett motell, är en professionell racingförare och Deke är hans mekaniker. Efter att de tagit butiksägarens fru och dotter gisslan, kommer de över pengarna från kassaskåpet. Vad de inte räknat med är att Mary vill följa med. Nu börjar vansinnesfärden där hela polisstyrkan är efter dem, i synnerhet kapten Franklin (Vic Morrow) som är besatt av att stoppa dem.



Larry, Mary och Deke ger sig ut på vägarna och inget ter sig vara för galet för dem när de rusar fram på vägarna. De kör trimmade bilar som inte är någon match för polisbilarna. Men så lätt ska det väl inte vara? Nej, självklart inte. Franklin är en gammal räv som inte ger sig så enkelt och sätter sig i polishelikoptern för att ta upp jakten. Samtidigt har vi en ung polis som med hjälp av en trimmad polisbil kanske kan utmana trion laglösa som inte tänker stanna för någon eller något.



Detta är en tvättäkta bilfilm som man kan kalla för en enda lång biljakt. En väldigt skön biljakt och road movie. Handlingen är inte direkt relevant då det mest går ut på att trycka plattan i botten. Men det är ingen dålig film för det, och inte B som man hade kunnat tro. Det är välgjort och hela tiden i rörelse. Inte bara för att de mest är ute på vägarna utan för att det inte finns någon dötid att tala om. Gillar helt enkelt det här och filmen har en skön stil. Den försöker inte vara cool men blir det på ett naturligt 70-tals sätt.



Skådespelarna är av lite blandad kvalité, inte minst bland poliserna där B-films tendenserna märks av. Men det är absolut inget som stör då det är en del av charmen. Skönt nog blir det inte en film där poliserna ska dumförklaras likt Smokey and the Bandit (1977) där det blir lite för mycket trams, något man slipper här. Det är faktiskt seriöst och allvarligt för det mesta, även om Larry och Mary tjafsar och har sig hela tiden.



Peter Fonda är halvcool och halvfjantig, vilket passar bra. Susan George är något svag, men det passar på något vis då hon spelar på ett lite korkat sätt. Hon skulle kunna liknas vid en blond Shelley Duvall från The Shining (1980). Sist men inte minst så är Vic Morrow helskön som polisen Franklin som bara har en växel och det är fullt ös.



En sån här typ av film kan lätt bli upprepande och enformig efter ett tag. Det blir inte denna. En stor del i det är tjafsandet mellan Larry och Mary med Deke i mitten. Det håller igång det hela mellan biljakterna. Men det är för den långa jaktens skull filmen är vad den är. En film som Quentin Tarantino är extra förtjust i och kan förstå varför. Det är en film man har kul med och som underhåller från början till slut. Ett passande slut får man också säga som sätter punkt på ett smått perfekt sätt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.7

onsdag 29 juli 2020

Outland (Revisited)



Titel: Outland / Operation Outland
Genre: Action/Kriminalare/Sci-Fi/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1981
Regi: Peter Hyams
I rollerna: Sean Connery, Peter Boyle, Frances Sternhagen, James Sikking

Handling: En man vid namn O'Niel sänds till planeten Io där det finns en gruvkoloni för att leda säkerheten. När arbetare börjar dö p.g.a. en farlig drog, vägrar O'Niel vända dem ryggen och bara se på. Men eftersom han inte kan acceptera vad som händer blir ledningen för kolonin trötta på honom och sänder ut yrkesmördare för att stoppa honom.

Omdöme: En film man ofta känner för att se om, men som alltid lämnar en del att önska. Den nämns som en film som har en story lik klassiska västernfilmen High Noon (1952) men som utspelar sig i rymden likt Alien (1979). Att den fått inspiration från den senare råder inget tvivel om, även om det här inte handlar om några aliens eller monster. Det skulle i så fall vara mänskliga monster som ser till att arbetarna på gruvkolonin ska jobba extra bra med hjälp av en syntetisk drog.



William O'Niel (Sean Connery) är en marshal, en slags sheriff som skickas till Jupiters måne Io. Där ska han tillsammans med sergeant Montone (James Sikking) upprätthålla lag och ordning bland de över 2000 som jobbar på Io. Montone vet hur saker och ting funkar. Han vet att gruvkolonins förman Sheppard (Peter Boyle) styr och ställer det mesta.



När så ett ovanligt högt antal oförklarliga dödsfall sker bland arbetarna, tänker O'Niel gå till botten med vad det är som händer. Han tar hjälp av Dr. Lazarus (Frances Sternhagen) samtidigt som de skyldiga försöker skydda sina intressen genom att tysta O'Niel.



Det är svårt att peka på vad filmen gör riktigt bra då det mesta är ganska bra utan att nå de högsta nivåerna. Det skulle i så fall vara produktionsdesignen som inte alls är tokig. Det må inte vara toksnyggt, men likt nämnda Alien (1979) har man gått efter den lite mer slitna och industriella looken. Och det funkar bra.



Peter Hyams gjorde en del stabila filmer både innan och efter denna. Capricorn One (1977) kom innan medan filmer som bl.a. The Star Chamber (1983), 2010: The Year We Make Contact (1984), Running Scared (1986), The Presidio (1988), Narrow Margin (1990) m.fl. kom senare. Precis som denna film är det oftast helt ok till bra filmer, men saknar en del för nästa nivå.



Även om det är en film där det saknas lite för att verkligen gå hem fullt ut så funkar den. Man har ett gäng gedigna skådespelare även om karaktärerna kanske inte är de intressantaste man sett. Musiken av gamle räven Jerry Goldsmith är för det mesta stabil med att bygga upp en viss stämning, men kunde varit bättre överlag. Inte minst blir den svagare under de mer actionfyllda scenerna, vilket tyvärr sänker upplevelsen en del.



Actionscenerna hade kunnat bjuda på lite mer kraftfulla scener för att verkligen sätta sig. Detsamma kan sägas om rymdscenerna som precis som resten av filmen är helt ok men lämnar en med känslan av att man velat ha lite mer. Även om potentialen fanns där för något mer så ger den något för stunden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.6

tisdag 28 juli 2020

Another 52 Directors - Henry Koster



Henry Koster gjorde ett par klassiker och andra trevliga filmer. Inte minst hade han ett bra samarbete med James Stewart som gav speciellt en favoritfilm. Inte många filmer sedda av regissören men de filmer som setts har alla hållit en bra till mycket bra nivå.

Vi får en topp fem med två fin fina filmer i topp som har gott om humor och värme. Inte särskilt svårt att charmas av dessa filmer. De övriga är inte heller tokiga för att ge en stabil topp fem.




Plats #5

My Cousin Rachel (1952)


Richard Burton och Olivia de Havilland i denna ganska stämningsfulla film där vi bjuds på drama, mysterium och romantik. Småtrevligt.



Plats #4

No Highway in the Sky (1951)


Det är aldrig fel med James Stewart och här spelar han en flygplansmekaniker som misstänker ett konstruktionsfel på en flygplansmodell. En del spänning men även humor när han måste försöka bevisa sina misstankar.



Plats #3

Mr. Hobbs Takes a Vacation (1962)


Rolig semesterkomedi där James Stewart med familj ska på semester men får aldrig lugn och ro. Varm, charmig, rolig och med en klockren James Stewart.



Plats #2

The Bishop's Wife (1947)


En julberättelse med trion Cary Grant, Loretta Young och David Niven som man har mysigt och trevligt med. Bjuder på både skratt och värme.



Plats #1

Harvey (1950)


En sån där klassiker man blir glad av bara man tänker på den. James Stewart i högform som mannen som har en osynlig jättekanin som bästa vän. Alltid nära till skratt, men även gripande och full av värme. En sann klassiker.





Totalt har 5 filmer setts av Henry Koster:

The Bishop's Wife (1947)
Harvey (1950)
No Highway in the Sky (1951)
My Cousin Rachel (1952)
Mr. Hobbs Takes a Vacation (1962)

Totalt snittbetyg på samtliga 5 filmer (av 5.00) = 3.60

måndag 27 juli 2020

En chance til / A Second Chance



Titel: En chance til / A Second Chance / En andra chans
Genre: Drama
Land: Danmark/Sverige
År: 2014
Regi: Susanne Bier
I rollerna: Nikolaj Coster-Waldau, Ulrich Thomsen, Maria Bonnevie, Nikolaj Lie Kaas

Handling: Poliserna och vännerna Andreas och Simon lever väldigt skilda liv; Andreas har slagit sig till ro med fru och barn medan Simon nyligen skilt sig och spenderar det mesta av sin vakna tid med att dricka sig full på den lokala strippklubben. Men allt förändras när de båda kallas in för att reda ut ett bråk hos ett par knarkare och Andreas hittar parets spädbarn gömd och gråtandes i en garderob. Den vanligtvis samlade och ordentliga polismannen blir fullkomligt skakad av fyndet av den lilla pojken och sin egen maktlöshet i situationen. Medan Andreas sakta förlorar greppet är det istället upp till Simon att försöka hitta balansen mellan vad som är rätt och fel.

Omdöme: Man borde ha anat att det skulle vara en tung och inte så lättsmält film, men man ville ge det en chans. Susanne Bier är en erkänd regissör som inte minst gjort Oscarsvinnande Hævnen / In a Better World (2010). Hade även sett Things We Lost In the Fire (2007), så man visste lite vad som väntade - ett tungt drama.



Andreas (Nikolaj Coster-Waldau) är polis i en mindre stad i Danmark och bor fint vid vattnet med sin svenska fru Anna (Maria Bonnevie) och deras nyfödda son Alexander. Vad som borde vara deras bästa tid är inte riktigt det då barnet skriker och håller de vakna om nätterna. Andreas är en älskande far medan Anna får sina utbrott och är mer oberäknelig. Andreas har också tillsammans med sin poliskollega Simon (Ulrich Thomsen) upptäckt att en gammal "bekant" till dem, narkomanen Tristan (Nikolaj Lie Kaas) flyttat dit från Köpenhamn och har en nyfödd unge i en pundarkvart ihop med Sanne (May Andersen).



Vad som följer är ett klassiskt tungt drama där det inte finns mycket ljus i slutet av tunneln. Andreas försöker hålla uppe skenet av att allt kommer att ordna sig. Men ju mer han försöker fixa saker, ge det en andra chans, ju värre visar det sig bli. Det är en film som är lite småjobbig att se på och även om den inte är dålig så finns inte så mycket att ta med sig. Åtminstone inte så mycket positivt då det mesta är ett konstant mörker.



Nikolaj Coster-Waldau är bra och stabil i huvudrollen och får gott sällskap av de flesta. Däremot är det lite si och så med svenskan Maria Bonnevie vilket dels har att göra med att hon känns svagare än sin duktiga motspelare Coster-Waldau, och dels för att hennes rollfigur inte vinner många sympatier. Nu vet man inte hur hon var innan barnet föddes, men Annas plötsliga utbrott och attityd mot sin make Andreas är oroväckande. Det visar sig också finnas grund för ens oro, något som ger det hela en intressant aspekt som kommer något oväntat. Det är alltså inte dåligt, men något för mörkt och deprimerande för att ge så mycket.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

söndag 26 juli 2020

Giant



Titel: Giant / Jätten
Genre: Drama
Land: USA
År: 1956
Regi: George Stevens
I rollerna: Elizabeth Taylor, Rock Hudson, James Dean, Carroll Baker, Mercedes McCambridge, Dennis Hopper

Handling: Texasfarmaren Jordan 'Bick' Benedict besöker en farm i Maryland för att köpa en prisbelönt häst. Han blir kär i ägarens dotter. De gifter sig snart och flyttar in på Bicks farm i Texas. Det utvecklar sig till en episk skildring av landsbygden i Texas under den första halvan av nittonhundratalet.

Omdöme: I denna episka berättelse hamnar vi i Texas där Jordan 'Bick' Benedict (Rock Hudson) äger stora delar land. Tillsammans med sin syster Luz (Mercedes McCambridge) driver de stället. Bick gifter sig med Maryland-tösen Leslie (Elizabeth Taylor) som kommer för att leva med Bick i Texas. Saker och ting kommer inte bli som Leslie är van vid hemifrån. Den oförstörda Leslie blir snart varse om vad det innebär att bo i Texas och vara en Texasbo. En av de anställda är Jett Rink (James Dean) som säger och gör vad han tycker, något Bick inte uppskattar, men som Luz gillar då hon är likadan.



Filmen skulle komma att bli hela tiofaldigt Oscarsnominerad, en riktig klassiker med andra ord. Den kom endast att vinna en, George Stevens för bästa regi. Det skulle även komma att bli den sista filmen James Dean gjorde då han omkom runt en vecka efter att man hade filmat klart. Han fick sin andra Oscarsnominering (båda efter hans död) och spelar här en roll som utvecklas till en excentrisk man i stil med Howard Hughes i kombination med Citizen Kane. Duktig är han, precis som de flesta andra. Men priset för bästa/roligaste prestation går till de små barnen när de inser att deras älskade kalkon Pedro har blivit middag på Thanksgiving. Underbart rolig sekvens som sticker ut i en annars så allvarlig och seriös film.



Elizabeth Taylor och Rock Hudson får dra det tyngsta lasset och här tycker jag Taylor är den bättre av de två, trots att Hudson var den som Oscarsnominerades. Mercedes McCambridge, i rollen som Bicks syster Luz, var den tredje som Oscarsnominerades. Hon försvinner dock relativt tidigt från handlingen vilket är synd då hon är bra. Varje gång jag sett henne har hon övertygat, inte minst i sin Oscarsvinnande roll i All the King's Men (1949) och Johnny Guitar (1954). Sen måste man nämna en ung Dennis Hopper som dyker upp under filmens senare delar som sonen Jordy. Först känner jag inte igen honom och tänker att han liknar en ung Kirk Douglas, men sen ser jag att det är han.



En film som handlar om familj, makt, rikedomar, olja, klasskillnader och rasism. Den får alltså med en hel del, men så är den också på 200 (!) minuter. Intressant nog utan någon "intermission" halvvägs in som man nästan förväntar sig av en sån här mastodontfilm.



Det visar sig vara en film som lämnar mig något besviken. Visst är det lite intressant att följa utvecklingen för familjen Benedict och konflikten som trappas upp med Jett Rink. Men i mitt tycke saknas en del för att kunna mäta sig med de största. Ingen favorit för egen del med andra ord. Då föredrar jag helt klart en film som The Big Country (1958) som är något liknande, men där det mesta är på en högre nivå.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.6

lördag 25 juli 2020

East of Eden



Titel: East of Eden / Öster om Eden
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1955
Regi: Elia Kazan
I rollerna: James Dean, Julie Harris, Raymond Massey, Burl Ives, Richard Davalos, Jo Van Fleet

Handling: Bonden Adam Trask har två söner, pålitlige Aron och hans motsats till bror, den neurotiske Cal. Cal tror att Aron är den av sönerna som fadern älskar mest och vill vinna faderns kärlek. Men hans envisa försök bringar olycka över hela familjen.

Omdöme: Med en handling som utspelar sig år 1917, precis innan USA går med i första världskriget följer vi familjen Trask. Närmare bestämt pappa Adam (Raymond Massey) och hans två söner Aron (Richard Davalos) och Cal (James Dean). Aron är ihop med Abra (Julie Harris) som planerar att gifta sig så fort Aron är klar med studierna. Allt den gode sonen Aron gör uppskattas av pappan. Cal å andra sidan ses som den onde sonen, som hamnar i trubbel och hemskt gärna vill ha sin fars kärlek och uppskattning.



Cal är desperat efter att ta reda på vem han faktiskt är. Han är inte lik sin bror eller far som båda är goda människor. Cal får reda på att hans mor Kate (Jo Van Fleet), som sagts ha dött kort efter att sönerna föddes, lever och driver en framgångsrik verksamhet i grannstaden i Kalifornien. Cals strävan efter att hitta sin plats här i världen gör att familjen Trask, och Abra dras in i en rad intriger som inte verkar ha något slut.



I sin första spelfilmsroll fick James Dean axla rollen som Cal i denna John Steinbeck-filmatisering. En sak som är lite synd är att filmen inte utspelar sig i "nutid", alltså mitten av 50-talet som Rebel Without a Cause (1955). Nu är det alltså tiden runt första världskriget och det visar sig funka det också. I synnerhet blir det ett klassiskt starkt familjedrama med allt vad det innebär.



James Dean blev en stjärna över en natt och Oscarsnominerad (efter sin död). Jo Van Fleet var annars den som vann en Oscar i sin långfilmsdebut, nästan 40 år gammal. Julie Harris som Abra är annars den som är klistret som får allt att hålla ihop. Inte bara hennes karaktär utan skådespelerskan själv lär ha varit en bidragande orsak till att skådespelarna och regissören drog åt samma håll även när de inte alltid såg på saker på samma sätt. Inte minst lär James Dean ha orsakat en del problem med sin method acting, vilket bl.a. Raymond Massey som pappan och Richard Davalos som brodern fick erfara, och så klart regissören Elia Kazan.



Detta är ett bra drama som blir rejält starkt ju längre in man kommer. Nästan så det blir lite för mörkt och en snyfthistoria när allt är sagt och gjort, men ändå håller den sig på rätt sida. Det blir ingen sockersöt historia, den saken är säker. Något som inte bör underskattas är fotot, ljussättningen och hur historien fångats på ett sätt som ger det hela en något mardrömslik upplevelse. Att det är en 50-tals klassiker kan man också konstatera. Inte någon personlig favorit, men absolut ett måste. Trots allt den första av de tre filmerna James Dean kom att göra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.9